Har nu börjat läsa Robert Nozicks stora verk. Har inte avslutat Rawls än, men det känns rätt bra att läsa dem parallellt.
Man kan googla lite på Nozick, läsa IEP. Vänsterstudenten som blev omvänd. Och den första delen av ASU tar upp ungefär det man kan läsa allmänt. Minimalstaten, som kommer ur ett funderat naturtillstånd, där man åstadkommer ett skydd mot andras våld, och där konflikter löses av en ordning, en domstol. Mer än så gör inte staten. Framför allt petar den inte på egendom. Nozick tar avstamp i Lockes Two Treasies of Government, startpunkten för teorier om egendom. Man kommer över nåt på ett schysst sätt och sen kan ingen ta det ifrån dig som ett första steg. Steg 2 - du kan byta det, eller skänka det. Att peta på de här två stegen, att peta på någons property, anses vara en inskränkning av dina personliga rättigheter.
Jag kanske skriver mer om del 1 senare. Men jag finner del 2 - bortom minimalstaten - mer intressant. Här börjar han provtrycka sin minimalstat mot andra teorier, framför allt mot ideer om omfördelning.
Lite grovt kan man börja med att han sätter ett system av Entitlement(E) mot något som han kallat Pattern Matching(PM).
Entitlement går är då ovan beskrivna Lockes teori om att man skall komma över egendom på ett schysst sätt och sen kan den bara transfereras genom byte och gåva. Att stjäla är inte schysst. Och det gör man då om man petar på folks property.
Han kritiserar Omfördelning och PM. Ungefär: skall man skapa ett rättvist samhälle måste man skapa sig en föreställning om vilken slags rättvisa man vill ha. Och sen behöver man baxa in samhället mot att bli på det sättet. Matcha det mönster som önskas för att nå ett End-State. Och här har vi PM. Mot detta sätter Nozick E, där man inte baxar alls, utan "den osynliga handen" där fördelningen blir det den blir, genom människors schyssta tillförskansande och bytande. En "historisk" fördelning. PM anses då vara en Icke-historisk fördelning, man struntar i hur folk har kommit över saker, konstateras deras situation just nu, och fördelar om. Nozick protesterar mot detta, och hävdar att de historiska omfördelningarna innan startpunkten S kan innebära att människor har rätt till det de - schysst- har kommit i besittning av och att man inte så lätt kan fördela bort denna egendom. Och vissa kommer att ha mer än andra, och att det finns skäl till det.
Sen följer några för mig rätt magstarka beskrivingar, bland annat om vad arbetaren har "rätt till" och vad fabrikören har "rätt till". Och enligt Locke, Fabrikören mycket, arbetare lite. Han visar förståelse för att detta inte är lättsmält men gör ändå en poäng av att det kan finnas historiska skäl tillatt man har olika mycket egendom.
PM problematiseras. Hur skall man kunna säga vad som är rättvist? Moral? iQ? Arbetsamhet, och vad är då det? Det blir krångligt. Mot detta sätts E som en snyggare variant, man struntar helt enkelt i rättvisan och konstaterar att om de lockeanska tillförskanskandet och byteshandeln sker på ett riktigt sätt så har man ett fungerande fördelande. Och hoppas att folk skall se det som fungerande. "Just" snarare än rättvist. from each as they choose to each as they are chosen.
Men hela tiden har ändå Nozick det här med rättvisa/jämlikhet i bakhuvudet. Han problematiserar PM/Rättvisesynen med den invändning som är det som håller även för mej: Varifrån skall pengarna komma, om man skall omfördela?
Här finner man det berömda Wilt Chamberlainexemplet, där han kräver att få 25 cent per åskådare. Och blir på det sättet rik. Och Nozick frågar sig om det verkligen är orättvist att Chamberlain blir rik, alla har ju frivilligt givit honom pengarna. Sedan fler exempel på hur arbetande människor faktiskt kommer att få mer. Och konstaterandet att omfördelning faktiskt påverkar hur människor lever sitt liv. Och även om man konstruerar ett samhälle man tycker är rättvist kommer individuella människors handlingar att stöka till det, om man inte inför väldigt mycket tvång. Och det stämmer onekligen. Här kommer man sedan in också på det här med att "ge". En omfördelning kräver då att folk inte personligen ger. Och mer specifikt kommer man då in på rätt att ärva, kontra rätt att lämna pengar i arv. Något som jag ser som helt centralt för diskussionen, och som onekligen är en konflikt. Hur skall man få rättvisa i ett samhälle samtidigt som man skall ha rätt att ärva sina föräldrar? Ens rättvisa i bemärkelsen att alla skall ha rätt av att skörda frukterna av ett framgångsrikt arbete? Han frågar sig, varför skall man inte ha rätt att ge? Svaret måste bli - Det skapar ett samhälle som visat sig vara outhärdligt orättvist. Det är svårt att sträva då man ser andra skörda frukter utan att behöva sträva alls.
Nozick fortsätter - Skatt är att jämföra med tvångsarbete. Och här påpekas då att, om man nu inte tycker att skatt är tvångsarbete, så skulle ingen tvinga någon att jobba tre timmar mer för de fattigas skull. Och inte ens progressiv skatt ses som annat än tvångsarbete. Man har inte friheten att jobba extra för att få det lilla extra man önskar. Och en beskrivning av hur orättvist det är att den som vill jobba extra skall straffas jämfört med den som nöjer sig med navelskådning. Det ses som fel att alla skall bidra till en gemensam pott, det medför ett tvång på de som skall ge. Skall en person ha rätt att flytta ifrån ett land?
Lite sammanfattningsvis ses det som moraliskt fel att ta från andra, eftersom de två principerna i E inte får brytas.
Här är perfekt ställe att stanna upp och reflektera lite:
Jag kan inte se annat än att E kommer att skapa ett samhälle där vissa inte har en chans att få annat än armod. Och vissa kommer att kunna leva livet utan att göra ett skit. Man undrar, då man hör att Nozick faktiskt var vänsterman från början, vad han hade för syn då? Hur han hade tänkt att de som var fattiga skulle få en chans.
För det den här Entitlementteorin har ju i sak rätt. Det är inte så att man kan fördela pengar utan att det finns pengar att fördela. Inga ymnighetshorn finns. Pengarna måste tas från de som har dem, och det är i sig vare sig vackert eller enkelt. Man kan mycket väl se det som "forced labor"
Men - det måste vägas mot motsatsen - Rättvisa. Den som ärver sitt företag lägger inte nödvändigtvis något "labor" alls, utan de högst dugliga människor som Nozick beskriver tvingas slita för mindre. Och den kärlek som Nozick pratar om för familjemedlemmarna, var finns omtanken om de som verkligen är fattiga?
Jag har bara kommit halvvägs. Men mitt intyck är detta : Nozick beskriver myntets ena sida, och rättvisan är den andra. Och båda sidorna finns där och är viktiga. Nozick pratar sig varm för den "osynliga handen" som gör kapitalismen naturlig, men känslan för rättvisa i ett samhälle har också alltid funnits som en ingrediens. Även om den är knölig och är praktiskt svår att genomföra. Har funderingar på lösning - lösningar som redan finns - på den här dikotomiartade konflikten mellan ägande och rättvisa. Men skall läsa mer först. Snart skall Nozick jämföra sig med Rawls. Det skall bli spännande!
Så här kan jag säga - alla som är intresserade av politik gör inte fel i att läsa ASU!
Uppsala
måndag 22 december 2014
söndag 16 november 2014
Onfray, Filosofiska rummet 26/10
Michel Onfray knuffar för något han kallar Hedonism. Hedonism brukar definieras som en filosofi för "livsnjutare" men här, hos Onfray handlar det om att vara "snäll" vilket ungefär verkar innebära att leva livet och bjuda in andra till det. Så länge dom är snälla.
Onfray har läst mycket filosofihistoria, och funderar på varför vissa filosofer lyfts fram, t.ex. Platon. Var det för att platon passade munkarna bättre än Epikuros, som stämmer sämre med katolicismen? Antagligen, men som filosoferna i studion säger, det finns många skäl till varför vissa verk överlever.
Onfray har läst mycket filosofihistoria, och funderar på varför vissa filosofer lyfts fram, t.ex. Platon. Var det för att platon passade munkarna bättre än Epikuros, som stämmer sämre med katolicismen? Antagligen, men som filosoferna i studion säger, det finns många skäl till varför vissa verk överlever.
Programledarna hittar någon slags parallell med Utilitarismen, men jag tycker inte det, Onfray är mere ute efter hur man lever sitt liv, medan utilitarismen ser någon slags lyckomaximerande på en global nivå. Och enligt honom skall man leva enligt sin filosofi. Men är inte risken då att man skapar sig en filosofi som känns skön att leva efter?
Ty Onfray säger att man skall leva sin filosofi, att det är dubbelmoral att köra bil om man är mijöaktivist osv. I det sammanhanget pratar ha lite skit om Sartre, och han var ju salongsbolsjevik, medan Camus levde sin filosofi mer. (Men Sartre tycker jag ser konflikten med religionen bättre än Onfray. Är man paketköpare är friheten rätt jobbig. Och det är inte så behagligt att förverkliga sig själv hela tiden.)
Men introspektion är för Onfray viktig. Här hittar han Nietzsche, i vilken han hittar närong. Bli den du är. Skapa sig frihet. Filosofin skall skapa frihet, man skall hitta sin filosofi.
..................
Onfray kan man tycka "tvingar folk att vara fria". Vill alla det? Fria till snällhet. Och rent krasst har jag inte direkt lätt att hitta skäl att vara elak. Snäll men inte mesig. Lirar för mej. Men undrar hur många som orkar med det här, att hitta någon slags filosofi och leva efter den. Antagligen få. Men det är inte fel med lite introspektion, eller snarare att se sig själv lite holistiskt emellanåt. Vad har jag för mål, och hur stämmer mina beteenden överens med dessa? Får nog erkänna att jag skapar mig lite en filosofi som det är bekvämt att leva efter... men som funkar med det runtikring. Duger för mej.
..................
Onfray kan man tycka "tvingar folk att vara fria". Vill alla det? Fria till snällhet. Och rent krasst har jag inte direkt lätt att hitta skäl att vara elak. Snäll men inte mesig. Lirar för mej. Men undrar hur många som orkar med det här, att hitta någon slags filosofi och leva efter den. Antagligen få. Men det är inte fel med lite introspektion, eller snarare att se sig själv lite holistiskt emellanåt. Vad har jag för mål, och hur stämmer mina beteenden överens med dessa? Får nog erkänna att jag skapar mig lite en filosofi som det är bekvämt att leva efter... men som funkar med det runtikring. Duger för mej.
lördag 15 november 2014
Cynikerna - inte så cyniska kanske
Baserat på en artikel av Robert Caldwell i Philosophy Now issue 104
Diogenes är kanske den mest kända av cynikerna, en rörelse som hade sina rötter i det antika rom och som fortsatte in i Romarriket och långt in i den kristna tiden. Rikemansson från någon stad vid Svarta Havet. Hans mission var att visa hur värdelösa de värderingar var som han uppfattade att människor levde efter - att sträva efter egendom och oroa sig för morgondagen. Han levde i sin berömda tunna, levde som en hund (cyniker kommer från grekernas ord för hund). Djuren är de som fattat läget rätt.
Arbete är inget som prioriteras. Man skall göra vad man vill istället, och leva enkelt. Inte sträva efter det ena och det andra. De stora, de som lyckades, gav inte Diogenes mycket för. Det sägs att Alexander den store besökte Diogenes, som bara bad honom flytta sig eftersom han skymde solen. Pengar var följdriktigt djävulens påfund.
Man ansågs behöva träna sig i att bli cyniker, dels genom att tåla att ha det enkelt, dels genom att tåla folks näsrynkande. Diogenes gjorde vad han ville, var han ville. Runkade offentligt, rakade halva ansiktet.
Målet var inte rikedom, och inte en plats i himlen, utan att nå glädje här på jorden.
-------------
Då man pratar om "cyniska personer" eller "cyniska kommentarer" så stämmer väl det hyfsat med ovanstående, man försöker få folk som förstorar saker ner på jorden lite. Men cynism i dagens bemärkelse känns lite som gamen i djungelboken "äh, det är nog rätt dött där också", medan den bild man får av den klassiska cynismen var betydligt mer livsbejakande.
Mycket känns det som flower-power, den rike tonåringens ovetskap om att strävanden för de allra flesta innebär överlevnad, medan de bara ser de pengahungriga i sin omgivning. Och deras latmaskliv beror på tidigare generationers framgångar.
Men samtidigt något som ligger mig varmt om hjärtat, förmågan att kunna njuta av dagen som den kommer och uppskatta det som är runtikring en. Och visst, med anständig respekt för de som är runtomkring så skall man göra det man vill. Och ha respekt för att vissa vill passa in. Medan andra vill uttrycka sin indiviualitet.
Diogenes är kanske den mest kända av cynikerna, en rörelse som hade sina rötter i det antika rom och som fortsatte in i Romarriket och långt in i den kristna tiden. Rikemansson från någon stad vid Svarta Havet. Hans mission var att visa hur värdelösa de värderingar var som han uppfattade att människor levde efter - att sträva efter egendom och oroa sig för morgondagen. Han levde i sin berömda tunna, levde som en hund (cyniker kommer från grekernas ord för hund). Djuren är de som fattat läget rätt.
Arbete är inget som prioriteras. Man skall göra vad man vill istället, och leva enkelt. Inte sträva efter det ena och det andra. De stora, de som lyckades, gav inte Diogenes mycket för. Det sägs att Alexander den store besökte Diogenes, som bara bad honom flytta sig eftersom han skymde solen. Pengar var följdriktigt djävulens påfund.
Man ansågs behöva träna sig i att bli cyniker, dels genom att tåla att ha det enkelt, dels genom att tåla folks näsrynkande. Diogenes gjorde vad han ville, var han ville. Runkade offentligt, rakade halva ansiktet.
Målet var inte rikedom, och inte en plats i himlen, utan att nå glädje här på jorden.
-------------
Då man pratar om "cyniska personer" eller "cyniska kommentarer" så stämmer väl det hyfsat med ovanstående, man försöker få folk som förstorar saker ner på jorden lite. Men cynism i dagens bemärkelse känns lite som gamen i djungelboken "äh, det är nog rätt dött där också", medan den bild man får av den klassiska cynismen var betydligt mer livsbejakande.
Mycket känns det som flower-power, den rike tonåringens ovetskap om att strävanden för de allra flesta innebär överlevnad, medan de bara ser de pengahungriga i sin omgivning. Och deras latmaskliv beror på tidigare generationers framgångar.
Men samtidigt något som ligger mig varmt om hjärtat, förmågan att kunna njuta av dagen som den kommer och uppskatta det som är runtikring en. Och visst, med anständig respekt för de som är runtomkring så skall man göra det man vill. Och ha respekt för att vissa vill passa in. Medan andra vill uttrycka sin indiviualitet.
torsdag 30 oktober 2014
Har filosofin nått bäst-före?
En artikel i philosophy Now issue 103. Mary Midgley startar sin artikel med att universiteten i England har dragit ned på Filosofins Historia. Och hon hittar professionella filosofer som applåderar detta, refererar till Michael Dummet, Analytisk filosof som inte anses se filosofin som någon slags science som inte har nytta av sin historia. Den analytiska filosofin angriper språk och logik som en vetenskap. Men redan här påpekar Midgley att även Fysikens stora framsteg kommer ganska slumpartat.
Och sedan pratar hon sig varm för filosofin genom tiderna. Att den ser på livet, ser den utifrån och kan ibland ändra världens sätt att se på saker. Rousseau påpekar att vi är föds fria men ofta slavar. Och lyfte fram det hjärtlösa sätt som nyfödda hanterades. Locke "uppfann" tolerans, att fler ideer, religioner kan få existera bredvid varandra även om de inte älskar varandra. Ideer som inte är formler eller kokbokslösningar, men som är pusselbitar i att hantera livet. Och som enligt Midgley "upptäcktes" av filosoferna.
Filosofi tar upp saker som berör oss alla, vi filosoferar alla. Och de gamla filosofernas läror finns där. Man får inte ta dem för givna, utan de skall förstås i ett historiskt perspektiv, läsa oss hur vi kommit fram till det tänkande vi har idag. Hon avslutar med att god filosofi är som bra musik. Den överlever tidens tand.
.......................
Det här är ju inte så svårt att hålla med om. Filosofin som bäst och roligast rör sig inte i det detaljerade och vetenskapliga. Det är i den holistiska synen på världen som den hör hemma. Och de stora namnen vågade verkligen ta ut svängarna, är goda förebilder. Att vetenskapen ger de mer exakta resultaten är bra, filosofins resultat skall inte hanteras som ett facit. Utan filosofin skall ta ut svängarna och våga gripa in i människors liv och världssyn.
Och sedan pratar hon sig varm för filosofin genom tiderna. Att den ser på livet, ser den utifrån och kan ibland ändra världens sätt att se på saker. Rousseau påpekar att vi är föds fria men ofta slavar. Och lyfte fram det hjärtlösa sätt som nyfödda hanterades. Locke "uppfann" tolerans, att fler ideer, religioner kan få existera bredvid varandra även om de inte älskar varandra. Ideer som inte är formler eller kokbokslösningar, men som är pusselbitar i att hantera livet. Och som enligt Midgley "upptäcktes" av filosoferna.
Filosofi tar upp saker som berör oss alla, vi filosoferar alla. Och de gamla filosofernas läror finns där. Man får inte ta dem för givna, utan de skall förstås i ett historiskt perspektiv, läsa oss hur vi kommit fram till det tänkande vi har idag. Hon avslutar med att god filosofi är som bra musik. Den överlever tidens tand.
.......................
