Eller kanske båda? Den här dialogen består i huvudsak av en lång beskrivning som Timaios, en av Sokrates diskussionspartners gör, strax efter att Sokrates har dragit sin idealstat i dialogen Staten. Här spänner man bågen högre, vill ha världsalltet som det verkligen är, inget idealt, och Timaios får berätta om... ja, det mesta, hur det hänger ihop. Och han är inte blyg inför uppgiften.
Men dialogen börjar med Sokrates och Timaios som sammanfattar lite vad som sagts i Staten. Sedan berättar Kritias, som skall vara kunnig om historia, lite om historien långt tillbaka i tiden, relativt då dialogen förs. Och det skall han få hört, intressant nog, från en lärd Egyptier. Som skall ha menat att grekerna inte har koll på sin historia, eftersom livet är så pass tumultartat. Däremot lever Egyptierna vid den konstant rinnande nilen och har kunnat bevara sin historia, och vet att berätta om även Grekernas historia. Det kommer med lite gudar och krig, och det mynnar intressant nog ut i en beskrivning av Atlantis och dess undergång. Man fattar inte riktigt från historien hur långt tillbaka det skall ha hänt.
Men efter hans historia vill de spinna vidare på beskrivning av den RIKTIGA världen, och Timaios tar till orda:
Han börjar ungefär, att det måste finnas en orsak (lite oklart varför) och en konstruktör som konstruerat världen, efter de vanliga filosofiska och eviga funderingarna på om allting någonsin varit.
De orkar, likt Bigbangforskarna inte med att det finns mer än en värld och en konstruktör, för vem har då konstruerat konstruktören...
Och vad konstruerar man med? Jo, jord, vatten, eld och luft. Alla med sina egenskaper och alla i lagom blandning för att åstadkomma... allt! Världen var rund och roterade. Denna kropp, världen, har också en själ, som svarar för att tillblivande och varande. Han ger även en ganska matematisk utläggning för hur det går till. Ungefär de fysikaliska lagarna och logiken.
Jorden i mitten förstås och sen de andra planeterna, inklusive solen, framför allt för att kunna mäta tiden. Men det känns inte så där helt spikat. Hade man lagt fram lite Gallileibevis känns det som om de hade hamnat i godare jord i det här gänget än hos medeltidens kardinaler.
Gudarna tas för givna, skapta främst med eld, riktigt var de kommer från är lite för mycket att beskriva, men det följer en story som väldigt mycket liknar Tolkiens Silmarillion, där Skaparen samlar gudarna och berättar att nu skall människan skapas. Vissa regler finns, som har att göra med hur människan, själen, lever sitt liv. Belöningar, bli stjärna. Sköter man sig illa kan man bli kvinna, och gör man riktigt dåligt ifrån sig blir man ett djur.
Själarna tycks vara en odödlig konstruktion som befinner sig i något slags kaos, innan den fångas upp i ett nyfött barns kropp. Först oförnuftig men senare allt mer klok.
Sedan kommer en strålande redogörelse för hur kroppen bildas, det var gudarna som var konstruktörerna. Det var ju lite opraktiskt för huvudet att rulla omkring på marken, så den monterades på kroppen. Det är väldigt mycket "det samma". Ljus sänds ut från ögat och kommer i harmoni med annat ljus. eller eld, rättare sagt. Och eftersom ögonen kan följa sådant som planeternas gång har de gett oss förståndet och därmed filosofin. Öronen har gett oss förmågan att höra sköna harmonier.Själen är det enda med förnuft.
Över huvud taget har naturen bildats med nödvändighet och förnuft(rätt bra gissning i stil med det naturliga urvalet!). Timaios vill gå till botten med begreppen och gör en spännande och finurlig men med facit i hand inte särskilt intressant utläggning om "grundämnenas" natur. I den diskussionen finns dock guldkorn, som att verkligen kalla "det som kan ta emot alla kroppar"vid dess rätta namn. Guldet är guld och inte smycken. Men det blir långa diskussioner om de geometriska former av de olika elementen som används som byggstenar. Och de egenskaper som de geometriska figurerna har tillskrivs det man upplever. As good a guess as any.
Åter i kroppen igen använder Timaios de grundämnen och begrepp som förklarats till att berätta hur kroppens olika organ skapas. Ganska finurligt om än inte så troligt för den med facit i hand. Sinnena undersökts och likaledes finurliga gissningar ges på vad lukt är (ruttna grundämnen), Hörsel är(ljud är slag mot hjärnan som via öronen till "själen", bland annat levern). Levern har överhuvudtaget en slags magisk förmåga. Mjälten rengör Levern. Tarmarna hindrar glupskheten genom den långsamma färden för maten. Märgen tycks ha någon slags hjärnförmåga. Benstommen beskrivs korrekt, Själen finns lite här och var. "Munnen blev en ingång för det nödvändiga och en utgång för det bästa". Blodombloppet transporterade vatten, Andningen, och här säger Timaios faktiskt "kan man anta" är en slags värmeväxlare. Däremot är det ingen tvekan om vad sjukdomar är, obalans mellan elementen. En skara ganska fantastiska förklaringar ges till olika sjukdomar och symtom, hur kunde man tro på detta? Varför inte säga "vi vet inte än"? Det kunde ju inte bota.
Däremot ganska intressanta diskussioner om hur kroppen och själstillstånden hänger ihop. Kroppens symmetri, dess skönhet sägs vara något som också är funktionellt. Lite liknande de diskussioner som förs idag om skönhet, där skönhet är "avsaknad av defekter". Man bör undvika att inta droger, kroppens konstruktion gör att den har en maximal livslängd.
Tankarna slutligen, tänker man kloka och filosofiska tankar är de i harmoni med det gudomliga, de tankarna blir närmast odödliga, medan strid och begär är dödliga tankar, som snabbt förgås. Sen, kvinnan skapades av fega män, de fega återföddes till kvinnor. Djuren har skapats av andra män som på olika sätt prioriterade annat än tänkande och filosofi.
Så är det.
-----------------------------------
Den här historien är som att leta på mormors vind. Släktklenoder och urdiskade LättoLagom-paket om vartannat. I grunden dock - Rationalitet. Man utgick från vad man tyckte sig veta och gissade i mitt tycke ganska begåvat. det är lätt att sitta och vara efterklok. Men med deras kunskap - gud var en helt rimlig förklaring på att allt var (och är) så pass välordnat.
Dock är det lite fram och tillbaka med sannolikheten. De tycks tvärsäkra på hur sjukdomar funkar, trots att de inte kan ha botat mycket. Annat är de väldigt sunt skeptiska inför. Det blir nyanser, och man undrar hur mycket översättningarna genom tiderna har förvanskat originaltexten.
Intressant är alla de här långa, matematiska utläggningarna. Det här med matte måste haft nyhetens behag, får man intrycket av. Och de är onekligen uppfinningsrika då de lyckas förklara hur hela människokroppen kan förklaras med deras fyra grundämnen. Men beskrivningen visar också att de hade rätt bra koll på människokroppen från ett rent innehållsperspektiv.
Man är inte fri från de myter och föreställningar som gäller. Om gudar, om kvinnans ställning och annat. Men de gör sitt bästa. Man borde kunna få ett hum om hur människor resonerar rent allmänt.
Men som ren fakta, ja, jo....
Uppsala
onsdag 28 december 2016
söndag 18 december 2016
epikuros idag - Coola ner!
Har läst en artikel i Philosophy Now issue 117 av Luke Slattery, författare och historiker från Sydney, kan Epikureanismen ha en betydelse idag?
Epikuros var en antik Filosof som samlade sina lärjungar i en trädgård utanför Aten. Han predikade att livets mening är att maximera lycka. Detta inte igenom att tillfredställa lustar, utan genom ett förnuftigt leverne, där man försöker minimera smärtan.
Epikuros menade att en orolig själ berodde på två saker:
Epikuros var en antik Filosof som samlade sina lärjungar i en trädgård utanför Aten. Han predikade att livets mening är att maximera lycka. Detta inte igenom att tillfredställa lustar, utan genom ett förnuftigt leverne, där man försöker minimera smärtan.
Epikuros menade att en orolig själ berodde på två saker:
- Dödsängslan
- Överdrivet begär
Dödsrädslan sopas bort med att, vi lever här och nu, då döden kommer förintas vi.
Vad det gäller begär, så handlar det om att kunna glädjas åt de små tingen. Ta vara på vad naturen ger, äta enkelt.
Han var en tidig anhängare av teorin på Atomen, och hävade att atomerna inte direkt följde något givet mönster, att allt inte var förutbestämt och att atomerna löstes upp t.ex. då man dör. Inget blir kvar, men samtidigt försvinner inget. Han motsätter sig därmed allt lidande för att få något slags paradis då man dör. Parallell dras här till Marx som såg det här livet som det i vilket man skulle ha det bra.
I dagens liv, hur skulle Epikuros kunna vara till hjälp?
Till skillnad från dagens uppoffringsideal runt det här med global warming och liknande, så är Epikureanismen en helt självisk filosofi, där måttligheten faktiskt blir som ett medel till lycka.
Man vill komma ifrån det här med överdriven konsumtion. "Nothing is enough for the man for whom enough is too little".
Martha Nussbaum menar att Epikureanismen inte funkar, att små Epikureträdgårdar snyltar på det allmäna, men Slattery tillbakavisar detta och menar på att epkureanismen mycket väl kan beskrivas i framåtskridande och ansvarstagande.
----------------------------------
Jag har alltid funnit Epikureanismen tilltalande. Leva i nuet, utan stora planer, stor oro. Det kan nog lite vara en läggningssak, en del människor verkar inte kunna klara sig utan stora projekt och mycket nuvarigt lidande för en eventuell storslagen framtid.
