Folk av silver, järn och gud. Och om ens barn har andra egenskaper skall de till rätt ställe. Järnbarn till guldföräldrar skall få järnuppväxt!
Väktarna leva enket, inte ha egendom. Gudarna ger dem himmelsk belöning, inte bli grymma herrar, eller dåliga boxare.
Landet vara lite så där lagom stort och inte uppdelat på rika och fattiga.
Helt underbart om att man inte skall tillåta förändringar i musik eller nåt, att man skall hålla fast vid det konservativa bra genom en bra fostran.
Uppsala
onsdag 16 december 2015
måndag 14 december 2015
´Filosofiska rummet Erik Gustav Geijer
I veckans samtal mellan Lars Mogensen och hans två gäster Ola Larsmo och Per Svensson lyfte man fram denna gigant på det tidiga 1800-talets svenska intellektuella scen. Han är numer mest känd som romantiker och nationalist, men i programmet tar man upp den inriktning han kom att få senare i livet. 1838 gjorde han ett uppmärksammat "avfall" och anammade tidens liberala och egalitära ideer. Han diskuterade med Fredrika Bremer, knuffade för individens suveränitet och kom med olika ideer om att t.ex. finansiera att de slavar som bodde i S:t Barthelemy skulle friköpas, lästes av Marx. Men han såg också att människorna tvingades närmare varandra, något som gör honom aktuell i tider av globalisering och flyktingvågor.
Programmets deltagare menar att Geijer som yngre hängde på den nationalistiska trenden efter Sveriges tråkiga läge efter 1809. Och att hans senara "avfall" enligt honom var en befrielse, att han mer bejakade vad han egentligen stod för.
Individens är politikens subjekt, Personlighetsprincipen.Individer skapar i hans tänkta framtid självständiga kollektiv, typ fack. Spänningen mellan liberte, egalite och fraternite finns där. Enligt Geijer skall detta mötas i Demokratin,
Han hyllar de liberala ideeerna, tankar om individens rätt, men om den fria konkurrensen bara leder till förtryck är den förkastlig.
Allmän rösträtt och rätt att vara med och styra. Inspirerat både höger och vänster, allas infallsvinklar är viktiga
Hur skall frigörelsen inte slå över i tyranni?
Programmets deltagare menar att Geijer som yngre hängde på den nationalistiska trenden efter Sveriges tråkiga läge efter 1809. Och att hans senara "avfall" enligt honom var en befrielse, att han mer bejakade vad han egentligen stod för.
Individens är politikens subjekt, Personlighetsprincipen.Individer skapar i hans tänkta framtid självständiga kollektiv, typ fack. Spänningen mellan liberte, egalite och fraternite finns där. Enligt Geijer skall detta mötas i Demokratin,
Han hyllar de liberala ideeerna, tankar om individens rätt, men om den fria konkurrensen bara leder till förtryck är den förkastlig.
Allmän rösträtt och rätt att vara med och styra. Inspirerat både höger och vänster, allas infallsvinklar är viktiga
Hur skall frigörelsen inte slå över i tyranni?
tisdag 8 december 2015
Platons Staten - Vis, Modig, Besinningsfull och rättrådig
Efter att ha filat lite på sin idealstat tillsammans med Glaukon, vilken musik de skall lyssna på, vilka gudar man skall ha, i vilken omfattning man skall ha lagar har Sokrates kommit fram till ett första utkast till idealstat, med Väktare, Krigare och arbetare av olika slag.
Han vill provtrycka staten lite och vill kolla om den är god. Lite oklart hur, så delar Sokrates ned godheten i de fyra delar som rubriken beskriver. (De här neddelningarna är verkligen irriterande! Samma görs av allehanda debattörer även nuförtiden. Det man som kunnig i grundläggande algebra vill säga är: Visa att dina komponenter spänner upp rummet av alla möjliga lösningar! I det här fallet - att den goda staten inte kan uttryckas på annat sätt.). Alltnog, det här kommer han fram till för de olika delarna:
VIS
Staten är vis översätter han med beslutsklok och det hittar han i väktarna, de fulltränade styrande filosoferna.
MODIG
Och modig är då i bemärkelsen militärt tapper. Han har beskrivit hur man skall träna soldaterna, så det är svaret på att staten är modig - vi har vältränade soldater.
BESINNIGSFULL
Den här är lite lurigare. Att de som är herre över sina primitiva känslor är helt klart Väktarna. Men sedan är det ungefär så, att alla i idealstaten tycker att det är bra att väktarna härskar, så hela staten blir liksom lite indirekt besinningsfull. Det enkla folket kommer lita på att Väktarna sätter sig över deras primitiva behov.
RÄTTRÅDIG
Den sista ingrediensen i en god stat och människa. Nu analyserar Sokrates läget, rättrådigheten skall vara den sista pusselbiten, och han konstaterar efter en del resonemang att det som är rättrådigt är att hålla sig till det man skall. Är man soldat skall man vara modig, är man väktare skall man vara klok osv. Annars blir det oordning.
Efter en del resonemang kommer de sedan fram till att man verkligen kan likna en människa vid en stat, vi har en funktion i skallen som är överjag, vi har vår kämpaanda och envishet, bitar som Platon tycker sig finna i såväl sin idealstat som i en människas person. Därför bör vi då följa denna idealstat, och Platon kommer, lite för mig tveksamt, fram till att en person som är så välordnad inte kommer att bli någon Machiavellifurste som låter ändamålet helga medlen, utan en god och rättrådig medborgare.
Han vill provtrycka staten lite och vill kolla om den är god. Lite oklart hur, så delar Sokrates ned godheten i de fyra delar som rubriken beskriver. (De här neddelningarna är verkligen irriterande! Samma görs av allehanda debattörer även nuförtiden. Det man som kunnig i grundläggande algebra vill säga är: Visa att dina komponenter spänner upp rummet av alla möjliga lösningar! I det här fallet - att den goda staten inte kan uttryckas på annat sätt.). Alltnog, det här kommer han fram till för de olika delarna:
VIS
Staten är vis översätter han med beslutsklok och det hittar han i väktarna, de fulltränade styrande filosoferna.
MODIG
Och modig är då i bemärkelsen militärt tapper. Han har beskrivit hur man skall träna soldaterna, så det är svaret på att staten är modig - vi har vältränade soldater.
BESINNIGSFULL
Den här är lite lurigare. Att de som är herre över sina primitiva känslor är helt klart Väktarna. Men sedan är det ungefär så, att alla i idealstaten tycker att det är bra att väktarna härskar, så hela staten blir liksom lite indirekt besinningsfull. Det enkla folket kommer lita på att Väktarna sätter sig över deras primitiva behov.
RÄTTRÅDIG
Den sista ingrediensen i en god stat och människa. Nu analyserar Sokrates läget, rättrådigheten skall vara den sista pusselbiten, och han konstaterar efter en del resonemang att det som är rättrådigt är att hålla sig till det man skall. Är man soldat skall man vara modig, är man väktare skall man vara klok osv. Annars blir det oordning.
Efter en del resonemang kommer de sedan fram till att man verkligen kan likna en människa vid en stat, vi har en funktion i skallen som är överjag, vi har vår kämpaanda och envishet, bitar som Platon tycker sig finna i såväl sin idealstat som i en människas person. Därför bör vi då följa denna idealstat, och Platon kommer, lite för mig tveksamt, fram till att en person som är så välordnad inte kommer att bli någon Machiavellifurste som låter ändamålet helga medlen, utan en god och rättrådig medborgare.
söndag 6 december 2015
Tyska filosofer som hyllar språket
Är språket det som styr tanken?
Läst artikel, Philosophy Now issue 108. Audrey Borowski knuffar för språket, tar tre tyska filosofer från olika epoker som slagträ, vilka alla gett språket en förrangställning som komponent i tänkandet.
Herder
Denne 1700-talsfilosof menar att saker i princip uppstår då de formuleras. Språket organiserar våra upplevelser. Objektet är det som man kan sätta sitt tänkande på, och då det formulerats har det liksom fångats. Borowski menar att man här lämnar Kants ide av ett universiellt vetande och låter de olika språken bli olika vägar till att nå kunskap om saker.
Humboldt
1800-tal, henne antropolog såg språket som något dynamiskt, levande som formades i olika nationer.
Läst artikel, Philosophy Now issue 108. Audrey Borowski knuffar för språket, tar tre tyska filosofer från olika epoker som slagträ, vilka alla gett språket en förrangställning som komponent i tänkandet.
Herder
Denne 1700-talsfilosof menar att saker i princip uppstår då de formuleras. Språket organiserar våra upplevelser. Objektet är det som man kan sätta sitt tänkande på, och då det formulerats har det liksom fångats. Borowski menar att man här lämnar Kants ide av ett universiellt vetande och låter de olika språken bli olika vägar till att nå kunskap om saker.
Humboldt
1800-tal, henne antropolog såg språket som något dynamiskt, levande som formades i olika nationer.
måndag 23 november 2015
Platon - Dialogen Parmenides
Då har turen kommit till denna av många ansedd som ganska centrala dialog. I bok 4, en av de senare av Platons dialoger.
Platon träffar som ung man Zenon och Parmenides, Adeimantos återberättar den senare. Zenon är en då berömd filosof och Sokrates har en del synpunkter på hans filosofi, det blir en diskussion
De börjar en ganska, som jag tycker det nagelfarande diskussion om vad "mångfald", "form" och liknande är och hur det definieras. Är en person en helhet eller består personen av delar? Är saker ett, eller en del av något annat? Vad krävs för att ting skall vara en del av en form?
Det hela mynnar ut i en väldigt lång dialog, där man undersöker vad en "avsaknad av mångfald", det "ena" är.
---------------------
Om man är en smula litterärt och humanistiskt lagd, som jag är, snarare än matematisk/logisk så är den här dialogen framför allt TRÅKIG. Ändlösa diskussioner som ger mig lika mycket som Magnus Och Brasses "här är här man inte är, där är där man är. För här har man alltid med sig". OK, det är intressant att fundera på om saker går att klassificera, gruppera, generalisera. Känner igen det från objektorienterad programmering då man bekymrar sig om saker är instanser av olika klasser och om saker kan sägas vara enskilda eller delar av andra delar.
Men nu har jag läst den och skyndar genast vidare till nästa.
Är du logiskt lagd, älskar att diskutera saker in i detalj och kanske trivs med analytisk filosofi kommer du dock säkert gilla denna.
Platon träffar som ung man Zenon och Parmenides, Adeimantos återberättar den senare. Zenon är en då berömd filosof och Sokrates har en del synpunkter på hans filosofi, det blir en diskussion
De börjar en ganska, som jag tycker det nagelfarande diskussion om vad "mångfald", "form" och liknande är och hur det definieras. Är en person en helhet eller består personen av delar? Är saker ett, eller en del av något annat? Vad krävs för att ting skall vara en del av en form?
Det hela mynnar ut i en väldigt lång dialog, där man undersöker vad en "avsaknad av mångfald", det "ena" är.
---------------------
Om man är en smula litterärt och humanistiskt lagd, som jag är, snarare än matematisk/logisk så är den här dialogen framför allt TRÅKIG. Ändlösa diskussioner som ger mig lika mycket som Magnus Och Brasses "här är här man inte är, där är där man är. För här har man alltid med sig". OK, det är intressant att fundera på om saker går att klassificera, gruppera, generalisera. Känner igen det från objektorienterad programmering då man bekymrar sig om saker är instanser av olika klasser och om saker kan sägas vara enskilda eller delar av andra delar.
Men nu har jag läst den och skyndar genast vidare till nästa.
Är du logiskt lagd, älskar att diskutera saker in i detalj och kanske trivs med analytisk filosofi kommer du dock säkert gilla denna.
fredag 13 november 2015
Mer om Frihet VS Rättvisa från Philosophy Now
Har läst ett par artiklar till, tänkte sammanfatta dem, försöka få en än bättre bild av argumentationen mellan det liberala och det rättvisa.
Phil Badger börjar med påståendet, stött av viss forskning, att jämlika samhällen klarar sig bättre än ojämlika vad det gäller bland annat hälsa och våld. Han bemöter sedan fyra liberalistiska argument mot jämlikhet.
1. Det är naturligt med ojämlikhet - Det är naturligt med sjukdomar, men vi bekämpar dem. Att de rika har bra gener, kanske, men att förverkliga dem kan påverkas.
2. Samhället funkar bättre mej ojämlikhet - Det måste löna sig att anstränga sig. Och OK, det håller till och med Raws med, enligt maximin. Tillåta förbättringar om det gynnar dem som minst gynnas av systemet
3. Ojämliket är inte bra - men försöker man påverka det kommer folk leva på bidrag - De liberala ser den fria marknaden, saker hittar sitt pris, stökar man men det så minskar vinsten och det blir färre jobb. Och så lever folk på bidrag.
Men Badger hävdar att det inte är bevisbart. Bankkrisen 2008 är ett exempel. Avregleringarna har inte alls lett till fler jobb. Banker uppmuntrar bostadsspekulation. En H-J Chang ser nyliberalismen som ett vapen för kapitalet mot arbetarna, de som blir rikare är de få riktigt rika.
4. Ojämlikhet är rättvist - Hänvisning till Nozick, som visar på basketspelaren som schysst tjänar sina pengar och som Nozick menar ingen har rätt att ta ifrån honom. Badger kontrar med att han tjänat rätt bra, men tack vare att han gått på statligt finansierat universitet (engelsman). Och det vanliga om att det är svårt att se att de som ärvt har gjort sig förtjänt av pengarna.