Det här är ju inte så svårt att hålla med om. Filosofin som bäst och roligast rör sig inte i det detaljerade och vetenskapliga. Det är i den holistiska synen på världen som den hör hemma. Och de stora namnen vågade verkligen ta ut svängarna, är goda förebilder. Att vetenskapen ger de mer exakta resultaten är bra, filosofins resultat skall inte hanteras som ett facit. Utan filosofin skall ta ut svängarna och våga gripa in i människors liv och världssyn.
söndag 19 oktober 2014
A theory of justice, kap. 14, Hur åstadkomma rättvisa?
Alla skall då ha samma möjligheter att nå olika positioner. Hur då göra detta? Man får komma ihåg att resonemanget är utifrån ett tänkt grundtillstånd. Att man funderar på hur man skulle ordna institutionerna i en stat.
Rawls börjar med att ta tårtdelningsexemplet, dela lika bitar så får man själv störst bit - perfekt resultat och en perfekt procedur. Detta är dock rätt ovanligt i verkliga livet.
En annan möjlighet är "imperfect procedural justice". Man försöker liksom göra en mix av procedur och att försöka tota ihop slutresultatet. Exempelvis juridiken. Snåriga regler, men man vet vad man vill uppnå (bara döma skyldiga). Men det blir inte alltid rätt.
"Pure procedural justice" - följ regler, sen får det bli vad det blir. Som exempel juste gambling.
Den procedurella rättvisan är framkomlig, man behöver inte nästa ut alla olika krångliga förutsättningar. Man följer reglerna och that´s it. Det här skall på något vis garantera "equal opportunity". Jag gissar att det är via skolor och liknande som skulle kunna vara institutioner som skulle vara i en här linjen.
Utilitarismen skall som kontrast ske genom något Rawls kallar "allocative justice" där man mer specifikt fördelar det producerade, och det är lite oklart hur det skall ske, kan bli upp till godtycke att bedöma det.
Rawls avslutar med att hoppas på att hans rangordning av principer, av att se ett grundtillstånd, att använda "the veil of ignorance" och pure procedural justice skall vara ingredienser i ett rättvist och fungerande samhälle
----------------
Lätt att se "femårsplan" i det här. Men jag tycker nog att det finns bra tankar. Man har ett regelverk som styr vad som skall krävas för att få en viss position. Medelbetyg i skolan? Inte så dumt kanske. Ett regelverk är rättvist och blint. Men riktigt vad han menar med det här praktiskt är än så länge oklart.
Rawls börjar med att ta tårtdelningsexemplet, dela lika bitar så får man själv störst bit - perfekt resultat och en perfekt procedur. Detta är dock rätt ovanligt i verkliga livet.
En annan möjlighet är "imperfect procedural justice". Man försöker liksom göra en mix av procedur och att försöka tota ihop slutresultatet. Exempelvis juridiken. Snåriga regler, men man vet vad man vill uppnå (bara döma skyldiga). Men det blir inte alltid rätt.
"Pure procedural justice" - följ regler, sen får det bli vad det blir. Som exempel juste gambling.
Den procedurella rättvisan är framkomlig, man behöver inte nästa ut alla olika krångliga förutsättningar. Man följer reglerna och that´s it. Det här skall på något vis garantera "equal opportunity". Jag gissar att det är via skolor och liknande som skulle kunna vara institutioner som skulle vara i en här linjen.
Utilitarismen skall som kontrast ske genom något Rawls kallar "allocative justice" där man mer specifikt fördelar det producerade, och det är lite oklart hur det skall ske, kan bli upp till godtycke att bedöma det.
Rawls avslutar med att hoppas på att hans rangordning av principer, av att se ett grundtillstånd, att använda "the veil of ignorance" och pure procedural justice skall vara ingredienser i ett rättvist och fungerande samhälle
----------------
Lätt att se "femårsplan" i det här. Men jag tycker nog att det finns bra tankar. Man har ett regelverk som styr vad som skall krävas för att få en viss position. Medelbetyg i skolan? Inte så dumt kanske. Ett regelverk är rättvist och blint. Men riktigt vad han menar med det här praktiskt är än så länge oklart.
måndag 13 oktober 2014
Lite om Demokritos
Från en artikel i Philosophy now issue 104, med lite egna instick
Demokritos såg ändringen. Parmenides kunde inte inse annat än att allt var ett. Det kan man ju se som empiricistiskt resp rationalistiskt. Även om det kräver en hel del rationellt tänkande till att komma fram till Demokritos konstanta ändring. Låt det vara hur det vill med det. Jag ser att man både måste använda ögonen och huvvet för att komma fram till nåt matnyttigt. Hypotes, experiment, slutsatser.
Demokritos har då varit en favorit hos mej, ända sen första föreläsningen i Idehistoria på Uppsala Universitet. Förutsåg atomen. Genom logiskt tänkande. Inte så illa, ett bra tag före kristus. I och för sig så var även tankar gjorda av atomer, undrar hur han kom fram till det, nån som vet?
Hur som helst, atomisterna, där Parmenides var en kom tydligen fram till att det finns tomrum som grejer kan röra sig i. I artikeln lyfts denna slutsats fram som nåt empiriskt, men det låter rätt mycket som en tankeprodukt. Nåja, kanske så här. 1: Vi ser att nåt faktist händer. 2: då måste det finnas space för saker att hända i. Om tomrum faktiskt existerar så där helt och hållet kan man ju undra, men bilden i vetenskapen nu är den lilla atomen som susar omkring i den tomma etern.
Så iaktta, och tänk. Så skapar du säkert den rätta staten, den rätta moralen och finner livets mening. Så de så.
söndag 5 oktober 2014
A theory of justice - kap 11-14, Two principles of justice
I dessa kapitel utgår man från de två principerna
1. Alla skall ha rätt hilm grundläggande rättigheter.(yttrandefrihet, rösträtt, inget förtryck)
2. Sociala o ekonomiska friheter så att de är till allas fördel, alla positioner öppna för alla
Överliggande dessa är :
Alla sociala och ekonomiska värden skall fördelas jämt om det inte är till den minst gynnades fördel.
Ordningen mellan 1 och 2 är prioordning, och enligt Rawls får man inte byta 1-rättigheter mot 2-rättigheter.
Vad det här avser är institutioner:
1 är alltså regler och förordningar som ger grundläggande rättigheter.
2 det är ok att ge hög belöning åt vissa roller, som gynnar alla. Bra chef, eller professor, typ, men inte specifika individer.
Natural liberty - man går in med sin klass fördelar och får de fördelar. En ligt något axiom säger Rawls att detta är orättvist moraliskt.
Liberalt
More specifically, assuming that there is a distribution of natural assets, those who are at the same level of talent and ability, and have the same willingness to use them, should have the same prospects of success regardless of their initial place in the social system. In all sectors of society there should be roughly equal prospects of culture and achievement for everyone similarly motivated and endowed. The expectations of those with the same abilities and aspirations should not be affected by their social class.
Sedan tycker han då att det här inte går att åstadkomma, tur vad man föds i för miljö, familj gör det omöjligt, Även att anstränga sig tycker han kräver ett tryggt hem(?? Bondesverige??)
Sedan kommer han då in på difference principle, Han ritar många kurvor, men vad det hela går ut på är att det kan vara värt att ett samhälle inte är effektivt nog om det blir mer jämlönande. Resonemangen runt detta bygger på ett postulat om att jämlikhet är moraliskt. Men det går ut på att ta lite från de med"excessive expectations" och ge till "least fortunate"
Han tittar också på något han kallar "chain connection" som ungefär går ut på att allas förväntningar ökar om någon får det bättre, att alla får det bättre om någon får det bättre. Han påstår ungefär att det finns en sannolikhet av att om man förbättrar för den sämsta skall några på vägen också få det bättre. Han har lite resonemang runt denna close-knitness, att olika gruppers förbättringar påverkar varandra.
Till slut konstaterar han också att det som kallas "maximin", en spelteoriterm som går ut på att göra det värsta fallet så lite illa som möjligt liknar differensprincipen, men det är inte samma sak, det här gäller inte bara vid osäkerhet.
1. Alla skall ha rätt hilm grundläggande rättigheter.(yttrandefrihet, rösträtt, inget förtryck)
2. Sociala o ekonomiska friheter så att de är till allas fördel, alla positioner öppna för alla
Överliggande dessa är :
Alla sociala och ekonomiska värden skall fördelas jämt om det inte är till den minst gynnades fördel.
Ordningen mellan 1 och 2 är prioordning, och enligt Rawls får man inte byta 1-rättigheter mot 2-rättigheter.
Vad det här avser är institutioner:
1 är alltså regler och förordningar som ger grundläggande rättigheter.
2 det är ok att ge hög belöning åt vissa roller, som gynnar alla. Bra chef, eller professor, typ, men inte specifika individer.
Natural liberty - man går in med sin klass fördelar och får de fördelar. En ligt något axiom säger Rawls att detta är orättvist moraliskt.
Liberalt
More specifically, assuming that there is a distribution of natural assets, those who are at the same level of talent and ability, and have the same willingness to use them, should have the same prospects of success regardless of their initial place in the social system. In all sectors of society there should be roughly equal prospects of culture and achievement for everyone similarly motivated and endowed. The expectations of those with the same abilities and aspirations should not be affected by their social class.
Sedan tycker han då att det här inte går att åstadkomma, tur vad man föds i för miljö, familj gör det omöjligt, Även att anstränga sig tycker han kräver ett tryggt hem(?? Bondesverige??)
Sedan kommer han då in på difference principle, Han ritar många kurvor, men vad det hela går ut på är att det kan vara värt att ett samhälle inte är effektivt nog om det blir mer jämlönande. Resonemangen runt detta bygger på ett postulat om att jämlikhet är moraliskt. Men det går ut på att ta lite från de med"excessive expectations" och ge till "least fortunate"
Han tittar också på något han kallar "chain connection" som ungefär går ut på att allas förväntningar ökar om någon får det bättre, att alla får det bättre om någon får det bättre. Han påstår ungefär att det finns en sannolikhet av att om man förbättrar för den sämsta skall några på vägen också få det bättre. Han har lite resonemang runt denna close-knitness, att olika gruppers förbättringar påverkar varandra.
Till slut konstaterar han också att det som kallas "maximin", en spelteoriterm som går ut på att göra det värsta fallet så lite illa som möjligt liknar differensprincipen, men det är inte samma sak, det här gäller inte bara vid osäkerhet.
lördag 16 augusti 2014
Wittgenstein "godkände" etiken
Från en artikel i Philosophy now no 103 av Stuart Greenstreet
Många som läst Tractatus av W. skall den ge bilden av världen som vetenskaplig, logisk. Och de Logiska Positivisterna i Wien skall ha hittat näring där. Enligt artikeln stod de för att allt som inte var empiriskt påvisbart var nonsens = metafysik. I artikeln visas på en massa ställen i Tractatus där sådant som inte är naturvetenskap, värden, etik osv visst ligger inom filosofins område. W. skall till och med ha varit religiös.
--------
Den här synen genomsyrar mycket av den akademiska filosofin, avundsjukan mot de sexiga resultaten som naturvetenskapen har åstadkommit "truths". Men som W säger i 6.52, att problemen i livet inte löses av naturvetenskapen. Lite så här - ok, det går inte att VETA hur ett land bör styras, men är det inte bra att det finns någon klokskap, istället för alfahannar som pekar med hela handen? Filosofin kan göra bra analyser, bra modeller. Exakt blir det inte, men det hjälper.
Många som läst Tractatus av W. skall den ge bilden av världen som vetenskaplig, logisk. Och de Logiska Positivisterna i Wien skall ha hittat näring där. Enligt artikeln stod de för att allt som inte var empiriskt påvisbart var nonsens = metafysik. I artikeln visas på en massa ställen i Tractatus där sådant som inte är naturvetenskap, värden, etik osv visst ligger inom filosofins område. W. skall till och med ha varit religiös.
--------
Den här synen genomsyrar mycket av den akademiska filosofin, avundsjukan mot de sexiga resultaten som naturvetenskapen har åstadkommit "truths". Men som W säger i 6.52, att problemen i livet inte löses av naturvetenskapen. Lite så här - ok, det går inte att VETA hur ett land bör styras, men är det inte bra att det finns någon klokskap, istället för alfahannar som pekar med hela handen? Filosofin kan göra bra analyser, bra modeller. Exakt blir det inte, men det hjälper.
söndag 10 augusti 2014
"Om jag offrar mej spelar väl ingen roll" - Individual Impotence
En artikel i Philosophy Now 102 tar upp ett dilemma -
En som äter kött och får en vegetarian på sig
En pedofil som har laddat ned barnporrbilder.
Båda skyller ifrån sig med: Om jag inte skulle gjort det spelar ingen roll för totalen, min del är så liten.
Sedan har man ett långt resonemang om "individual impotence", resonemanget de använder. Vad skiljer egentligen de här fallen åt? Äta kött kan man ju göra lite var till mans och djuren lider. Men barnpornografi tycker vi är totalt oacceptabelt.
Frågan är då om vi kan använda Konsekvensialism (man bedömer handlingar efter deras konsekvenser) för att förklara skillnaden. Om vi inte köper "individual impotence" i något av fallen (rätt rimligt) så är det ändå frågan, om köttproduktion har lika dåliga konsekvenser som barnporr? (Djurens lidande, växthusgaser, energi för att producera kött osv).
Och då resonerar man att det är knappast på grund av konsekvenserna för samhället som vi dömer pedofilen hårdare. Frågan är lite på vilka grunder samhället som sådant tycker att köttkonsumtion är ok, trots att det har dåliga konsekvenser.
----------------
Generaliserat så är frågeställningen intressant. Hur mycket av det vi fördömer, med lagar eller annat, beror på verkliga konsekvenser av det som sker och hur mycket beror på den moral som finns i vårt samhälle?
En som äter kött och får en vegetarian på sig
En pedofil som har laddat ned barnporrbilder.
Båda skyller ifrån sig med: Om jag inte skulle gjort det spelar ingen roll för totalen, min del är så liten.
Sedan har man ett långt resonemang om "individual impotence", resonemanget de använder. Vad skiljer egentligen de här fallen åt? Äta kött kan man ju göra lite var till mans och djuren lider. Men barnpornografi tycker vi är totalt oacceptabelt.
Frågan är då om vi kan använda Konsekvensialism (man bedömer handlingar efter deras konsekvenser) för att förklara skillnaden. Om vi inte köper "individual impotence" i något av fallen (rätt rimligt) så är det ändå frågan, om köttproduktion har lika dåliga konsekvenser som barnporr? (Djurens lidande, växthusgaser, energi för att producera kött osv).
Och då resonerar man att det är knappast på grund av konsekvenserna för samhället som vi dömer pedofilen hårdare. Frågan är lite på vilka grunder samhället som sådant tycker att köttkonsumtion är ok, trots att det har dåliga konsekvenser.
----------------
Generaliserat så är frågeställningen intressant. Hur mycket av det vi fördömer, med lagar eller annat, beror på verkliga konsekvenser av det som sker och hur mycket beror på den moral som finns i vårt samhälle?
måndag 28 juli 2014
Allmänt om Rawls
Läser lite allmänt om John Rawls, bygger upp för att så småningom läsa en teori om rättvisa. Men nu har det varit allt möjligt, lite SEP mm.
Amerikan, Född 1921, välbärgad familj, läste på fina universitet, tidigt intresse av religion, efter WW2 mer intresserad av politisk filosofi. A theory of justice var hans Opus Magni, skrivet 1971, senare reviderat.
Politik, som sagt:
Varför politisk filosofi? Vad kan man enas om, hur kan personer leva i ett samhälle, vilka gränser finns, förstå sitt samhälle-få tröst då samhället känns ohållbart.
Man kan ha ideal om hur en stat bör fungera, och där alla följer de lagarna. Sen kan man gå in på hur det funkar då allt inte är idealt, om folk är sjuka eller vill bråka. Eller stater. Rawls koncentrerar sig på hur stater fungerar, i stort, de grundläggande strukturerna, lagar, institutioner, hur ekonomi fungerar och liknande.
Och enligt Rawls är rättvisa något helt grundläggande då man bygger upp en modell över hur en stat bör fungera. Det kommer lite Ad Hoc, egentligen beskrivs inte varför han finner rättvisan så central. Jag har börjat läsa hans Opus Magni nu, och har ännu inte fått någon indikation på varför rättvisan skulle vara så övergripande viktig. Känns inte riktigt bakom the "veil of ignorance". Det presenteras som en motpol mot Utilitarismen, alltså fördelning, vilket är gott och väl. Men hans grundläggande ståndpunkt känns lite dåligt motiverad i starten.
Lite utdrag från det jag läst om Rawls och hans Opus Magni
Allt jag skrivit här är bara utdrag från det jag läst i sekundärlitteratur. Jag har just börjat läsa A theory of justice, avvaktar med egna kommentarer till min egna läsning.
Amerikan, Född 1921, välbärgad familj, läste på fina universitet, tidigt intresse av religion, efter WW2 mer intresserad av politisk filosofi. A theory of justice var hans Opus Magni, skrivet 1971, senare reviderat.
Politik, som sagt:
Varför politisk filosofi? Vad kan man enas om, hur kan personer leva i ett samhälle, vilka gränser finns, förstå sitt samhälle-få tröst då samhället känns ohållbart.
Man kan ha ideal om hur en stat bör fungera, och där alla följer de lagarna. Sen kan man gå in på hur det funkar då allt inte är idealt, om folk är sjuka eller vill bråka. Eller stater. Rawls koncentrerar sig på hur stater fungerar, i stort, de grundläggande strukturerna, lagar, institutioner, hur ekonomi fungerar och liknande.
Och enligt Rawls är rättvisa något helt grundläggande då man bygger upp en modell över hur en stat bör fungera. Det kommer lite Ad Hoc, egentligen beskrivs inte varför han finner rättvisan så central. Jag har börjat läsa hans Opus Magni nu, och har ännu inte fått någon indikation på varför rättvisan skulle vara så övergripande viktig. Känns inte riktigt bakom the "veil of ignorance". Det presenteras som en motpol mot Utilitarismen, alltså fördelning, vilket är gott och väl. Men hans grundläggande ståndpunkt känns lite dåligt motiverad i starten.