Men det känns klart som ett förhållningssätt som skulle gynna det stora allmäna, om det är en tillbakalutad tillvaro byggd på ansvar.
Jag kan tycka att tanken på att jobba åttatillfem (eller ännu hellre åttatilltvå om det ginge) är en rätt bra metafor för ett liv i den meningen. Man gör det man måste, det man själv och det allmäna behöver. Sen åker man hem och tar det lugnt, eller gör vad man tycker är skönt.
söndag 4 december 2016
Estetisk demokrati
I en artikel från Philosophy Now (issue 116) tar Mikhail Evans från New Europe University i Bukarest en väg till förståelse av demokrati och hur han anser att den bäst bör skötas ur en liknelse med estetiken, efter att ha läst verk av den politiske filosofen Frank Ankersmit.
Demokratin anses ha sprungit ur de religiösa krigen och revolutionerna i USA och Frankrike, för att få lite koll på de styrande. I denna kultur anser man vidare att kompromissen blev viktigare än konsensus. Man var tvungen att komma till beslut, trots olika uppfattningar.
Ankersmit hävdar att det är rörigare nu. Konflikerna är mellan hela världen(miljöfrågor) och hela vägen ner till personliga konflikter. Och han anser att dagens demokratier är dåliga på att lösa det här. Hur lösa?
Representation.
Lite motsatsen till direkt demokrati.
För att förstå Representation hämtar han näring från estetiken. Att representera kan vara
1. Efterliknelse. Det som representerar skall likna det det representerar.
2. Ersättning. I konsten ersätter man med det som saknas i bilden. Och i samhället är då parlamentet det som läggs till.
Och tanken är då, (lite med Platon, min not) att representanterna bättre än de representerade skall förstå att se saker von oben. Man måste komma till beslut, hitta fiffiga vägar till konsensus och man blir bra på att besluta. Derrida har tydligen också tankar på tankesmedjor för lösningar.
Alltså, skapa avstånd mellan regering och folk.
-----------------------------
Platons Staten som sagt, med "väktarna" som nakna och glatt kopulerande lär sig att sköta staten på ett sätt som inte gemene man begriper.
Vad tycker jag om det här?
1. Frågan är om representanterna går de representerades väg. Kommer en elit att knuffa för problem som drabbar folk av lägre klass, som de själva inte upplever. Aktuellt nu är ju integrationen, där akademiker älskar att säga vilket samvete "vi" skall och inte skall ha.
2. Naturligtvis kan inte ett större företag inte skötas av annat än en väl fungerande ledningsgrupp som har kunskapen och perspektivet på vilka beslut som bör tas, och vet hur de skall tas.
3. Trots allt åstadkommer politikerna ofta ganska bra och kreativa kompromisser.
Jag tycker att det finns substans här. Att alla skulle sitta med var sin hemsida på webben och bestämma vad som skall göras, rätt skrämmande tanke.
Men det gäller att interationen mellan representanterna och de representerade fungerar. Och här fyller twitter, forum och annat en funktion. Det skall finnas några som styr och de skall göra det så det blir bra för folket, men inte nödvändigtvis på det sätt som folket önskar.
Demokratin anses ha sprungit ur de religiösa krigen och revolutionerna i USA och Frankrike, för att få lite koll på de styrande. I denna kultur anser man vidare att kompromissen blev viktigare än konsensus. Man var tvungen att komma till beslut, trots olika uppfattningar.
Ankersmit hävdar att det är rörigare nu. Konflikerna är mellan hela världen(miljöfrågor) och hela vägen ner till personliga konflikter. Och han anser att dagens demokratier är dåliga på att lösa det här. Hur lösa?
Representation.
Lite motsatsen till direkt demokrati.
För att förstå Representation hämtar han näring från estetiken. Att representera kan vara
1. Efterliknelse. Det som representerar skall likna det det representerar.
2. Ersättning. I konsten ersätter man med det som saknas i bilden. Och i samhället är då parlamentet det som läggs till.
Och tanken är då, (lite med Platon, min not) att representanterna bättre än de representerade skall förstå att se saker von oben. Man måste komma till beslut, hitta fiffiga vägar till konsensus och man blir bra på att besluta. Derrida har tydligen också tankar på tankesmedjor för lösningar.
Alltså, skapa avstånd mellan regering och folk.
-----------------------------
Platons Staten som sagt, med "väktarna" som nakna och glatt kopulerande lär sig att sköta staten på ett sätt som inte gemene man begriper.
Vad tycker jag om det här?
1. Frågan är om representanterna går de representerades väg. Kommer en elit att knuffa för problem som drabbar folk av lägre klass, som de själva inte upplever. Aktuellt nu är ju integrationen, där akademiker älskar att säga vilket samvete "vi" skall och inte skall ha.
2. Naturligtvis kan inte ett större företag inte skötas av annat än en väl fungerande ledningsgrupp som har kunskapen och perspektivet på vilka beslut som bör tas, och vet hur de skall tas.
3. Trots allt åstadkommer politikerna ofta ganska bra och kreativa kompromisser.
Jag tycker att det finns substans här. Att alla skulle sitta med var sin hemsida på webben och bestämma vad som skall göras, rätt skrämmande tanke.
Men det gäller att interationen mellan representanterna och de representerade fungerar. Och här fyller twitter, forum och annat en funktion. Det skall finnas några som styr och de skall göra det så det blir bra för folket, men inte nödvändigtvis på det sätt som folket önskar.
söndag 27 november 2016
Om jämlikhet - Artikel om Rawls och Sundman
En artikel i Svenska Dagbladet 25 november 2016. Göran Collste, Forskare vid Linköpings universitet kommenterar en bok av Per Sundman, där Sundman tar avstamp i från AToJ.
Om jag förkortar ganska brutalt, styckevis, så ritar man upp Rawls Magnum Opus. Jag gör så, att jag numrerar styckena i ett snabbt referat, kommenterar dem styckevis, och ger en en betraktelse utifrån perspektivet jag och min historia.
Snabbt sammanfattande tycker jag dock att det är spännande och jag blir sugen på att läsa Sundmans bok.
1. Collste konstaterar ungefär att efter den och ASU är det väldigt diversifierat med uppföljande litteratur. Men att då Sundmans är ett försök att samla upp Jämlikhetsteorin. Sundman ställer sig bakom den AToJ-tolkning som går ut på att alla medborgare skall ha samma möjligheter att realisera ett gott liv.
2. ASU nämns förstås, och den självklara och vanliga invändningen att property inte är frukten av egna arbetet utan frukten av farfars förslagenhet. Och lite allmänt att det är orättvist att fattiga inte skall få pengar.
3. Sen då, vad är rättvisa? Att alla får samma eller vad man förtjänar? Walzer har tydligen kallat den här diversifireringen för Kriteriepluralism. Men Sundman ser problem i att Vårdbehov och Marknad krockar.
4. Kan verkligen vita män ha så mycker rätt i allt möjligt? Det kan dom nog, säger Sundman, men det är lite trist att gräsrötterna inte kan göra sig mer gällande (av lite olika skäl).
5. Erkännande, kan det vara vikigare än fördelning? Finns såna tankar i den akademiska världen, men Sundman menar, med Marion Young, att det nog hänger ihop.
6. Förtjänst är tydligen vad Sundman sägs lansera. Alltid bökigt vilken fålla man väljer. Här kör han tesen att alla skall ha samma bakgrund, och att man skall kalibrera för IQ, gener och hela faderullan. Finns i och för sig diskuterat redan i AToJ. Collste påpekar att det är svårt att mäta.
7. Collste vänder sig mot "grupper", att vissa grupper skulle kunna stödjas. Också det finns redan nämnt redan i definitionerna för AToJ. Och anknyter till Identitetspolitik.
.........
Kommentarer:
1. Det är verkligen märkligt att det skrevs så mycket spännande runt 72, inte bara av Rawls/Nozick utan även av Zinn, Rand mfl. Det är väldigt svårt att hitta några mer banbrytande politiska verk efter denna tid. De gäller fortfarande bra nu också, både AToJ och ASU.
2. ASU avfärdas lite väl enkelt. De pointer som artikeln för fram är inte de besvärligaste för en Rawlsian, snarare är det det Organiska, avsaknad av Pattern Matching som blir svårt. De här invändningarna mot Property är närmast självklara (och det är konstigt att Nozick, som säger sig ha varit socialist från början inte kan tydliggöra det bättre, man undrar lite vad det var för en slags socialist Nozick var i starten). Men här har det faktiskt hänt saker sen dess. Det ligger en stor skugga av Sovjetunion över ASU. Om han jämfört med folkhem på 70-talet skulle Nozick fått det besvärligare. Senare års västdemokratier har visat att ett samhälle med stor offentlig sektor men ändå stor flexibilitet och anpassning till verklighet. Bara det, att block vinner val lite varannan gång ger en god möjlighet till anpassning till verkligheter annorlunda än vid tidigare mandatperioder.
3. Kriteriepluralism. Självklarheter, men kanske bra att namnge.
4. Vita män. Tung bit. Här har man lite blandat perspektiv som vit man, men med rötter i underklassen. Och skall jag bli lite krass här, så får man nog gå till Rawls själv. Som tillåter orättvisa om de svagaste gynnas. Och att vissa har fått blomma ut, inte behöver slita 8-5 med något för väldens utveckling hjärndött (som undertecknad med sin mjukvaruutveckling) har visat sig ha fantastiska konsekvenser för hela mänskligheten. Face it, den empatiska sköterskan som baddade pannan på den sjuka 1880-talsmänniskan var mindre värdefull för oss än den odrägliga rikemanssonen som forskade på hur vacciner kunde ta fram. Om man hårdrar lite. Men, men Platon, man önskar att guldmänniskorna från alla klasser, raser och kön skulle kunna få göra sig gällande. Och har det någonsin varit bättre med det än i Sverige idag? I sverige för 20 år sen i så fall.