Badger tycker sig se att det är bäst med jämlikhet. Och ser lite olika modeller. Att Svenskar inte gillar att ge bidrag till flyktingar(som är olika dem själva), Att det vore bättre att höja lönen för de lågt betalade. Men att det är ett djupare problem för västvärlden, globalisering och automatisering. Även för de som utbildar sig. Blir det någon vits att göra det? Medborgarlön? Var tar det vägen?
Borde man lära ut filosofi för att få folk att söka sig till helt nya grejer? Men det behövs enligt honom en kollektiv insats för att folk skall få förverkliga sig själva och få ett anständigt liv.
-----
Sedan har Uribe en artikel om - Skall extremister ha sin frihetliga rätt att vara extremister?
Vi har i västerlandet växt fram till en sekulariserad, frihetlig verklighet, och så kommer fundamentalisterna. Och här ser han att vad saker "bör" vara har försvunnit i vetenskapligheten. Så är det. Det är svårt att få ett böra från ett vara.
Så vad göra - liberalistera stöjder att man slår sig samman och skapar regler. Men den personliga friheten sitter djupt rotad. Och hur skall man då kunna ha en gemensam moral? Som bland annat förbjuder fundamentalister?
Svaret är från Mills - Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet får vi göra rätt mycket vad vi vill (för övrigt en formulering som är användbara i MÅNGA diskussioner om liberalism). Så vilken moral finns egentligen i det liberala? De regler som har växt fram under liberalismens framväxt, att personlig frihet är en frihet under ansvar.
Sedan skall vi gå i polemik med fundamentalisterna och visa att vårt sätt ger folk ett bättre liv (undrar om det funkar...) .
--------------------
Jag tycker de här artiklarna hänger ihop. Vad är "frihet"? Mills formulering om att "Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet..." är bra. Frihet till vad? Frihet till att vara fundamentalister? Frihet att göra precis det man vill? Frihet att ha ett värdigt liv? De som inte ser svårigheter här är... fundamentalister som jag ser det. Liberalister inte lika mycket som Talibaner kanske, men dock människor som väljer att vara enögda för en modell - för sin egen vinnings skull.
Ingen människa är en ö. Och kollektivet utövar en gigantisk makt. Inte minst på många av de som gynnas av ett liberalistiskt synsätt, entrepenörsandar - de är väldigt mycket en produkt av sin familj. Att matcha det kollektiva med det individuella i den verklighet som råder - det tror jag på.
En fråga - Hur växte den Amerikanska välmående medelklassen fram?
Phil Badger börjar med påståendet, stött av viss forskning, att jämlika samhällen klarar sig bättre än ojämlika vad det gäller bland annat hälsa och våld. Han bemöter sedan fyra liberalistiska argument mot jämlikhet.
1. Det är naturligt med ojämlikhet - Det är naturligt med sjukdomar, men vi bekämpar dem. Att de rika har bra gener, kanske, men att förverkliga dem kan påverkas.
2. Samhället funkar bättre mej ojämlikhet - Det måste löna sig att anstränga sig. Och OK, det håller till och med Raws med, enligt maximin. Tillåta förbättringar om det gynnar dem som minst gynnas av systemet
3. Ojämliket är inte bra - men försöker man påverka det kommer folk leva på bidrag - De liberala ser den fria marknaden, saker hittar sitt pris, stökar man men det så minskar vinsten och det blir färre jobb. Och så lever folk på bidrag.
Men Badger hävdar att det inte är bevisbart. Bankkrisen 2008 är ett exempel. Avregleringarna har inte alls lett till fler jobb. Banker uppmuntrar bostadsspekulation. En H-J Chang ser nyliberalismen som ett vapen för kapitalet mot arbetarna, de som blir rikare är de få riktigt rika.
4. Ojämlikhet är rättvist - Hänvisning till Nozick, som visar på basketspelaren som schysst tjänar sina pengar och som Nozick menar ingen har rätt att ta ifrån honom. Badger kontrar med att han tjänat rätt bra, men tack vare att han gått på statligt finansierat universitet (engelsman). Och det vanliga om att det är svårt att se att de som ärvt har gjort sig förtjänt av pengarna.
Badger tycker sig se att det är bäst med jämlikhet. Och ser lite olika modeller. Att Svenskar inte gillar att ge bidrag till flyktingar(som är olika dem själva), Att det vore bättre att höja lönen för de lågt betalade. Men att det är ett djupare problem för västvärlden, globalisering och automatisering. Även för de som utbildar sig. Blir det någon vits att göra det? Medborgarlön? Var tar det vägen?
Borde man lära ut filosofi för att få folk att söka sig till helt nya grejer? Men det behövs enligt honom en kollektiv insats för att folk skall få förverkliga sig själva och få ett anständigt liv.
-----
Sedan har Uribe en artikel om - Skall extremister ha sin frihetliga rätt att vara extremister?
Vi har i västerlandet växt fram till en sekulariserad, frihetlig verklighet, och så kommer fundamentalisterna. Och här ser han att vad saker "bör" vara har försvunnit i vetenskapligheten. Så är det. Det är svårt att få ett böra från ett vara.
Så vad göra - liberalistera stöjder att man slår sig samman och skapar regler. Men den personliga friheten sitter djupt rotad. Och hur skall man då kunna ha en gemensam moral? Som bland annat förbjuder fundamentalister?
Svaret är från Mills - Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet får vi göra rätt mycket vad vi vill (för övrigt en formulering som är användbara i MÅNGA diskussioner om liberalism). Så vilken moral finns egentligen i det liberala? De regler som har växt fram under liberalismens framväxt, att personlig frihet är en frihet under ansvar.
Sedan skall vi gå i polemik med fundamentalisterna och visa att vårt sätt ger folk ett bättre liv (undrar om det funkar...) .
--------------------
Jag tycker de här artiklarna hänger ihop. Vad är "frihet"? Mills formulering om att "Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet..." är bra. Frihet till vad? Frihet till att vara fundamentalister? Frihet att göra precis det man vill? Frihet att ha ett värdigt liv? De som inte ser svårigheter här är... fundamentalister som jag ser det. Liberalister inte lika mycket som Talibaner kanske, men dock människor som väljer att vara enögda för en modell - för sin egen vinnings skull.
Ingen människa är en ö. Och kollektivet utövar en gigantisk makt. Inte minst på många av de som gynnas av ett liberalistiskt synsätt, entrepenörsandar - de är väldigt mycket en produkt av sin familj. Att matcha det kollektiva med det individuella i den verklighet som råder - det tror jag på.
En fråga - Hur växte den Amerikanska välmående medelklassen fram?
fredag 6 november 2015
Tomas Pikettys Kapitalet i det 21 århundradet
Tomas Pikettys Kapitalet i det 21 århundradet
Jag har läst Jesper Roines sammanfattning av Pikettys mycket uppmärksammade "Kapitalet i det tjugoförsta århundradet". Möjligen kan en genomläsning av hela verket, storleksordning telefonkatalog, ge ett bättre bild men jag nöjer mig med Roines, han forskar i samma område som Piketty och tycks kunna ge en lättfattlig och neutral bild i sin sammanfattning.
Piketty och hans forskarkollegor har kunnat iaktta utveckling av inkomster och förmögenheter mer vetenskapligt än tidigare och har lite sammanfattningsvis kommit fram till att förmögenheter tycks växa fortare än inkomster.
Efter första genomläsningen är väl min reaktion - och?
Den andra reaktionen är annorlunda, återkommer till den i slutet, och även till min lätt uppgivna initiala känsla .Men låt oss titta en smula på innehållet.
Lite definitioner görs:
Kapitalismens första lag en ren definition som ungefär beskriver hur stor del av BNP som tillfaller ägandet relativt inkomsterna.
Kapitalismens andra lag var lite svårare att förstå för en icke-nationalekonom, men ungefär säger den att kvoten Kapital/Inkomst borde på sikt närma sig kvoten långsiktig sparkvot/långsiktig total tillväxt.
Piketty resonerar lite kring tillväxt, hur olika tillväxttakter ger olika resultat i total tillväxt, egentligen ren matematik.
De data som insamlats betraktas sedan utifrån olika ekonomiska teorier, där är man ju som lekman inte helt med, men det handlar om i vilken grad människors arbete ger produktivitet, i förhållande till automatisering, specialisering osv. Naturligtvis intressant.
Efter teoretiserandet kommer Piketty in på frågan om jämlikhet. Man resonerar lite om vilka människor som har olika typer av kapital och inkomster och hur kapitalet i det egna landet påverkar ens situation. Och frågan är hur det som tjänas fördelas på samhällets olika individer. Man tjänar pengar på sin inkomst eller räntorna av sitt kapital, och man har de pengar man har.
Gini-koefficienten försöker fånga detta för en stat. Är den 1 har en allt, är den 0 har alla lika mycket. Hur den definieras är lite oklart, men i USA skall den vara 0.35 och i Sverige 0.25. Piketty väljer dock istället att se på hur stor andel av förmögenheten som ägs av, till exempel, den rikaste procenten.
Piketty har då undersökt inkomster och förmögenhetsutveckling i lite olika länder. Frankrike(Piketty är fransman), USA, Storbrittannien, Tyskland. Lite grovt från 1800-talets mitt och fram till ungefär nu. Framför allt har har han studerat hur det utvecklat sig för de som är i topp-10% och de som är i topp 1%.
Det går lite upp och ned, beroende på krig, depressioner och annat, men huvudnumret är att framför att de allra rikaste, främst i USA har ökat sina förmögenheter avsevärt de senaste decennierna och ligger i nivå med grosshandlar- och Rockefellerförmögenheterna under la belle epoque. Framför allt i de anglikanska länderna. Men han ser det också som en trend, att kapitalinkomsterna kommer att öka mer än löneinkomsterna. Lägre beskattning, konkurrens om kapital. Dock verkar han erkänna att denna trend är ganska spekulativ.
Det är långa diskussioner om arv, hur de fördelas, hur de beskattas, och inga kioskvältare, riktigt rika människor kommer bli ännu rikare.
I den avslutande delen försöker Piketty se in i framtiden och föreslå åtgärder. Kapitalet växer då snabbare än inkomsterna, orättvisorna ökar. Piketty föreslår en global skatt på större förmögenheter. Osäkerheten i det statisktiska materialet är ganska stort. Men flertalets bättre utbildning och konkurrenskraft ställs emot det faktum att kapitalinkomsterna ökar mer än inkomsterna. Det lönar sig inte att arbeta.
Jesper Roine själv gör lite betraktelser som slutkläm i sin sammanfattning. Det har funnits kritik mot Piketty, och det blir väldigt mycket tolkningsfrågor. Naturligtvis. Roine funderar på olika syn av rättvisa, lika åt alla, alla ha samma förutsättningar osv.
Han sammanfattar detta rätt elegant i :
Den ekonomiska kanalen - Människors beslut om utbildning, karriär, förväntningar, beror på vilka ekonomiska möjligheten personen föds med och vilka möjligheter landet ger. I Sverige är t.ex. universitetsstudier kostnadsfria. Och är du född rik kan du jobba med det som intresserar dig, ekonomin är inte en trång sektor.
Den politiska kanalen - utgör ett alternativ, politikerna kan styra upp de ekonomiska mekanismerna med skatter och lagar.
--------------------
Åter nu till mina reaktioner på innehållet:
Jag tycker bokens budskap ganska mycket spinner ner till de klassiska liberala/liberalistiska frågorna - skall det löna sig att arbeta? Piketty tar upp Balzacs roman Pappa Goirot där en Rastignac ställs inför valet att göra sig en karriär genom att studera juridik eller gifta sig med en rik arvtagerska, och naturligtvis är det senare det fördelaktigaste.
Jag vet inte. Som själv sprungen, på alla fyra sidor, från den fattiga 90% som slavade på landsbygden runt 1900 har jag väl lite svårt att tro att det skulle kunna vara annorlunda. Det har alltid funnits gott om rika människor som åker räkmacka och de kommer fortsätta att finnas, det är känslan. Vi vanliga spelar inte i deras liga. Det som kan vara irriterande är då de försöker moralisera och berättiga sin rikedom genom t.ex. nyliberala tankar, spinna vidare på Lockes tankar om "Property", men det är mest patetiskt.
För mannen på gatan här i Gamla Svedala så är man nog sin egen lyckas smed. Visst, man kanske försöker göra schysst affär på sin lägenhetsförsäljning eller daytrada på börsen lite grann, men på det stora hela tror jag inte att något barn av folkhemmet ser sin världsbild hotad av vad som skrivs av Piketty. Man jobbar på, tar ett jobb som ger pengar och kämpar så gott man kan för att fixa sommarställe, resa till Koh Samui och studentlägenhet åt barnen. Om man nu inte fortfarande tillhör de som fortfarande är fattiga, och de berörs över huvudtaget inte av vad Piketty skriver, som jag ser det, men än om de globala skatter han föreslår skulle komma de fattiga till godo.
Min andra reaktion efter vidare läsning -
Det först så, att vi inte vet vad som kommer att hända. Vad som händer på den globala arenan är oklart. Oroshärdar finns, inte minst i mellanöstern. Men länderna utanför västerlandet har vaknat ekonomiskt, och det ger en mer komplicerad bild av det här med kapital och rättvisa. Naturligtvis är det bra att fler människor kan jobba sig till ett bättre liv. Men samtidigt kan kapitalet handla upp sina tjänster i länder där arbetskraften är billig, och där man inte nödvändigtvis behandlar sina anställda på ett sätt som vi tycker är fair här i västerlandet. Karl Popper, känd kritiker av bland annat Marxismen, framhöll nationalstaternas restriktioner mot alltför ohämmad kapitalism som det som höll Marx skräckvisioner tillbaka. Vem reglerar den ohämmade kapitalismen på den Globala Arenan?