Lite utdrag från det jag läst om Rawls och hans Opus Magni
- Reflective Equilibrium - Ens olika övertygelser är i harmoni. Är de inte det : Börja med moral -> Matcha det mot andra övertygelser. Fila på övertygelserna. Sen kan man kolla av mot de politiska filosofiska teorier som finns. Och ingen övertygelse är "Helig" som i foundationalism
- Rawls gör inte som Rand, baserar Politisk filosofi i metafysik och epistemologi. Tvärt om kan politik och moral ändra ens världsbild. Ger ett ödmjukt intryck, trovärdigt.
- Kan en stat vara legitm och Stabil? Kan regler var schyssta även om man har olika åsikter, och vad får folk att följa lagarna?
- Ett legitimt regelverk fås om folk är flexibla och lagarna väljs så det är ok (men inte nödvändigtvis bra) med de regler som finns. (Alltså inte sharia, anti-abort eller gayäktenskap). Flexibla människor kan gå med på att man kompromissar, och förstår att alla inte har samma förutsättningar som de själva. Finns det en sådan flexibilitet hos människor, individer och grupper?
- Svårt är det, man har olika förutsättningar, men man får se på vad som är fundamentalt för det samhälle man lever i.
- Här kommer man också in på "politisk rättvisa". Vad är nu det?
Han föreslår:
- Grudläggande rättigheter, yttrande osv
- Det liberala får matchas mot det offentliga
- Alla skall ha rätt att utöva sin frihet (alltså även om man inte är från en gynnad familj)
- I 3 går han i clinch med Rand, och tydligen Nozick, som jag ännu inte läst om.
- Hur får man folk att följa lagarna? ungefär samma argumentation som för legitimiteten - man har en flexibilitet. Man har en "consensus" som många olika viljor kan dela, även om de formulerar denna konsensus lite olika. Upprätthåller man detta blir det inte lappkast bara för att man byter vänster-höger.
- Man bör alltså inte knuffa för sitt eget så hårt (som Rand). Vissa grundläggande parametrar som religionsfrihet, jämlikhet, miljön och lite sånt anses som basic, eller man måste åtminstone visa att man tänkt på det och kan diskutera det. Och man skall inte hänvisa till sånt som inte går att diskutera. Gud, eller krångliga ekonomiska system. Saker skall alltså ungefär vara falsifierbara. Bara de är diskuterbara, så kan man ta upp rätt kontroversiella spörsmål.
- Teser om "Fairness" (hur översätter man det?) -
- Ingen förtjänar att födas rikt - Negative Thesis
- Man skall fördela lika, om inte det är till den "least favoreds" fördel - Positive Thesis
- Rawls Två principer om rättvisa
- 1. Alla har rätt till "Basic liberties" - utbildning, rösta, ha myndighetsposition mm.
- 2a. Alla skall ha samma chans,(fair equality of opportunity)
- 2b. Fördela så att least favored får det bäst
- Rawls modeller bygger på att medborgare är fria, och de är beredda att släppa på sitt inom rimliga gränser för en demokrati
- "Primary goods" för en citizen - det som motiverar honom att arbeta
- Basic rights and liberties
- Välja jobb och var man vill bo
- Rätt till att få ansvarsposition
- INCOME AND WEALTH
- Self-respect... vad nu det är.
- Samhället skall också vara Fair - var och en skall ha rätt till samhällets resurser och samhället skall vara öppet med hur det fungerar, så att samhället kan granskas
- Veil of ignorance- delegater för alla parter som inte vet ngt om hur man fötts. Det här är Rawls modell för att åstadkomma en "fair" fördelning. Man vet inte vad man kommer från för miljö, vilket kön man har osv.
Man vet inte ras, ålder, var och när man fötts.
Men man vet vad primary goods är, att alla inte kan få precis det de vill, Ungefär vad samhället kan erbjuda.
- Han jämför sin modell med Utilitarismen (bra för så många som möjlligt viktigast, tillåter att vissa har det rejält dåligt). och han finner sin modell bättre därför att:
- Bättre för att man inte vill hamna i det sämsta ... i Veil of Ignorance (Vem som nu är bakom den)
- Bättre för att man samarbetar...
- Argument - Det kostar mindre för den duktige/Lycklige i Rawls system än vad det kostar för den fattige i Utilitarismen. Man får fortfarande tjäna mer, bara alla tjänar på det. Men i utilitarismen kan de least favored känna att de behandlas orättvist.
(Det här rimmar ändå rätt bra med Sverige)
- Är hans samhälle Hållbart över tiden? Rawls påstår det:
- Alla får av"primary good" både bra för dej och andra
- Eftersom det gynnar dej och samhället, du ser att det funkar (I Sverige?)
- Han tror att man tror på folk och institutioner som arbetar tillsammans med dem
- Mix mellan social och individuellt fokus.
Allt jag skrivit här är bara utdrag från det jag läst i sekundärlitteratur. Jag har just börjat läsa A theory of justice, avvaktar med egna kommentarer till min egna läsning.
lördag 5 juli 2014
Varför en Republikan tänker bättre än en Demokrat
Bygger på en recension från Philosophy now 101
Jonathan Haidt har skrivit en bok om moralens inverkan på politik ur ett psykologiskt perspektiv. Han delar in sin värld i Liberaler och konservativa. Ungefär Demokrater och Republikaner. Och här sägs de liberala vara rätt ignoranta för sådant som grupptillhörighet och auktoritet. Det här dras vidare till att säga att liberaler bygger sin värld på en bild av rättvisa. Medan de Republikanska också kan utnyttja mer av vad Haidt uppfattar vara moraliska intutioner. Är grupptillhörighet moraliskt intuitivt?
Man anlägger ett evolutionärt perspektiv där man framhåller att det är bättre att rädda de från egna gruppen än en total främling från ett brinnande hus. (Västgötalagen - mindre böter om man dödar en som inte är från samma socken). Det är alltså naturligt att knuffa för den egna gruppen. Eller församlingen. Liberala tankar, från Bentham och framåt anses onaturliga och skapar kaos. "Groupishness" däremot ordning. Gamla kyrkan.
Artikelförfattaren Badger konstaterar att det är en amerikansk bok, förhållanden skiljer sig. Större sociala skillnader, större ojämlikhet. I europa hålls socialliberalismens fana högt, och vi är ofta undrande inför Amerikanernas grupperingar, deras Teaparty, antiabortrörelser osv.
Badger avslutar med att det verkar finnas vissa som söker rationalitet i moraliteten (De liberala) och andra som söker balans (Det konservativa). De liberala söker ett svar på en moraliskt dilemma(till exempel mellan individuella och gruppers behov) medan de konservativa anses se mer pragmatiskt på det hela och tar det efter situationen. Något som han tror det är spännande att undersöka vidare.
----------------
Vad tycker vi om detta då? Till att börja med, var sorterar vi in socialisterna? De finns ju förvisso inte som stort parti i USA, men det är ändå lite intressant att konstatera att de nog är att betrakta som pushande för det kollektiva, för gruppen. I Sverige är nästan förhållandet det omvända - Det individuella förknippas med höger och det kollektiva med vänster, I artikeln är bilden av USA den omvända. Och det är också min bild, av Sverige i ett historiskt perspektiv. I det gamla samhället från före socialdemokratins tid, och än längre tillbaka var alla insorterade i grupper, och verkar ha varit rätt belåtna med det. Borgerligheten innebar att stora grupper av fritänkande människor, mer individualistiska växte fram. Och lite är det kanske så. Borgare spelar tennis och golf, medan arbetare spelar fotboll. Borgare är måna om den egna karriären, lönen på ett kanske mer uttalat sätt.
Naturligtvis finns överklassen kvar även i Sverige, en kollektivistisk gruppering som lite i skymundan för det konservativa baneret vidare.
Är det troligt i enlighet med artikeln, att de liberala ("mitten" i sverige?) har gjömt att ta med den egna gruppen som en självklar spelare på den moralisk-politiska banan? Tja, de borgerliga pushar ju för "borgarna", och alla har ju en familj man tillhör, även om banden kanske inte är så starka nu som förr och annorstädes. ("Son av en hora" finns inte som svärord i Svenskan, vilket är lite intressant)
Men det är nog åtminstone rätt viktigt för en liberal svensk att då man tillexempel ondgör sig över USA's mer extrema yttringar av konservativ extremism tänka i de här banorna. Och - kanske då vi ondgör oss över niqab hos de muslimska kvinnorna?
Jonathan Haidt har skrivit en bok om moralens inverkan på politik ur ett psykologiskt perspektiv. Han delar in sin värld i Liberaler och konservativa. Ungefär Demokrater och Republikaner. Och här sägs de liberala vara rätt ignoranta för sådant som grupptillhörighet och auktoritet. Det här dras vidare till att säga att liberaler bygger sin värld på en bild av rättvisa. Medan de Republikanska också kan utnyttja mer av vad Haidt uppfattar vara moraliska intutioner. Är grupptillhörighet moraliskt intuitivt?
Man anlägger ett evolutionärt perspektiv där man framhåller att det är bättre att rädda de från egna gruppen än en total främling från ett brinnande hus. (Västgötalagen - mindre böter om man dödar en som inte är från samma socken). Det är alltså naturligt att knuffa för den egna gruppen. Eller församlingen. Liberala tankar, från Bentham och framåt anses onaturliga och skapar kaos. "Groupishness" däremot ordning. Gamla kyrkan.
Artikelförfattaren Badger konstaterar att det är en amerikansk bok, förhållanden skiljer sig. Större sociala skillnader, större ojämlikhet. I europa hålls socialliberalismens fana högt, och vi är ofta undrande inför Amerikanernas grupperingar, deras Teaparty, antiabortrörelser osv.
Badger avslutar med att det verkar finnas vissa som söker rationalitet i moraliteten (De liberala) och andra som söker balans (Det konservativa). De liberala söker ett svar på en moraliskt dilemma(till exempel mellan individuella och gruppers behov) medan de konservativa anses se mer pragmatiskt på det hela och tar det efter situationen. Något som han tror det är spännande att undersöka vidare.
----------------
Vad tycker vi om detta då? Till att börja med, var sorterar vi in socialisterna? De finns ju förvisso inte som stort parti i USA, men det är ändå lite intressant att konstatera att de nog är att betrakta som pushande för det kollektiva, för gruppen. I Sverige är nästan förhållandet det omvända - Det individuella förknippas med höger och det kollektiva med vänster, I artikeln är bilden av USA den omvända. Och det är också min bild, av Sverige i ett historiskt perspektiv. I det gamla samhället från före socialdemokratins tid, och än längre tillbaka var alla insorterade i grupper, och verkar ha varit rätt belåtna med det. Borgerligheten innebar att stora grupper av fritänkande människor, mer individualistiska växte fram. Och lite är det kanske så. Borgare spelar tennis och golf, medan arbetare spelar fotboll. Borgare är måna om den egna karriären, lönen på ett kanske mer uttalat sätt.
Naturligtvis finns överklassen kvar även i Sverige, en kollektivistisk gruppering som lite i skymundan för det konservativa baneret vidare.
Är det troligt i enlighet med artikeln, att de liberala ("mitten" i sverige?) har gjömt att ta med den egna gruppen som en självklar spelare på den moralisk-politiska banan? Tja, de borgerliga pushar ju för "borgarna", och alla har ju en familj man tillhör, även om banden kanske inte är så starka nu som förr och annorstädes. ("Son av en hora" finns inte som svärord i Svenskan, vilket är lite intressant)
Men det är nog åtminstone rätt viktigt för en liberal svensk att då man tillexempel ondgör sig över USA's mer extrema yttringar av konservativ extremism tänka i de här banorna. Och - kanske då vi ondgör oss över niqab hos de muslimska kvinnorna?
söndag 15 juni 2014
Yaleföreläsning om Rawls
Nu då jag läst de mer populära politiska filosoferna Howard Zinn och Ayn Rand, som står för höger och vänster, är det dags att gripa sig an de mer akademiska Rawls och Nozick. Vänster och Höger, lite grovt, men då mer akademiska. Tänkte börja med Rawls, och värmer upp med en Yaleföreläsning om Rawls innan jag ger mig på att läsa "en teori om rättvisa"
Föreläsningen börjar med att konstatera att han är stor inom den senare filosofin. Trots att han ger sig på det sociala kontraktet, som är en konstruktion som egentligen aldrig existerat. Och trots att han inte hade svar på allt, som de "stora" brukar ha. Han bara skrev en bok - om politisk filosofi.
Boken - "en teori om rättvisa" - är argumenterande. Den skrevs under lång tid, han skickade ut argumentet tidigt, och argument mot hans åsikter togs med det som till slut gavs ut
Hur skär man en tårta så att den som skär får minsta biten? Man skär då lika stora bitar… Men tänk om en svälter. Und so weiter. Det här tar föreläsaren som inledande exempel på rättvisa, och vad Rawls är ute efter. Exemplet förutsätter också att man ändå försöker göra det bra för sig själv. Rätt bra inledning.
Rawls grej - Tänk om man inte visste något om sig själv - hur skulle man skapa ett samhälle? Alltså "bakom the veil of ignorance" Samhället antas vara lite lagom västerländskt. Då skulle man inte gynna sig själv. Vilka regler är bäst för ett samhälle utan att ta hänsyn till den ene eller den andre. Man behöver tänka på alla.
Rawls har en modell för det här. Han försöker övertyga läsaren om att just hans modell är bättre än de andra modellerna (Marxism t.ex) genom att jämföra med dem. Kommer nån upp med nåt bättre, ok!
Föreläsaren tycker att det revolutionerande är att han pratar om resurser istället för Utilitarismens lycka, och att det stämmer rätt bra med vad en stat har att handskas med.
Skrevs rund 70, Vietnam mm. Man behövde en standard som man kunde jämföra samhällsystem med. Anti-utititaristisk, det är svårt att veta vad som ger alla störst lycka, hur mycket skall man få utnyttja en människa för att nå detta? Rawls ändrar på synsättet - Man är olika, man behöver lite olika saker. Men alla behöver en grundbas att stå på("Resourcism").
Rawls ungefärliga definiton av rättvisa, hans modell : Alla värden(Frihet, möjlighet, inkomst, förmögenhet, social möjlighet till självrespekt) skall fördelas lika om det inte gynnar den som missgynnas mest av systemet.
Föreläsaren går sedan igenom de olika värden som skall fördelas:
Frihet - yttrande, val osv - Vem drabbas hårdast. Bakom Veil of Ignorance. Exempel - religionsfrihet eller inte? Ja säger Rawls, eftersom den som drabbas hårdast är den som inte har stadsreligionen i ett land utan stadsreligion. Inte för att vara snäll, utan för att man skall sätta sig själv i situationen. Göra principen universiell.
Möjlighet - Alla möjligheter skall vara öppna för alla (kvinnor, ras, (Familj??))
Inkomst och välfärd - Fördela mest till den som har sämst förutsättningar.
Inkomst och välfärd upplevs som svårast. Vill verkligen medelklassen offra mycket för att de som har det sämst skall få det bättre? Rawls har två svar - Även om det är liten sannolikhet för att bli direkt fattig så är kostnaden hög. Sen upplever han att det finns bra effekter för hela samhället om de fattigaste får det bättre, något som föreläsaren finner tvivelaktigt.
Men han påstår inte att socialism eller något annat system är bättre, det är upp till de som härskar, han bara sätter en princip.
Sedan presenteras något som kallas differensprincipen, ett diagram som egentligen, som jag ser det, inte säger mer än att man just skall fördela saker så att den som lider mest av systemet tjänar mest på det. Systemet jämförs med Pareto, som jag tyvärr inte läst.
Det innebär inte att det behöver vara total jämlikhet, antagligen inte, eftersom ett totalt jämlikt system (som Sovjet) faktiskt inte är det bästa för den som har det sämst.
Lite diskusson om rättvisan i det här sättet att se - Rawls hävdar att Arv och Uppväxt mest är tur. Man diskuterar runt detta, är även förmåga till att arbeta, anstränga sig, det är en läggningsfråga, man kan argumentera för det. Men här blir det naturligtvis tveksamt "the guy that likes to sit home watching ESPN of course supports this view".
-------------
Det här känns fruktsamt, och ganska provocerande.
Om man försöker hitta lite pudelns kärna : Det verkar finnas en idé om att de gängse belöningssystemen skulle bero på personliga egenskaper, och att man skulle försöka pusha för just sina egenskaper. Fast det som ger resurser är i stor sett bara egenskapen "familj", som jag ser det. En aldrig så begåvad eller arbetsam arbetargrabb eller tjej kommer att kunna skapa något särskilt högt välstånd.
Så jag vet inte om jag egentligen är så imponerad av den här "veil of ignorance". Trots att man sannerligen känner igen sig i det där, att pusha för att de egna sakerna skall gynnas.
Nu har jag ju läst Rand innan (som de mer akademiska antagligen inte anser värdiga att kyssa Rawls fötter), och jag tänker spontant, att en lösning skulle kunna vara att låta de medfött rika få skapa det här tillräckliga välståndet för de som har det sämst(I USA gillar de ju välgörenhet, lilla samvetet). Och låta de "i mitten" som jobbar på få njuta frukterna av det. Sen kan man ju ha den här "Veil of ignorance" för att bedöma vad som är en god arbetsinsats. Kan inte köpa det implicita resonemanget om att "effort" skulle vara något medfött, att det skulle ge den late rätt att lata sig. Vad det gäller arbete är resultatet det viktiga, låt vara att man har olika förutsättningar för att vara duracellkanin. Lite - är du inte en sån så njuter du nog mer av livet, även om du inte får den materiella standard personen med kapacitet har.
Överhuvudtaget känns det som presenteras om Rawls väldigt 68. Begåvat 68. Och min bild av 68 var människor med dåligt samvete för sin rikedom som ville knuffa för de "fattiga". OK, låt dem göra det.
Man får väl påstå att Sverige är ett land som gått väldigt långt enligt Rawls principer, med det höga skattetryck vi har, religionsfrihet, jämställdhet och så vidare. Och trots vad jag gett uttryck för ovan, det funkar ju faktiskt ganska bra...