5. Erkännande. Här vet jag inte mer precis vad som avses, skall gärna läsa mer i Sundmans bok.
6. Intressant att läsa närmare om hur Sundman tänkt sig kalibrera för orättvisa förutsättningar. Ett stöd som faktiskt finns och som är rimligt, är att mer pengar går till de skolor som har större problem, i den mån det verkligen är så ute i kommunerna.
7. Man är lite nyfiken på mer exakt vilka grupper Sundman tänker sig stödja och på vilka premissier.
............................................
Om jag tar mig själv som exempel på en sån här diskussion, så är jag från en fattig släkt, både på fars och mors sida, men där far gjorde en liten klassresa och tog sig upp i en medelklass. Baserat på goda studieresultat, en av få arbetarklassgrabbar från staden som gick igenom Reallinjen på Läroverket och kunde sedan göra sig en tjänstemannakarriär.
Så jag växte väl upp i ett hem där man definitivt inte svalt, och där man ansågs vara en tänkande människa. Och jag lyckades bra i skolan och var i första generationen av högakademiker i släkten. Kom under studieåren i kontakt med människor från "bättre bakgrund", med helt andra expectations, att kunna ägna livet åt att förverkliga sin potential och sina drömmar snarare än att jobba åttatillfem, vilket ändå varit det livsmål jag och alla andra i radhusen hemma hade, även om det skulle vara hyfsat roliga och välbetalda jobb.
Och visst har det hängt med sen ut i arbetslivet. Jag har självförtroendet och förmågan för att klara mina jobb, men att starta något eget, jobba med något som forskning eller annat "skojigt" är out of the question. Man är lite mittemellan så att säga.
Men jag ger Rawls och Sundman mer rätt, baserat på mitt liv. Jag har sett de som har "property". Och de njuter knappast frukterna av sitt arbete. Nattväktarstaten är modererad i hela västvärlden och det är som sig bör.
Och själva drömmen som jag anar från Sundman kan jag känna för. Att alla börjar på scratch och får vad de förtjänar. Bara det, att mina förfäder blev frikyrkliga och skötte sig ligger bakom mycket av min egna framgång och mitt bekväma liv. Liksom folkhemmet och Saltsjöbadsanda. Sverige är inte så tokigt.
Om jag förkortar ganska brutalt, styckevis, så ritar man upp Rawls Magnum Opus. Jag gör så, att jag numrerar styckena i ett snabbt referat, kommenterar dem styckevis, och ger en en betraktelse utifrån perspektivet jag och min historia.
Snabbt sammanfattande tycker jag dock att det är spännande och jag blir sugen på att läsa Sundmans bok.
1. Collste konstaterar ungefär att efter den och ASU är det väldigt diversifierat med uppföljande litteratur. Men att då Sundmans är ett försök att samla upp Jämlikhetsteorin. Sundman ställer sig bakom den AToJ-tolkning som går ut på att alla medborgare skall ha samma möjligheter att realisera ett gott liv.
2. ASU nämns förstås, och den självklara och vanliga invändningen att property inte är frukten av egna arbetet utan frukten av farfars förslagenhet. Och lite allmänt att det är orättvist att fattiga inte skall få pengar.
3. Sen då, vad är rättvisa? Att alla får samma eller vad man förtjänar? Walzer har tydligen kallat den här diversifireringen för Kriteriepluralism. Men Sundman ser problem i att Vårdbehov och Marknad krockar.
4. Kan verkligen vita män ha så mycker rätt i allt möjligt? Det kan dom nog, säger Sundman, men det är lite trist att gräsrötterna inte kan göra sig mer gällande (av lite olika skäl).
5. Erkännande, kan det vara vikigare än fördelning? Finns såna tankar i den akademiska världen, men Sundman menar, med Marion Young, att det nog hänger ihop.
6. Förtjänst är tydligen vad Sundman sägs lansera. Alltid bökigt vilken fålla man väljer. Här kör han tesen att alla skall ha samma bakgrund, och att man skall kalibrera för IQ, gener och hela faderullan. Finns i och för sig diskuterat redan i AToJ. Collste påpekar att det är svårt att mäta.
7. Collste vänder sig mot "grupper", att vissa grupper skulle kunna stödjas. Också det finns redan nämnt redan i definitionerna för AToJ. Och anknyter till Identitetspolitik.
.........
Kommentarer:
1. Det är verkligen märkligt att det skrevs så mycket spännande runt 72, inte bara av Rawls/Nozick utan även av Zinn, Rand mfl. Det är väldigt svårt att hitta några mer banbrytande politiska verk efter denna tid. De gäller fortfarande bra nu också, både AToJ och ASU.
2. ASU avfärdas lite väl enkelt. De pointer som artikeln för fram är inte de besvärligaste för en Rawlsian, snarare är det det Organiska, avsaknad av Pattern Matching som blir svårt. De här invändningarna mot Property är närmast självklara (och det är konstigt att Nozick, som säger sig ha varit socialist från början inte kan tydliggöra det bättre, man undrar lite vad det var för en slags socialist Nozick var i starten). Men här har det faktiskt hänt saker sen dess. Det ligger en stor skugga av Sovjetunion över ASU. Om han jämfört med folkhem på 70-talet skulle Nozick fått det besvärligare. Senare års västdemokratier har visat att ett samhälle med stor offentlig sektor men ändå stor flexibilitet och anpassning till verklighet. Bara det, att block vinner val lite varannan gång ger en god möjlighet till anpassning till verkligheter annorlunda än vid tidigare mandatperioder.
3. Kriteriepluralism. Självklarheter, men kanske bra att namnge.
4. Vita män. Tung bit. Här har man lite blandat perspektiv som vit man, men med rötter i underklassen. Och skall jag bli lite krass här, så får man nog gå till Rawls själv. Som tillåter orättvisa om de svagaste gynnas. Och att vissa har fått blomma ut, inte behöver slita 8-5 med något för väldens utveckling hjärndött (som undertecknad med sin mjukvaruutveckling) har visat sig ha fantastiska konsekvenser för hela mänskligheten. Face it, den empatiska sköterskan som baddade pannan på den sjuka 1880-talsmänniskan var mindre värdefull för oss än den odrägliga rikemanssonen som forskade på hur vacciner kunde ta fram. Om man hårdrar lite. Men, men Platon, man önskar att guldmänniskorna från alla klasser, raser och kön skulle kunna få göra sig gällande. Och har det någonsin varit bättre med det än i Sverige idag? I sverige för 20 år sen i så fall.
5. Erkännande. Här vet jag inte mer precis vad som avses, skall gärna läsa mer i Sundmans bok.
6. Intressant att läsa närmare om hur Sundman tänkt sig kalibrera för orättvisa förutsättningar. Ett stöd som faktiskt finns och som är rimligt, är att mer pengar går till de skolor som har större problem, i den mån det verkligen är så ute i kommunerna.
7. Man är lite nyfiken på mer exakt vilka grupper Sundman tänker sig stödja och på vilka premissier.
............................................
Om jag tar mig själv som exempel på en sån här diskussion, så är jag från en fattig släkt, både på fars och mors sida, men där far gjorde en liten klassresa och tog sig upp i en medelklass. Baserat på goda studieresultat, en av få arbetarklassgrabbar från staden som gick igenom Reallinjen på Läroverket och kunde sedan göra sig en tjänstemannakarriär.
Så jag växte väl upp i ett hem där man definitivt inte svalt, och där man ansågs vara en tänkande människa. Och jag lyckades bra i skolan och var i första generationen av högakademiker i släkten. Kom under studieåren i kontakt med människor från "bättre bakgrund", med helt andra expectations, att kunna ägna livet åt att förverkliga sin potential och sina drömmar snarare än att jobba åttatillfem, vilket ändå varit det livsmål jag och alla andra i radhusen hemma hade, även om det skulle vara hyfsat roliga och välbetalda jobb.
Och visst har det hängt med sen ut i arbetslivet. Jag har självförtroendet och förmågan för att klara mina jobb, men att starta något eget, jobba med något som forskning eller annat "skojigt" är out of the question. Man är lite mittemellan så att säga.
Men jag ger Rawls och Sundman mer rätt, baserat på mitt liv. Jag har sett de som har "property". Och de njuter knappast frukterna av sitt arbete. Nattväktarstaten är modererad i hela västvärlden och det är som sig bör.
Och själva drömmen som jag anar från Sundman kan jag känna för. Att alla börjar på scratch och får vad de förtjänar. Bara det, att mina förfäder blev frikyrkliga och skötte sig ligger bakom mycket av min egna framgång och mitt bekväma liv. Liksom folkhemmet och Saltsjöbadsanda. Sverige är inte så tokigt.
måndag 12 september 2016
Sommarprogrammen... En liten personlig politisk iakttagelse!
Jag brukar lyssna på sommarprogrammen, har gjort det sen 80-talet. Förr då jag kom åt, nu blir det väl att jag åtminstone börjar lyssna på alla. Då det finns online kan man ju lyssna långt in i September.
En sak som slagit mig i år är alla som har finare namn än Johansson är rätt uniforma. Och rätt distanslösa. Magnus Uggla, Anna Ternheim, Isabella Lundgren kommer alla från bakgrunder som inte är arbetarklass. Och de beklagar sig väldigt över hur jobbigt de har det med sina karriärer och vardagsbekymmer. Vad de inte ens reflekterar över är följande:
De behöver inte jobba åtta till fem.