Jag har läst Jesper Roines sammanfattning av Pikettys mycket uppmärksammade "Kapitalet i det tjugoförsta århundradet". Möjligen kan en genomläsning av hela verket, storleksordning telefonkatalog, ge ett bättre bild men jag nöjer mig med Roines, han forskar i samma område som Piketty och tycks kunna ge en lättfattlig och neutral bild i sin sammanfattning.
Piketty och hans forskarkollegor har kunnat iaktta utveckling av inkomster och förmögenheter mer vetenskapligt än tidigare och har lite sammanfattningsvis kommit fram till att förmögenheter tycks växa fortare än inkomster.
Efter första genomläsningen är väl min reaktion - och?
Den andra reaktionen är annorlunda, återkommer till den i slutet, och även till min lätt uppgivna initiala känsla .Men låt oss titta en smula på innehållet.
Lite definitioner görs:
Kapitalismens första lag en ren definition som ungefär beskriver hur stor del av BNP som tillfaller ägandet relativt inkomsterna.
Kapitalismens andra lag var lite svårare att förstå för en icke-nationalekonom, men ungefär säger den att kvoten Kapital/Inkomst borde på sikt närma sig kvoten långsiktig sparkvot/långsiktig total tillväxt.
Piketty resonerar lite kring tillväxt, hur olika tillväxttakter ger olika resultat i total tillväxt, egentligen ren matematik.
De data som insamlats betraktas sedan utifrån olika ekonomiska teorier, där är man ju som lekman inte helt med, men det handlar om i vilken grad människors arbete ger produktivitet, i förhållande till automatisering, specialisering osv. Naturligtvis intressant.
Efter teoretiserandet kommer Piketty in på frågan om jämlikhet. Man resonerar lite om vilka människor som har olika typer av kapital och inkomster och hur kapitalet i det egna landet påverkar ens situation. Och frågan är hur det som tjänas fördelas på samhällets olika individer. Man tjänar pengar på sin inkomst eller räntorna av sitt kapital, och man har de pengar man har.
Gini-koefficienten försöker fånga detta för en stat. Är den 1 har en allt, är den 0 har alla lika mycket. Hur den definieras är lite oklart, men i USA skall den vara 0.35 och i Sverige 0.25. Piketty väljer dock istället att se på hur stor andel av förmögenheten som ägs av, till exempel, den rikaste procenten.
Piketty har då undersökt inkomster och förmögenhetsutveckling i lite olika länder. Frankrike(Piketty är fransman), USA, Storbrittannien, Tyskland. Lite grovt från 1800-talets mitt och fram till ungefär nu. Framför allt har har han studerat hur det utvecklat sig för de som är i topp-10% och de som är i topp 1%.
Det går lite upp och ned, beroende på krig, depressioner och annat, men huvudnumret är att framför att de allra rikaste, främst i USA har ökat sina förmögenheter avsevärt de senaste decennierna och ligger i nivå med grosshandlar- och Rockefellerförmögenheterna under la belle epoque. Framför allt i de anglikanska länderna. Men han ser det också som en trend, att kapitalinkomsterna kommer att öka mer än löneinkomsterna. Lägre beskattning, konkurrens om kapital. Dock verkar han erkänna att denna trend är ganska spekulativ.
Det är långa diskussioner om arv, hur de fördelas, hur de beskattas, och inga kioskvältare, riktigt rika människor kommer bli ännu rikare.
I den avslutande delen försöker Piketty se in i framtiden och föreslå åtgärder. Kapitalet växer då snabbare än inkomsterna, orättvisorna ökar. Piketty föreslår en global skatt på större förmögenheter. Osäkerheten i det statisktiska materialet är ganska stort. Men flertalets bättre utbildning och konkurrenskraft ställs emot det faktum att kapitalinkomsterna ökar mer än inkomsterna. Det lönar sig inte att arbeta.
Jesper Roine själv gör lite betraktelser som slutkläm i sin sammanfattning. Det har funnits kritik mot Piketty, och det blir väldigt mycket tolkningsfrågor. Naturligtvis. Roine funderar på olika syn av rättvisa, lika åt alla, alla ha samma förutsättningar osv.
Han sammanfattar detta rätt elegant i :
Den ekonomiska kanalen - Människors beslut om utbildning, karriär, förväntningar, beror på vilka ekonomiska möjligheten personen föds med och vilka möjligheter landet ger. I Sverige är t.ex. universitetsstudier kostnadsfria. Och är du född rik kan du jobba med det som intresserar dig, ekonomin är inte en trång sektor.
Den politiska kanalen - utgör ett alternativ, politikerna kan styra upp de ekonomiska mekanismerna med skatter och lagar.
--------------------
Åter nu till mina reaktioner på innehållet:
Jag tycker bokens budskap ganska mycket spinner ner till de klassiska liberala/liberalistiska frågorna - skall det löna sig att arbeta? Piketty tar upp Balzacs roman Pappa Goirot där en Rastignac ställs inför valet att göra sig en karriär genom att studera juridik eller gifta sig med en rik arvtagerska, och naturligtvis är det senare det fördelaktigaste.
Jag vet inte. Som själv sprungen, på alla fyra sidor, från den fattiga 90% som slavade på landsbygden runt 1900 har jag väl lite svårt att tro att det skulle kunna vara annorlunda. Det har alltid funnits gott om rika människor som åker räkmacka och de kommer fortsätta att finnas, det är känslan. Vi vanliga spelar inte i deras liga. Det som kan vara irriterande är då de försöker moralisera och berättiga sin rikedom genom t.ex. nyliberala tankar, spinna vidare på Lockes tankar om "Property", men det är mest patetiskt.
För mannen på gatan här i Gamla Svedala så är man nog sin egen lyckas smed. Visst, man kanske försöker göra schysst affär på sin lägenhetsförsäljning eller daytrada på börsen lite grann, men på det stora hela tror jag inte att något barn av folkhemmet ser sin världsbild hotad av vad som skrivs av Piketty. Man jobbar på, tar ett jobb som ger pengar och kämpar så gott man kan för att fixa sommarställe, resa till Koh Samui och studentlägenhet åt barnen. Om man nu inte fortfarande tillhör de som fortfarande är fattiga, och de berörs över huvudtaget inte av vad Piketty skriver, som jag ser det, men än om de globala skatter han föreslår skulle komma de fattiga till godo.
Min andra reaktion efter vidare läsning -
Det först så, att vi inte vet vad som kommer att hända. Vad som händer på den globala arenan är oklart. Oroshärdar finns, inte minst i mellanöstern. Men länderna utanför västerlandet har vaknat ekonomiskt, och det ger en mer komplicerad bild av det här med kapital och rättvisa. Naturligtvis är det bra att fler människor kan jobba sig till ett bättre liv. Men samtidigt kan kapitalet handla upp sina tjänster i länder där arbetskraften är billig, och där man inte nödvändigtvis behandlar sina anställda på ett sätt som vi tycker är fair här i västerlandet. Karl Popper, känd kritiker av bland annat Marxismen, framhöll nationalstaternas restriktioner mot alltför ohämmad kapitalism som det som höll Marx skräckvisioner tillbaka. Vem reglerar den ohämmade kapitalismen på den Globala Arenan?
fredag 16 oktober 2015
Frihet VS Rättvisa - först "Liberty Requires Equality"
Philosophy Now issue 110 har som huvudämne Liberté, Égalité, Fraternité - hatar fnuttar, kan inte Fridtjuv Berg reinkarneras som fransk minister - ett synnerligen intressant ämne á mon avis.
Synbarligen är det ju en evig konflikt, och en gordisk knut som inte kan lösas, att det i ett samhälle alltid tycks finnas människor som vill ha frihet och andra som vill ha rättvisa och ett stort flertal som kliar sig i huvvet och undrar vilket som är att föredra.
I Rick Lewis förord avslöjar han att "I myself found the conclusions of one of the articles in this issue to be as crazy as a sack full of chipmunks. No, I'm not telling you which one". Så då var man ju tvungen att kolla vilken han avser.
James P. Sterba, Professor och f.d. President i American Philosophical Association inleder med
Liberty Requires Equality
Sterba börjar med att undersöka lite vad han anser att Libertarianer önskar. Frihet till liv, lite andra saker, och - förstås - frihet till ägande. Property. Där det alltid blir spännande.
Sen det vanliga om welfare, skatt överflöd och arv.
Det fortsätter med den ganska vanliga vändningen - Frihet för fattiga eller frihet för rika. Det spinner ned till - har de fattiga möjlighet till frihet? Nej, säger Sterba. De har inte friheten att ta överflödet från de rika för att få det de behöver för sina grundläggande behov. Och det står då, konstaterar han ungefär, mot den traditionella Nozickska nattväktarinställningen. Och vilken är bäst, vilken har rätt?
Han hävdar då att de fattigas frihet är viktigare. Genom principen att du inte skall förutsätta den sanning du försöker bevisa. Han tänker sig sedan en ranking av friheterna, vilka som är viktigast för de fattiga resp de rika. Och under principen att du inte får "statuera en startpunkt" (non-question-beggningness), själv säga vad som är viktigast, kommer han fram till att det är de högst rankade friheterna som gills mest. och han hävdar sen att de fattigastes frihet till det basala är viktigare för dem än friheten för de rika att, ja, hänga på Café Opera och dricka champagne.
Sen ägnas resten åt artikeln i princip åt att beskriva hur vi alla skall acceptera bara det grundläggande, strunta i lyx och ägna all kraft åt att lyfta de fattiga. Inte riktigt så, men här har han lämnat det som jag ser som spännande.
------------------------------
Inte för att jag är libertarian, men den här slog mig som kanske en kandidat till ekorrpåse. Inte så värst övertygande. Bara för att nån behöver en viss frihet mer än en annan så trumfar den den andres. Det är ju knappast en kioskvältare. I och för sig försöker han väl jämföra Rawls och Nozick, men det här känns som något som inte ens Rawls skulle gå med på. Känns Sovjet. Och det har inte framhållits som den mest frihetliga statsbildningen, direkt.
Naturligtvis, eftersom jag inte är libertarian, så är frågan om de fattigas frihet naturligtvis central. Har de rent praktiskt några val? Och skall du ha rätt till oändligt med val bara för att din pappa sålde knark? Und so weiter. Men Sterba gör det väääldigt enkelt för sig då han bara rankar friheter. Håller inte, övertygar inte mer än redan inbitna socialister. Ekorrpåse för mej.
Synbarligen är det ju en evig konflikt, och en gordisk knut som inte kan lösas, att det i ett samhälle alltid tycks finnas människor som vill ha frihet och andra som vill ha rättvisa och ett stort flertal som kliar sig i huvvet och undrar vilket som är att föredra.
I Rick Lewis förord avslöjar han att "I myself found the conclusions of one of the articles in this issue to be as crazy as a sack full of chipmunks. No, I'm not telling you which one". Så då var man ju tvungen att kolla vilken han avser.
James P. Sterba, Professor och f.d. President i American Philosophical Association inleder med
Liberty Requires Equality
Sterba börjar med att undersöka lite vad han anser att Libertarianer önskar. Frihet till liv, lite andra saker, och - förstås - frihet till ägande. Property. Där det alltid blir spännande.
Sen det vanliga om welfare, skatt överflöd och arv.
Det fortsätter med den ganska vanliga vändningen - Frihet för fattiga eller frihet för rika. Det spinner ned till - har de fattiga möjlighet till frihet? Nej, säger Sterba. De har inte friheten att ta överflödet från de rika för att få det de behöver för sina grundläggande behov. Och det står då, konstaterar han ungefär, mot den traditionella Nozickska nattväktarinställningen. Och vilken är bäst, vilken har rätt?
Han hävdar då att de fattigas frihet är viktigare. Genom principen att du inte skall förutsätta den sanning du försöker bevisa. Han tänker sig sedan en ranking av friheterna, vilka som är viktigast för de fattiga resp de rika. Och under principen att du inte får "statuera en startpunkt" (non-question-beggningness), själv säga vad som är viktigast, kommer han fram till att det är de högst rankade friheterna som gills mest. och han hävdar sen att de fattigastes frihet till det basala är viktigare för dem än friheten för de rika att, ja, hänga på Café Opera och dricka champagne.
Sen ägnas resten åt artikeln i princip åt att beskriva hur vi alla skall acceptera bara det grundläggande, strunta i lyx och ägna all kraft åt att lyfta de fattiga. Inte riktigt så, men här har han lämnat det som jag ser som spännande.
------------------------------
Inte för att jag är libertarian, men den här slog mig som kanske en kandidat till ekorrpåse. Inte så värst övertygande. Bara för att nån behöver en viss frihet mer än en annan så trumfar den den andres. Det är ju knappast en kioskvältare. I och för sig försöker han väl jämföra Rawls och Nozick, men det här känns som något som inte ens Rawls skulle gå med på. Känns Sovjet. Och det har inte framhållits som den mest frihetliga statsbildningen, direkt.