Föreläsningen börjar med att konstatera att han är stor inom den senare filosofin. Trots att han ger sig på det sociala kontraktet, som är en konstruktion som egentligen aldrig existerat. Och trots att han inte hade svar på allt, som de "stora" brukar ha. Han bara skrev en bok - om politisk filosofi.
Boken - "en teori om rättvisa" - är argumenterande. Den skrevs under lång tid, han skickade ut argumentet tidigt, och argument mot hans åsikter togs med det som till slut gavs ut
Hur skär man en tårta så att den som skär får minsta biten? Man skär då lika stora bitar… Men tänk om en svälter. Und so weiter. Det här tar föreläsaren som inledande exempel på rättvisa, och vad Rawls är ute efter. Exemplet förutsätter också att man ändå försöker göra det bra för sig själv. Rätt bra inledning.
Rawls grej - Tänk om man inte visste något om sig själv - hur skulle man skapa ett samhälle? Alltså "bakom the veil of ignorance" Samhället antas vara lite lagom västerländskt. Då skulle man inte gynna sig själv. Vilka regler är bäst för ett samhälle utan att ta hänsyn till den ene eller den andre. Man behöver tänka på alla.
Rawls har en modell för det här. Han försöker övertyga läsaren om att just hans modell är bättre än de andra modellerna (Marxism t.ex) genom att jämföra med dem. Kommer nån upp med nåt bättre, ok!
Föreläsaren tycker att det revolutionerande är att han pratar om resurser istället för Utilitarismens lycka, och att det stämmer rätt bra med vad en stat har att handskas med.
Skrevs rund 70, Vietnam mm. Man behövde en standard som man kunde jämföra samhällsystem med. Anti-utititaristisk, det är svårt att veta vad som ger alla störst lycka, hur mycket skall man få utnyttja en människa för att nå detta? Rawls ändrar på synsättet - Man är olika, man behöver lite olika saker. Men alla behöver en grundbas att stå på("Resourcism").
Rawls ungefärliga definiton av rättvisa, hans modell : Alla värden(Frihet, möjlighet, inkomst, förmögenhet, social möjlighet till självrespekt) skall fördelas lika om det inte gynnar den som missgynnas mest av systemet.
Föreläsaren går sedan igenom de olika värden som skall fördelas:
Frihet - yttrande, val osv - Vem drabbas hårdast. Bakom Veil of Ignorance. Exempel - religionsfrihet eller inte? Ja säger Rawls, eftersom den som drabbas hårdast är den som inte har stadsreligionen i ett land utan stadsreligion. Inte för att vara snäll, utan för att man skall sätta sig själv i situationen. Göra principen universiell.
Möjlighet - Alla möjligheter skall vara öppna för alla (kvinnor, ras, (Familj??))
Inkomst och välfärd - Fördela mest till den som har sämst förutsättningar.
Inkomst och välfärd upplevs som svårast. Vill verkligen medelklassen offra mycket för att de som har det sämst skall få det bättre? Rawls har två svar - Även om det är liten sannolikhet för att bli direkt fattig så är kostnaden hög. Sen upplever han att det finns bra effekter för hela samhället om de fattigaste får det bättre, något som föreläsaren finner tvivelaktigt.
Men han påstår inte att socialism eller något annat system är bättre, det är upp till de som härskar, han bara sätter en princip.
Sedan presenteras något som kallas differensprincipen, ett diagram som egentligen, som jag ser det, inte säger mer än att man just skall fördela saker så att den som lider mest av systemet tjänar mest på det. Systemet jämförs med Pareto, som jag tyvärr inte läst.
Det innebär inte att det behöver vara total jämlikhet, antagligen inte, eftersom ett totalt jämlikt system (som Sovjet) faktiskt inte är det bästa för den som har det sämst.
Lite diskusson om rättvisan i det här sättet att se - Rawls hävdar att Arv och Uppväxt mest är tur. Man diskuterar runt detta, är även förmåga till att arbeta, anstränga sig, det är en läggningsfråga, man kan argumentera för det. Men här blir det naturligtvis tveksamt "the guy that likes to sit home watching ESPN of course supports this view".
-------------
Det här känns fruktsamt, och ganska provocerande.
Om man försöker hitta lite pudelns kärna : Det verkar finnas en idé om att de gängse belöningssystemen skulle bero på personliga egenskaper, och att man skulle försöka pusha för just sina egenskaper. Fast det som ger resurser är i stor sett bara egenskapen "familj", som jag ser det. En aldrig så begåvad eller arbetsam arbetargrabb eller tjej kommer att kunna skapa något särskilt högt välstånd.
Så jag vet inte om jag egentligen är så imponerad av den här "veil of ignorance". Trots att man sannerligen känner igen sig i det där, att pusha för att de egna sakerna skall gynnas.
Nu har jag ju läst Rand innan (som de mer akademiska antagligen inte anser värdiga att kyssa Rawls fötter), och jag tänker spontant, att en lösning skulle kunna vara att låta de medfött rika få skapa det här tillräckliga välståndet för de som har det sämst(I USA gillar de ju välgörenhet, lilla samvetet). Och låta de "i mitten" som jobbar på få njuta frukterna av det. Sen kan man ju ha den här "Veil of ignorance" för att bedöma vad som är en god arbetsinsats. Kan inte köpa det implicita resonemanget om att "effort" skulle vara något medfött, att det skulle ge den late rätt att lata sig. Vad det gäller arbete är resultatet det viktiga, låt vara att man har olika förutsättningar för att vara duracellkanin. Lite - är du inte en sån så njuter du nog mer av livet, även om du inte får den materiella standard personen med kapacitet har.
Överhuvudtaget känns det som presenteras om Rawls väldigt 68. Begåvat 68. Och min bild av 68 var människor med dåligt samvete för sin rikedom som ville knuffa för de "fattiga". OK, låt dem göra det.
Man får väl påstå att Sverige är ett land som gått väldigt långt enligt Rawls principer, med det höga skattetryck vi har, religionsfrihet, jämställdhet och så vidare. Och trots vad jag gett uttryck för ovan, det funkar ju faktiskt ganska bra...
fredag 6 juni 2014
Bra Filosofiska citat av Barbro Lindgren
Jag läser Barbro Lindgrens underbara små dagböcker eller vad man nu skall kalla dem, där hon beskriver sitt liv på Öland, sina funderingar och filosofer som hon läser. I "ett nollsummespel" som är den senaste jag läst, så var det lite färre citat från filosofer som jag tyckte var bra. Men ett par blev det i alla fall:
Seneca - "Förlika oss med tillvarons nödvändiga ofullkomlighet."
………….
Epikuros :
…………..
Montaigne - "Vi arbetar bara för att fylla minnet och låter förståelsen och samvetet förbli tomma."
Seneca - "Förlika oss med tillvarons nödvändiga ofullkomlighet."
………….
Epikuros :
- Naturligt och nödvändigt : Vänner, frihet, tankearbete, mat, bostad, kläder
- Naturligt men onödigt : Praktfullt hus, privat bad, festmåltider
- Onaturligt och onödigt : Berömmelse och makt
…………..
Montaigne - "Vi arbetar bara för att fylla minnet och låter förståelsen och samvetet förbli tomma."
- Det känner man igen sig i. Lär sig saker utan att fundera ordentligt på det. Men ändå, det faller ändå på plats även om det känns random, så det är värt att lära sig saker, även om man inte känner sig på topp, trött och utarbetad.
söndag 25 maj 2014
Rand om Kapitalismen - några reaktioner
Har läst om vad Rand skriver om kapitalismen i ett par artiklar. Hon är ju för... Och mycket är skarpsynt, men ibland känns det väldigt diskutabelt. Här är några av mina diskuteringar:
I grund och botten - det hon säger flyger. Det är onekligen så, att kapitalismen är ett fungerande system. Det är verkligheten som styr och ingen modell för hur saker borde vara. Tillgång och efterfrågan baseras på vad folk verkligen vill ha. Och i någon mening är det ju kapitalismen som åtminstone delvis stått för det välstånd som finns i västerlandet.
Men sen blir hon genast problematisk. Hon drar någon slags parallell mellan att vara begåvad och att starta eget. Vad hon inte tar upp, är vad som krävs för att starta en verksamhet. Realistiskt - är du medelklass är det ett enormt steg att starta eget. Rand sätter någon slags parallell mellan begåvning och företagande, men de riktigt intelligenta människorna startar nog sällan företag. Och "innovatörerna" är ofta personer som är anställda vid stora företag. Hon nämner inte att de ingenjörer som uppfann transistorn fick en dollar för besväret.
Över huvud taget - Rand undviker kategoriskt det här med "klass". Och det är där problemen egentligen ligger. Att människor föds till olika roller, och att i hennes samhälle har den begåvade men fattige ingen chans. Det krävs någon slags socialistisk/socialliberalistisk utjämning för att det här företagandet inte bara skall vara en affär inom en gynnad överklass.
Vad skulle krävas för att alla skulle ha chans att bli entrepenörer? Skulle det gå att skapa ett samhälle där verkligen den kompetente belönades? Rand pratar om frivillighet. Om den rikt födde men måttligt begåvade frivilligt avstod sina pengar till en fond för de intelligenta, om man skulle använda hennes moral. Den fria marknaden belönar inte efter insats, den belönar oerhört mycket efter familj. Det här framkommer emellanåt i hennes texter, men hon undviker att verkligen ta diskussionen. Och finns det inte modeller där högt begåvade människor gör stor nytta utan att behöva vara entrepenörer? Ett stort multinationellt företag?
De icke rike men begåvades möjligheter förstörs oftast i den skola den begåvade tvingas gå i. Den rike begåvade får gå i skola där begåvning tillåts.
Hon talar om ett "individuellt överskott" som då vissa (väldigt få) skulle kunna använda för att utveckla nyheter - alltså riskkapital.
Är det verkligen entrepenören som genererar pengarna? Geniet är ofta inte businessminded. Bästa svenska exemplet - Gad Rausing påstod sig ha kommit på hur tetrapaket skulle konstrueras, då det egentligen var hans anställde Erik Wallenberg(inte från den rika familjen) som kom på konstruktionen.
"Ett kollektivt intellekt existerar inte" - Men hur konstrueras flygplan eller mobiltelefonisystem?
Hon har flera exempel på Kiosklitteratur som är lättare för många att läsa än Victor Hugo, eller läppstift som folk behöver mer än mikroskop. Men vad hon inte tar upp - varifrån skall mikroskopen komma, då?
-----------------------------
Hela hennes modell är onekligen en bild av det positiva med kapitalismen - en bild över hur jag uppfattar att USA fungerar. Där släkter med gynnade människor kan tänkas lägga riskkapital på att utveckla nya ideer.
Jag tycker att Sverige har hittat en bättre väg, som tar åt sig Karl Poppers kritik av Marx historicistiska vision av det kapitalistiska samhället.
Den fria marknaden behövs - men makten måste delas mellan denna marknad, och av en stat, som mildrar de segregerande effekterna, som ger människor möjlighet att verka och briljera även utan "de rätta kontakterna". Som hjälper de fattigaste i samhället att inte bli helt utsugna, och som hjälper begåvade människor av icke överklass att komma fram.
Faktum är, att då vi hade ett mer statligt kontrollerat samhälle, på 60-70-80-tal så gick det betydligt bättre för Sverige. Man släppte på det, med tron att företagandet skulle skapa fler jobb osv, men så har det inte blivit.
Men man skall nog ha det här med Marknaden som en positiv ingrediens i sitt samhällsbygge. Kanske även i sin idealstat, som styr den stat som är just din värld, att tillgång och efterfrågan är något som i realiteten fungerar, och fungerar ganska bra.
I grund och botten - det hon säger flyger. Det är onekligen så, att kapitalismen är ett fungerande system. Det är verkligheten som styr och ingen modell för hur saker borde vara. Tillgång och efterfrågan baseras på vad folk verkligen vill ha. Och i någon mening är det ju kapitalismen som åtminstone delvis stått för det välstånd som finns i västerlandet.
Men sen blir hon genast problematisk. Hon drar någon slags parallell mellan att vara begåvad och att starta eget. Vad hon inte tar upp, är vad som krävs för att starta en verksamhet. Realistiskt - är du medelklass är det ett enormt steg att starta eget. Rand sätter någon slags parallell mellan begåvning och företagande, men de riktigt intelligenta människorna startar nog sällan företag. Och "innovatörerna" är ofta personer som är anställda vid stora företag. Hon nämner inte att de ingenjörer som uppfann transistorn fick en dollar för besväret.
Över huvud taget - Rand undviker kategoriskt det här med "klass". Och det är där problemen egentligen ligger. Att människor föds till olika roller, och att i hennes samhälle har den begåvade men fattige ingen chans. Det krävs någon slags socialistisk/socialliberalistisk utjämning för att det här företagandet inte bara skall vara en affär inom en gynnad överklass.
Vad skulle krävas för att alla skulle ha chans att bli entrepenörer? Skulle det gå att skapa ett samhälle där verkligen den kompetente belönades? Rand pratar om frivillighet. Om den rikt födde men måttligt begåvade frivilligt avstod sina pengar till en fond för de intelligenta, om man skulle använda hennes moral. Den fria marknaden belönar inte efter insats, den belönar oerhört mycket efter familj. Det här framkommer emellanåt i hennes texter, men hon undviker att verkligen ta diskussionen. Och finns det inte modeller där högt begåvade människor gör stor nytta utan att behöva vara entrepenörer? Ett stort multinationellt företag?
De icke rike men begåvades möjligheter förstörs oftast i den skola den begåvade tvingas gå i. Den rike begåvade får gå i skola där begåvning tillåts.
Hon talar om ett "individuellt överskott" som då vissa (väldigt få) skulle kunna använda för att utveckla nyheter - alltså riskkapital.
"Ett kollektivt intellekt existerar inte" - Men hur konstrueras flygplan eller mobiltelefonisystem?
Hon har flera exempel på Kiosklitteratur som är lättare för många att läsa än Victor Hugo, eller läppstift som folk behöver mer än mikroskop. Men vad hon inte tar upp - varifrån skall mikroskopen komma, då?
-----------------------------
Hela hennes modell är onekligen en bild av det positiva med kapitalismen - en bild över hur jag uppfattar att USA fungerar. Där släkter med gynnade människor kan tänkas lägga riskkapital på att utveckla nya ideer.
Jag tycker att Sverige har hittat en bättre väg, som tar åt sig Karl Poppers kritik av Marx historicistiska vision av det kapitalistiska samhället.
Den fria marknaden behövs - men makten måste delas mellan denna marknad, och av en stat, som mildrar de segregerande effekterna, som ger människor möjlighet att verka och briljera även utan "de rätta kontakterna". Som hjälper de fattigaste i samhället att inte bli helt utsugna, och som hjälper begåvade människor av icke överklass att komma fram.
Faktum är, att då vi hade ett mer statligt kontrollerat samhälle, på 60-70-80-tal så gick det betydligt bättre för Sverige. Man släppte på det, med tron att företagandet skulle skapa fler jobb osv, men så har det inte blivit.
Men man skall nog ha det här med Marknaden som en positiv ingrediens i sitt samhällsbygge. Kanske även i sin idealstat, som styr den stat som är just din värld, att tillgång och efterfrågan är något som i realiteten fungerar, och fungerar ganska bra.
söndag 18 maj 2014
Rand om Abort och Preventivmedel
Artikeln kallas "Om levande död", egentligen en föreläsning 1968
Rand attackerar två påvars "encyklior" (Populorum Progressio och Humanae Vitae). Lite grovt försöker påvarna försvara förbuden mot preventivmedel och Abort, och Rand attackerar.
"Tekniska preventivmedel" förbjuds alltså. Rand, som i hela sin diskussion förutsätter att sex är något mellan gifta makar (skrivet 68?) målar inledningsvis upp bilden av stora barnaskaror, abortörer, oönskade barn.
Och ganska snabbt kommer man till den här konflikten, att sex är dels skönt och dels avlar barn. Och att det finns ett ansvarstagande i detta, och det menar Rand är något människan skall kunna hantera. Människan är inte djur som följer sina drifter. Människan är intelligent. Något som hon spinner vidare på, då hon berättar om hur Katolska kyrkan bekämpat vetenskap(Gallileo, narkos vid förlossning mm)
Encyklian skall försvara "avhållsamhet", självdisciplin, motverka överdriven egenkärlek. Sex är inte ont , men avhållsamheten visar "karaktär". Här går Rand igång ordentligt. Varje människa är sitt eget mål, och man skall inte offra sin självkänsla. Ens lycka och njutning är ens självändamål, och att man tillfredställer sig själv är bara nåt positivt för partnern.
Encyklian fördömer abort, även av medicinska skäl. Här är Rand nästan fanatisk åt andra hållet. Inget är levande innan det fötts, abort är alltid OK. Ett embryo har inga rättigheter.
Sen beskriver hon nåt i stil med "every sperm is sacred", en skräckvision med tolv barn och föräldrar som sliter ihjäl sig för att få det att funka (måste bara säga att den lyckligaste familjen jag träffat var en katolsk familj med 10 barn. Mamman var den fräschaste 40-åring man kan tänka sig, de äldre barnen hjälpte de yngre osv, och föräldrarna funderade allvarligt på att fixa ett par ungar till)
Kontentan är att de här encykliorna vill skapa nåt slags kollektivistiskt sovjetliknande altruistvälde där alla har livets nödtorft… inte hennes ide.
---------------------
Inte alldeles enkelt att säga något om denna fortfarande aktuella fråga. Jag kan själv ha vissa känslomässiga åsikter för/emot men tänkte lämna dessa utanför. Försöker se frågan från lite olika personligheters perspektiv.
Men Rands syn är på det stora hela densamma som den "vanliga" synen i dagens Sverige skulle jag vilja säga! I USA måste hon däremot vara, och har varit, ganska kontroversiell.