Jag upprepar
De behöver inte jobba åtta till fem.
Och det är så tydligt. Även för mej, som växt upp i ett enkelt hem, där pappa gjorde en liten klassresa, så att jag kunnat läsa på universitet. Jag ser mina kompisar från höghus och kedjehusområdena där jag växte upp, och jag ser de jag umgås med nu, folk från "bättre hem", inte nödvändigtvis överklass, även om jag känner en del med den bakgrunden, utan även de som kommer från akademiska hem.
Det är inte pengarna som skiljer. Det är livshistorien. Ingen av mina kompisar från den mindre tjuisiga Stockholmsförorten funderade på "vad de ville göra med sina liv". Svaret var enkelt - man skulle få ett jobb. OK, ett bra jobb, kanske kul, men framför allt en inkomstkälla. Så att livet fungerade. Den dimensionen verkar saknas hos de jag ser nu. Och hos Lundgren, Ternheim och Uggla. Det är så självklart för dem att de skall slippa jobba.
Och sen finns det ju en klass av människor, allt större, som ligger UNDER det här med jobb. Som skulle drömma om att ha ett jobb.
Frågan blir då - borde inte samhället se till att alla jobbade? Åttatillfem? Måste det bli Sovjet av det? Tänker att det skulle kunna vara tvärt om, om man såg en nation som ett företag. Tänk om det var de som hade bästa anlagen för det som hade hand om riskkapitalet?
Uggla och Ternheim kunde sjunga åttatillfem. Och få betalt efter gjord samhällsnytta. Antagligen mindre än en hyfsad distriktsläkare.
Uggla och Ternheim kunde sjunga åttatillfem. Och få betalt efter gjord samhällsnytta. Antagligen mindre än en hyfsad distriktsläkare.
lördag 20 augusti 2016
Att vara Existentialist
En artikel från Philosophy Now issue 115.
Stuart Greenstreet beskriver denna filosofiska skola, som utått från i tur och ordning Kierkegaard, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Sartre och Beauvoir. Vad det handlar om - det fria valet. Kanske speciellt moraliska val. Sartre konstaterar - Existentialism kan inte förklaras, den måste levas. Och det är i de Stora Valen som man testas och mäts som person.
Tanken är att man skall välja sina egna vägar, och ta ansvar för dem. Vara autentisk. Man lever som man lär, så att säga, och man har något att lära ut. Värden finns och det är dem som man som människa måste ställa sig till.
En existentialist tänker sig att man inte "föds" till det ena och det andra. Eller jo, visst har man med sig lite i bagaget, kön, klasstillhörighet, ras osv. Vad Sartre kallade "fakticitet". Men det skall man skita i om man är existentialist. Ingen kan objektivt beskriva min subjektiva upplevelse. Man väljer sin attityd till sin fakticitet, så att säga. Man väljer vilken värdegrund jag vill lägga för mitt liv.
Och man har det fulla, krävande ansvaret för de val man tar, man har bördan, man är, som Sartre skriver "dömd att vara fri". Vissa kan vara i vad Sartre kallar "dålig tro", att se saker som oundvikliga då de inte är det, att man kan välja fast det tycks vara givet att man skall bete sig på ett visst sätt.
Det här förhållningssättet skall hjälpa oss till transcendens, till att verkligen öppna upp livet för de möjligheter som finns.
-------------------
Jag kan inte undgå att känna - Det här är en filosofi för de högre klasserna. "Vad vill du göra med ditt liv" är en fråga som den som har livet utstakat som åttatillfem inte direkt ställer sig. Man fixar ett jobb, man startar en familj, man överlever. Det här moraliska väljandet känns som en väldigt intellektuell konstruktion, och man kan ju kolla vilken bakgrund namnen ovan har. Kierkegaard var son till Danmarks rikaste köpman, Sartre och Beauvoir gick på ENS och kom från högborgerliga Parisfamiljer. Liknande med de övriga. Vi kan väl säga att Existentialismen gäller för dem.
Finns det då inget att hitta här från en med arbetarklassbakgrund? Naturligtvis, men på en lägre nivå. INOM den fakticitet som man då lever så visst är våra subjektiva upplevelser subjektiva. Man kan välja att gilla Brexit, Trump, Flyktingar och om man skall äta kött eller inte. Men lustigt nog verkar klasstillhörighet styra ganska mycket av hur man väljer här.
Eller - Borde man verkligen "bryta sig ur sin fakticitet"?
Stuart Greenstreet beskriver denna filosofiska skola, som utått från i tur och ordning Kierkegaard, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Sartre och Beauvoir. Vad det handlar om - det fria valet. Kanske speciellt moraliska val. Sartre konstaterar - Existentialism kan inte förklaras, den måste levas. Och det är i de Stora Valen som man testas och mäts som person.
Tanken är att man skall välja sina egna vägar, och ta ansvar för dem. Vara autentisk. Man lever som man lär, så att säga, och man har något att lära ut. Värden finns och det är dem som man som människa måste ställa sig till.
En existentialist tänker sig att man inte "föds" till det ena och det andra. Eller jo, visst har man med sig lite i bagaget, kön, klasstillhörighet, ras osv. Vad Sartre kallade "fakticitet". Men det skall man skita i om man är existentialist. Ingen kan objektivt beskriva min subjektiva upplevelse. Man väljer sin attityd till sin fakticitet, så att säga. Man väljer vilken värdegrund jag vill lägga för mitt liv.
Och man har det fulla, krävande ansvaret för de val man tar, man har bördan, man är, som Sartre skriver "dömd att vara fri". Vissa kan vara i vad Sartre kallar "dålig tro", att se saker som oundvikliga då de inte är det, att man kan välja fast det tycks vara givet att man skall bete sig på ett visst sätt.
Det här förhållningssättet skall hjälpa oss till transcendens, till att verkligen öppna upp livet för de möjligheter som finns.
-------------------
Jag kan inte undgå att känna - Det här är en filosofi för de högre klasserna. "Vad vill du göra med ditt liv" är en fråga som den som har livet utstakat som åttatillfem inte direkt ställer sig. Man fixar ett jobb, man startar en familj, man överlever. Det här moraliska väljandet känns som en väldigt intellektuell konstruktion, och man kan ju kolla vilken bakgrund namnen ovan har. Kierkegaard var son till Danmarks rikaste köpman, Sartre och Beauvoir gick på ENS och kom från högborgerliga Parisfamiljer. Liknande med de övriga. Vi kan väl säga att Existentialismen gäller för dem.
Finns det då inget att hitta här från en med arbetarklassbakgrund? Naturligtvis, men på en lägre nivå. INOM den fakticitet som man då lever så visst är våra subjektiva upplevelser subjektiva. Man kan välja att gilla Brexit, Trump, Flyktingar och om man skall äta kött eller inte. Men lustigt nog verkar klasstillhörighet styra ganska mycket av hur man väljer här.
Eller - Borde man verkligen "bryta sig ur sin fakticitet"?
tisdag 26 juli 2016
Lite om Zizek, skön vänsterfilosof
Från Philosophy now issue 114. Och lite andra källor.
Denne Slovenske filosof var nära att bli president för Slovenien, och det är en ytterst spännande vänsterfilosof. Han växte upp i någon slags medelklass i det kommunistiska Jugoslavien, studerade filosofi och sociologi. Och har efter murens fall blivit en välkänd röst från vänsterkanten. Inte direkt kommunist, även om han ofta hänvisar till Marx, snarare något i stil med socialdemokrat, väl medveten om att det som kallades "arbetarklass" då det begav sig är något råddigare nu.
Han är en mycket engagerande talare, även om han är vansinnigt irriterande att se, han drar i näsa, hår och tröja hela tiden, men han är samtidigt ytterst medryckande på sin mycket speciella, lite läspande engelska. Vill ni kolla, bara sök på youtube.
Enligt Zizek lever vi vid Tidens Slut. Kapitalismen tycks dö, den globala kapitalismen kommer att äta upp allt:
Denne Slovenske filosof var nära att bli president för Slovenien, och det är en ytterst spännande vänsterfilosof. Han växte upp i någon slags medelklass i det kommunistiska Jugoslavien, studerade filosofi och sociologi. Och har efter murens fall blivit en välkänd röst från vänsterkanten. Inte direkt kommunist, även om han ofta hänvisar till Marx, snarare något i stil med socialdemokrat, väl medveten om att det som kallades "arbetarklass" då det begav sig är något råddigare nu.
Han är en mycket engagerande talare, även om han är vansinnigt irriterande att se, han drar i näsa, hår och tröja hela tiden, men han är samtidigt ytterst medryckande på sin mycket speciella, lite läspande engelska. Vill ni kolla, bara sök på youtube.
Enligt Zizek lever vi vid Tidens Slut. Kapitalismen tycks dö, den globala kapitalismen kommer att äta upp allt:
- Ekologisk kris
- Oblans i de ekonomiska systemen
- Biogenitiken
- Social segregering (fundamentalism, Isis)
Han tar Sydkorea som exempel, trots att de har i någon mening varit en ekonomisk framgångssaga har de samtidigt världens högsta självmordsfrekvens.
Den konservative i dagens samhälle är en som verkligen ser detta, och som är skeptisk mot de snabba förändringar som den globala kapitalismen medför.
I princip är Zizek ateist, men ser att kristendomen har ganska mycket samma budskap som kommunismen, något revolutionärt.