Naturligtvis, eftersom jag inte är libertarian, så är frågan om de fattigas frihet naturligtvis central. Har de rent praktiskt några val? Och skall du ha rätt till oändligt med val bara för att din pappa sålde knark? Und so weiter. Men Sterba gör det väääldigt enkelt för sig då han bara rankar friheter. Håller inte, övertygar inte mer än redan inbitna socialister. Ekorrpåse för mej.
tisdag 13 oktober 2015
Alain Badiou, en första koll
Jag har läst en artikel i Philosophy now Issue 109 där Robert Michael Ruehl tar Badiou i försvar mot tidigare kritiska artiklar. Det ger också en intro för en som, som mej, inte läst så mycket av och om Badiou.
Badiou är då en klar vänsterfilosof, kommunist, och mycket av hans filosofi verkar gå ut på att verka för att i någon mening göra revolution. Han ses tydligen med skeptiska ögon av många i Filosofins finrum, något som Badiou verkar tycka beror på att han är just vänster.
Filosofin är något som enligt Badiou skall användas i en politisk kamp, om man nu känner för att bedriva en sådan. "Filosofer har hittills bara undersökt världen och förstått den på olika sätt, men grejen är att ändra den"
Kapitalisten säger sig söka det nya, men det är mest för att uppnå ett status quo av konsumerande. Istället söker Badiou "framtida möjligheter". Och här menar han att samhällen har inneboende möjligheter att göra mer revolutionära förändringar(flyktingmottagning?).
Francis Fukuyama skrev nån gång runt millenieskiftet att vi nått "historiens slut", att den västerländska varianten av kapitalismen hade kommit för att stanna. Men man får väl ge Badiou rätt då han myntade "rebirth of history" för ett par år sedan. Man ser ju lite andra krafter nu. Han ser den globala kapitalismen och det nya den innebär. Men han ser också att det kan komma helt nya saker,
Badiou undersöker matematiken och anser att det är en ontologiskt aktivitet, i det att man grupperar saker tillsammans för att räkna på dem. Men han ser också att det finns andra möjligheter än detta grupperande. Att man tror sig kunna sortera in, och prioritera företeelser, men att det finns aspekter man glömmer.
Sanningen ser han som en slags process, något nytt som skapas. Något nytt måste hända, så att man får se verkligheten från ett nytt perspektiv och förstår mer.
Staten använder ju i viss mån sig av att undersöka vad kanske en majoritet av människorna i staten behöver och vill ha. Men därmed har staten också irriterat minoriteten, som mycket väl kan göra revolution mot vad staten ser som konsensus.
Det vi kallar utbildning, kunskap och filosofi är bara i en större process av kapitulation och konformitet som vill reducera allting till värdet av dollar.
----------------------------------------------
Efter lite snabb googling, Från en högakademisk familj, gick själv i ENS och var lite sådär lagom gammal -68. Inget oväntat där. Men frågan är varför han inte bara ser de "ljuva drömmarna" utan verkar vara militant fortfarande. Skriver rätt kaxiga grejer för en 70+ are.
Naturligtvis är det högakademiska verk "Being and Event", har bara läst lite om dem, men andemeningen verkar ha fångats i artikeln.
Och man får väl ge Badiou rätt i att det alltid kommer att finnas missnöjda människor i ett samhälle, inte minst i den globala kapitalism som nu växer fram, där nationalstaterna möjlighet att reglera upp hur människor har det blir allt mindre. Kommer det en stor revolution ur allt detta? Ser Islam luckan? Eller kanske så gör kommunismen entre på nytt? Den som lever får se.
Badiou är då en klar vänsterfilosof, kommunist, och mycket av hans filosofi verkar gå ut på att verka för att i någon mening göra revolution. Han ses tydligen med skeptiska ögon av många i Filosofins finrum, något som Badiou verkar tycka beror på att han är just vänster.
Filosofin är något som enligt Badiou skall användas i en politisk kamp, om man nu känner för att bedriva en sådan. "Filosofer har hittills bara undersökt världen och förstått den på olika sätt, men grejen är att ändra den"
Kapitalisten säger sig söka det nya, men det är mest för att uppnå ett status quo av konsumerande. Istället söker Badiou "framtida möjligheter". Och här menar han att samhällen har inneboende möjligheter att göra mer revolutionära förändringar(flyktingmottagning?).
Francis Fukuyama skrev nån gång runt millenieskiftet att vi nått "historiens slut", att den västerländska varianten av kapitalismen hade kommit för att stanna. Men man får väl ge Badiou rätt då han myntade "rebirth of history" för ett par år sedan. Man ser ju lite andra krafter nu. Han ser den globala kapitalismen och det nya den innebär. Men han ser också att det kan komma helt nya saker,
Badiou undersöker matematiken och anser att det är en ontologiskt aktivitet, i det att man grupperar saker tillsammans för att räkna på dem. Men han ser också att det finns andra möjligheter än detta grupperande. Att man tror sig kunna sortera in, och prioritera företeelser, men att det finns aspekter man glömmer.
Sanningen ser han som en slags process, något nytt som skapas. Något nytt måste hända, så att man får se verkligheten från ett nytt perspektiv och förstår mer.
Staten använder ju i viss mån sig av att undersöka vad kanske en majoritet av människorna i staten behöver och vill ha. Men därmed har staten också irriterat minoriteten, som mycket väl kan göra revolution mot vad staten ser som konsensus.
Det vi kallar utbildning, kunskap och filosofi är bara i en större process av kapitulation och konformitet som vill reducera allting till värdet av dollar.
----------------------------------------------
Efter lite snabb googling, Från en högakademisk familj, gick själv i ENS och var lite sådär lagom gammal -68. Inget oväntat där. Men frågan är varför han inte bara ser de "ljuva drömmarna" utan verkar vara militant fortfarande. Skriver rätt kaxiga grejer för en 70+ are.
Naturligtvis är det högakademiska verk "Being and Event", har bara läst lite om dem, men andemeningen verkar ha fångats i artikeln.
Och man får väl ge Badiou rätt i att det alltid kommer att finnas missnöjda människor i ett samhälle, inte minst i den globala kapitalism som nu växer fram, där nationalstaterna möjlighet att reglera upp hur människor har det blir allt mindre. Kommer det en stor revolution ur allt detta? Ser Islam luckan? Eller kanske så gör kommunismen entre på nytt? Den som lever får se.
måndag 28 september 2015
Lite från Platons Staten - Egenskaper olika personer i Idealstaten bör ha.
Platon diskuterar här med Glaukon, de undersöker egenskaper som olika roller i Idealstaten bör ha. Till att börja med, allt för mycket skall man inte springa hos doktorn. Är det för illa kanske det är lika bra att dö, och inte ligga staten till last. Så är det definitivt för de enklare människorna i alla fall. Men också för de rika. Staten går först.
Läkarna bör ha råkat ut för en hel del elände i sin ungdom, då begriper man säkert bättre hur det skall läkas.
Men en domare bör ha haft en problemfri ungdom, gå in i rollen med det goda som det självklara. Man får lära sig om det brottsliga, men det goda är det rättesnöre man använder.
Sen, för "väktarna", alltså de filosofer som styr, bör de matcha musik och konst med fysiska övningar. Inte bli för mjuk och tindrande men inte bli en hård sälle heller. Sokratet rekommenderar en mix.
Väktarna skall väljas ut noga i barndomen. Man vill åt de som inte "glömmer" att göra det bästa för staten. De som inte glömmer sig, låter sig påverkas av sorg, smärta eller lättja. Så man skall utsätta de som verkar vara hyfsade kandidater redan i unga år för allehanda prövningar och kolla att de klarar att hålla fokus på statens bästa trots alla umbäranden.
Läkarna bör ha råkat ut för en hel del elände i sin ungdom, då begriper man säkert bättre hur det skall läkas.
Men en domare bör ha haft en problemfri ungdom, gå in i rollen med det goda som det självklara. Man får lära sig om det brottsliga, men det goda är det rättesnöre man använder.
Sen, för "väktarna", alltså de filosofer som styr, bör de matcha musik och konst med fysiska övningar. Inte bli för mjuk och tindrande men inte bli en hård sälle heller. Sokratet rekommenderar en mix.
Väktarna skall väljas ut noga i barndomen. Man vill åt de som inte "glömmer" att göra det bästa för staten. De som inte glömmer sig, låter sig påverkas av sorg, smärta eller lättja. Så man skall utsätta de som verkar vara hyfsade kandidater redan i unga år för allehanda prövningar och kolla att de klarar att hålla fokus på statens bästa trots alla umbäranden.
lördag 29 augusti 2015
Kan filosofin och vetenskapen gifta sig?
En artikel från "Philosophy Now 109"
Amy cools skriver om det här med om filosofin behövs, är inte vetenskapen tillräcklig, här med Etiken i fokus.
Michael Schermer påstår då i en artikel att vetenskapen är den bästa källan för etiken. Hm, säger Amy. Det är väldigt lätt att, med Humes ord gå från "ought" till en "is". Paradexemplet är rashygien, eugenik, Man drog väldigt snabba slutsatser av Darwins naturliga urval, survival of the fittest. Och Amy pekar på just, "tänk om de läst sin Hume lite bättre, inte dra för snabba slutsatser.
Behövs då inte fakta, empiri för Etiken? Jodå, men det finns vääldigt mycket fakta som kan påverka här, och att bli för entusiastisk över något specifikt man råkar kommit på är inte vad som behövs.
Schermer påstår tydligen att Individens välmående är det viktigaste, på något vis eftersom det är den individuella organismen som är det naturliga urvalets utfall. Stopp och belägg, säger Amy. Vi är både sociala varelser och individer, och om det är kollektivet eller individen som är viktigast... en känd diskussion.
Hon exemplifierar det här med att ge individen för stor plats med amerikanska vapenlagar, låta samvetslösa arbetsgivare härja med sina anställda, och övergenerösa finansiella regler som låter spekulerare sätta ekonomier i ruin. Eller föräldrar som inte vill vaccinera sina barn. Alltså - de flesta individer får blomstra mest om inte vissa får total frihet.
Bara om du förstår en grupp så förstår du individerna, säger hon. Kanske det, men jag kan känna att man kan driva det ganska långt.
Och vidare, Amy menar att vetenskapen visst har mycket. Att bara observera och mäta, det får vi inte ut särskilt mycket av utan att tänka. Och det är tänkande och kunskap som är Filosofins styrka. Filosofin innebär ett förhållningssätt där man söker kunskap och sanning. Filosofin har enligt Amy också sina rötter i "the public square", tänkandet är något man gärna gör tillsammans. Akademin i Aten, kan man anta att hon tänker på.
Hon avslutar med den klassiska filosofiska hållningen, att vetenskapen är något som kom ur filosofin och att filosofin var den första vetenskapen. Och en förhoppning att vetenskap och filosofin skall kunna mötas, i det här fallet vad det gäller Etiken, kanske främst då genom den, som hon påstår, kritiska hållning som filosofin har till att säga "gör" efter ett "borde".
---------------------------
Kan man kanske hålla med om. Nu vet jag inte om filosofin skulle stå som nån förkämpe mot individualiteten mer än vad vetenskapen gör. Liberalisten sätter nog sig ovanför de båda. Men att vetenskapen består av filosofi, gör den inte det? En hypotes, en slutsats, är det strikt logiska konstruktioner? Rätt hanterat tycker jag verkligen att vetenskapen och filosofin kan mötas. Beslutsfattaren i en nation tar in sakkunniga som beslutsunderlag, men allt går inte att svara på med vetenskapens empiri.
Amy cools skriver om det här med om filosofin behövs, är inte vetenskapen tillräcklig, här med Etiken i fokus.
Michael Schermer påstår då i en artikel att vetenskapen är den bästa källan för etiken. Hm, säger Amy. Det är väldigt lätt att, med Humes ord gå från "ought" till en "is". Paradexemplet är rashygien, eugenik, Man drog väldigt snabba slutsatser av Darwins naturliga urval, survival of the fittest. Och Amy pekar på just, "tänk om de läst sin Hume lite bättre, inte dra för snabba slutsatser.
Behövs då inte fakta, empiri för Etiken? Jodå, men det finns vääldigt mycket fakta som kan påverka här, och att bli för entusiastisk över något specifikt man råkar kommit på är inte vad som behövs.
Schermer påstår tydligen att Individens välmående är det viktigaste, på något vis eftersom det är den individuella organismen som är det naturliga urvalets utfall. Stopp och belägg, säger Amy. Vi är både sociala varelser och individer, och om det är kollektivet eller individen som är viktigast... en känd diskussion.
Hon exemplifierar det här med att ge individen för stor plats med amerikanska vapenlagar, låta samvetslösa arbetsgivare härja med sina anställda, och övergenerösa finansiella regler som låter spekulerare sätta ekonomier i ruin. Eller föräldrar som inte vill vaccinera sina barn. Alltså - de flesta individer får blomstra mest om inte vissa får total frihet.
Bara om du förstår en grupp så förstår du individerna, säger hon. Kanske det, men jag kan känna att man kan driva det ganska långt.
Och vidare, Amy menar att vetenskapen visst har mycket. Att bara observera och mäta, det får vi inte ut särskilt mycket av utan att tänka. Och det är tänkande och kunskap som är Filosofins styrka. Filosofin innebär ett förhållningssätt där man söker kunskap och sanning. Filosofin har enligt Amy också sina rötter i "the public square", tänkandet är något man gärna gör tillsammans. Akademin i Aten, kan man anta att hon tänker på.