Rand attackerar två påvars "encyklior" (Populorum Progressio och Humanae Vitae). Lite grovt försöker påvarna försvara förbuden mot preventivmedel och Abort, och Rand attackerar.
"Tekniska preventivmedel" förbjuds alltså. Rand, som i hela sin diskussion förutsätter att sex är något mellan gifta makar (skrivet 68?) målar inledningsvis upp bilden av stora barnaskaror, abortörer, oönskade barn.
Och ganska snabbt kommer man till den här konflikten, att sex är dels skönt och dels avlar barn. Och att det finns ett ansvarstagande i detta, och det menar Rand är något människan skall kunna hantera. Människan är inte djur som följer sina drifter. Människan är intelligent. Något som hon spinner vidare på, då hon berättar om hur Katolska kyrkan bekämpat vetenskap(Gallileo, narkos vid förlossning mm)
Encyklian skall försvara "avhållsamhet", självdisciplin, motverka överdriven egenkärlek. Sex är inte ont , men avhållsamheten visar "karaktär". Här går Rand igång ordentligt. Varje människa är sitt eget mål, och man skall inte offra sin självkänsla. Ens lycka och njutning är ens självändamål, och att man tillfredställer sig själv är bara nåt positivt för partnern.
Encyklian fördömer abort, även av medicinska skäl. Här är Rand nästan fanatisk åt andra hållet. Inget är levande innan det fötts, abort är alltid OK. Ett embryo har inga rättigheter.
Sen beskriver hon nåt i stil med "every sperm is sacred", en skräckvision med tolv barn och föräldrar som sliter ihjäl sig för att få det att funka (måste bara säga att den lyckligaste familjen jag träffat var en katolsk familj med 10 barn. Mamman var den fräschaste 40-åring man kan tänka sig, de äldre barnen hjälpte de yngre osv, och föräldrarna funderade allvarligt på att fixa ett par ungar till)
Kontentan är att de här encykliorna vill skapa nåt slags kollektivistiskt sovjetliknande altruistvälde där alla har livets nödtorft… inte hennes ide.
---------------------
Inte alldeles enkelt att säga något om denna fortfarande aktuella fråga. Jag kan själv ha vissa känslomässiga åsikter för/emot men tänkte lämna dessa utanför. Försöker se frågan från lite olika personligheters perspektiv.
- Du köper paketet kyrkan- Encyklian är onödigt babblig. Kyrkan säger nej. Då är det nej. Inte svårare än så.
- Du är katolsk och vill följa ett katolskt sätt att leva: Då kan det vara på två sätt (minst) - antingen GILLAR du iden på askesen och får en personlig tillfredställelse av detta. Eller så är du en gruppmänniska, och gillar det här att det personliga inte får så stor plats, att "vi här i kyrkan gör så" och att man även som gift par underställer sig detta.
- Du är katolik men struntar i det här med kondomförbudet. Är nog standard skulle man tippa. Frågan är hur mycket skuld man då går omkring och känner.
- Som icke troende individualist - Som sagt, varje människa är sitt mål. Klart man skall köra med p-piller eller kondom. Ser inget rationellt skäl i att skjuta skarpt om man inte vill ha barn. Dock - det är lite intressant det här, att det som alstrar barn också är så himla skönt. Och lite är det här med sexualakten både något väldigt gemensamt och något själviskt samtidigt.
- Som icketroende gruppmänniska - Kvinnorna skall bestämma över sina kroppar. Den misär avsaknad av preventivmedel för med sig. Och njutningen i akten är ju något gemensamt!
Men Rands syn är på det stora hela densamma som den "vanliga" synen i dagens Sverige skulle jag vilja säga! I USA måste hon däremot vara, och har varit, ganska kontroversiell.
onsdag 14 maj 2014
Första genomläsning av Wittgensteins Tractatus
Den är inte tjock. Och den är skriven på vardagsspråk. Men inte är den lättläst, Wittgensteins Tractatus Logico-Philosophilus. Har läst en svensk översättning, och gick på rådet att läsa igenom den relativt fort första gången. Har inte satt mig in i den notation som Wittgenstein använder i sin logik, men förstår en hel del genom att vara bekant med datateknik och den logik som finns i programmering.
Och nog sjutton är det tydligt att Wittgenstein var ingenjör. Världen består av ett antal elementarsatser som man sedan med logik bygger ut till att säga allt som kan sägas. Man angriper världen med naturvetenskapens metod. Det man vet, vet man och sen bygger man värld från det med logikens hjälp, vilket i princip är det enda vettiga tänkandet.
Men lite om boken i sig. Wittgenstein blev kritiserad för det numreringssystem som används, det bygger upp ett träd med kapitel, men jag tycker att det funkar, nivån under utvecklar det som sagts (t.ex. Förklarar 5.11 vad som sagts i 5.1. Det är inte lätt att se det alla gånger, men vid omläsning ser man hur han tänkt. Även om det ibland mest verkar vara parenteser för att sätta Russell och Frege på plats. Språket är som sagt enkelt, logiken följer tyvärr en syntax som jag inte lyckats googla mig till, men sanningstabeller och annat gör att man förstår på den förstagenomläsningsnivå. Däremot är det ibland svårt att förstå vad han menar med elementarsatser.
Men dumpar man detaljerna (vilka säkert kan avslöja en hel del) så framträder ändå för mig en ganska klar bild av vad han är ute efter. Mycket handlar om logiken i sig, och det har jag inte mer än ytligt läst igenom, och det han skriver verkar sunt för en gammal ingenjör. men i övrigt handlar det om den moderna akademiska filosofins rädsla för att uttala sig om något som inte kan beskrivas med något som liknar vetenskapliga metoder.
Elementarsatserna skall tydligen vara några man känner igen utan sinnena, utan erfarenheten, kan inte säga att jag förstår riktigt hur man skall finna dem. Men allt som sker, det sker, inget är bra eller dåligt, och inget kan förutses, annat än vad det gäller naturvetenskapen.
--------------
Jag vet inte. Han skrev ju den här och förklarade att han löst alla filosofiska problem. Men det känns snarare som att han definierat upp en väldigt snäv bild av vad filosofi är och stoppar in allt annat under kapitel 7. Eller åtminstone skulle man vilja provtrycka hans maskin, på samma sätt som man skulle vilja provtrycka Kants Prolegomena.
Hur skulle man hantera sådant som "hur skall man bäst styra ett land", etiska frågor (jo, jag vet vad han säger i 6.42 men ändå), hur skall jag leva mitt liv, vad är demokrati osv.
Lite har jag fattat att man i Wittgensteins efterföljd har försökt liksom bryta ned de här satserna i sina minsta gemensamma nämnare, språk och logik, till man får något som känns tillräckligt säkert och sen shakeat loss med logiken
Men jag kan önska att pappa Wittgenstein hade behållt kontrollen över firman, låtit Ludwig varit chef över en avdelning ett tag och låtit Ludwig få ta beslut - på kort tid och utan att man vet alla fakta. OK, han hade väl inte blivit filosof då, men ändå. Världen, människans värld, är inte vacker och förutsägbar, men jag känner i alla fall att jag har filosofins hjälp då jag angriper den. Även om man inte vet att solen går upp i morgon, så är åtminstone sannolikheten för att den skall göra det rätt stor. Och ok, som chef ställs han inför situationer som han får lösa vartefter, men man kan inte blunda för att en del regler ändå tycks fungera. Och naturligtvis är logiska resonemang ytterst viktiga, då man kan använda logik för att lösa ett problem.
Och nog sjutton är det tydligt att Wittgenstein var ingenjör. Världen består av ett antal elementarsatser som man sedan med logik bygger ut till att säga allt som kan sägas. Man angriper världen med naturvetenskapens metod. Det man vet, vet man och sen bygger man värld från det med logikens hjälp, vilket i princip är det enda vettiga tänkandet.
Men lite om boken i sig. Wittgenstein blev kritiserad för det numreringssystem som används, det bygger upp ett träd med kapitel, men jag tycker att det funkar, nivån under utvecklar det som sagts (t.ex. Förklarar 5.11 vad som sagts i 5.1. Det är inte lätt att se det alla gånger, men vid omläsning ser man hur han tänkt. Även om det ibland mest verkar vara parenteser för att sätta Russell och Frege på plats. Språket är som sagt enkelt, logiken följer tyvärr en syntax som jag inte lyckats googla mig till, men sanningstabeller och annat gör att man förstår på den förstagenomläsningsnivå. Däremot är det ibland svårt att förstå vad han menar med elementarsatser.
Men dumpar man detaljerna (vilka säkert kan avslöja en hel del) så framträder ändå för mig en ganska klar bild av vad han är ute efter. Mycket handlar om logiken i sig, och det har jag inte mer än ytligt läst igenom, och det han skriver verkar sunt för en gammal ingenjör. men i övrigt handlar det om den moderna akademiska filosofins rädsla för att uttala sig om något som inte kan beskrivas med något som liknar vetenskapliga metoder.
Elementarsatserna skall tydligen vara några man känner igen utan sinnena, utan erfarenheten, kan inte säga att jag förstår riktigt hur man skall finna dem. Men allt som sker, det sker, inget är bra eller dåligt, och inget kan förutses, annat än vad det gäller naturvetenskapen.
--------------
Jag vet inte. Han skrev ju den här och förklarade att han löst alla filosofiska problem. Men det känns snarare som att han definierat upp en väldigt snäv bild av vad filosofi är och stoppar in allt annat under kapitel 7. Eller åtminstone skulle man vilja provtrycka hans maskin, på samma sätt som man skulle vilja provtrycka Kants Prolegomena.
Hur skulle man hantera sådant som "hur skall man bäst styra ett land", etiska frågor (jo, jag vet vad han säger i 6.42 men ändå), hur skall jag leva mitt liv, vad är demokrati osv.
Lite har jag fattat att man i Wittgensteins efterföljd har försökt liksom bryta ned de här satserna i sina minsta gemensamma nämnare, språk och logik, till man får något som känns tillräckligt säkert och sen shakeat loss med logiken
Men jag kan önska att pappa Wittgenstein hade behållt kontrollen över firman, låtit Ludwig varit chef över en avdelning ett tag och låtit Ludwig få ta beslut - på kort tid och utan att man vet alla fakta. OK, han hade väl inte blivit filosof då, men ändå. Världen, människans värld, är inte vacker och förutsägbar, men jag känner i alla fall att jag har filosofins hjälp då jag angriper den. Även om man inte vet att solen går upp i morgon, så är åtminstone sannolikheten för att den skall göra det rätt stor. Och ok, som chef ställs han inför situationer som han får lösa vartefter, men man kan inte blunda för att en del regler ändå tycks fungera. Och naturligtvis är logiska resonemang ytterst viktiga, då man kan använda logik för att lösa ett problem.
söndag 4 maj 2014
Vackert och Magiskt…
Bland det vackraste och mest magiska man kan se nu då grönskan är skir, kan upplevas vid vad som kallas växlande molnighet. Då ett moln tillfälligtvis skymmer solen ställer man sig i motljus vid ena sidan av en dal, ett fält, där man på andra sidan har lövskog. Då sedan solen kommer fram från molnet kommer träden, ett efter ett att gå från skugga till att skimra med ett nästan överjordiskt ljus.
Hade stannat vid Uppsala brukshundsklubb efter dagens runda, jag vet att det brukar vara vackert där, utöver Hågadalen. Dumt nog skulle jag hålla på och filma det med mobilkameran, det där kan bara upplevas på riktigt. Men åh, så vackert det var, så vackert det är! lövträden, molnen och solljuset!
torsdag 1 maj 2014
Mer om Rands politiska Filosofi
Hon pratar om kollektiva rättigheter. Och hävdar att de inte finns. Udden är tydligt riktad mot allt statligt. Sjukvård och liknande. Men kan man inte se de rika familjerna som grupper som har kollektiva rättigheter? Och som "behandlar andra precis som de behagar"?
Men hennes kämpande för de individuella rättigheterna kan jag ställa upp på. Och hennes betraktelse att majoriteten inte skall förtrycka minoriteten kan man kanske köpa, Så länge som man då inte menar att det är OK att några få äger nästan allt, och det flesta av dessa få inte genom egen prestation.
Däremot att en majoritet snyltar på en minoritet för att de är i just majoritet. Bidrag osv.
Sedan pratar hon om "internationalism", att de tidiga liberalerna såg nationalstaten som en fara. Och jämför man med Popper så ser man att Nationalstaten just kan ha funktionen att reglera den ohämmade kapitalismen. Men nu är Globaliseringen på gång, man får se hur det blir med samhället då.
Och hon ger inte mycket för "primitiva klaner i Asien och Afrikas rätt att slå ihjäl varandra". Fast är inte problemet - de var (och är) fattiga?
Ja, hon pratar om "individens rätt till frukterna av hennes arbete". Men det matchar inte den verklighet som råder under "laissez faire". I socialliberalismen är det mer troligt att fattiga får chansen till just det, och att medfött rika tvingas till prestation.
Hon säger att "människans rättigheter kan bara kränkas genom fysiskt våld". Det beror allt på vad det är för rättigheter. Men att samhället skall skydda folk från andras våld, lätt att hålla med om. Och man skall få göra vad man vill, så länge man inte kränker andras rättigheter. Men vad gör kapitalisten? Å andra sidan, i dagens Sverige - vad är "kapitalisten"? Alla kan irritera sig på Stureplans stekare, och de möjligheter de har, de gräddfiler. Men hindrar de verkligen den som vill från att lyckas?
Sen pratar hon lite om "staters rättigheter", och knuffar för maktdelningen (som inte finns i Sverige mer än mellan regering och riksdag). Jag vet inte, i dagens globala värld börjar ändå nationalstaternas funktion att luckras upp.
Men hennes kämpande för de individuella rättigheterna kan jag ställa upp på. Och hennes betraktelse att majoriteten inte skall förtrycka minoriteten kan man kanske köpa, Så länge som man då inte menar att det är OK att några få äger nästan allt, och det flesta av dessa få inte genom egen prestation.
Däremot att en majoritet snyltar på en minoritet för att de är i just majoritet. Bidrag osv.
Sedan pratar hon om "internationalism", att de tidiga liberalerna såg nationalstaten som en fara. Och jämför man med Popper så ser man att Nationalstaten just kan ha funktionen att reglera den ohämmade kapitalismen. Men nu är Globaliseringen på gång, man får se hur det blir med samhället då.
Och hon ger inte mycket för "primitiva klaner i Asien och Afrikas rätt att slå ihjäl varandra". Fast är inte problemet - de var (och är) fattiga?
Ja, hon pratar om "individens rätt till frukterna av hennes arbete". Men det matchar inte den verklighet som råder under "laissez faire". I socialliberalismen är det mer troligt att fattiga får chansen till just det, och att medfött rika tvingas till prestation.
Hon säger att "människans rättigheter kan bara kränkas genom fysiskt våld". Det beror allt på vad det är för rättigheter. Men att samhället skall skydda folk från andras våld, lätt att hålla med om. Och man skall få göra vad man vill, så länge man inte kränker andras rättigheter. Men vad gör kapitalisten? Å andra sidan, i dagens Sverige - vad är "kapitalisten"? Alla kan irritera sig på Stureplans stekare, och de möjligheter de har, de gräddfiler. Men hindrar de verkligen den som vill från att lyckas?
Sen pratar hon lite om "staters rättigheter", och knuffar för maktdelningen (som inte finns i Sverige mer än mellan regering och riksdag). Jag vet inte, i dagens globala värld börjar ändå nationalstaternas funktion att luckras upp.
söndag 27 april 2014
Rand om Politiska rättigheter
Kanske det hon är mest känd för - att hon värnar om Laissez-faire kapitalismen. Det enda staten skall begränsa är det kriminella. Sen skall inget regleras. All form av skatt skall i princip vara frivillig, man skall inte behöva betala för andras sjukvård osv.
Äganderätten skall komma genom att man förtjänar sin egendom vilken sen ingen har rätt att ta ifrån denne. Hon fördömer alla sociala program med motivationen "på vems bekostnad".
Artikeln skrevs 1963 och behandlar främst amerikansk politik, där alla demokraternas reformer ses som dåliga exempel och hot mot den personliga friheten.
---------------
Ja, inga överraskningar här. Och åter så är det myntets ena sida hon bedriver lobbying för : Motsättningen mellan frihet och jämlikhet i ett samhälle. Vad kan man säga för nytt om det? Vad är läget i Sverige nu? Vare sig vi vill det eller inte har vår omvärld, med globaliseringen drivit i en riktning mot det som Rand knuffar för. Mindre pengar finns att fördela till sociala projekt.
Lite dagsnotering på vad man tycker om det här, mera att man med tiden lär sig se de olika polerna och spelet för att jämka mellan dem. På 70-talet fanns mycket pengar att fördela statligt. Men innebar det att folk jobbade sämre, att hårt arbetande människor hade sämre standard?
Jag kan not tycka, att de enda som vinner nu, är de människor som startar egna verksamheter. Människor som arbetar som anställda, med hur avancerade arbetsuppgifter som helst, förlorat. Är det verkligen riktigt att duktig forskare skall behöva vara en businessguru för att få ett riktigt högt välstånd på sitt arbete? Hur värderas arbete? Jag köper inte det här med "fri marknad" rent moraliskt. En sak är att det fungerar. Men jag anser det vara omoraliskt. Det är inte frukterna av ditt arbete som bestämmer ditt välstånd.
Och den vanliga invändningen från socialisterna, svarade någonsin Rand på den - Har man verkligen frihet om man föds in i fattigdom?
Är det demokratiska modeller som bäst hanterar de här motsättningarna? Kanske. Ibland skulle jag önska att det faktiskt var lite mera planstyrt, men med en mer högerinriktad politik än under socialisttiden. Ett rättvist fördelande av pengar efter förtjänst. Rent moraliskt tycker jag att alla bör ha samma chans i starten men sen få möjlighet att arbeta sig till ett välstånd. Skulle ett sådant samhälle kunna fungera i praktiken? Till och med bättre än nuvarande kapitalism? Varför inte? Om man kunde flytta människor till nya arbeten fast på samma ort, skulle det inte kunna ge den flexibilitet som behövs?