Hans kommunism är snarare ett problem än en lösning. Det man funderar på är hur alla vanliga, enkla människor har det. I det här sammanhanget nämner han också, mycket vackert, Eric Saties musik som "kommunism i musik". Satie var själv i Franska Kommunistiska partiets centralkommité, och Zizek hör hur musiken är stillsam, man flyttar fokus till bakgrunden Till de enkla, vanliga människorna snarare än det heroiska.
Hans filosofiska stöttepelare är Hegel, Descartes och Plato. Han ser gärna att tänkare har stora mål för samhällen, så att man har något att navigera efter.
En rätt skön kommentar från Zizek är "Gör inte, tänk!".
Men han har en del tankar kring hur framtiden skulle kunna se ut.
Medborgarlön är något han ser på med intresse. Det skulle ge fler frihet och rättvisa. Och han konstaterar att det också, med hänvisning till den tyske filosofiprofessorn Peter Sloterdijk, är något som skulle gynna marknaderna, alla medborgare får köpkraft. Men här finns också problem. Vem skall göra de tråkigaste jobben? Vem är medborgare var? Vem skall betala?
Zizek är mycket stolt över Europa och ser det socialdemokratin i Europa som det finaste som Europa åstadkommit. Men han hoppas på att fler vänsterkrafter skall göra sig hörda, han önskar en "vänsterthatcher". Han beundrar Varoufakis, och beklagar att inte grekerna fick fritt spelrum till en mer progressiv politik. Men är skeptisk, tror mer att främlingsfientliga krafter kommer att spela en större roll.
Han är inte lätt, har ingen väldigt klar linje, men han diskuterar världen och nuläget ur ett spännande vänsterperspektiv. Den bok som föreslås läsas först i hans mycket digra författarskap är "Trouble in paradise"
måndag 25 juli 2016
Konservatismens filosofi och smaker
Vilka former av konservatism ser vi idag?
Det försöker Musa al-Gharbi svara på i en artikel i Philosophy now issue 113.
Den populära idén är att de konservativa håller sig till traditioner och motverkar förändring. Det finns väl en del sanning i detta, de värdesätter tradition, det som visat sig funka skall inte enkelt förkastas. Men det är bara en ingrediens. Mer generelle förkastar man progressivism, dvs att man ser historien gående efter en tänkt plan. Typiskt utopiska rörelser som Marxism, där man använder någon social planering för att åstadkomma ett visst samhälle.
De konservativa vill ha en mindre roll för staten. Det skall vara kommuniteten som hålls samman av traditionella värden. Man bör inte rucka på detta genom att för mycket ge sig in i stora åtaganden mot omvärlden om det verkligen inte behövs. Och man skall inte hota sin omvärld
Klassisk Konservatism är realistisk och återhållsam. Man betonar samhällens vikt, att människor som delar värderingar lever tillsammans. Dessa samhällen kan se ganska olika ut, man sköter sina egna affärer(Al-Gharbi påpekar likheten med den Liberale Nozicks utopiska stat).
Men det finns andra rörelser som tar sig namnet konservativa:
Paleokonservativa väljer att se att samhället bara skall upprätthållas med kristna världen och med västerländska normer. Minoriteter skall inordna sig i detta.
Neokonservativa står mer uttalat för en amerikansk livsstil. Liberalismen skall spridas över världen, med de medel som behövs.
Konservativa libertarianer ställer upp på detta, men har en mer individualiserad vy, och ser världen mer i ett globalt perspektiv, man ser en global minimalstat, ungefär.
-------------------
Al-gharbi är en sociolog knuten till studier av mellanösternkonflikter. Vilket knappast förvånar. Den del av världen där man kanske mest försöker lägga sig i andras affärer. Där väst lägger sig i. Så man kan ju ana en agenda. Men jag håller faktiskt med i det stora hela. Klassisk konservatism säger sig inte tro på att det ena och andra är det enda rätta, men det tycks vara det som hökarna i USA och liknande tror. Även svenska konservativa skulle helst pang bom vilja förflytta Sverige till 1958 (vilken ju vore lite bekvämt för en medelålders manlig akademiker som mej).
Jag tror väldigt mycket på försiktiga förändringar. Kanske mest det som gör mig tveksam till stor flyktingmottagning. Sverige byggdes under konceptet "folkhem" upp till ett bra blandekonomiskt samhälle, som i och för sig sedan 1990-talet har liberaliserats, men fortfarand är ett balanserat samhälle, där vi saknar en stor, missnöjd underklass. Vi vill inte ha en sån. Skall människor komma hit skall de tas emot på ett bra sätt och integreras i de värden och normer som håller landet samman. Att det inte fungerar bra i deras egna länder är illa, och jag tror att det är genom att visa att vårt samhälle är bra som vi kan inspirera deras samhällen. Punkt 1 - fattigdomen måste utrotas! I de länder där fattigdomen råder.
Men det som de "konservativa" i USA håller på med, kanske det passar dem men sånt har inte här i Sverige att göra. Här har andra värderingar växt fram under 1900- och 2000-tal.
Det försöker Musa al-Gharbi svara på i en artikel i Philosophy now issue 113.
Den populära idén är att de konservativa håller sig till traditioner och motverkar förändring. Det finns väl en del sanning i detta, de värdesätter tradition, det som visat sig funka skall inte enkelt förkastas. Men det är bara en ingrediens. Mer generelle förkastar man progressivism, dvs att man ser historien gående efter en tänkt plan. Typiskt utopiska rörelser som Marxism, där man använder någon social planering för att åstadkomma ett visst samhälle.
De konservativa vill ha en mindre roll för staten. Det skall vara kommuniteten som hålls samman av traditionella värden. Man bör inte rucka på detta genom att för mycket ge sig in i stora åtaganden mot omvärlden om det verkligen inte behövs. Och man skall inte hota sin omvärld
Klassisk Konservatism är realistisk och återhållsam. Man betonar samhällens vikt, att människor som delar värderingar lever tillsammans. Dessa samhällen kan se ganska olika ut, man sköter sina egna affärer(Al-Gharbi påpekar likheten med den Liberale Nozicks utopiska stat).
Men det finns andra rörelser som tar sig namnet konservativa:
Paleokonservativa väljer att se att samhället bara skall upprätthållas med kristna världen och med västerländska normer. Minoriteter skall inordna sig i detta.
Neokonservativa står mer uttalat för en amerikansk livsstil. Liberalismen skall spridas över världen, med de medel som behövs.
Konservativa libertarianer ställer upp på detta, men har en mer individualiserad vy, och ser världen mer i ett globalt perspektiv, man ser en global minimalstat, ungefär.
-------------------
Al-gharbi är en sociolog knuten till studier av mellanösternkonflikter. Vilket knappast förvånar. Den del av världen där man kanske mest försöker lägga sig i andras affärer. Där väst lägger sig i. Så man kan ju ana en agenda. Men jag håller faktiskt med i det stora hela. Klassisk konservatism säger sig inte tro på att det ena och andra är det enda rätta, men det tycks vara det som hökarna i USA och liknande tror. Även svenska konservativa skulle helst pang bom vilja förflytta Sverige till 1958 (vilken ju vore lite bekvämt för en medelålders manlig akademiker som mej).
Jag tror väldigt mycket på försiktiga förändringar. Kanske mest det som gör mig tveksam till stor flyktingmottagning. Sverige byggdes under konceptet "folkhem" upp till ett bra blandekonomiskt samhälle, som i och för sig sedan 1990-talet har liberaliserats, men fortfarand är ett balanserat samhälle, där vi saknar en stor, missnöjd underklass. Vi vill inte ha en sån. Skall människor komma hit skall de tas emot på ett bra sätt och integreras i de värden och normer som håller landet samman. Att det inte fungerar bra i deras egna länder är illa, och jag tror att det är genom att visa att vårt samhälle är bra som vi kan inspirera deras samhällen. Punkt 1 - fattigdomen måste utrotas! I de länder där fattigdomen råder.
Men det som de "konservativa" i USA håller på med, kanske det passar dem men sånt har inte här i Sverige att göra. Här har andra värderingar växt fram under 1900- och 2000-tal.
måndag 18 juli 2016
Platon - Dialogen Stadsmannen (skulle han funka idag?)
En behaglig och i grunden förnuftig dialog, ganska lätt att ta till sig med lite antikfilter påkopplade. En del diskussioner är bländande och hur aktuella som helst, andra kanske lite out of date...Frågeställningen som "gästen", den kloke i samtalet och den för en gångs skull sparrande Socrates nu vill diskutera är vem stadsmannen är, identifiera honom(henne? knappast...).
De börjar med samma metod som i "Sofisten". Börjar genom att dela upp kunskaper i delar att identifiera vad en stadsman kan tänkas greja med.
Kan det vara ett hantverk? Kanske det. Stadsmannen har kunskap, en teoretisk kunskap, alltså inget direkt man gör med händerna, en ledande kunskap, Och inte leder han kossor. utan folk.
Men det finns ledare av alla slag, vad karakteriserar en stadsman?
Här blir historien skojig, Gästen drar en gammal fabel om att världen ibland går baklänges, så att man föds liksom gammal och går tillbaka till vaggan. Detta ungefär för att visa att nu, då världen går framåt, så funkar världen som den nu gör och det är i den världen stadsmannen och Kungen har att styra.
Men i den neddelning som görs, ser man att Stadsmannen är någon slags herde, men vilken slags herde? Efter lite diskussioner så kommer de fram till att de behöver någon enklare modell på något som kan utvidgas till stadsmannakonst. De väljer yllevävning. Kläder är ett slags skyddsmedel, för kroppen, och lite av ett klädesplaggs egenskaper klargörs. Att tillverka kläder är närbesläktat med yllevävning, men det är inte ylletilverkaren och inte heller kardaren som sätter ihop plagget, även om de medverkar till plagget. Någon har koll på helheten.