Hon avslutar med den klassiska filosofiska hållningen, att vetenskapen är något som kom ur filosofin och att filosofin var den första vetenskapen. Och en förhoppning att vetenskap och filosofin skall kunna mötas, i det här fallet vad det gäller Etiken, kanske främst då genom den, som hon påstår, kritiska hållning som filosofin har till att säga "gör" efter ett "borde".
---------------------------
Kan man kanske hålla med om. Nu vet jag inte om filosofin skulle stå som nån förkämpe mot individualiteten mer än vad vetenskapen gör. Liberalisten sätter nog sig ovanför de båda. Men att vetenskapen består av filosofi, gör den inte det? En hypotes, en slutsats, är det strikt logiska konstruktioner? Rätt hanterat tycker jag verkligen att vetenskapen och filosofin kan mötas. Beslutsfattaren i en nation tar in sakkunniga som beslutsunderlag, men allt går inte att svara på med vetenskapens empiri.
fredag 21 augusti 2015
Platon - Lysis
Då blev det dags att slänga sig över denna trevliga lilla dialog. Även denna är i någon slags homosexkontext, åtminstone är det en ung man, Hippothales som gillar en ännu yngre, Lysis. De och ett par visa män träffar Sokrates på någon slags idrottsanläggning i Athen.
Sokrates, alltid debattglad, kommer naturligtvis i samspråk, dialog, med dessa pojkar och män, ämnet blir ungefär - vad för slags egenskaper behövs för vänskap. Med både vänskapligheten och egenskaperna ganska löst hållet, och inte helt lätt att förstå definitionen på någondera.
Dialogens förlopp är ungefär så här:
Varför låter man någon göra något? Sokrates börjar fråga ut Lysis, och de kommer fram till att man får göra något då man har den nödvändiga kunskapen. En god (välbärgad) far låter inte sin son göra precis vad han vill, inte förrän han är mogen uppgiften. Och drar den lite intressanta slutsatsen att vänner blir man bara där man har nytta av någon. Och är man klok nog kan man saker, man kan hjälpa folk och då får man vänner.
Sedan kommer Menexenos, en ung, klok man, lärjunge till den ännu klokare Ktesippos intravade där de sitter, Menexenos börjar föra dialog med Sokrates och det tar ett annat spår.
Det startar med att Sokrates frågar "När en människa tycker om en annan, vem är då den andres vän, den som tycker om eller den som blir omtyckt"?
Det blir invecklat där, om man tycker om någon som hatar en, hästvännen gillar ju hästar, vinvännen gillar ju vin, utan att hästarna och vinet blir alltför kärvänliga.
En kommentar här : Det är skillnad på vän med och vän av, men det tycks inte bekymra Sokrates.
Så vän av något kan man vara även om det inte gillar tillbaka.
Det blir rörigt som sagt och Sokrates tar en annan väg: Gillar man det som är "lika"? (Lika barn leka bäst ungefär). Och Lika blir snabbt på skalan "ond, god, mittemellan".
Ganska snart förstår de att man inte behöver vara god och söka sig till en annan god, eftersom de är så pass självtillräckliga. Sätta värde på någon är ungefär att se nytta hos denne. De testar med opposites attact, men det är ganska klart att den onda vill man inte vara med. Utan de kommer fram till att mittemellanbarnen är de bästa. Ungefär - Det behövs en brist på något som någon annan kan tillfredställa för att attraktion skall ske.
(En mycket tidig klokskap finns insprängd, som fortfarande är ytterst svår att ta till sig. Sokrates säger i en bisats: "Eller är det löjligt att fråga sig var som då kommer att finnas till och inte finnas till, för vem vet det?". Det har nog folk sagt sen Neanderthal men är det här första gången det skrevs ned?)
Det slutar med att Sokrates trixar lite med om närstående ändå är de som uppnår sann vänskap, men det kör ihop sig och Sokrates konstaterar att de inte har lyckats lura ut vad en vän är.
-----------------------------
Från Sein und Zeit känner jag igen det här med att det är bristen på något som gör sammanhanget intressant. Då behovet finns av något höjer man blicken och får syn på... kanske någon som kan hjälpa. Lite som valenselektronerna i en ledare. Det behövs en spänning.
Det här med vänskap. Har det alltså att göra med att man har behov av något? Vill återvända till min formulering ovan. Vän med och vän av är två olika saker.
Det är lite oklart vad Sokrates menar med vän. Om jag tänker på vad jag kallar för vän är det någon man känner och umgås med mer än socialt. Är det någon man har "behov" av? Oftast så tycker jag vänner är de personer som jag kan föra samtal med som fungerar automatiskt. Då det flyter på utan att det särskilt ofta blir krystat. Det har väl inget med behov att göra direkt. Men visst, det är med dessa vänner man kan ta upp viktiga saker med. Men det kan man ju även med andra. Bara en avlägsen kontakt kan vara användbar då man behöver få reda på något. Utan att man är "vän" med den, enligt min definition på vän. Även jobbiga typer kan ge en info man behöver.
Men frågeställningen som sådan, vad är en vän, är klart intressant. Sant filosofisk, här kommer nog vetenskapen aldrig ge klara svar, även om spegelneuroner, beteendevetenskap och psykologi gör framsteg. Att det är något som fortfarande är hett är det ingen tvekan om, datingsiterna gör stora pengar, och det är säkerligen inte bara bröst och penisstorlek som är de ingående parametrarna.
Har någon senare filosof skrivit något om vänskap?
Sokrates, alltid debattglad, kommer naturligtvis i samspråk, dialog, med dessa pojkar och män, ämnet blir ungefär - vad för slags egenskaper behövs för vänskap. Med både vänskapligheten och egenskaperna ganska löst hållet, och inte helt lätt att förstå definitionen på någondera.
Dialogens förlopp är ungefär så här:
Varför låter man någon göra något? Sokrates börjar fråga ut Lysis, och de kommer fram till att man får göra något då man har den nödvändiga kunskapen. En god (välbärgad) far låter inte sin son göra precis vad han vill, inte förrän han är mogen uppgiften. Och drar den lite intressanta slutsatsen att vänner blir man bara där man har nytta av någon. Och är man klok nog kan man saker, man kan hjälpa folk och då får man vänner.
Sedan kommer Menexenos, en ung, klok man, lärjunge till den ännu klokare Ktesippos intravade där de sitter, Menexenos börjar föra dialog med Sokrates och det tar ett annat spår.
Det startar med att Sokrates frågar "När en människa tycker om en annan, vem är då den andres vän, den som tycker om eller den som blir omtyckt"?
Det blir invecklat där, om man tycker om någon som hatar en, hästvännen gillar ju hästar, vinvännen gillar ju vin, utan att hästarna och vinet blir alltför kärvänliga.
En kommentar här : Det är skillnad på vän med och vän av, men det tycks inte bekymra Sokrates.
Så vän av något kan man vara även om det inte gillar tillbaka.
Det blir rörigt som sagt och Sokrates tar en annan väg: Gillar man det som är "lika"? (Lika barn leka bäst ungefär). Och Lika blir snabbt på skalan "ond, god, mittemellan".
Ganska snart förstår de att man inte behöver vara god och söka sig till en annan god, eftersom de är så pass självtillräckliga. Sätta värde på någon är ungefär att se nytta hos denne. De testar med opposites attact, men det är ganska klart att den onda vill man inte vara med. Utan de kommer fram till att mittemellanbarnen är de bästa. Ungefär - Det behövs en brist på något som någon annan kan tillfredställa för att attraktion skall ske.
(En mycket tidig klokskap finns insprängd, som fortfarande är ytterst svår att ta till sig. Sokrates säger i en bisats: "Eller är det löjligt att fråga sig var som då kommer att finnas till och inte finnas till, för vem vet det?". Det har nog folk sagt sen Neanderthal men är det här första gången det skrevs ned?)
Det slutar med att Sokrates trixar lite med om närstående ändå är de som uppnår sann vänskap, men det kör ihop sig och Sokrates konstaterar att de inte har lyckats lura ut vad en vän är.
-----------------------------
Från Sein und Zeit känner jag igen det här med att det är bristen på något som gör sammanhanget intressant. Då behovet finns av något höjer man blicken och får syn på... kanske någon som kan hjälpa. Lite som valenselektronerna i en ledare. Det behövs en spänning.
Det här med vänskap. Har det alltså att göra med att man har behov av något? Vill återvända till min formulering ovan. Vän med och vän av är två olika saker.
Det är lite oklart vad Sokrates menar med vän. Om jag tänker på vad jag kallar för vän är det någon man känner och umgås med mer än socialt. Är det någon man har "behov" av? Oftast så tycker jag vänner är de personer som jag kan föra samtal med som fungerar automatiskt. Då det flyter på utan att det särskilt ofta blir krystat. Det har väl inget med behov att göra direkt. Men visst, det är med dessa vänner man kan ta upp viktiga saker med. Men det kan man ju även med andra. Bara en avlägsen kontakt kan vara användbar då man behöver få reda på något. Utan att man är "vän" med den, enligt min definition på vän. Även jobbiga typer kan ge en info man behöver.
Men frågeställningen som sådan, vad är en vän, är klart intressant. Sant filosofisk, här kommer nog vetenskapen aldrig ge klara svar, även om spegelneuroner, beteendevetenskap och psykologi gör framsteg. Att det är något som fortfarande är hett är det ingen tvekan om, datingsiterna gör stora pengar, och det är säkerligen inte bara bröst och penisstorlek som är de ingående parametrarna.
Har någon senare filosof skrivit något om vänskap?
söndag 26 juli 2015
Platon - Menon
En kort dialog från andra boken i "skrifter". I den här dialogen träffar Sokrates på Menon, en ung general från Thessalien. Menon söker upp sokrates med frågan "Kan duglighet läras ut"?.
Lite kort svarar Platon "vaddå duglighet?". Och Menon svarar "sköta stadens angelägenheter på ett bra sätt". Kvinnan skall fixa hemma och lyda mannen. Ungar, slavar och andra har sina respektive dugligheter. Då undrar Platon, efter en lång diskussion om form och färg:
- Kan man generalisera? Kan man säga nåt enhetligt för vad duglighet är, oberoende av person?
Det rotar de med lite, Gods och guld, hur skaffa sig det, lite annat. Men har svårt att komma framåt. Platon kommer med den lite intressanta iden, att all kunskapsinhämtning är erindran, Från alla de liv man haft innan, själen är nämligen odödlig. Det där blir Menon lite sugen på att se hur Sokrates motiverar. Platon ber då en av Menons slavar komma fram.
Börjar sen fråga denne slav lite om geometri, för att kolla om han återerindrar sig saker eller lär sig.
Frågan blir efter en stund. Hur skall du få fram en kvadrat med arean 8? Slaven chansar med att dubblera längden på sidorna av en kvadrat som har sidorna 2. Men så enkelt är det inte. Den blir ju 16. Så då gör Platon elegant nog (hade man själv kommit på det?) så, att han ritar in diagonaler i fyra delkvadrater(med längden 2) som bildar 16, och svaret är alltså hypotenusan i en kvadrat med längden två. Det här blir en a-ha för slaven (och för mej), och Sokrates menar att det måste vara för att det funnit lagrat i hans minne och plockades fram då Sokrates visade vägen, Platon har bara ställt frågor (även om de är bra ledande). Nåja.
(Och hur skulle Platon fått Sokrates att resonera runt att skapa en kvadrat med arean 7?)
Platon frågar sig nu, utan att riktigt ha lyckats definiera duglighet - är duglighet kunskap? För kunskap kan ju läras ut. Återigen lite diskussioner om det, som leder fram till frågan: Finns några lärare i kunskap? Det dyker upp en man där Menon och Sokrates står och pratar, Anytos, som går för att vara duglig. De kollar läget med honom. Skall man lära nån att bli doktor får den läsa medicin, flöjtspel lärs ut hos musikläraren. Men, frågar sen Sokrates Anytos, vart går man för att lära ut duglighet? Det har Anytos svårt att hitta exempel på, som övertygar Sokrates.
Med lite utsvävningar kring sofister och annat kommer de fram till att, Nej, Duglighet kan inte läras ut. Det är en gudomlig gåva.
---------------------------------
Det är en ganska intressant diskussion, det här med var duglighet, klokskap är. Platon hävdar här att det inte går att lära ut. Och visst, än i dag finns ingen "duglighetsskola". Och visst är det kanske så, att vi föds med olika lynnen, olika uthållighet, olika initiativförmågor. Men ligger det bara i generna? Knappast! Till en del, ja, säkerligen. Men uppväxt, kön, klass, mycket kommer att forma en ung människa. Och jag skulle påstå - ett traineeprogram på ett stort svenskt företag kan nog medverka till att personen blir klokare. Liksom att man lär av sina misstag. Men det är som sagt en diskussion, antagligen lika intressant idag som då!
lördag 11 juli 2015
Platon - Faidros
Jag har fakiskt bara läst Republiken tidigare, av Platons dialoger, och det var som ett av de första originalskrifter i filosofi jag läste, för kanske sex år sedan. Jag läser om Republiken nu, men fick för mig att jag skulle testa en annan dialog också. Lånade andra delen av "skrifter" på bibblan och har nu läst Faidros som första.
Homofobin verkar inte ha varit utbredd, direkt. Faidros handlar till det yttre om huruvida en yngre man bör acceptera en äldre man som älskare om han verkligen älskar eller inte. Faidros, en ung, uppenbarligen stilig ung man och Sokrates har lagt sig ned under ett träd utanför Aten en het dag.