Äganderätten skall komma genom att man förtjänar sin egendom vilken sen ingen har rätt att ta ifrån denne. Hon fördömer alla sociala program med motivationen "på vems bekostnad".
Artikeln skrevs 1963 och behandlar främst amerikansk politik, där alla demokraternas reformer ses som dåliga exempel och hot mot den personliga friheten.
---------------
Ja, inga överraskningar här. Och åter så är det myntets ena sida hon bedriver lobbying för : Motsättningen mellan frihet och jämlikhet i ett samhälle. Vad kan man säga för nytt om det? Vad är läget i Sverige nu? Vare sig vi vill det eller inte har vår omvärld, med globaliseringen drivit i en riktning mot det som Rand knuffar för. Mindre pengar finns att fördela till sociala projekt.
Lite dagsnotering på vad man tycker om det här, mera att man med tiden lär sig se de olika polerna och spelet för att jämka mellan dem. På 70-talet fanns mycket pengar att fördela statligt. Men innebar det att folk jobbade sämre, att hårt arbetande människor hade sämre standard?
Jag kan not tycka, att de enda som vinner nu, är de människor som startar egna verksamheter. Människor som arbetar som anställda, med hur avancerade arbetsuppgifter som helst, förlorat. Är det verkligen riktigt att duktig forskare skall behöva vara en businessguru för att få ett riktigt högt välstånd på sitt arbete? Hur värderas arbete? Jag köper inte det här med "fri marknad" rent moraliskt. En sak är att det fungerar. Men jag anser det vara omoraliskt. Det är inte frukterna av ditt arbete som bestämmer ditt välstånd.
Och den vanliga invändningen från socialisterna, svarade någonsin Rand på den - Har man verkligen frihet om man föds in i fattigdom?
Är det demokratiska modeller som bäst hanterar de här motsättningarna? Kanske. Ibland skulle jag önska att det faktiskt var lite mera planstyrt, men med en mer högerinriktad politik än under socialisttiden. Ett rättvist fördelande av pengar efter förtjänst. Rent moraliskt tycker jag att alla bör ha samma chans i starten men sen få möjlighet att arbeta sig till ett välstånd. Skulle ett sådant samhälle kunna fungera i praktiken? Till och med bättre än nuvarande kapitalism? Varför inte? Om man kunde flytta människor till nya arbeten fast på samma ort, skulle det inte kunna ge den flexibilitet som behövs?
lördag 26 april 2014
En professionell filosofs middagsbekymmer
Har läst en artikel i Philosophy Now 100 - Philosophy in the popular imagination
En underhållande artikel av Andrew Taggart där han beskriver hur det är då han hamnar på middag och någon frågar "vad jobbar du med då" - "Jo jag jobbar med morafilosofi, med etik"
Antingen blir folk blir helt överbegistrade och tar hans ord som kommande från ovan (vilket säkert måste vara ansträngande). Eller så tycker de "Vaddå, filosofi, det leder väl ingenstans?"
"Leder ingenstans" kan då betyda
En underhållande artikel av Andrew Taggart där han beskriver hur det är då han hamnar på middag och någon frågar "vad jobbar du med då" - "Jo jag jobbar med morafilosofi, med etik"
Antingen blir folk blir helt överbegistrade och tar hans ord som kommande från ovan (vilket säkert måste vara ansträngande). Eller så tycker de "Vaddå, filosofi, det leder väl ingenstans?"
"Leder ingenstans" kan då betyda
- Bara en massa ändlösa argumentationer som aldrig tar slut
- De bara försöker definiera en massa små grejer in absurdum och göra något av det
- Man vet aldrig vad som är rätt och fel
Taggart frågar sig sen, varför så negativ? Han misstänker att man har gett upp på att tro på att det är det sunda förnuftet som hjälper oss att förstå världen. Bättre med vad man hör från andra, känslor, instinkter för att bestämma vad man skall göra, kanske.
Men filosofen tror då ändå att förnuftet har sin plats som beslutsunderlag - däremot så måste man ha en långsiktighet och ödmjukhet inför det man ser som förnuftigt.
Men kan inte då var och en ha sin egna lilla filosofi? Då undrar Taggart : Följer man verkligen den, tror han verkligen på den? Är den stringent, ger den verkligen en livsriktning?
Men är den den filosofi som den akademiska filosofin donar med så mycket bättre? Tja, säger Taggart, mycket är ju rätt oanvändbart, mest för att visa sin akademiska förträfflighet med att hitta krångliga argument mot krångliga frågor, Men ändå - är verkligen "göra" så mycket bättre än att "tänka"?
Det är nog ändå det, att verkligen grunna då man står inför svåra beslut, att våga vara ärliga mot oss själva, veta i vilken riktning vi vill att saker egentligen skall gå i och ta beslut efter det.
Men då - i dagens globaliserade värld, som hela tiden förändras, kan man verkligen ha en riktning där, är det inte bara att flyta med? Nej - ändå viktigare att verkligen ha något på fötterna för att hålla riktningen i sitt liv.
Till slut, är det inte väldigt själviskt att ha livsfilosofier och så? Behöver inte alls vara, säger Taggart. Att tala ärligt, att vara tydlig, att uppskatta då någon säger att man har fel, att kunna uppskatta de små sakerna.
Så - filosofisk självreflektion kommer att fortsätta att vara en ingrediens - Det kan ge oss själsro med det saker som betyder mest.
-----------------
Taggart ger ju någon slags definition här på vad filosofi är. Moralfilosofi får man anta. Att försöka hitta en riktning för sitt liv.
Tja, jag tycker ju filosofi är något mer, att faktiskt ha åsikter om hur Världen är beskaffad. Även om moralfilosofin kanske är mer personorienterad, så är det ändå generella slutsatser man försöker dra. Hur "människan" bör leva sitt liv och interagera med andra.
Pliktetik, Dygdetik, Utilitarism.
Jo, de donar med såna saker. Räknar på det, till och med. Men återigen - når det utanför institutionerna?
Men grundtanken i artikeln, att det sunda förnuftet skall få råda, det är jag helt med på. Och att man kan få hjälp med sitt tänkande från teorier om sådant man kan råka ut för.
Men grundtanken i artikeln, att det sunda förnuftet skall få råda, det är jag helt med på. Och att man kan få hjälp med sitt tänkande från teorier om sådant man kan råka ut för.
måndag 21 april 2014
Rand om Pliktetik
Rand förklarar Pliktetik som en relatvt blind lydnad av en viss regel, utan att begripa alltför mycket varför. Mer någon auktoritet som säger åt en att "det här är rätt". Gud, staten...
Hon uppfattar konsekvensetiken som mer ansvarsfull, man tar ställning. Man gör ett val och accepterar verkligheten som den är. Pliktetiken skall också hämma de egna önskemålen, de egna livsmålen, till förmån för plikten. Och det skall uppmuntra ett liv där man bara köper de regler som finns. Självaktningen sjunker. Hennes avslutning "ta vad du vill och betala för det".
...............
Jag uppfattar inte Kants Kategoriska Imperativ (Handla som du uppfattar att en allmän lag skulle föreskriva) vara så oansvarigt som Rand säger. Man lyder inte bara blint någon auktoritet, man lyder de allmäna lagar man själv tror på. Men visst, man har ett försiktigare sätt att sätta tilltro till ens förmåga att bedöma konsekvenserna av en handling. Man tror mer på det generellt riktiga.
Som alltid - det finns gott i båda och avarter av desamma. Sektmänniskor som stänger av hjärnan och bara lyder. Jätteskönt ansvarslöst. Och de som går över lik, ljuger och skadar för att få sin vilja och sina mål igenom. Men hon belyser det fina i konsekvensetiken, att ta ansvar för saker här och nu och att försöka se konsekvensen av sitt handlande.
Så här kanske - om man har en svår fråga, och kan se konsekvenserna tillräckligt klart, följ det. Annars gör som vanligt. Ditt vanligt.
Hon uppfattar konsekvensetiken som mer ansvarsfull, man tar ställning. Man gör ett val och accepterar verkligheten som den är. Pliktetiken skall också hämma de egna önskemålen, de egna livsmålen, till förmån för plikten. Och det skall uppmuntra ett liv där man bara köper de regler som finns. Självaktningen sjunker. Hennes avslutning "ta vad du vill och betala för det".
...............
Jag uppfattar inte Kants Kategoriska Imperativ (Handla som du uppfattar att en allmän lag skulle föreskriva) vara så oansvarigt som Rand säger. Man lyder inte bara blint någon auktoritet, man lyder de allmäna lagar man själv tror på. Men visst, man har ett försiktigare sätt att sätta tilltro till ens förmåga att bedöma konsekvenserna av en handling. Man tror mer på det generellt riktiga.
Som alltid - det finns gott i båda och avarter av desamma. Sektmänniskor som stänger av hjärnan och bara lyder. Jätteskönt ansvarslöst. Och de som går över lik, ljuger och skadar för att få sin vilja och sina mål igenom. Men hon belyser det fina i konsekvensetiken, att ta ansvar för saker här och nu och att försöka se konsekvensen av sitt handlande.
Så här kanske - om man har en svår fråga, och kan se konsekvenserna tillräckligt klart, följ det. Annars gör som vanligt. Ditt vanligt.
söndag 20 april 2014
Platons Staten (Efter en serie artiklar i PN 100)
Temat i senaste numret av Philosophy Now är Platon och Demokratin. Och det är till dialogen "Staten" det refereras, för övrigt det första originalverket av Hotshotfilosof jag gav mej på då jag intresserade mej för filosofi för sex år sedan.
Kort så är det Sokrates som pratar med några olika mäktiga herrar och vill egentligen visa att "justice" lönar sig. Detta igenom att måla upp en idealstat och visa på att den funkar bäst om den är rättrådig, och då skall ungefär det visa på att en person funkar så bäst också. Om överjaget styr vist.
Staten som han målar upp styrs av statstyrarexperter, Filosofer, som broilras till det från start. Och uppfostras med träning av allehanda fysiska och psykiska färdigheter för att sen kunna ta de bästa besluten. Demokrati ger han inte mycket för, halvklåpare sitter och tar beslut de inte har kapacitet att besluta om, ungefär.
.......
I den första artikeln - av Anja Steinbaurer beskriver hon först förutsättningarna, Aten under 400-talet före, där Demokratin på vissa sätt var mindre (bara 20% fick rösta, gissa vilka…) men samtidigt var större, alla fick verkligen vara med och besluta mer i detalj, det var inte bara att rösta på sossarna och köpa paketet, liksom.
Hon pekar sen på just det, att Sokrates beskriver Demokratin som i och för sig trevlig, den ger ju frihet, men samtidigt - styrs troligen av klåpare. Skeppet av idioter - tänk om besättningen skulle turas om att navigera, då skulle man hamna i hotahejti.
Nej, Styrande är ett hantverk, som måste läras. Artikelförfattaren ställer sig sen tveksam till det, är det som att spika bräder, verkligen? Vad innebär det att vara "bra på politik".
........
Andra artikeln - Amy Pollard - hon är mer inne på, varför skrev Platon egentligen Staten? Hon läser texten som varande en manual, men tänker sig sen väl att han mer tänkt sig att Staten var till för att skaka om Atenarna lite, få dem att se styrandet med nya perspektiv, skapa debatt.
Sen beskriver hon lite kul grejer från hur Platon tänker sig det hela (det ÄR kul då man läser originaltexten också, ibland inte så kul)
Kort så är det Sokrates som pratar med några olika mäktiga herrar och vill egentligen visa att "justice" lönar sig. Detta igenom att måla upp en idealstat och visa på att den funkar bäst om den är rättrådig, och då skall ungefär det visa på att en person funkar så bäst också. Om överjaget styr vist.
Staten som han målar upp styrs av statstyrarexperter, Filosofer, som broilras till det från start. Och uppfostras med träning av allehanda fysiska och psykiska färdigheter för att sen kunna ta de bästa besluten. Demokrati ger han inte mycket för, halvklåpare sitter och tar beslut de inte har kapacitet att besluta om, ungefär.
.......
I den första artikeln - av Anja Steinbaurer beskriver hon först förutsättningarna, Aten under 400-talet före, där Demokratin på vissa sätt var mindre (bara 20% fick rösta, gissa vilka…) men samtidigt var större, alla fick verkligen vara med och besluta mer i detalj, det var inte bara att rösta på sossarna och köpa paketet, liksom.
Hon pekar sen på just det, att Sokrates beskriver Demokratin som i och för sig trevlig, den ger ju frihet, men samtidigt - styrs troligen av klåpare. Skeppet av idioter - tänk om besättningen skulle turas om att navigera, då skulle man hamna i hotahejti.
Nej, Styrande är ett hantverk, som måste läras. Artikelförfattaren ställer sig sen tveksam till det, är det som att spika bräder, verkligen? Vad innebär det att vara "bra på politik".
........
Andra artikeln - Amy Pollard - hon är mer inne på, varför skrev Platon egentligen Staten? Hon läser texten som varande en manual, men tänker sig sen väl att han mer tänkt sig att Staten var till för att skaka om Atenarna lite, få dem att se styrandet med nya perspektiv, skapa debatt.
Sen beskriver hon lite kul grejer från hur Platon tänker sig det hela (det ÄR kul då man läser originaltexten också, ibland inte så kul)
- Alla ungar sätts genast på dagis, inget föräldrabias, och sortera in alla efter kompetens
- Kvinnor, samma chans som killar, tidigt ute med jämlikheten där
- Gym där killar och och tjejer tränar nakna, duschar nakna
- De intelligenta skall sätta så många ungar till världen som de bara kan
Hon går vidare med att beskriva varför en filosof INTE skulle kunna vara en kung - hen måste ju kompromissa med den etik och filosofi hen kanske företräder.
Vad var då Staten för ett dokument. Hon tror inte att det är en statsstyrarmanual, hon visar på lite inkonsistenser som finns, men kommer till slut fram till att det nog är mer ett debattinlägg, att Sokrates vill få Atenarna att lyfta sig lite. Och kanske även människor idag.
........
Tredje artikeln - Mark Tan - tar avstamp i att han tycker sig se en skepticism mot regeringar i olika demokratier nuförtiden. Kanske Platons ledare kan vara något?
Vad är en filosof - en person som passionerat försöker förstå allt.
I Platons Republik skall de blivande filosofledarna tränas i Gymnastik, Musik och Matematik. Och det hakar Tan på lite:
Gymnastiken ger en sund själ i en sund kropp, Lite att kraft behövs bakom argumenten, och att det skall ge en känsla av att vara ute med sina soldater.
Matematiken tränar upp det logiska och kritiska tänkandet, och bra med ledare som kan förstå den komplexa ekonomin.
Musik skall skapa harmoni, ge god känsla för att göra goda prioriteringar och kunna höja sig över realpolitiken emellanåt.
Alltså - ledaren är en person som regerar med förnuft.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker man om det här då?
Jag har ju läst Republiken själv, även om jag inte har den i helt färskt minne.
Det är en IDEALstat och inte nåt som praktiskt tänks fungera. Utan snarare en analogi som tas upp för att illustrera ett bra tänkande. Där kungen är överjaget.
Och den här dialogformen är lite jobbig. Sokrates delar hela tiden upp problem i tre eller fyra delar - som man inte alls känner spänner upp problemrummet - och argumenterar för dessa. Känns så där övertygande.
Men Platons tankar på ledarskap är tilltalande för mej. Den bejakar det rationella tänkandet som ledarskap, något jag tror på. Den ingrediens av ledarskapet som jag gillar. Sen utanpåverket av hyckleri, myndighet, snabba beslut och vassa armbågar är mindre tilltalande. Men de behövs för att styra. Machiavelli tar liksom upp skiten som behövs och Platon de goda sidorna. Och det går åt med tillräckligt mycket Platon, enligt det synsättet.
Och jag köper gärna det som modell för mitt överjag. Vad nakengympan med tjejerna skulle motsvara där vet jag dock inte riktigt...
Vad är en filosof - en person som passionerat försöker förstå allt.
I Platons Republik skall de blivande filosofledarna tränas i Gymnastik, Musik och Matematik. Och det hakar Tan på lite:
Gymnastiken ger en sund själ i en sund kropp, Lite att kraft behövs bakom argumenten, och att det skall ge en känsla av att vara ute med sina soldater.
Matematiken tränar upp det logiska och kritiska tänkandet, och bra med ledare som kan förstå den komplexa ekonomin.
Musik skall skapa harmoni, ge god känsla för att göra goda prioriteringar och kunna höja sig över realpolitiken emellanåt.
Alltså - ledaren är en person som regerar med förnuft.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker man om det här då?
Jag har ju läst Republiken själv, även om jag inte har den i helt färskt minne.
Det är en IDEALstat och inte nåt som praktiskt tänks fungera. Utan snarare en analogi som tas upp för att illustrera ett bra tänkande. Där kungen är överjaget.
Och den här dialogformen är lite jobbig. Sokrates delar hela tiden upp problem i tre eller fyra delar - som man inte alls känner spänner upp problemrummet - och argumenterar för dessa. Känns så där övertygande.
Men Platons tankar på ledarskap är tilltalande för mej. Den bejakar det rationella tänkandet som ledarskap, något jag tror på. Den ingrediens av ledarskapet som jag gillar. Sen utanpåverket av hyckleri, myndighet, snabba beslut och vassa armbågar är mindre tilltalande. Men de behövs för att styra. Machiavelli tar liksom upp skiten som behövs och Platon de goda sidorna. Och det går åt med tillräckligt mycket Platon, enligt det synsättet.