Mätkonsten diskuteras, Man kan mäta och komma fram till att något är för litet eller stort, och kanske rätt mått. Men det görs i relation till andra mått. Måtten kan också vara exakta, centimeter, eller de som mäter mot typ "det passande" "det vederbörliga" eller liknande relativa mått. Och för att "mäta" vad en bra stadsman är använder de det passande. Det är inte med linjal man mäter kunskap, utan med omdöme.
Sedan undersöker de vilka "konster" inom staten som utförs, och de generaliseras i ett fåtal klasser. Transport, tillverkning, Konst och förströelse, "kroppens"- både mat och motion,
Sedan konstaterar man att lönearbetare och slavar knappast är statsmän.
Prästerna? Vid den här tiden kunde härskaren också vara präst.
För att välja ut vad som skiljer just stadsmannakonsten från annat styrande, så konstaterar Platon att det är den som styr över de styrande som är stadsmannen. De styr över om ifall krig skall startas de står över generalerna, de styr över lagarna, de står över domarna.
En liten diskussion om Enmans, fåmans eller demokrati. Och här ser Platon, som i Republiken, att det krävs kunskap för att kunna styra ett land, och det konstaterar han att massan inte har. Alltså en eller få. Som helst inte är tyrann. Och dessutom, lagar finns, men det blir alltid en massa tillfällen då lagarna är ivägen, motsäger varandra eller är för vaga. Då måste en statsman kunna bestämma ovanför lagarna. Men Tyrannväldet är det värsta, så vanskligt med en person som har makten är det. Är det en duglig person är det det bästa väldet, med en tyrann det värsta.
Egenskaperna hos den styrande beskrivs som balans. Att kunna vara snabbfotad då de behövs, långsam då det behövs. I ett lite tragiskt exempel tar Gästen upp en stat där alla vill leva lugnt och fredligt. De kom på den tiden (inte nu??) att bli erövrade av mer aggressiva stater, och bli gjorda till slavar. Men ett militärvälde upplevdes också som oönskat. Balans och omdome, alltså.
I hela diskussionen ovan har det tagits som självklart att denne statsman är en kung, och det blir lite avelsstrategi på slutet, så att kungen borde se till att prinsarna och prinsessorna gifter sig med gemål som har deras omvända egenskaper, så att en försiktig prins uppmuntras att gifta sig med en djärv prinsessa. Så att deras avkomma blir en person med balanserade egenskaper.
-------------------------
Då man läser denna dialog kan man ju inte undgå att dra parallellerna till "Republiken". Även där är man ju inne på att de som styr skall vara de som är bäst på att styra. Här är det då mer inriktat på den ledande personen. Om man som sagt kopplar på antikfiltret, och ser vad som sägs omvandlat till vad som gäller idag så finns en hel del godbitar. Skulle nog påstå att både företagsledare och även politiker kan ställa upp på mycket av vad som sägs. Ett balanserat sätt att möta verkligheten. Att faktiskt kunna bryta mot regler och förordningar, stunden kräver vad stunden kräver. Att kunna vara eftertänksam då det behövs och agera snabbt då det så krävs.
Sen är hans personkultand något jag inte helt uppskattar. Man kan jämföra med Kants "den eviga freden", där man särskilt påtalar att krig ofta uppkommer då enstaka personer har för mycket makt. Hegel sägs ju också vurma för den "upplyste despoten", men som Platon säger här - det kan lätt slå över i ett tyranni och ett krigsförhärligande.
Man kan dra paralleller till dagens samhälle. Brexit. Som många ser det var det en idiotisk majoritet som föreslog något för landet omoget och dumt. Om det är så låter jag vara osagt, och ingen vet väl sanningen. Eller flyktingmottagandet i Sverige. Vilkas vilja är det egentligen som får styra om huruvida flyktingar skall tas emot eller inte? Skulle en upplyst despot kunna ta besluten bättre?
De börjar med samma metod som i "Sofisten". Börjar genom att dela upp kunskaper i delar att identifiera vad en stadsman kan tänkas greja med.
Kan det vara ett hantverk? Kanske det. Stadsmannen har kunskap, en teoretisk kunskap, alltså inget direkt man gör med händerna, en ledande kunskap, Och inte leder han kossor. utan folk.
Men det finns ledare av alla slag, vad karakteriserar en stadsman?
Här blir historien skojig, Gästen drar en gammal fabel om att världen ibland går baklänges, så att man föds liksom gammal och går tillbaka till vaggan. Detta ungefär för att visa att nu, då världen går framåt, så funkar världen som den nu gör och det är i den världen stadsmannen och Kungen har att styra.
Men i den neddelning som görs, ser man att Stadsmannen är någon slags herde, men vilken slags herde? Efter lite diskussioner så kommer de fram till att de behöver någon enklare modell på något som kan utvidgas till stadsmannakonst. De väljer yllevävning. Kläder är ett slags skyddsmedel, för kroppen, och lite av ett klädesplaggs egenskaper klargörs. Att tillverka kläder är närbesläktat med yllevävning, men det är inte ylletilverkaren och inte heller kardaren som sätter ihop plagget, även om de medverkar till plagget. Någon har koll på helheten.
Mätkonsten diskuteras, Man kan mäta och komma fram till att något är för litet eller stort, och kanske rätt mått. Men det görs i relation till andra mått. Måtten kan också vara exakta, centimeter, eller de som mäter mot typ "det passande" "det vederbörliga" eller liknande relativa mått. Och för att "mäta" vad en bra stadsman är använder de det passande. Det är inte med linjal man mäter kunskap, utan med omdöme.
Sedan undersöker de vilka "konster" inom staten som utförs, och de generaliseras i ett fåtal klasser. Transport, tillverkning, Konst och förströelse, "kroppens"- både mat och motion,
Sedan konstaterar man att lönearbetare och slavar knappast är statsmän.
Prästerna? Vid den här tiden kunde härskaren också vara präst.
För att välja ut vad som skiljer just stadsmannakonsten från annat styrande, så konstaterar Platon att det är den som styr över de styrande som är stadsmannen. De styr över om ifall krig skall startas de står över generalerna, de styr över lagarna, de står över domarna.
Egenskaperna hos den styrande beskrivs som balans. Att kunna vara snabbfotad då de behövs, långsam då det behövs. I ett lite tragiskt exempel tar Gästen upp en stat där alla vill leva lugnt och fredligt. De kom på den tiden (inte nu??) att bli erövrade av mer aggressiva stater, och bli gjorda till slavar. Men ett militärvälde upplevdes också som oönskat. Balans och omdome, alltså.
I hela diskussionen ovan har det tagits som självklart att denne statsman är en kung, och det blir lite avelsstrategi på slutet, så att kungen borde se till att prinsarna och prinsessorna gifter sig med gemål som har deras omvända egenskaper, så att en försiktig prins uppmuntras att gifta sig med en djärv prinsessa. Så att deras avkomma blir en person med balanserade egenskaper.
-------------------------
Då man läser denna dialog kan man ju inte undgå att dra parallellerna till "Republiken". Även där är man ju inne på att de som styr skall vara de som är bäst på att styra. Här är det då mer inriktat på den ledande personen. Om man som sagt kopplar på antikfiltret, och ser vad som sägs omvandlat till vad som gäller idag så finns en hel del godbitar. Skulle nog påstå att både företagsledare och även politiker kan ställa upp på mycket av vad som sägs. Ett balanserat sätt att möta verkligheten. Att faktiskt kunna bryta mot regler och förordningar, stunden kräver vad stunden kräver. Att kunna vara eftertänksam då det behövs och agera snabbt då det så krävs.
Sen är hans personkultand något jag inte helt uppskattar. Man kan jämföra med Kants "den eviga freden", där man särskilt påtalar att krig ofta uppkommer då enstaka personer har för mycket makt. Hegel sägs ju också vurma för den "upplyste despoten", men som Platon säger här - det kan lätt slå över i ett tyranni och ett krigsförhärligande.
Man kan dra paralleller till dagens samhälle. Brexit. Som många ser det var det en idiotisk majoritet som föreslog något för landet omoget och dumt. Om det är så låter jag vara osagt, och ingen vet väl sanningen. Eller flyktingmottagandet i Sverige. Vilkas vilja är det egentligen som får styra om huruvida flyktingar skall tas emot eller inte? Skulle en upplyst despot kunna ta besluten bättre?
söndag 10 juli 2016
Zizek om Brexit.
Har tittat runt lite vad Zizek, denna politiske filosof som hänger med i den moderna politiska debatten och världens utveckling, och kommenterar det på sitt mycket egna sätt har att säga om Brexit. Det han säger, säger inte bara han, men med filosofens sätt att skapa en bred förståelse ger han en i mitt tycke en bra bild av var Brexit hamnar i en större bild av världsläget.
Har hittat intervjuer och föreläsningar på youtube, bara sök på Brexit och Zizek,finns säkert bättre länkar då du läser detta än nu då jag skriver det.
Alltnog, Zizeks bild - Engelsmännen tror att de kommer att kunna skapa ett bättre välfärdssamhälle inom ramen för en nationalstat, men Zizek betvivlar det. Brexit är dåligt, de kommer inte kunna stå emot global kapitalism. De har också sagt nej till EU-initiativ för bättre välfärd, visat på att de inte varit intresserade av reformer.
Samtidigt ser han att Europaprojektet har stagnerat, att det inte finns några visioner eller mål, att det mest är ett Brysselvälde. Och som alla, att främlingsfientligheten breder ut sig i takt med flyktingsituationen. Han är inte odelat positiv till flyktingsituationen heller, har tydligen skrivit texter där han uttrycker farhågor för kulturkrockar och liknande.
