Platon - Menon

En kort dialog från andra boken i "skrifter". I den här dialogen träffar Sokrates på Menon, en ung general från Thessalien. Menon söker upp sokrates med frågan "Kan duglighet läras ut"?. 

Lite kort svarar Platon "vaddå duglighet?". Och Menon svarar "sköta stadens angelägenheter på ett bra sätt". Kvinnan skall fixa hemma och lyda mannen.  Ungar, slavar och andra har sina respektive dugligheter. Då undrar Platon, efter en lång diskussion om form och färg:

- Kan man generalisera? Kan man säga nåt enhetligt för vad duglighet är, oberoende av person?

Det rotar de med lite, Gods och guld, hur skaffa sig det, lite annat. Men har svårt att komma framåt. Platon kommer med den lite intressanta iden, att all kunskapsinhämtning är erindran, Från alla de liv man haft innan, själen är nämligen odödlig. Det där blir Menon lite sugen på att se hur Sokrates motiverar. Platon ber då en av Menons slavar komma fram.

Börjar sen fråga denne slav lite om geometri, för att kolla om han återerindrar sig saker eller lär sig.

Frågan blir efter en stund. Hur skall du få fram en kvadrat med arean 8? Slaven chansar med att dubblera längden på sidorna av en kvadrat som har sidorna 2. Men så enkelt är det inte. Den blir ju 16. Så då gör Platon elegant nog (hade man själv kommit på det?) så, att han ritar in diagonaler i fyra delkvadrater(med längden 2) som bildar 16, och svaret är alltså hypotenusan i en kvadrat med längden två. Det här blir en a-ha för slaven (och för mej), och Sokrates menar att det måste vara för att det funnit lagrat i hans minne och plockades fram då Sokrates visade vägen, Platon har bara ställt frågor (även om de är bra ledande). Nåja. 

(Och hur skulle Platon fått Sokrates att resonera runt att skapa en kvadrat med arean 7?)

Platon frågar sig nu, utan att riktigt ha lyckats definiera duglighet - är duglighet kunskap? För kunskap kan ju läras ut. Återigen lite diskussioner om det, som leder fram till frågan: Finns några lärare i kunskap? Det dyker upp en man där Menon och Sokrates står och pratar, Anytos, som går för att vara duglig. De kollar läget med honom. Skall man lära nån att bli doktor får den läsa medicin, flöjtspel lärs ut hos musikläraren. Men, frågar sen Sokrates Anytos, vart går man för att lära ut duglighet? Det har Anytos svårt att hitta exempel på, som övertygar Sokrates.

Med lite utsvävningar kring sofister och annat kommer de fram till att, Nej, Duglighet kan inte läras ut. Det är en gudomlig gåva.

---------------------------------

Det är en ganska intressant diskussion, det här med var duglighet, klokskap är. Platon hävdar här att det inte går att lära ut. Och visst, än i dag finns ingen "duglighetsskola". Och visst är det kanske så, att vi föds med olika lynnen, olika uthållighet, olika initiativförmågor. Men ligger det bara i generna? Knappast! Till en del, ja, säkerligen. Men uppväxt, kön, klass, mycket kommer att forma en ung människa. Och jag skulle påstå - ett traineeprogram på ett stort svenskt företag kan nog medverka till att personen blir klokare. Liksom att man lär av sina misstag.  Men det är som sagt en diskussion, antagligen lika intressant idag som då!

Platon - Faidros

Jag har fakiskt bara läst Republiken tidigare, av Platons dialoger, och det var som ett av de första originalskrifter i filosofi jag läste, för kanske sex år sedan. Jag läser om Republiken nu, men fick för mig att jag skulle testa en annan dialog också. Lånade andra delen av "skrifter" på bibblan och har nu läst Faidros som första.

Homofobin verkar inte ha varit utbredd, direkt. Faidros handlar till det yttre om huruvida en yngre man bör acceptera en äldre man som älskare om han verkligen älskar eller inte. Faidros, en ung, uppenbarligen stilig ung man och Sokrates har lagt sig ned under ett träd utanför Aten en het dag.

Faidros läser upp ett brev där Lykias, en känd talskrivare argumenterar för att en ung man borde ta en älskare som inte älskar honom. Lite grovt beroende på att en som älskar kommer att vara avundsjuk. Och vill att Sokrates skall hålla med om att det är ett bra tal.

Men det håller inte Sokrates med om och skapar raskt ett tal som mycket förkortat förkunnar att det tvärt om kan vara helt magiskt med en älskande som verkligen älskar.

Det är dock inte det här med älska eller älska inte som är Sokrates grej i dialogen. Det är mer - hur håller man ett bra tal? Och att skriva ned är rätt mycket inte vad doktorn ordinerar. Grejen är för allt övertygande - du måste förstå vad det du försöker framföra handlar om, även om du vill skarva i lite. För att kunna skarva måste man ha greppet om vad som verkligen är rätt.

Och det verkar var här lite grann som budskapet också är att det här med nedskrivna tal är dåligt. Du kan inte bara läsa innantill, du måste förstå ämnet.

Och det som skall framföras är inte det sanna utan det sannolika.

----------------------

Helt klar klokskap. Kommer ihåg den vassaste killen i kursen då jag läste på universitet. Han läste aldrig. Vi blev lite trötta på honom då han sa - Det handlar inte om att kunna, det handlar om att förstå. Och i hans fall verkade det gudasänt... Men som jag förstår Sokrates, och min egen erfarenhet så får den som tränar mycket, mycket tur... Det gäller att kunna det ämne du vill övertyga någon om. Bara en massa ord hjälper inte mycket.

Vad är konst och varför - fler ledtrådar

Nu har jag läst fler artiklar, läst insändare från läsare angående det här med konsten. Vad det är, vad det tjänar  till.

Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.

Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord.  Man  skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.

Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men  att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.

•  Romanticismen, med mycket känslor och intryck skapade för individen. Ruttnande lik, svulstiga miljöer, från något slags tidigt 1800-tal
• Modernismen, i samklang med alla tekniska framsteg. Man såg inte bakåt, man sökte nya former, mycket surrealism, kubism och liknande. Lite optimistiskt, så där runt la belle epoque
• Postmodernismen, efter världskrig, sovjets tröstlöshet. En ironi, ett förnekande av värden. Installationer, Andy Warhols meningslösa konservburkar
• Någon slags post-postmodernism där man ändå försöker komma från det här ironiska och se framåt. Ett lite intressant exempel som gavs var de antaget postmodernistiska Seinfeldt och Simpsons i kontrast med de mindre självironiska Mad Men och Game of Thrones.

-------------------

Tja, tja... det  är ju inget som direkt påverkar vardagen. Men konstens påverkan skall ju vara lite indirekt, lite från sidan, lite betraktande. Guernica. Jag vet inte om jag kanske skulle lära mig mer av världen om jag gick mer på gallerier och museer. Kanske de som gör det också är de som är med och förändrar världen? Kultiverar sig i något slags mer potent mening av ordet. Tränar hjärnan.  Nja. Men nu vet jag i alla fall mer om hur man resonerar om detta, och då det får ligga och jäsa lite, vem vet? Kanske jag hittar mer mening i konsten.