Och jag köper gärna det som modell för mitt överjag. Vad nakengympan med tjejerna skulle motsvara där vet jag dock inte riktigt...
fredag 18 april 2014
Wittgenstein Tractatus Logio-Philosophicus 6.1
Tough going, vad är det egentligen karln är ute efter att visa? Att logiken stämmer, att man kan spekulera i om en logisk sats gäller för "alla" värden? Jag nöjer mig med att konstatera att satserna gör det. Väntar dock med spänning på de här elementarsatserna. De som är pusselbitarna som man bygger upp världen med.
lördag 12 april 2014
Estetik - Ayn Rand om Romantiken
Rand börjar denna artikel med att kostatera att Romantiken bejakar människans fria vilja. Naturalismen förnekar densamma. Den fria viljan bryter hon sedan ned i
Romaner skrivna med Romantiken för ögonen har ett mål och en handling, ett budskap.
I motsats till dessa, de Naturalistiska, beskriver de mer bara ett skeende. Handlingen blir sekundär. Saker mest bara händer. Och så får man iakkta hur det påverkar människor.
Konstnären väljer sitt motiv ur sitt undermedvetna. Och där göms både Romantiskt och Naturalistiskt, och det blir altid en skön mix.
Men sedan konstaterar hon att dagens (70-talets?) konst inte innehåller någon som helst Romantiskt. Man gillar inte Hjältar, lyckliga slut och att dygden segrar. Valet av en vacker hjälte skall underförstått innebära val, normer och värden.
Det här leder hon tillbaka till 1800-talets romantiska strömning. Den fria viljan erkändes, allt skulle inte bara vara vetenskap och materialistiskt. Däremot menar hon att det bara var fria Känslor som fick fritt spelrum. Filosofin hängde inte med. Man kopplade inte den fria viljan till rationellt handlande. Det blev istället en sorglös mysticism som uppror mor Klassicismen.
Klassicismen utmålas om något väldigt regelinrutat som inte ger anden frihet. Och det som Romantiken då införde var värdeomdömen, som då skall komma före känslorna.
Men i och med att man då inte kopplade Romantiken till annat än känsla spårade det hela ut i socialism, medeltidsvurmande eller religion. Ännu mer fel blev det genom att såna som Schopenhauer hävdade att viljan stod över förnuftet. Fel, fel.
Men det fanns några som fann nåd för hennes kritik. Hugo skall ge goda människoskildringar med mål och mening, Dostojevskijs mörka figurer anses också stringenta.
Däremot Walter Scott och Dumas hjältar har primitiva, ytliga mål, som att rädda kungen eller vad det nu kan vara.
Sen då det glider framåt i tiden blir det fel. Berättelserna blir romantiska, men karaktärerna naturalistiska. Som då hos Jules Verne eller HG Wells.
eller så blir det tvärt om, så att medvetandet är fritt, men inte existensen: Avsaknad av intrig och en massa psykologiserande. Byron, tydligen.
"Populärlitteraturen" finner faktiskt viss nåd, Sunt förnuft gäller, men ställer inga abstrakta frågor. Man vet vad man vill, och sen har man faktiskt en handling. Lite som Dumas.
"Kiosklitteraturen" är värre, här är det bara stereotyper utan någon vidare handling.
Det som kommit med film och TV är alldeles för mesigt, man ber om ursäkt för att man är intelligent.
Sen nedgörs skräcklitteratur och lite annat.
Skurken är som vanligt Altruismen. Här skall inga individers mål och mening lyftas fram, inte.
Altruismen gjorde ned även Naturalismen. Schyssta Naturalister beskriver skeenden, och människors reaktioner på dessa, nog så intressant. Men så kom socialismen, och det var bara kollektivet som gällde. Tydligen är Anna Karenina av Tolstoj ett exempel på detta, "skönlitteraturens ondaste bok"
Men om man då skall skriva en bra, Romanisk historia behövs konsten att berätta en historia: Skarpsinne, Fantasi och känsla för Dramatik. En nyskapande intrig vars tema och karaktärer stämmer överens.
Men det dog med världskrigen och "nu" är det bara skräp med några få undantag där bla Hitchcock nämns. Och sen hoppas hon på en framtid där bot och bättring gjorts
....................
Och vad säger man om detta?
Först - har saker ändrats sen 70-talet? Vilka romaner skrivna har skrivits som verkligen fångat en?
Vindens Skugga av Zafon - Antagligen alldeles för Naturalistisk för henne, även om storyn är nog så stringent, hjältarna är vackra och slutet gott.
Da vinci-Koden var ju en riktig höjdare, så länge folk trodde på att den heliga graal verkligen fanns. Inte mycket till mål och mening med det. Mer än att hitta nån slags religion, inget om att välja rätt väg här i livet.
Harry Potter, då? Skulle tro att han skulle finna en viss nåd. Även om det kraschar lite åt höger och vänster skall ju Voldemort slås ned, så mål finns det. Men inte skall nån få skina, det är nog lite för altruistiska mål för henne. Det är flocken snälla trollkarlar som skall vinna. Även om Harry vill bli Auror. Och Hermione är nog en karaktär som Rand skulle gillat.
Skulle tro hon skulle tycka att det ordnat upp sig lite. Och samhället är ju onekligen mindre kollektivistiskt nu än under flowerpower.
Men vad tycker jag om detta?
Kom igen - livet är också värt att levas och avnjutas utan att vara skitnödig hela tiden. Tror Rand skulle uppskattat energin hos dagens görakarriärochcurlamorsor, även om hon nog inte uppskattar kvinnokollektivets altruistiska mål.
Men visst, jag har beslutat mig för att läsa filosofi för att bli en bättre människa. Och visst är det trevligt om en karaktär i en bok också kan vara lite roadmodel för annat än bara trivialiteter. Kul vinkling på Romantiken i alla fall. Tar det betraktelsesättet med mig.
- Medvetande(psykologiskt handlande)
- Existens(handlande i fysiska världen).
- Alltså - Människor med vilja och mål.
Romaner skrivna med Romantiken för ögonen har ett mål och en handling, ett budskap.
I motsats till dessa, de Naturalistiska, beskriver de mer bara ett skeende. Handlingen blir sekundär. Saker mest bara händer. Och så får man iakkta hur det påverkar människor.
Konstnären väljer sitt motiv ur sitt undermedvetna. Och där göms både Romantiskt och Naturalistiskt, och det blir altid en skön mix.
Men sedan konstaterar hon att dagens (70-talets?) konst inte innehåller någon som helst Romantiskt. Man gillar inte Hjältar, lyckliga slut och att dygden segrar. Valet av en vacker hjälte skall underförstått innebära val, normer och värden.
Det här leder hon tillbaka till 1800-talets romantiska strömning. Den fria viljan erkändes, allt skulle inte bara vara vetenskap och materialistiskt. Däremot menar hon att det bara var fria Känslor som fick fritt spelrum. Filosofin hängde inte med. Man kopplade inte den fria viljan till rationellt handlande. Det blev istället en sorglös mysticism som uppror mor Klassicismen.
Klassicismen utmålas om något väldigt regelinrutat som inte ger anden frihet. Och det som Romantiken då införde var värdeomdömen, som då skall komma före känslorna.
Men i och med att man då inte kopplade Romantiken till annat än känsla spårade det hela ut i socialism, medeltidsvurmande eller religion. Ännu mer fel blev det genom att såna som Schopenhauer hävdade att viljan stod över förnuftet. Fel, fel.
Men det fanns några som fann nåd för hennes kritik. Hugo skall ge goda människoskildringar med mål och mening, Dostojevskijs mörka figurer anses också stringenta.
Däremot Walter Scott och Dumas hjältar har primitiva, ytliga mål, som att rädda kungen eller vad det nu kan vara.
Sen då det glider framåt i tiden blir det fel. Berättelserna blir romantiska, men karaktärerna naturalistiska. Som då hos Jules Verne eller HG Wells.
eller så blir det tvärt om, så att medvetandet är fritt, men inte existensen: Avsaknad av intrig och en massa psykologiserande. Byron, tydligen.
"Populärlitteraturen" finner faktiskt viss nåd, Sunt förnuft gäller, men ställer inga abstrakta frågor. Man vet vad man vill, och sen har man faktiskt en handling. Lite som Dumas.
"Kiosklitteraturen" är värre, här är det bara stereotyper utan någon vidare handling.
Det som kommit med film och TV är alldeles för mesigt, man ber om ursäkt för att man är intelligent.
Sen nedgörs skräcklitteratur och lite annat.
Skurken är som vanligt Altruismen. Här skall inga individers mål och mening lyftas fram, inte.
Altruismen gjorde ned även Naturalismen. Schyssta Naturalister beskriver skeenden, och människors reaktioner på dessa, nog så intressant. Men så kom socialismen, och det var bara kollektivet som gällde. Tydligen är Anna Karenina av Tolstoj ett exempel på detta, "skönlitteraturens ondaste bok"
Men om man då skall skriva en bra, Romanisk historia behövs konsten att berätta en historia: Skarpsinne, Fantasi och känsla för Dramatik. En nyskapande intrig vars tema och karaktärer stämmer överens.
Men det dog med världskrigen och "nu" är det bara skräp med några få undantag där bla Hitchcock nämns. Och sen hoppas hon på en framtid där bot och bättring gjorts
....................
Och vad säger man om detta?
Först - har saker ändrats sen 70-talet? Vilka romaner skrivna har skrivits som verkligen fångat en?
Vindens Skugga av Zafon - Antagligen alldeles för Naturalistisk för henne, även om storyn är nog så stringent, hjältarna är vackra och slutet gott.
Da vinci-Koden var ju en riktig höjdare, så länge folk trodde på att den heliga graal verkligen fanns. Inte mycket till mål och mening med det. Mer än att hitta nån slags religion, inget om att välja rätt väg här i livet.
Harry Potter, då? Skulle tro att han skulle finna en viss nåd. Även om det kraschar lite åt höger och vänster skall ju Voldemort slås ned, så mål finns det. Men inte skall nån få skina, det är nog lite för altruistiska mål för henne. Det är flocken snälla trollkarlar som skall vinna. Även om Harry vill bli Auror. Och Hermione är nog en karaktär som Rand skulle gillat.
Skulle tro hon skulle tycka att det ordnat upp sig lite. Och samhället är ju onekligen mindre kollektivistiskt nu än under flowerpower.
Men vad tycker jag om detta?
Kom igen - livet är också värt att levas och avnjutas utan att vara skitnödig hela tiden. Tror Rand skulle uppskattat energin hos dagens görakarriärochcurlamorsor, även om hon nog inte uppskattar kvinnokollektivets altruistiska mål.
Men visst, jag har beslutat mig för att läsa filosofi för att bli en bättre människa. Och visst är det trevligt om en karaktär i en bok också kan vara lite roadmodel för annat än bara trivialiteter. Kul vinkling på Romantiken i alla fall. Tar det betraktelsesättet med mig.
fredag 11 april 2014
Liten sidetrack... Om skönhet
Det här skrev jag på ett sportforum, i en dialog om det är ok med tjejer med fördelaktigt utseende som är bra på sin sport som pryder omslag till tidningar:
"Man är väl som karl lite kluven. Man vill väl inte att tjejer skall anstränga ihjäl sig för att bli vackra, men samtidigt får man nog påstå att en vacker kvinna inte är något totalt subjektivt, långt därifrån. Antagligen inte en vacker man heller. Och nog är det lite så, att det bara att gratulera de som fötts vackra, det allra mesta i det är ändå gener, och vill de exploatera sin skönhet, varför inte? Life's not fair.
Det jobbiga är att så många tjejer anstränger sig så förbannat. Med sitt utseende. Varför? Inte får de en bättre make till sina ungar för det? Och är de ute efter sex så är det nog bättre att acceptera de gener man har och använda kvinnlig list. Får faktiskt en känsla av att det verkliga frustration fröken x och andra ger utlopp för, och det som får så många fjortistjejer att spendera så mycket kraft på morgonsminkningen är den status kvinnokollektivet ändå ger till en blondinbella.
Men en tjej med de gyllene snitten på plats och de rätta kvinnliga formerna, som utan att styla till sig alltför mycket bara låter sig fotograferas, för att inkassera lite beundran och kosing för den estetiska upplevelsen hon nu är - varför förvägra världen det? Och henne det? Jag tycker det är trevligt att se bilder på snygga karlar också, även om jag tyvärr inte har den läggningen också, och varför vara avundsjuk på en snygg manlig idrottsman? Ok, surt att jag inte är lika snygg, men det är väl bara att njuta av den skönhet som bara överträffas av solnedgången - den vackra människan."
"Man är väl som karl lite kluven. Man vill väl inte att tjejer skall anstränga ihjäl sig för att bli vackra, men samtidigt får man nog påstå att en vacker kvinna inte är något totalt subjektivt, långt därifrån. Antagligen inte en vacker man heller. Och nog är det lite så, att det bara att gratulera de som fötts vackra, det allra mesta i det är ändå gener, och vill de exploatera sin skönhet, varför inte? Life's not fair.
Det jobbiga är att så många tjejer anstränger sig så förbannat. Med sitt utseende. Varför? Inte får de en bättre make till sina ungar för det? Och är de ute efter sex så är det nog bättre att acceptera de gener man har och använda kvinnlig list. Får faktiskt en känsla av att det verkliga frustration fröken x och andra ger utlopp för, och det som får så många fjortistjejer att spendera så mycket kraft på morgonsminkningen är den status kvinnokollektivet ändå ger till en blondinbella.
Men en tjej med de gyllene snitten på plats och de rätta kvinnliga formerna, som utan att styla till sig alltför mycket bara låter sig fotograferas, för att inkassera lite beundran och kosing för den estetiska upplevelsen hon nu är - varför förvägra världen det? Och henne det? Jag tycker det är trevligt att se bilder på snygga karlar också, även om jag tyvärr inte har den läggningen också, och varför vara avundsjuk på en snygg manlig idrottsman? Ok, surt att jag inte är lika snygg, men det är väl bara att njuta av den skönhet som bara överträffas av solnedgången - den vackra människan."
söndag 6 april 2014
Mer Rand... Och lite politisk filosofi
Läst lite mer i Förnuft, egoism...
Ett kapitel om Avundsjuka.
Väldigt färgat av var och när det skrevs, förstås. USA 74. Hon förfasar sig över 68, ungefär. Men också samtidigt vilar sovjets skugga tungt över det som skrivs.
Budskapet är att det finns en massa kapabla män och kvinnor. Och att det är de som bär upp världen. Och onda som vill stoppa dem, (gärna flumfilosofer på universiteten, observera igen att det är skrivet 74). Att man rackar ned på de intelligenta, som förväntas hålla en låg profil. Av de som hatar de intelligenta och framgångsrika. varför då detta hat? Detta antas ungefär bero på att man skämmer bort ungar, som vänjer sig med lätta segrar. Och som blir sura då de inte får dessa lätta segrar då de kommer ut i verkliga livet.
Altruismen används sen som slagträ av de onda. De flesta är inte onda men de onda hörs.
Kvinnsoaken, liksom lata rikemanskvinnor och hemmafruar får sin släng av sleven, man får bilden av en framgångsrik yrkeskvinna och RUT därhemma.
Älska det goda, var objektiv och rättvis, det är budskapet.
...............
Läst lite mer av henne också. Om man nu anlägger en "högersynvinkel" så blir hon ändå problematisk. Industimannens son, är han mer värdefull än vetenskapsmannen? Det här ovan krockar lite med hennes vurmande för laissez-faire-liberalismen. Det är INTE de mest dugliga som gynnas, utan de som spelar kapitalistspelet bäst. Och deras eventuellt odugliga barn. Man kan ju tänka - det är ett stadsskick som praktiskt hyfsat funkar att dra det åt ett håll som gynnar hennes moraliska värderingar. Men det blir inte de som är "bäst i klassen" som gynnas.
Har själv (med icke-överklassbakgrund) svårt för det här med "property" - ägande. Även högermannen inom mej. Property är inte en funktion av goda gärningar. Moraliskt borde marginalskatten sänkas finansierat av förmögenhetsskatt. Och både vänster och högermannen i mig vill att alla barn skall ha samma möjligheter till briljans. Sverige är inget dåligt land därvidlag.
Bekymret med Rand, för att hon skulle bli trovärdig för mig är att hon inte vågar sig på konceptet Klass. Det funkar inte att människor föds till att ha det hur dåligt som helst. Och hon borde fatta att Das Kapital är en teori som stämmer. För att producenterna skall kunna konkurrera måste de dra ned kostnader. Och arbetstagare måste tryckas ned. Det här har åter blivit en realitet sedan globaliseringen har urholkat nationalstaternas reglering av kapitalismen.
Men hon har mycket vettigt att säga då det gäller personlig hållning och moral.
Ett kapitel om Avundsjuka.
Väldigt färgat av var och när det skrevs, förstås. USA 74. Hon förfasar sig över 68, ungefär. Men också samtidigt vilar sovjets skugga tungt över det som skrivs.
Budskapet är att det finns en massa kapabla män och kvinnor. Och att det är de som bär upp världen. Och onda som vill stoppa dem, (gärna flumfilosofer på universiteten, observera igen att det är skrivet 74). Att man rackar ned på de intelligenta, som förväntas hålla en låg profil. Av de som hatar de intelligenta och framgångsrika. varför då detta hat? Detta antas ungefär bero på att man skämmer bort ungar, som vänjer sig med lätta segrar. Och som blir sura då de inte får dessa lätta segrar då de kommer ut i verkliga livet.
Altruismen används sen som slagträ av de onda. De flesta är inte onda men de onda hörs.
Kvinnsoaken, liksom lata rikemanskvinnor och hemmafruar får sin släng av sleven, man får bilden av en framgångsrik yrkeskvinna och RUT därhemma.
Älska det goda, var objektiv och rättvis, det är budskapet.
...............
Läst lite mer av henne också. Om man nu anlägger en "högersynvinkel" så blir hon ändå problematisk. Industimannens son, är han mer värdefull än vetenskapsmannen? Det här ovan krockar lite med hennes vurmande för laissez-faire-liberalismen. Det är INTE de mest dugliga som gynnas, utan de som spelar kapitalistspelet bäst. Och deras eventuellt odugliga barn. Man kan ju tänka - det är ett stadsskick som praktiskt hyfsat funkar att dra det åt ett håll som gynnar hennes moraliska värderingar. Men det blir inte de som är "bäst i klassen" som gynnas.