Så på ett sätt ser han Brexit lite som en signal till uppvaknande, att olika falanger måste fundera på var Europa skall ta vägen i den globala kapitalismen, miljösituationen, flyktingsituationen. Han hoppas på att vänstern skall vakna till nya initiativ, men tror mer att det kanske mer kommer att handla om varianter av högerfaschism.
Han välkomnar Bernie Sanders, och Syriza, mest för att de visar på förslag, som han egentligen inte ser som så extrema, socialdemokratiska. men lite kul ser han de värsta konservativa som gammalkommunister som väntar på arbetarnas revolution. Det är inte alls samma situation för arbetarna nu som då.
Globala lösningar är mycket vad saker handlar om, dels för att lösa stora kriser i samband med fler miljökatastrofer, han tar exemplet vad som skulle hänt om Tokyo hade behövts evakueras i och med Fukushima. Ingen den globala kapitalismen fixar. Eller flyktingkatastrofer som från Syrien eller Irak.
Lite kul ser han avslutningsvis, som den Lacan/Freud-fan han är, att psykoanalyser behövs mer än någonsin. Sydkoreaner, som jobbar hårt och har en kultur av att "vi skall verkligen ha det kul på vår fritid" har också en väldigt hög självmordsfrekvens. Då Zizek talar med freud är det ungefär som så, att om man söker lyckan, om föräldrarna säger åt barnen "ha det kul" blir de dysfunktionella. medan auktoritära föräldrars barn ofta blir friare. Man kan inte söka lyckan, den kommer till dej om du slappnar av.
Har hittat intervjuer och föreläsningar på youtube, bara sök på Brexit och Zizek,finns säkert bättre länkar då du läser detta än nu då jag skriver det.
Alltnog, Zizeks bild - Engelsmännen tror att de kommer att kunna skapa ett bättre välfärdssamhälle inom ramen för en nationalstat, men Zizek betvivlar det. Brexit är dåligt, de kommer inte kunna stå emot global kapitalism. De har också sagt nej till EU-initiativ för bättre välfärd, visat på att de inte varit intresserade av reformer.
Samtidigt ser han att Europaprojektet har stagnerat, att det inte finns några visioner eller mål, att det mest är ett Brysselvälde. Och som alla, att främlingsfientligheten breder ut sig i takt med flyktingsituationen. Han är inte odelat positiv till flyktingsituationen heller, har tydligen skrivit texter där han uttrycker farhågor för kulturkrockar och liknande.
Så på ett sätt ser han Brexit lite som en signal till uppvaknande, att olika falanger måste fundera på var Europa skall ta vägen i den globala kapitalismen, miljösituationen, flyktingsituationen. Han hoppas på att vänstern skall vakna till nya initiativ, men tror mer att det kanske mer kommer att handla om varianter av högerfaschism.
Han välkomnar Bernie Sanders, och Syriza, mest för att de visar på förslag, som han egentligen inte ser som så extrema, socialdemokratiska. men lite kul ser han de värsta konservativa som gammalkommunister som väntar på arbetarnas revolution. Det är inte alls samma situation för arbetarna nu som då.
Globala lösningar är mycket vad saker handlar om, dels för att lösa stora kriser i samband med fler miljökatastrofer, han tar exemplet vad som skulle hänt om Tokyo hade behövts evakueras i och med Fukushima. Ingen den globala kapitalismen fixar. Eller flyktingkatastrofer som från Syrien eller Irak.
Lite kul ser han avslutningsvis, som den Lacan/Freud-fan han är, att psykoanalyser behövs mer än någonsin. Sydkoreaner, som jobbar hårt och har en kultur av att "vi skall verkligen ha det kul på vår fritid" har också en väldigt hög självmordsfrekvens. Då Zizek talar med freud är det ungefär som så, att om man söker lyckan, om föräldrarna säger åt barnen "ha det kul" blir de dysfunktionella. medan auktoritära föräldrars barn ofta blir friare. Man kan inte söka lyckan, den kommer till dej om du slappnar av.
tisdag 29 mars 2016
Filosofiska rummet - Pessimismen, Cioran
Filosofiska rummet den 25 mars 2016 handlar om Pessimismen, närmare bestämt om den Rumänske till Paris invandrande filosofen Cioran, som var verksam ungefär samtidigt som Camus och Sartre. Ann Heberlein, etiker och Tobias Dahlkvist som skrivit en bok om Cioran deltar i programmet.
Cioran, en lätt självupptagen tänkare som var fullt upptagen med att undersöka sig själv och människorna. Han hittade ingen mening med livet. Funderade tydligen på självmord tills han dog naturligt vid hög ålder. Led av sömnlöshet, kände hat mot andra människor. Var tydligen Nazist, men lite som Heidegger, inte så mycket för att hans filosofi krävde det, utan mer att han var en som följde med dit vinden blåser. Men "västerlandets förfall" var något som kanske pushade honom in i de spåren.
Som livsstil kan pessimismen handla om att inte vara upp i det blå, inte vara optimist. Acceptans av livet som det är.
Pessimismen har sina mer precisa filosofiska rötter i Schopenhauer, tillvaron inte kan rättfärdigas. "tillvarons värde". Edvard von Hartman livets värde är negativt. Inte Stoicism, som mer handlar om tillvaron som den är.
Spengler(född 1880), västerlandets förfall(typiskt för 20 åringar enligt Heberlein "Barnsligt och onyanserat, extremismens lockelse").
Ann Heberlein, trevlig filosof uttryckte det rätt bra, vissa kan tycka att livet är meningslöst, men för den delen inte tycka att det är värt att avsluta. (Jag personligen ser själva livet som meningen med att leva). Men tanken är att existensen skall vara sådant lidande att leva skall inte vara mödan värt.
Programledaren - "Bör man lyssna på en som varit ute på nazistiskt vatten". Gillar inte invandrarmängden på tunnelbanevagnen.
Tomas menar sedan att en mer pessimistisk inställning till människans framgång skulle kunna öppna för en mer radikal miljösyn, man skall inte tro att "det ordnar sig med miljön". Man kan visst göra en massa saker, men pessimismen kommer in som en provtryckning, klarar vi verkligen det här??
-------------------
Optimister är ju käcka, men som sagt gör de livet surt genom att tro att "saker går". Men någon direkt pessimism behövs inte för ett återhållsamt liv. Tricket, som jag ser det, är att leva livet för dess eget skull. Det här att söka "mening" känns för mig lite som överklassens och den akademiska övre medelklassens sökande "efter vad de vill göra med sitt liv". Har man växt upp med narrativet "du skall fixa ett jobb och klara dig" så blir det här med "mening" tämligen... akademisk.
Föga överraskande fann jag att Ciorans far var präst, vilket tycks överensstämma precis med ett sånt här synsätt på världen, saknande av mening, grubblande på döden. Jodå, de flesta är nog mer eller mindre förfärade för döden, men att gå och gräva ned sig i den?
Som Heberlein också påpekar, så verkar det här vara fråga om en ytterst självupptagen själ, kanske lite aspietendenser? Men jag håller inte riktigt med henne om att det bara skulle vara ett ungdomsfenomen att känna förfäran inför döden, och en rätt grundläggande pessimism emellanåt. Det har jag gjort i alla åldrar.
Cioran, en lätt självupptagen tänkare som var fullt upptagen med att undersöka sig själv och människorna. Han hittade ingen mening med livet. Funderade tydligen på självmord tills han dog naturligt vid hög ålder. Led av sömnlöshet, kände hat mot andra människor. Var tydligen Nazist, men lite som Heidegger, inte så mycket för att hans filosofi krävde det, utan mer att han var en som följde med dit vinden blåser. Men "västerlandets förfall" var något som kanske pushade honom in i de spåren.
Som livsstil kan pessimismen handla om att inte vara upp i det blå, inte vara optimist. Acceptans av livet som det är.
Pessimismen har sina mer precisa filosofiska rötter i Schopenhauer, tillvaron inte kan rättfärdigas. "tillvarons värde". Edvard von Hartman livets värde är negativt. Inte Stoicism, som mer handlar om tillvaron som den är.
Spengler(född 1880), västerlandets förfall(typiskt för 20 åringar enligt Heberlein "Barnsligt och onyanserat, extremismens lockelse").
Ann Heberlein, trevlig filosof uttryckte det rätt bra, vissa kan tycka att livet är meningslöst, men för den delen inte tycka att det är värt att avsluta. (Jag personligen ser själva livet som meningen med att leva). Men tanken är att existensen skall vara sådant lidande att leva skall inte vara mödan värt.
Programledaren - "Bör man lyssna på en som varit ute på nazistiskt vatten". Gillar inte invandrarmängden på tunnelbanevagnen.
Tomas menar sedan att en mer pessimistisk inställning till människans framgång skulle kunna öppna för en mer radikal miljösyn, man skall inte tro att "det ordnar sig med miljön". Man kan visst göra en massa saker, men pessimismen kommer in som en provtryckning, klarar vi verkligen det här??
-------------------
Optimister är ju käcka, men som sagt gör de livet surt genom att tro att "saker går". Men någon direkt pessimism behövs inte för ett återhållsamt liv. Tricket, som jag ser det, är att leva livet för dess eget skull. Det här att söka "mening" känns för mig lite som överklassens och den akademiska övre medelklassens sökande "efter vad de vill göra med sitt liv". Har man växt upp med narrativet "du skall fixa ett jobb och klara dig" så blir det här med "mening" tämligen... akademisk.