Faidros läser upp ett brev där Lykias, en känd talskrivare argumenterar för att en ung man borde ta en älskare som inte älskar honom. Lite grovt beroende på att en som älskar kommer att vara avundsjuk. Och vill att Sokrates skall hålla med om att det är ett bra tal.
Men det håller inte Sokrates med om och skapar raskt ett tal som mycket förkortat förkunnar att det tvärt om kan vara helt magiskt med en älskande som verkligen älskar.
Det är dock inte det här med älska eller älska inte som är Sokrates grej i dialogen. Det är mer - hur håller man ett bra tal? Och att skriva ned är rätt mycket inte vad doktorn ordinerar. Grejen är för allt övertygande - du måste förstå vad det du försöker framföra handlar om, även om du vill skarva i lite. För att kunna skarva måste man ha greppet om vad som verkligen är rätt.
Och det verkar var här lite grann som budskapet också är att det här med nedskrivna tal är dåligt. Du kan inte bara läsa innantill, du måste förstå ämnet.
Och det som skall framföras är inte det sanna utan det sannolika.
----------------------
Helt klar klokskap. Kommer ihåg den vassaste killen i kursen då jag läste på universitet. Han läste aldrig. Vi blev lite trötta på honom då han sa - Det handlar inte om att kunna, det handlar om att förstå. Och i hans fall verkade det gudasänt... Men som jag förstår Sokrates, och min egen erfarenhet så får den som tränar mycket, mycket tur... Det gäller att kunna det ämne du vill övertyga någon om. Bara en massa ord hjälper inte mycket.
Homofobin verkar inte ha varit utbredd, direkt. Faidros handlar till det yttre om huruvida en yngre man bör acceptera en äldre man som älskare om han verkligen älskar eller inte. Faidros, en ung, uppenbarligen stilig ung man och Sokrates har lagt sig ned under ett träd utanför Aten en het dag.
Faidros läser upp ett brev där Lykias, en känd talskrivare argumenterar för att en ung man borde ta en älskare som inte älskar honom. Lite grovt beroende på att en som älskar kommer att vara avundsjuk. Och vill att Sokrates skall hålla med om att det är ett bra tal.
Men det håller inte Sokrates med om och skapar raskt ett tal som mycket förkortat förkunnar att det tvärt om kan vara helt magiskt med en älskande som verkligen älskar.
Det är dock inte det här med älska eller älska inte som är Sokrates grej i dialogen. Det är mer - hur håller man ett bra tal? Och att skriva ned är rätt mycket inte vad doktorn ordinerar. Grejen är för allt övertygande - du måste förstå vad det du försöker framföra handlar om, även om du vill skarva i lite. För att kunna skarva måste man ha greppet om vad som verkligen är rätt.
Och det verkar var här lite grann som budskapet också är att det här med nedskrivna tal är dåligt. Du kan inte bara läsa innantill, du måste förstå ämnet.
Och det som skall framföras är inte det sanna utan det sannolika.
----------------------
Helt klar klokskap. Kommer ihåg den vassaste killen i kursen då jag läste på universitet. Han läste aldrig. Vi blev lite trötta på honom då han sa - Det handlar inte om att kunna, det handlar om att förstå. Och i hans fall verkade det gudasänt... Men som jag förstår Sokrates, och min egen erfarenhet så får den som tränar mycket, mycket tur... Det gäller att kunna det ämne du vill övertyga någon om. Bara en massa ord hjälper inte mycket.
lördag 4 juli 2015
Vad är konst och varför - fler ledtrådar
Nu har jag läst fler artiklar, läst insändare från läsare angående det här med konsten. Vad det är, vad det tjänar till.
Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.
Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord. Man skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.
Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.
Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.
Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord. Man skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.
Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.
- Romanticismen, med mycket känslor och intryck skapade för individen. Ruttnande lik, svulstiga miljöer, från något slags tidigt 1800-tal
- Modernismen, i samklang med alla tekniska framsteg. Man såg inte bakåt, man sökte nya former, mycket surrealism, kubism och liknande. Lite optimistiskt, så där runt la belle epoque
- Postmodernismen, efter världskrig, sovjets tröstlöshet. En ironi, ett förnekande av värden. Installationer, Andy Warhols meningslösa konservburkar
- Någon slags post-postmodernism där man ändå försöker komma från det här ironiska och se framåt. Ett lite intressant exempel som gavs var de antaget postmodernistiska Seinfeldt och Simpsons i kontrast med de mindre självironiska Mad Men och Game of Thrones.
-------------------
Tja, tja... det är ju inget som direkt påverkar vardagen. Men konstens påverkan skall ju vara lite indirekt, lite från sidan, lite betraktande. Guernica. Jag vet inte om jag kanske skulle lära mig mer av världen om jag gick mer på gallerier och museer. Kanske de som gör det också är de som är med och förändrar världen? Kultiverar sig i något slags mer potent mening av ordet. Tränar hjärnan. Nja. Men nu vet jag i alla fall mer om hur man resonerar om detta, och då det får ligga och jäsa lite, vem vet? Kanske jag hittar mer mening i konsten.
tisdag 30 juni 2015
Varför konst?
Varför tycker filosoferna att konst är så pass intressant?
Jag har just läst de första artiklarna i Philosophy now issue 108, i denna utgåva är temat just konst.
Och min första fråga då jag stöter på konsten i filosofiska sammanhang - varför bryr sig filosoferna så pass mycket? Om konst och estetik. Jorden snurrar på, människorna lever sina liv med eller utan konst. Det verkar ganska meningslöst att bry sig om något så pass oanvändbart som konst. Eller? Låt oss se vad som sägs i artiklarna:
I förordet inleder Grant Bartley med att beskriva det paradigmskifte, där Marcel Duchamp, genom ställa ut en toastol som konst, 1917 ändrade på synen på vad konst är, från att vara något väsentligen vackert, till att istället vara det konstnären säger vara konst.
Bartley menar att konstens mål samtidigt ändrades, från att "kultivera ögat" till att snarare ge betraktaren nya sätt att se världen.
Att spåra konsthistoriken från romantiken, via modernismen till postmodernismen är en övning som skall kunna hjälpa oss att se vad som komma skall, genom att se på det senaste inom konsten. Bartley tycker sig se att man går mot en pluralism, ett tillstånd där "allt är tillåtet". Kanske det.
Och vad som är bra konst, det definieras av var och en.
I huvudartikeln för ämnet Konst diskuterar Daniel Vargas Gomez "art as an encounter". Konsten som ett möte. Då alltså mellan konstnären och betraktaren.
Medan konsten efter tiden har blivit mer tillgänglig för alla ser Gomez att "konstens perspektiv har förlorats". Han diskuterar konstens värden, för att verkligen förstå ett konstverk rätt behöver betraktaren rätt förstå det konstverk som betraktas för att verkligen kunna uppskatta det till fullo.
De värden som konstnären väver in i konstverket och som blandas med de värden som betraktaren själv har.
Vad är det då frågan om för "värden"? Konstnären har alltid en avsikt då han gör ett konstverk, även om han bara skvätter lite målarfärg på en duk. Det konstnären skapar är något subjektivt (till skillnad från ingenjören, som skapar en mobiltelefon). Det är det "själsliga värdet" hos konstnären som vävs in i verket.
Sedan har då betraktaren att försöka uppfatta dessa värdet hos det konstverk som betraktas, konstnärens "unika spiritualitet". Och kanske behöver varje samhälle hitta sin egen spiritualitet för att hitta konstens plats i just det samhället. Öppenhet för vad konstären vill berätta och ens egna värderingar är i alla fall vad det handlar om.
---------------
Nå, artikelförfattarna förutsätter att konsten har sin plats i filosofin. Men känner jag att jag får någon ledtråd till varför det skulle vara så? Vilka ser egentligen på konst? Vad är "konst"? Det jag omedelbart tänker på är gallerier och museer, där någon liten kulturelit går omkring med sina nötta palestinasjalar, och med överklasspråk avmätt kommenterar det som visas. Tavlor, skulpturer. Men visst, det är fler som söker upp konsten än förr. Och utvidgar man konsten till att omfatta även mer populära filmer, bestsellers och musik, så visst blir det något som kreti och pleti får sig till livs. Nå, men försöker då den som tar till sig det här lättare utbudet verkligen förstå vad konstnären vill skapa?
Kanske. Jag och dottern satt och kollade på den utmärkta tecknade filmen "Anastasia" för kanske 15:e gången. Det är en Pappa-Dotter grej sedan många år, hon är 16 nu. Och visst, vi kommenterar ju den totala avsaknad som visas för den situation som de fattiga i Ryssland hade under Tsarväldet, i storyn är det Rasputins fel att det går som det går, revolution och skjuten Tsarfamilj(utom Anastasia, då). Det krockar med det mer vänsterinriktade synsätt som finns här i Sverige och som jag och dottern också delar. Ja, kanske det här konstverket lite grann hjälper oss att se världen.
Möjligen har jag sett något av varför konsten skulle vara intressant för filosofin. Men jag läser nog hellre en bok eller en artikel.
Jag har just läst de första artiklarna i Philosophy now issue 108, i denna utgåva är temat just konst.
Och min första fråga då jag stöter på konsten i filosofiska sammanhang - varför bryr sig filosoferna så pass mycket? Om konst och estetik. Jorden snurrar på, människorna lever sina liv med eller utan konst. Det verkar ganska meningslöst att bry sig om något så pass oanvändbart som konst. Eller? Låt oss se vad som sägs i artiklarna:
I förordet inleder Grant Bartley med att beskriva det paradigmskifte, där Marcel Duchamp, genom ställa ut en toastol som konst, 1917 ändrade på synen på vad konst är, från att vara något väsentligen vackert, till att istället vara det konstnären säger vara konst.
Bartley menar att konstens mål samtidigt ändrades, från att "kultivera ögat" till att snarare ge betraktaren nya sätt att se världen.
Att spåra konsthistoriken från romantiken, via modernismen till postmodernismen är en övning som skall kunna hjälpa oss att se vad som komma skall, genom att se på det senaste inom konsten. Bartley tycker sig se att man går mot en pluralism, ett tillstånd där "allt är tillåtet". Kanske det.
Och vad som är bra konst, det definieras av var och en.
I huvudartikeln för ämnet Konst diskuterar Daniel Vargas Gomez "art as an encounter". Konsten som ett möte. Då alltså mellan konstnären och betraktaren.
Medan konsten efter tiden har blivit mer tillgänglig för alla ser Gomez att "konstens perspektiv har förlorats". Han diskuterar konstens värden, för att verkligen förstå ett konstverk rätt behöver betraktaren rätt förstå det konstverk som betraktas för att verkligen kunna uppskatta det till fullo.
De värden som konstnären väver in i konstverket och som blandas med de värden som betraktaren själv har.
Vad är det då frågan om för "värden"? Konstnären har alltid en avsikt då han gör ett konstverk, även om han bara skvätter lite målarfärg på en duk. Det konstnären skapar är något subjektivt (till skillnad från ingenjören, som skapar en mobiltelefon). Det är det "själsliga värdet" hos konstnären som vävs in i verket.
Sedan har då betraktaren att försöka uppfatta dessa värdet hos det konstverk som betraktas, konstnärens "unika spiritualitet". Och kanske behöver varje samhälle hitta sin egen spiritualitet för att hitta konstens plats i just det samhället. Öppenhet för vad konstären vill berätta och ens egna värderingar är i alla fall vad det handlar om.
---------------
Nå, artikelförfattarna förutsätter att konsten har sin plats i filosofin. Men känner jag att jag får någon ledtråd till varför det skulle vara så? Vilka ser egentligen på konst? Vad är "konst"? Det jag omedelbart tänker på är gallerier och museer, där någon liten kulturelit går omkring med sina nötta palestinasjalar, och med överklasspråk avmätt kommenterar det som visas. Tavlor, skulpturer. Men visst, det är fler som söker upp konsten än förr. Och utvidgar man konsten till att omfatta även mer populära filmer, bestsellers och musik, så visst blir det något som kreti och pleti får sig till livs. Nå, men försöker då den som tar till sig det här lättare utbudet verkligen förstå vad konstnären vill skapa?
Kanske. Jag och dottern satt och kollade på den utmärkta tecknade filmen "Anastasia" för kanske 15:e gången. Det är en Pappa-Dotter grej sedan många år, hon är 16 nu. Och visst, vi kommenterar ju den totala avsaknad som visas för den situation som de fattiga i Ryssland hade under Tsarväldet, i storyn är det Rasputins fel att det går som det går, revolution och skjuten Tsarfamilj(utom Anastasia, då). Det krockar med det mer vänsterinriktade synsätt som finns här i Sverige och som jag och dottern också delar. Ja, kanske det här konstverket lite grann hjälper oss att se världen.
Möjligen har jag sett något av varför konsten skulle vara intressant för filosofin. Men jag läser nog hellre en bok eller en artikel.
söndag 17 maj 2015
Nozick, Anarchy, State and Utopia - Om Möjligheter
Som Nozick mycket riktigt påpekar i ett kapitel, så irriteras många av att olika människor har olika möjligheter. Och konstaterar sedan att det då handlar om att försämra möjligheter för vissa, eller förbättra för andra.
I Nozicks värld är property heligt, man får alltså inte ta från de rika (bratsens Räkmackor, min anmärkning), utan det måste fram frivilliga pengar på något sätt. Kanske det.
Man kan använda bilden av ett race då man pratar om möjligheter, att vissa inte skall ha tjuvstart. Men det köper inte Nozick. För honom är helt enkelt egendom viktigare(Svårsmält, svårsmält.. min anmärkning).