Har själv (med icke-överklassbakgrund) svårt för det här med "property" - ägande. Även högermannen inom mej. Property är inte en funktion av goda gärningar. Moraliskt borde marginalskatten sänkas finansierat av förmögenhetsskatt. Och både vänster och högermannen i mig vill att alla barn skall ha samma möjligheter till briljans. Sverige är inget dåligt land därvidlag.
Bekymret med Rand, för att hon skulle bli trovärdig för mig är att hon inte vågar sig på konceptet Klass. Det funkar inte att människor föds till att ha det hur dåligt som helst. Och hon borde fatta att Das Kapital är en teori som stämmer. För att producenterna skall kunna konkurrera måste de dra ned kostnader. Och arbetstagare måste tryckas ned. Det här har åter blivit en realitet sedan globaliseringen har urholkat nationalstaternas reglering av kapitalismen.
Men hon har mycket vettigt att säga då det gäller personlig hållning och moral.
fredag 4 april 2014
Språkfilosofi - akademisk filosofi
Det här med språk och logik som de akademiska filosoferna i den analytiska fåran sägs knuffa mest för, kan det vara nåt, för en som inte behöver livnära sig på filosofin?
Jag har läst ett par artiklar i Philosophy Now 100 och är tveksam.
I en artikel "existerar språk" resonerar man omkring vad ett språk egentligen är. En kovention mellan människor för kommunikation, något medfött som barnen använder, skillnader i dialekter, huruvida språk kan betraktas vetenskapligt.
Vad ger det mig? Jo, man kan spekulera i hur det fungerar, vad kommunikation är. Och visst, jag sitter i möten med folk från andra världsdelar och "pratar engelska" och inte är det riktigt samma språk vi pratar. Det är mer en ambition till kommunikation, som fungerar mer eller mindre bra. Men skulle det kunna fungera bättre om man visste mer om språk?
Lär vi oss mer om kommunikation? Lär vi oss mer om människan? Kanske.
Om man skall vara lite neg: språk och ännu mer logik är något som faktiskt påminner om vetenskap, något som kan "betraktas" och räknas på, så det kan kännas berättigat ur ett akademiskt perspektiv. Det är nåt humanistiskt som bär något naturvetenskapligt kvantifierbart med sig och mattenissar, människor som älskar att gå ner i detalj och visa sig på styva linan. Det är i att hantera detaljer, kunna argumentera, visa lågnivå som människor tror att de visar briljans. Men inte ens vetenskapen klarar sig utan hypoteser och slutledningar. Den delen av tänkandet jag gillar. Då man höjer sig en nivå, släpper sargen och vågar tänka stort. "Tänka rätt" räcker inte.
Jag har varit både chef och tekniker. Tänkt strategiskt och hanterat lågnivå. kan båda.men i mitt arbetsvärld finns det för få briljanta som tänker stort. De som tar besluten är mera intesserade av att ta beslut än att vara länge i osäkerheten, låta de stora sakerna ta stor tankemöda.
Ocf filosoferna verkar ta sin tillflykt till det lilla där de kan ha "rätt". Och i naturvetenskaperna, som numer är vetenskapens område, finns det "rätt". Men sällan i det som rör människor. Så bra, för de som gillar lågnivå, låt dem hålla på med matte, programmering, argumentering och predikatlogik. ,en det måste finnas en sfär för de som vill höja blicken.
måndag 31 mars 2014
Rorty - en första kontakt (Philosophy now 100)
Läste en kort artikel om Richard Rorty. Född 31 i NY, akademikervänsterfamilj. Inspirerade till att snegla på IEP och SEP, ingen noggrann läsning. Började som mainstream Analytisk filosof men valde sen en något annorlunda bana.
Läste sig till någon slags historicism, lite typ att sanningen är nåt här och nu. En slags pragmatism. Kombinerat med lite Darwin och vi har en filosofins naturliga utveckling. Även språket är mest ett verktyg. Humanist, studerade filosofins historia och landade som professor i humanistiska ämnen.
.....
Bara en första kontakt, och man måste läsa en del mer, om man vill närma sig honom, har bara fått ett flyktigt första intryck. Det första man funderar på är om han överhuvudtaget vänder sig till annat än kollegor i skrået, om man som oakademisk har något att hämta. Men tanken på att sanningen inte är något absolut, utan beror på omgivningen man lever i känns inte särskilt långsökt. Dock, man försöker ju bryta sig ut ur den sfär man lever i och försöker se sitt sammanhang "von oben". Kan man det? Och det finns ändå förhoppningsvis en del som inte bara är modenycker för det samhälle man lever i. Nåja, får se om jag läser mer om honom senare.
Kul om någon som läser detta och kan mer om Rorty kan kommentera. Är han värd att lägga tid på?
Läste sig till någon slags historicism, lite typ att sanningen är nåt här och nu. En slags pragmatism. Kombinerat med lite Darwin och vi har en filosofins naturliga utveckling. Även språket är mest ett verktyg. Humanist, studerade filosofins historia och landade som professor i humanistiska ämnen.
.....
Bara en första kontakt, och man måste läsa en del mer, om man vill närma sig honom, har bara fått ett flyktigt första intryck. Det första man funderar på är om han överhuvudtaget vänder sig till annat än kollegor i skrået, om man som oakademisk har något att hämta. Men tanken på att sanningen inte är något absolut, utan beror på omgivningen man lever i känns inte särskilt långsökt. Dock, man försöker ju bryta sig ut ur den sfär man lever i och försöker se sitt sammanhang "von oben". Kan man det? Och det finns ändå förhoppningsvis en del som inte bara är modenycker för det samhälle man lever i. Nåja, får se om jag läser mer om honom senare.
Kul om någon som läser detta och kan mer om Rorty kan kommentera. Är han värd att lägga tid på?
lördag 29 mars 2014
Läst en del Ayn Rand
Tja, vad skall man säga. Det är något friskt med hennes filosofi i alla fall. Skulle vilja kategorisera henne bland de personer som skall höras men bara lagom mycket. Jag gillar hennes grundsyn på metafysiken, att det som är är. Att man accepterar det man verkligen tror på. Och inte bara är räddhågsen. Visst, kanske lite jobbigt med filosofihistorien, paradigmskiften och vetenskapens framgångar. Men som man lever sitt liv - man tar ansvar för det. Och gömmer sig inte för det man seriöst tror är riktigt.
Nu läser jag inte Atlas Shrugged, håller mig till mer filosofiska skrifter, har inte läst så mycket än. Första intrycket är att hon ifrån ganska stabilt resonemang vad det gäller metafysik och moral sen glider in i en massa ganska vågade slutsatser om hur sen ett samhälle skall byggas, och vad som i något slags större perspektiv är rätt och fel för en människa att göra.
Brukar alltid ta reda på en del om vilken bakgrund filosofer jag läser har. Att hon var en flicka från ett välbärgat judiskt hem, som fastnade i Ryska revolutionen, kom loss till USA, och blev impad - känns som det hos skriver ligger helt i linje med det. Att någon söker en värld som är gynnsam för den bakgrund man har, gör det denne trovärdig? Kanske inte. Men läsvärd, om man förstår i vilken kontext texter av personen har skrivits i.
Man är ansvarig, man gör val man står för, man söker det metafysiskt givna. Man respekterar en människas rätt att leva det liv personen vill leva. Och man tar hand om sig själv samtidigt som man respekterar andras rätt att göra det. Så långt bra. Hoppas få läsa lite om hur hon ser på det här med att man föds med olika förutsättningar. Och det skall bli intressant att vidare få studera hennes egoism och nattväktarstat.
Kul att läsa om hennes syn på andra filosofer. Så långt jag läst är Aristoteles något alldeles fantastisk medan Rawls och Kant inte är vatten värda. Har inte läst så mycket Kant, men det jag läst gör mig rätt säker på att man kan läsa honom lite annorlunda än vad Rand gjorde. Även om han inte predikade rationalismens och tvärsäkerhetens primat.
Min läsning av henne har fått mig att nosa på Rawls och Nozick. Lägger dem i pipen.
Lite skoj att läsa henne, efter att ha läst "Peoples History of USA" av Zinn. Som ger en bild av USA's historia utifrån de fattigaste och förtrycktas synvinkel. Man får börja pussla med intrycken från dessa två och se vad man kommer fram till.
Zinn var liksom Rand av judiskt/slaviskt ursprung, men växte upp som fattig grabb i New York. Figures.
Nu läser jag inte Atlas Shrugged, håller mig till mer filosofiska skrifter, har inte läst så mycket än. Första intrycket är att hon ifrån ganska stabilt resonemang vad det gäller metafysik och moral sen glider in i en massa ganska vågade slutsatser om hur sen ett samhälle skall byggas, och vad som i något slags större perspektiv är rätt och fel för en människa att göra.
Brukar alltid ta reda på en del om vilken bakgrund filosofer jag läser har. Att hon var en flicka från ett välbärgat judiskt hem, som fastnade i Ryska revolutionen, kom loss till USA, och blev impad - känns som det hos skriver ligger helt i linje med det. Att någon söker en värld som är gynnsam för den bakgrund man har, gör det denne trovärdig? Kanske inte. Men läsvärd, om man förstår i vilken kontext texter av personen har skrivits i.
Man är ansvarig, man gör val man står för, man söker det metafysiskt givna. Man respekterar en människas rätt att leva det liv personen vill leva. Och man tar hand om sig själv samtidigt som man respekterar andras rätt att göra det. Så långt bra. Hoppas få läsa lite om hur hon ser på det här med att man föds med olika förutsättningar. Och det skall bli intressant att vidare få studera hennes egoism och nattväktarstat.
Kul att läsa om hennes syn på andra filosofer. Så långt jag läst är Aristoteles något alldeles fantastisk medan Rawls och Kant inte är vatten värda. Har inte läst så mycket Kant, men det jag läst gör mig rätt säker på att man kan läsa honom lite annorlunda än vad Rand gjorde. Även om han inte predikade rationalismens och tvärsäkerhetens primat.
Min läsning av henne har fått mig att nosa på Rawls och Nozick. Lägger dem i pipen.
Lite skoj att läsa henne, efter att ha läst "Peoples History of USA" av Zinn. Som ger en bild av USA's historia utifrån de fattigaste och förtrycktas synvinkel. Man får börja pussla med intrycken från dessa två och se vad man kommer fram till.
Zinn var liksom Rand av judiskt/slaviskt ursprung, men växte upp som fattig grabb i New York. Figures.
söndag 23 mars 2014
Sanning och moral - Philosophy now 100
En artikel av Joel Marks i Philosophy Now.
Joel marks angriper i en serie artiklar Moralitet - att man bestämmer sig för att vissa handlingar, lite oberoende på sammanhanget, är fel. I den här artikeln tar han upp det här med att man försöker övertyga om något man tycker är riktigt, inte med förbud, utan med fakta. Med vad man tycker är sanningar.
Han kommer ganska snabbt fram till, att det går ju ofta inte så bra. Det blir ju ofta att folk angriper ens fakta lika mycket som själva saken man försöker övertyga om. Och då ramlar han ned i - är det jag tycker vara fakta verkligen fakta? Finns det inte skäl att angripa sina sanningar lika mycket som sin moral.
Det blir något jag känner igen från vad jag lärt mig av samtalsteknik allmänt, men att det även skall omfatta samtalet med sig själv - att man använder "jag anser" eller "jag tror", istället för "det är så att". Att man blir mer försiktig med att något "är sanning". Och att man inte ställer sig på den "sida som har rätt"
.........
Det är väl ingen kioskvältare egentligen. Att man är försiktig med sanningen. Men försiktigheten kan ju hamna i att man inte vågar ta ställning alls. Dock - det finns olika sätt att ta ställning. Väldigt, väldigt populärt är att ta ställning för det ena eller det andra i en konflikt där det egentligen inte finns svar. Som chef och förälder kan man inte göra så. Där är det - upp med alla fakta på bordet och gör en kompromiss. Varför kan man inte resonera så, även i politiken, på forum, i diskussioner?
När jag läser artikeln tänker jag en hel del på Kant, och "saken för sig, saken för mig" att verkligheten inte är som vi uppfattar den. Och jag tänker på Ayn Rand som jag också läser nu, som hatar Kant och tycker att hans tänkande resulterar i, och har lett fram till en syn där man inte vågar tro på det man ser. Rand tycker tvärt om att verkligheten är den en kritisk människa ser som förnuftig. Jag säger - båda har rätt på sitt sätt, de strävar nog åt samma håll. Men det är jobbigt att inte kunna gosa in sig i sanningar, visst är det det.
Joel marks angriper i en serie artiklar Moralitet - att man bestämmer sig för att vissa handlingar, lite oberoende på sammanhanget, är fel. I den här artikeln tar han upp det här med att man försöker övertyga om något man tycker är riktigt, inte med förbud, utan med fakta. Med vad man tycker är sanningar.
Han kommer ganska snabbt fram till, att det går ju ofta inte så bra. Det blir ju ofta att folk angriper ens fakta lika mycket som själva saken man försöker övertyga om. Och då ramlar han ned i - är det jag tycker vara fakta verkligen fakta? Finns det inte skäl att angripa sina sanningar lika mycket som sin moral.
Det blir något jag känner igen från vad jag lärt mig av samtalsteknik allmänt, men att det även skall omfatta samtalet med sig själv - att man använder "jag anser" eller "jag tror", istället för "det är så att". Att man blir mer försiktig med att något "är sanning". Och att man inte ställer sig på den "sida som har rätt"
.........
Det är väl ingen kioskvältare egentligen. Att man är försiktig med sanningen. Men försiktigheten kan ju hamna i att man inte vågar ta ställning alls. Dock - det finns olika sätt att ta ställning. Väldigt, väldigt populärt är att ta ställning för det ena eller det andra i en konflikt där det egentligen inte finns svar. Som chef och förälder kan man inte göra så. Där är det - upp med alla fakta på bordet och gör en kompromiss. Varför kan man inte resonera så, även i politiken, på forum, i diskussioner?
När jag läser artikeln tänker jag en hel del på Kant, och "saken för sig, saken för mig" att verkligheten inte är som vi uppfattar den. Och jag tänker på Ayn Rand som jag också läser nu, som hatar Kant och tycker att hans tänkande resulterar i, och har lett fram till en syn där man inte vågar tro på det man ser. Rand tycker tvärt om att verkligheten är den en kritisk människa ser som förnuftig. Jag säger - båda har rätt på sitt sätt, de strävar nog åt samma håll. Men det är jobbigt att inte kunna gosa in sig i sanningar, visst är det det.
Att lära sig filosofi som fullvuxen
Jag började med läsa filosofi för sex år sedan. Huset var ombyggt, barnen inte små längre, det fanns tid för att göra något eget. Egentligen var det väl inte direkt filosofi jag var ute efter, jag gick 15 poäng idehistoria på universitetet här i Uppsala på kvällstid, efter jobbet. En fantastiskt spännande kurs, men idehistorikerna lämnade filosofin nånstans då man tyckte att vetenskapen tagit över. Det här irriterade mig, och jag beslöt mej för att börja läsa filosofi själv. Vi hade fått skaffa en del allmäna filosofiska verk, och jag läste något mer, men snart gled jag in på att läsa originalverk av "de stora". Det är en härlig intellektuell utmaning, lättläst är det ofta inte, och man lär sig väldigt mycket under processen
Man kan undra varför jag inte hoppade på det då jag gick skola/universitet. Men jag är av enkel familj och även om jag hade "lätt för mig" var det inte tal om att läsa nåt för att det var kul. Jag och brorsan var första i släkten som läste eftergymnasialt. Nåt man får ett jobb på var vad som gällde. Och datorer var ju hyfsat kul, så ingenjör fick det bli. Även om humanistiska grejer var mycket roligare.
Har hunnit läsa verk av Platon, Kant, Nietzsche, Bergson, Sartre, Russell, Wittgenstein, Heidegger, Popper. Lite parallellt med att jag försöker lära mig mer allmänt om filosofi, prenumrerar på tidningar, deltar i filosofiska forum online och är med i Akademiska Föreningen i Uppsala, lyssnar på Filosofiska Rummet i Radio och annat.
Jag har märkt att det lätt bara blir så, att man läser och så blir det inte mycket mer med det. Att man inte ordentligt analyserar det man läst. Så jag har startat den här bloggen för att sammanfatta det jag läser, och försöka smälta det. Lite som en dagbok över mitt läsande.
Sen kanske, försöka börja formulera något eget. Lämna sargen och komma ut på isen. Så vi får se vad det blir...
Den här är naturligtvis mest för min egen skull. Men kan någon komma att läsa, inspireras och komma med kommentarer är det givetvis jätteskojigt.
Man kan undra varför jag inte hoppade på det då jag gick skola/universitet. Men jag är av enkel familj och även om jag hade "lätt för mig" var det inte tal om att läsa nåt för att det var kul. Jag och brorsan var första i släkten som läste eftergymnasialt. Nåt man får ett jobb på var vad som gällde. Och datorer var ju hyfsat kul, så ingenjör fick det bli. Även om humanistiska grejer var mycket roligare.
Har hunnit läsa verk av Platon, Kant, Nietzsche, Bergson, Sartre, Russell, Wittgenstein, Heidegger, Popper. Lite parallellt med att jag försöker lära mig mer allmänt om filosofi, prenumrerar på tidningar, deltar i filosofiska forum online och är med i Akademiska Föreningen i Uppsala, lyssnar på Filosofiska Rummet i Radio och annat.
Jag har märkt att det lätt bara blir så, att man läser och så blir det inte mycket mer med det. Att man inte ordentligt analyserar det man läst. Så jag har startat den här bloggen för att sammanfatta det jag läser, och försöka smälta det. Lite som en dagbok över mitt läsande.
Sen kanske, försöka börja formulera något eget. Lämna sargen och komma ut på isen. Så vi får se vad det blir...
Den här är naturligtvis mest för min egen skull. Men kan någon komma att läsa, inspireras och komma med kommentarer är det givetvis jätteskojigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)