Den stabila verkligheten (?)

Parmenides såg världen som utan förändring, Herakleitos såg den som ständigt i rörelse. Var har dessa tankar tagit vägen i dagens tänkande?


Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"

Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.

Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.

Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.

Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen

------------------

Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?

Platon - Dialogen Theaitetos

Efter den i mitt tycke sega Parmenides en trevligare och mer intressant dialog. Här är scenen att Euklides träffar Terpsion nånstans i krokarna runt Aten, det är krig på gång och den sympatiske Theaitetos har blivit skadad. Euklides kommer nostalgiskt ihåg hur briljant denne man var som ung, Han har skrivit ned ett samtal mellan Theaitetos och - the one and only - Sokrates.  Han ber sin slav läsa högt.

Dialogen, där också den mer erfarne Theodoros är med handlar om kunskap. Sokrates ställer frågan om vad kunskap är till den unge, fule Teaitetos, som försöker så gott han kan. Och de letar sig framåt.

T försöker först djärvt med "det man lär sig i skolan eller som hantverk".

S svarar att det är det man lär sig, men vad är kunskapen i sig?

T kliar sig lite i huvudet, blir lite osäker på S, men S försäkrar att han jobbar med att få folk att öppna sig, och T tar nya tag.

T säger : Kunskap är det man förnimmer.

Sedan följer en klassisk ding an sich - dialog där S tar en massa exempel på vad man förnimmer olika. Lite kul nog använder han färgen "vit" som något som inte är något i sig. (Men vetenskapligt kan man ju nu definiera färgen vit. Men vi upplever den olika).

Alltså lite fenomenologi, vi upplever ju något subjektivt. Som Theodoros och Platon börjar diskutera anser den tidigare Protagoras att Människan är alltings mått. De vänder och vrider på detta lite, visst är inte allt upp till var och en att betrakta, men den personliga upplevelsen färgas.
Kunskapen kan ju också vara om något man tidigare sett, man har ju minne.

Sen blir det en liten utvikning där Platon beskriver Filosofen.

Filosofen som den förvirrade vetenskapsmannen, som inte blir imponerad av det andra hänförs av. Folk som yvs över att de gör lägre saker än filosofi, t.ex. hantverk eller politik och är stöddiga över det, att så märkvärdiga är de inte. Klokt- skilj på när det är strid om ord och när det är diskussion på riktigt

Ett ganska långt resonemang om "är allt i rörelse" och de kommer tillbaka till Protagoras igen. Bygger mycket på den enskildes förnimmelser och om de är sanna för denne. Men "svinet är inte alltings mått" trots att grisen också ser. Och man minns saker, trots att man inte ser dem just då.  Och man får gå med på att en skomakare vet mer om skomakeri än en lekman.  I extremen kan man tycka att Protagoras menar att allt är "rätt för var och den". Men det kritiserar Platon. Man söker ju trots allt lärare. Det är i själen själva förnimmandet sker, sinnena är mest kanaler. då man resonerar om kunskaperna

S: tar om det igen - vad är kunskap?

T: Försöker igen - "Den Sanna åsikten"

Frågan blir då förstås vad "sann" åsikt är, eller snarare falsk. Man kan ju missta sig. Olika människor har olika lätt att ta till sig ny info och hehandla den på bra sätt- vax

S : Kunskap är att äga kunskap. Man tillägnar sig kunskapen, och sen har man den. Fast har man fått tag på felaktig kunskap så blir den också kvar och det är ju inte så bra.

T: men jag har hört att en redogörelse gör situationen bättre

S: ger sig in i en lite Heideggersk utläggning om det "atomära" som bara kan namnges, men det sammansatta kan beskrivas genom delarna. Han ger sen exempel på att det är knivigt att få till en bra redogörelse . Ger exempel på att man måste kunna delarna för att kunna skriva det hela m.m. Och bara för att man vet om att en vagn har hjul och korg vet man inte lika bra vad en vagn är som en vagnmakare som kan alla delar. Dessutom är det svårt att unikt kunna beskriva något utan att man tänker på något annat.

Det hela mynnar ut i att Sokrates säger att det inte går att säga vad kunskap är. Men det tycks ändå som om man fått en hel del ledtrådar, och välgrundad sann åsikt tycks inte vara helt fel ända