Han kan dock köpa att man kan uppfatta ojämlika förutsättningar orättvisa. Han drar det riktigt snyggt till sin spets. OCH HÄR KOMMER SJÄLVA ESSENSEN I ASU vs Rawls ATOJ:
"Wouldn't it be better if the person with less opportunity had an equal opportunity". I nästa mening kan man inte "violate anyones entitlements", och man behöver en trollstav. Nuff said.
Och sedan ger han sig ut i hypotesernas wonderland med olika planeter och fruar som visst får gifta sig med vem som helst. Men inget som, mer än ett postulat som bara liberalisterna tror på, att det skulle vara otänkbart att rejält beskatta förmögenheter för att ge briljanta barn från enkla omständigheter lika stor möjlighet att "välja sina liv" som knarkande brats från Östermalm.
Ursäkta att det här blev färgat, men jag blir så förbannad då jag läser det.
....................................
Han pratar gärna om saker, att ingen har rätt att använda en annans pool eller vad det nu kan vara, men pengar? De kan gott fördelas och det håller nog de flesta svenskar med om - även de som tjänar bra pengar (undertecknad ligger helt klart på mer bidraget än uttaget från det allmäna).
Så hur visar liberalisterna att det här med Property äter Rättvisa? Är det inte bara så, att om du är född till arbete ser du rättvisan som det stora och om du är född till pengar så ser du Property?
I Nozicks värld är property heligt, man får alltså inte ta från de rika (bratsens Räkmackor, min anmärkning), utan det måste fram frivilliga pengar på något sätt. Kanske det.
Man kan använda bilden av ett race då man pratar om möjligheter, att vissa inte skall ha tjuvstart. Men det köper inte Nozick. För honom är helt enkelt egendom viktigare(Svårsmält, svårsmält.. min anmärkning).
Han kan dock köpa att man kan uppfatta ojämlika förutsättningar orättvisa. Han drar det riktigt snyggt till sin spets. OCH HÄR KOMMER SJÄLVA ESSENSEN I ASU vs Rawls ATOJ:
"Wouldn't it be better if the person with less opportunity had an equal opportunity". I nästa mening kan man inte "violate anyones entitlements", och man behöver en trollstav. Nuff said.
Och sedan ger han sig ut i hypotesernas wonderland med olika planeter och fruar som visst får gifta sig med vem som helst. Men inget som, mer än ett postulat som bara liberalisterna tror på, att det skulle vara otänkbart att rejält beskatta förmögenheter för att ge briljanta barn från enkla omständigheter lika stor möjlighet att "välja sina liv" som knarkande brats från Östermalm.
Ursäkta att det här blev färgat, men jag blir så förbannad då jag läser det.
....................................
Han pratar gärna om saker, att ingen har rätt att använda en annans pool eller vad det nu kan vara, men pengar? De kan gott fördelas och det håller nog de flesta svenskar med om - även de som tjänar bra pengar (undertecknad ligger helt klart på mer bidraget än uttaget från det allmäna).
Så hur visar liberalisterna att det här med Property äter Rättvisa? Är det inte bara så, att om du är född till arbete ser du rättvisan som det stora och om du är född till pengar så ser du Property?
lördag 16 maj 2015
Fransk post-marxism
Från en artikel i Philosophy now issue 107
Peter Benson börjar med att konstatera att kapitalismen inte blev historiens Fukuyamska slut efter murens fall. Vänstern lever och frodas, Lehman brothers, Globala kapitalismen ses med misstro. Tidigare franska filosofer på vänsterkanten, Sartre m.fl var ambivalenta till om de skulle haka på Sovjet. Men sedan dess har tankarna blivit bredare och man har drivit iväg från Marx.
Baudrillard började skriva på 70-talet i Marx anda. Intressant, han hävdade att klassresandet var ett konstant läge. Men - filosofer har en tendens att sammanfatta nuläget då det är på väg att ändras, och nu är - som vi vet - klassresande inget vanligt. (överklassen gör vad de tycker är kul, medel och arbetarklassernas liv upptas av arbetet, underklassen lever av det allmäna, min tolkning)
I något senare böcker kritiserar han Marx teorier om Arbetets värde, råmaterial+nedlagt arbete. Istället ser han med mer liberala ögon, att för konsumenten är värdet är ett helt annat. Naturligtvis. Man måste ta hänsyn till det om man skall kunna hitta alternativ til kapitalismen. Marx hade alltså fel i grunden och det konstateras, liksom av Popper, att Marx gjorde sig skyldig till historicism.
Baudrillard hävdar också att Marx gjorde sig skyldig till etnocentrism, att man i andra kulturer kan lägga ner en himla massa arbete på värdelösa ting, kyrkor, Indianernas potlach, folk som betalar jättesummor för konstverk. Men kan man inte se sådant som "reklam"?
Det som är viktigt är kanske inte kontroll av produktion, utan kontroll av "koden" - dvs språket, dvs vad är viktigt. Newspeek i 1984. Reklam, de koder som styr aktiemarknaden.
Till slut tycker Baudrillard att kapitalisterna och Socialisterna gör gemensam sak, båda ser arbetet som något väldigt viktigt. Baudrillard känner mer för Utopiska socialister, eftersom de inte strävar efter något vagt långt fram.
Stiegler är skönare, tycker jag. Satt i fängelse för väpnat rån. Och började läsa fenomenologi. Sedan har han skrivit böcker på vänsterkanten, inte heller de i Marx anda. Stiegler konstaterar att Marx proletära revolution inte hände, en ny kritik av politisk ekonomi behövs. Han analyserar Konsumerismen, ett begrepp som myntades av Baudrillard.
artistiskt och kulturellt arbete tjänar främst till högre konsumtion (reklambranschen genererar flest mantimmar konst?).
Skolan har inte rollen av kulturbärare utan av att skapa träning för anställning (det kände man!), och skapar rollen som goda konsumenter (Kände man det?)
IT har skapat ett mindre behov för även mer avancerade yrken, och fler och fler blir ett proletariat, samtidigt som facket tappar sin kraft.
Och även konsumenterna har blivit ett proletariat, styrda av reklam och snabba begär. Det ställs mot Freud som såg framför sig att människans psyke skulle undersökas och utvidgas. Marx hade fel då han pratade om människans "behov", de skapas av reklam och liknande.
Robotarna tar över världen, genom att människorna blir robotar.
Därför är det viktigt att skolan uppmuntrar elever till eftertanke, att inte ta snabba beslut(Stiegler kallar det "long circuits"), till skillnad från snabb behovsuppfyllnad. Information är en sak (googla sig till något) och Kunskap är något annat. det är något som eftertanken ger, som sammanfogas med de bilder man har sen tidigare. Informationssamhället ger andra utmaningar än Marx industrisamhälle.
Peter Benson börjar med att konstatera att kapitalismen inte blev historiens Fukuyamska slut efter murens fall. Vänstern lever och frodas, Lehman brothers, Globala kapitalismen ses med misstro. Tidigare franska filosofer på vänsterkanten, Sartre m.fl var ambivalenta till om de skulle haka på Sovjet. Men sedan dess har tankarna blivit bredare och man har drivit iväg från Marx.
Baudrillard började skriva på 70-talet i Marx anda. Intressant, han hävdade att klassresandet var ett konstant läge. Men - filosofer har en tendens att sammanfatta nuläget då det är på väg att ändras, och nu är - som vi vet - klassresande inget vanligt. (överklassen gör vad de tycker är kul, medel och arbetarklassernas liv upptas av arbetet, underklassen lever av det allmäna, min tolkning)
I något senare böcker kritiserar han Marx teorier om Arbetets värde, råmaterial+nedlagt arbete. Istället ser han med mer liberala ögon, att för konsumenten är värdet är ett helt annat. Naturligtvis. Man måste ta hänsyn till det om man skall kunna hitta alternativ til kapitalismen. Marx hade alltså fel i grunden och det konstateras, liksom av Popper, att Marx gjorde sig skyldig till historicism.
Baudrillard hävdar också att Marx gjorde sig skyldig till etnocentrism, att man i andra kulturer kan lägga ner en himla massa arbete på värdelösa ting, kyrkor, Indianernas potlach, folk som betalar jättesummor för konstverk. Men kan man inte se sådant som "reklam"?
Det som är viktigt är kanske inte kontroll av produktion, utan kontroll av "koden" - dvs språket, dvs vad är viktigt. Newspeek i 1984. Reklam, de koder som styr aktiemarknaden.
Till slut tycker Baudrillard att kapitalisterna och Socialisterna gör gemensam sak, båda ser arbetet som något väldigt viktigt. Baudrillard känner mer för Utopiska socialister, eftersom de inte strävar efter något vagt långt fram.
Stiegler är skönare, tycker jag. Satt i fängelse för väpnat rån. Och började läsa fenomenologi. Sedan har han skrivit böcker på vänsterkanten, inte heller de i Marx anda. Stiegler konstaterar att Marx proletära revolution inte hände, en ny kritik av politisk ekonomi behövs. Han analyserar Konsumerismen, ett begrepp som myntades av Baudrillard.
artistiskt och kulturellt arbete tjänar främst till högre konsumtion (reklambranschen genererar flest mantimmar konst?).
Skolan har inte rollen av kulturbärare utan av att skapa träning för anställning (det kände man!), och skapar rollen som goda konsumenter (Kände man det?)
IT har skapat ett mindre behov för även mer avancerade yrken, och fler och fler blir ett proletariat, samtidigt som facket tappar sin kraft.
Och även konsumenterna har blivit ett proletariat, styrda av reklam och snabba begär. Det ställs mot Freud som såg framför sig att människans psyke skulle undersökas och utvidgas. Marx hade fel då han pratade om människans "behov", de skapas av reklam och liknande.
Robotarna tar över världen, genom att människorna blir robotar.
Därför är det viktigt att skolan uppmuntrar elever till eftertanke, att inte ta snabba beslut(Stiegler kallar det "long circuits"), till skillnad från snabb behovsuppfyllnad. Information är en sak (googla sig till något) och Kunskap är något annat. det är något som eftertanken ger, som sammanfogas med de bilder man har sen tidigare. Informationssamhället ger andra utmaningar än Marx industrisamhälle.
onsdag 13 maj 2015
Nozick Anarchy, State and Utopia - om jämlikhet
Efter att, som han anser, sablat ned Rawls vänder sig Nozick till lite olika områden där han anser att Entitlement är överlägset och argumenterar för. Första målet är Jämlikhet.
Han börjar med att konstatera att det är rätt få som argumenterar för jämlikhet, mer bara tar det för givet. Och det är faktiskt Rawls ganska ärlig med. Han pratar om en "intuitiv känsla för rättvisa". Hur som helst citerar Nozick en text av en Williams som i kort argumenterar för att det är orättvist att de fattiga skall få sämre sjukvård därför att de har mindre pengar.
Nozicks svar blir att - ingen tvingar ju barberaren att klippa den samhället anser behöver klippas, varför skall doktorn behöva hjälpa den som samhället anser behöver det?
Och han tycker att det inte finns något argument för varför rättvisa skall behöva finnas. Det finns i grunden inget argument för rättvisa (kontra Entitlement)
-------------
Det lustiga är att han gör precis samma sak med Entitlement, folks rätt att få äga sina pengar - han tar det som ett postulat.
Man skulle kunna säga - varför har då inte läraren rätt att sätta vilket betyg han vill?
ASU är skrivet i USA 1974 men om vi ser på Sverige idag:
Barberaren vet mycket väl att han ger sig in i en marknad där överflöd kanaliseras och läkaren vet att hans marknad är för det offentliga.
Jämlikhet BYGGER på en intuitiv känsla, och det gör entitlement också. Ingen av dem kan i grunden bevisa att den ena är bättre än den andra. De är ortogonala. Entitlement skyddar individen och det gör jämlikheten också. Men på olika sätt.
Om man skulle predika för jämlikheten på det mer grundläggande sättet, hitta argument för det, så är det nog bara en känsla för medmänsklighet som är grunden, att vi existerar som art och inte bara som individer. Och det skyddar individen, på så sätt att man sätter ett lägstatak för hur djävligt en individ i ett samhälle får ha det.
Han börjar med att konstatera att det är rätt få som argumenterar för jämlikhet, mer bara tar det för givet. Och det är faktiskt Rawls ganska ärlig med. Han pratar om en "intuitiv känsla för rättvisa". Hur som helst citerar Nozick en text av en Williams som i kort argumenterar för att det är orättvist att de fattiga skall få sämre sjukvård därför att de har mindre pengar.
Nozicks svar blir att - ingen tvingar ju barberaren att klippa den samhället anser behöver klippas, varför skall doktorn behöva hjälpa den som samhället anser behöver det?
Och han tycker att det inte finns något argument för varför rättvisa skall behöva finnas. Det finns i grunden inget argument för rättvisa (kontra Entitlement)
-------------
Det lustiga är att han gör precis samma sak med Entitlement, folks rätt att få äga sina pengar - han tar det som ett postulat.
Man skulle kunna säga - varför har då inte läraren rätt att sätta vilket betyg han vill?
ASU är skrivet i USA 1974 men om vi ser på Sverige idag:
Barberaren vet mycket väl att han ger sig in i en marknad där överflöd kanaliseras och läkaren vet att hans marknad är för det offentliga.
Jämlikhet BYGGER på en intuitiv känsla, och det gör entitlement också. Ingen av dem kan i grunden bevisa att den ena är bättre än den andra. De är ortogonala. Entitlement skyddar individen och det gör jämlikheten också. Men på olika sätt.
Om man skulle predika för jämlikheten på det mer grundläggande sättet, hitta argument för det, så är det nog bara en känsla för medmänsklighet som är grunden, att vi existerar som art och inte bara som individer. Och det skyddar individen, på så sätt att man sätter ett lägstatak för hur djävligt en individ i ett samhälle får ha det.
måndag 20 april 2015
Facebook som heterotopi - Foucault
Från en artikel i Philosophy Now nr 107
Robin Rymarczuk har skrivit en intressant artikel, där han testar Michel Foucaults ide om Heterotopi i dagens värld. Heterotopi tänker sig Foucault vara kontaktytor inom olika kulturer, virtuella ytor som existerar parallellt med den aktuella kulturens verkliga värld. Som en spegelbild. Ofta en yta som kan ses som betecknande för den verkliga världen. en trädgård kan ses som en bild verkliga delar av naturen. Och den skall representera kulturen men samtidigt förvränga den en aning å att den framhäver idén i kulturen, kanske det artificiella i kulturen.
Och då testar Rymarczuk det här konceptet på Facebook. Facebook skall då visa upp den verkliga världen på en lätt förvrängt sätt och det får man väl säga stämmer. Människor från olika tider och platser samlas på en liten yta. Den kan ge människor en känsla av att ha kontroll över sina vänner och bekanta, och dela uppfattningar fritt.
Men det blir mer av en uppvisning av sig själv på scenen av det sociala sammanhanget. Man anstränger sig för att ge en bild av sig själv, lämplig för alla sina vänner. Och då, det här skall visa fram människan i den verkliga världen. "The self is always performance", man försöker alltid visa upp en lämplig bild av sig själv även "irl". Facebook visar upp det artificiella i verkligheten, man är kanske inte så verklig som man tror?
Foucault menar att en Heterotopi skall skapa oro genom att visa upp världen genom den modell som Heteropin representerar, och Facebook skall då visa upp dagens verklighet som den är, i sin avsaknad av autenticitet.
------------
Det är väl ganska klockrent, och skälet till att man inte är alltför aktiv, trots att idén med Facebook är ganska spännande. "Här sitter vi på en bar vid stranden och har det bra". De flesta skriver ganska utsmetat trevligt, utom några få som är lika provocerande som de också är i verkliga världen.
Konceptet Heterotopi är lite svårt att ta till sig, vet inte om jag skulle kunna hitta dem i verkliga världen. är en fikapaus en Heterotopi för mänsklig kontakt? Kanske? Som visar fram de roller som människor i den verkliga världen också har? Pratkvarnarna, de lustiga, de blyga?
Är fikapausen en Heterotopi? För social samvaro i samhället man lever i?
Robin Rymarczuk har skrivit en intressant artikel, där han testar Michel Foucaults ide om Heterotopi i dagens värld. Heterotopi tänker sig Foucault vara kontaktytor inom olika kulturer, virtuella ytor som existerar parallellt med den aktuella kulturens verkliga värld. Som en spegelbild. Ofta en yta som kan ses som betecknande för den verkliga världen. en trädgård kan ses som en bild verkliga delar av naturen. Och den skall representera kulturen men samtidigt förvränga den en aning å att den framhäver idén i kulturen, kanske det artificiella i kulturen.
Och då testar Rymarczuk det här konceptet på Facebook. Facebook skall då visa upp den verkliga världen på en lätt förvrängt sätt och det får man väl säga stämmer. Människor från olika tider och platser samlas på en liten yta. Den kan ge människor en känsla av att ha kontroll över sina vänner och bekanta, och dela uppfattningar fritt.
Men det blir mer av en uppvisning av sig själv på scenen av det sociala sammanhanget. Man anstränger sig för att ge en bild av sig själv, lämplig för alla sina vänner. Och då, det här skall visa fram människan i den verkliga världen. "The self is always performance", man försöker alltid visa upp en lämplig bild av sig själv även "irl". Facebook visar upp det artificiella i verkligheten, man är kanske inte så verklig som man tror?
Foucault menar att en Heterotopi skall skapa oro genom att visa upp världen genom den modell som Heteropin representerar, och Facebook skall då visa upp dagens verklighet som den är, i sin avsaknad av autenticitet.
------------
Det är väl ganska klockrent, och skälet till att man inte är alltför aktiv, trots att idén med Facebook är ganska spännande. "Här sitter vi på en bar vid stranden och har det bra". De flesta skriver ganska utsmetat trevligt, utom några få som är lika provocerande som de också är i verkliga världen.
Konceptet Heterotopi är lite svårt att ta till sig, vet inte om jag skulle kunna hitta dem i verkliga världen. är en fikapaus en Heterotopi för mänsklig kontakt? Kanske? Som visar fram de roller som människor i den verkliga världen också har? Pratkvarnarna, de lustiga, de blyga?
Är fikapausen en Heterotopi? För social samvaro i samhället man lever i?
lördag 7 februari 2015
Nozick - Anarchy, State and Utopia - Kritik av Rawls
Nozick ägnar ett långt kapitel åt kritik av Rawls, inleder med att ge Rawls beröm för sitt arbete, men går sen in för att knuffa för entitlement, vilket Rawls "A theory of Justice" inte stödjer, och visa vad som inte håller i Rawls resonemang runt att "de minst gynnade av systemet skall stödjas".
Har går lite som katten kring het gröt tycker jag. Vågar inte direkt gå i clinch, vågar inte riktigt ge sig in på de områden där motsättningen verkligen finns, där det krockar.
Väldigt basalt så skulle jag påstå att kapitlet går ut på att dels visa att Rawls använder sig av Pattern matching och lyfter fram nackdelarna med det. Hur krångligt det blir, "vilken rättvisa då" osv.
Och dels visa att differensprincipen inte är moraliskt oantastlig. Differenspricipen består i att "orättvisa skall endast tillåtas om det stödjer de som är minst gynnade av systemet"
Först diskuterar det här med att "dela på kakan", han problematiserar det, visar på att det inte är enkelt, och frågar sig naturligtvis om det inte finns skäl att det skall finnas bitar som man är "entiteled" till. Att man visst borde kunna handla på en öppen marknad. Att arbetare liksom andra skulle kunna acceptera det här. Underförstått att det finns en ägande klass.
Och dels visa att differensprincipen inte är moraliskt oantastlig. Differenspricipen består i att "orättvisa skall endast tillåtas om det stödjer de som är minst gynnade av systemet"
Först diskuterar det här med att "dela på kakan", han problematiserar det, visar på att det inte är enkelt, och frågar sig naturligtvis om det inte finns skäl att det skall finnas bitar som man är "entiteled" till. Att man visst borde kunna handla på en öppen marknad. Att arbetare liksom andra skulle kunna acceptera det här. Underförstått att det finns en ägande klass.
En hel del energi ägnas åt att diskutera Rawls "grundtillstånd", ett tänkt läge där man bygger upp en stat utan att veta om allas naturliga förutsättningar. Detta Nozick skjuter in sig på, men det blir lite att skapa sig billiga poäng. Det här grundtillståndet är ganska spekulativt hos Rawls, och är diskutabelt.
En hel del möda ägnas åt att visa att folk i the Origninal State väljer en patterned lösning, att entitlement inte kan gälla. Vet inte riktigt om jag håller med om det. En institution har mest att hantera situationen efter en riktning.Nozick har rätt i att man inte kan veta i hur folk verkligen skulle handla i det här grundtillståndet, och att man inte kan bortse från vilka förutsättningar man har. Men det känns inte som någon Kioskvältare. Vissa bitar avsnitt där det spekuleras i hur folk verkligen skulle göra i det här ursprungliga tillståndet, för akademiskt för mej.
En hel del möda ägnas åt att visa att folk i the Origninal State väljer en patterned lösning, att entitlement inte kan gälla. Vet inte riktigt om jag håller med om det. En institution har mest att hantera situationen efter en riktning.Nozick har rätt i att man inte kan veta i hur folk verkligen skulle handla i det här grundtillståndet, och att man inte kan bortse från vilka förutsättningar man har. Men det känns inte som någon Kioskvältare. Vissa bitar avsnitt där det spekuleras i hur folk verkligen skulle göra i det här ursprungliga tillståndet, för akademiskt för mej.
Diskussionerna om den mer eller mindre gynnade skulle vilja ha, eller inte ha differensprincipen känns som nagelfarande, i synnerhet som det är institutioner som Rawls pratar om
Sen blir det mer spännande då Nozick kommenterar Rawls syn att människor från välordnade, förmögna familjer har större sannolikhet att utveckla sina förmågor, vilket är orättvist, en kille från Rosengård har inte samma chans. En svensk tanke.
Är det avundsjuka eller rättvisa som motiverar att Rawls knuffar för att man inte skall ha fördel av sina naturliga förutsättningar. (Egna förmågor eller ärvda förmågor)?
De "naturliga förutsättningarna" kan anses slumpvisa. Man föds med dem och man föds i en familj där de behandlas olika. Nozick analyserar Rawls argument och visar hur svårt det är att formulera ett argument för att olikheter kan anses berättigade pga folks förutsättningar.
Sedan kallar ha det "manna från himlen" då vissa får del av kakan pga att de inte gynnas av systemet, medan folk som fått sina tillgångar genom aquisition kan anses som "non-manna" - (även om de fått det av sin rika pappa). Och N tycker då inte att det går, att det inte finns någon tydlig definition på narför man inte skall ha olika mycket. Har man pengar har man rätt att stödja vilken affärsägare man vill. N tycker inte att det finns skäl mer än moraliska till utjämning mellan människor.
Man kan inte visa att människor verkligen måste förtjäna att få något, det räcker enligt N att de har det. Han postulerar det lika klart som Rawls postulerar att det finns en naturlig känsla för rättvisa. Men Nozick gör ingen klar åtskillnad mellan rättvisa och jämlikhet. Han problematiserar inte att en med större natural assets får svårare att ta sig fram än en med property som denne t.ex. har fått genom gåva.
N skjuter in sig väldigt mycket på R´s formulering att människor inte förtjänar sina natural assets. Bland annat är det inte skäl till att förkasta Entitlement vilket man kan hålla med om (även om det snarare är fådd property man har svårt för än ärligen förtjänad).
Slutklämmen blir ungefär att man inte kan säga att man inte har förtjänat de natural assets man har. Att, om en kommunitet skall kompensera "least fortunate" så måste man noga kolla på den historia som kommuniteten har genomgått. Och det kan man ju hålla med om.
Men vad man söker och åtminstone inte jag finner är just - rättvisan. Rättvisan är skälet till att länder som t.ex. Sverige inte anammar Entitlement fullt ut. Den grundläggande känsla som Rawls beskriver, och som finns hos många, att racet faktiskt skall vara juste. Att man som begåvad medelklassbarn inte har lätt att se sig omsprungen av mediokra förmågor från högre klasser, som ett exempel.
Sen blir det mer spännande då Nozick kommenterar Rawls syn att människor från välordnade, förmögna familjer har större sannolikhet att utveckla sina förmågor, vilket är orättvist, en kille från Rosengård har inte samma chans. En svensk tanke.
Är det avundsjuka eller rättvisa som motiverar att Rawls knuffar för att man inte skall ha fördel av sina naturliga förutsättningar. (Egna förmågor eller ärvda förmågor)?
De "naturliga förutsättningarna" kan anses slumpvisa. Man föds med dem och man föds i en familj där de behandlas olika. Nozick analyserar Rawls argument och visar hur svårt det är att formulera ett argument för att olikheter kan anses berättigade pga folks förutsättningar.
Sedan kallar ha det "manna från himlen" då vissa får del av kakan pga att de inte gynnas av systemet, medan folk som fått sina tillgångar genom aquisition kan anses som "non-manna" - (även om de fått det av sin rika pappa). Och N tycker då inte att det går, att det inte finns någon tydlig definition på narför man inte skall ha olika mycket. Har man pengar har man rätt att stödja vilken affärsägare man vill. N tycker inte att det finns skäl mer än moraliska till utjämning mellan människor.
Man kan inte visa att människor verkligen måste förtjäna att få något, det räcker enligt N att de har det. Han postulerar det lika klart som Rawls postulerar att det finns en naturlig känsla för rättvisa. Men Nozick gör ingen klar åtskillnad mellan rättvisa och jämlikhet. Han problematiserar inte att en med större natural assets får svårare att ta sig fram än en med property som denne t.ex. har fått genom gåva.
N skjuter in sig väldigt mycket på R´s formulering att människor inte förtjänar sina natural assets. Bland annat är det inte skäl till att förkasta Entitlement vilket man kan hålla med om (även om det snarare är fådd property man har svårt för än ärligen förtjänad).
Slutklämmen blir ungefär att man inte kan säga att man inte har förtjänat de natural assets man har. Att, om en kommunitet skall kompensera "least fortunate" så måste man noga kolla på den historia som kommuniteten har genomgått. Och det kan man ju hålla med om.
Men vad man söker och åtminstone inte jag finner är just - rättvisan. Rättvisan är skälet till att länder som t.ex. Sverige inte anammar Entitlement fullt ut. Den grundläggande känsla som Rawls beskriver, och som finns hos många, att racet faktiskt skall vara juste. Att man som begåvad medelklassbarn inte har lätt att se sig omsprungen av mediokra förmågor från högre klasser, som ett exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)