Föga överraskande fann jag att Ciorans far var präst, vilket tycks överensstämma precis med ett sånt här synsätt på världen, saknande av mening, grubblande på döden. Jodå, de flesta är nog mer eller mindre förfärade för döden, men att gå och gräva ned sig i den?
Som Heberlein också påpekar, så verkar det här vara fråga om en ytterst självupptagen själ, kanske lite aspietendenser? Men jag håller inte riktigt med henne om att det bara skulle vara ett ungdomsfenomen att känna förfäran inför döden, och en rätt grundläggande pessimism emellanåt. Det har jag gjort i alla åldrar.
torsdag 24 mars 2016
Platon - Dialogen Sofisten
Sofisten ingår i en serie som antagligen var tänkt som tre delar. Platon gör uppdelningen av "filosofinära tänkanden" i tre grupper, Sofist, Statsman och Filosof. Bevarat finns dialogerna "Sofisten" och "Statsmannen", men Filosofen har man inte hittat. Kanske den brann upp i Alexandria...?
I dialogen Sofisten sitter Sokrates, förstås, på något trevligt ställe i Aten, unge Thetaitetos är åter med, och nu även en influgen filosof från Elea, som i dialogen kallas "Gästen". Sokrates kommer då in på de olika tänkartyperna ovan, och ber Gästen att tillsammans med Thetaitetos undersöka, till att börja med, vad Sofisten är för en typ.
De flesta som läser min text här är nog lite så där allmänt bekant med Sofisterna i Aten, en grupp män med talets gåva som lärde ut talets gåva till välbeställda medborgare i Aten. Mer övertalning än fiskande efter sanning. Fortfarande synnerligen gångbart, eller hur?
Nå, "Gästen" tar ledningen i undersökningen, bollar med Thetaitetos, och börjar med en en typisk Platon, han delar upp saker i nindre och mindre bitar, där varje nivå skall vara fullständig. Till att börja med testar han detta på en "metare", lite oklart vad en metare gjorde i Aten, verkar varit lite i trakten av notfiskare i Stockholms ström, men:
Metaren har någon slags yrkesskicklighet.
Yrken kan delas in i "produktion", typ bonde eller "förvärv" typ distribuera vad andra producerat
Metaren förvärvar.
Förvärvarna delas ned i byteshandel eller "beslagskonst", Metaren lägger beslag på fisken.
Beslagskonsten kan sen delas ned i Jakt eller typ röva/tjuva. Metaren jagar. Und so weiter.
Man kommer fram till att Metaren Förvärvar, genom att lägga beslag på, Beslag på djur, Djur i sjön, Fiskar närmare bestämt, och det genom krokfiske(inte typ nät). De känner sig belåtna med att göra den här uppdelningen för att definiera en fiskare. Så låt oss nu köra detta på Sofisten.
Vad blir resultatet? De delar upp från "toppen", och kommer ned till att Sofisten:
Idkar förvärvskonst, Jaktkonst, Landdjursjakt, Övertalningsjakt, jakt mot en enskild, jakt mot kontant betalning av unga rika medborgare.
Han kör det där något varv till, och kommer ungefär fram till att Sofisten är en som är proffs på dispyter, hur man bäst käftar, ungefär. Och att sofisten inte egentligen besitter så mycket kunskap.
Han är mer som en konstnär, imiterar verkligheten, så att den ser trolig ut. Nog för att det är svårt, man trasslar lätt in sig i lögner.
Det här leder fram till en lång diskussion om vad som är och inte är, som jag egentligen inte fann så intressant, men lite guldkorn finns:
Gör det dem dumma? Borde man inte ens fundera på det? Lite finns den här åsikten sen vetenskapen slog igenom, man skall inte gissa.
MEN
Det man inte vet kan man ha hypoteser om, det har också vetenskapsmännen. Som sedan provas. Så länge man inte tar en "trolig hypotes" för fakta så är en hypotes bra. Problemet är att "folk" gärna vill ha fakta, och gärna gör om "den troliga hypotesen" till fakta.
Som Uppsalabo finns ju underbara historiska exempel på att "Uppsala var Atlantis", oemotsagt länge, framtaget av Rudbeck på helt horribla grunder. Men... hur är det med religionen? Den är sannerligen inte död. Och jag personligen varken vill eller kan döda religionen, tanken på ett liv efter detta. Tanken på en evig oexistens är inte helt lättsmält.
Och människornas värld, vad är kärlek, vad är en bra politik osv. där ligger fältet öppet för spekulationer, här finns ingen "sanning". Är det här man hittar skitsnackarna. Sofisterna?
I dialogen Sofisten sitter Sokrates, förstås, på något trevligt ställe i Aten, unge Thetaitetos är åter med, och nu även en influgen filosof från Elea, som i dialogen kallas "Gästen". Sokrates kommer då in på de olika tänkartyperna ovan, och ber Gästen att tillsammans med Thetaitetos undersöka, till att börja med, vad Sofisten är för en typ.
De flesta som läser min text här är nog lite så där allmänt bekant med Sofisterna i Aten, en grupp män med talets gåva som lärde ut talets gåva till välbeställda medborgare i Aten. Mer övertalning än fiskande efter sanning. Fortfarande synnerligen gångbart, eller hur?
Nå, "Gästen" tar ledningen i undersökningen, bollar med Thetaitetos, och börjar med en en typisk Platon, han delar upp saker i nindre och mindre bitar, där varje nivå skall vara fullständig. Till att börja med testar han detta på en "metare", lite oklart vad en metare gjorde i Aten, verkar varit lite i trakten av notfiskare i Stockholms ström, men:
Metaren har någon slags yrkesskicklighet.
Yrken kan delas in i "produktion", typ bonde eller "förvärv" typ distribuera vad andra producerat
Metaren förvärvar.
Förvärvarna delas ned i byteshandel eller "beslagskonst", Metaren lägger beslag på fisken.
Beslagskonsten kan sen delas ned i Jakt eller typ röva/tjuva. Metaren jagar. Und so weiter.
Man kommer fram till att Metaren Förvärvar, genom att lägga beslag på, Beslag på djur, Djur i sjön, Fiskar närmare bestämt, och det genom krokfiske(inte typ nät). De känner sig belåtna med att göra den här uppdelningen för att definiera en fiskare. Så låt oss nu köra detta på Sofisten.
Vad blir resultatet? De delar upp från "toppen", och kommer ned till att Sofisten:
Idkar förvärvskonst, Jaktkonst, Landdjursjakt, Övertalningsjakt, jakt mot en enskild, jakt mot kontant betalning av unga rika medborgare.
Han kör det där något varv till, och kommer ungefär fram till att Sofisten är en som är proffs på dispyter, hur man bäst käftar, ungefär. Och att sofisten inte egentligen besitter så mycket kunskap.
Han är mer som en konstnär, imiterar verkligheten, så att den ser trolig ut. Nog för att det är svårt, man trasslar lätt in sig i lögner.
Det här leder fram till en lång diskussion om vad som är och inte är, som jag egentligen inte fann så intressant, men lite guldkorn finns:
- Är det bara det som går att ta på något som "är"? Finns själen?
- "Förändring och stillastående", centralt för de tidiga grekiska filosoferna
- Då man pratar utsaga ges "Thetaitetos flyger" som exempel på en osann utsaga medan "Thetaitetos sitter" är en sann. Nu kan man sitta i flygplan...
Mot slutet finns åter en skön neddelning, nu av imitationskonsten, och en riktig pärla där är då den kloke "gästen" delar ned produktionskonsten i "den gudomliga" och den "mänskliga". Han hävdar att allt i naturen är en guds verk och fortsätter:
-...Eller skall vi använda den breda massans åsikter och uttryckssätt?
- Nämligen vilka?
- ... som går ut på att naturen alstrad dem genom ett slags spontan orsak som frambringar dem utan tanke? Eller ska vi tro att de alstras med förnuft och gudomlig kunskap som kommer från en gud?
- Kanske det är min ungdom som gör att jag ofta växlar från en åsikt till en annan
De enas inte om annat än att det människor gör är produktionskonst, okej då. Sen kommer de återigen fram till att den som "imiterar" visdom är en sofist.
===============
Det finns godbitar här. Bullshit är ju en del av verkligheten nu som då, men vad som är fakta är inte alldeles lätt att veta, som bekant. Det man skulle kunna säga är att ambitionen att söka sanningen är det som skiljer filosofen från skitsnackaren. Men - för att ljuga framgångsrikt måste man veta väldigt mycket. Och i den tråkiga verkligheten är det inte "fakta" som ligger bakom beslut, eller åtminstone inte bara. Begreppet "sannolikt" är ganska intressant.
Men jag älskar det här med att "guden skapat naturen", de hade liksom inte kommit på "Naturliga urvalet". De kommer fram till att de inte vet så noga.
Gör det dem dumma? Borde man inte ens fundera på det? Lite finns den här åsikten sen vetenskapen slog igenom, man skall inte gissa.
MEN
Det man inte vet kan man ha hypoteser om, det har också vetenskapsmännen. Som sedan provas. Så länge man inte tar en "trolig hypotes" för fakta så är en hypotes bra. Problemet är att "folk" gärna vill ha fakta, och gärna gör om "den troliga hypotesen" till fakta.
Som Uppsalabo finns ju underbara historiska exempel på att "Uppsala var Atlantis", oemotsagt länge, framtaget av Rudbeck på helt horribla grunder. Men... hur är det med religionen? Den är sannerligen inte död. Och jag personligen varken vill eller kan döda religionen, tanken på ett liv efter detta. Tanken på en evig oexistens är inte helt lättsmält.
Och människornas värld, vad är kärlek, vad är en bra politik osv. där ligger fältet öppet för spekulationer, här finns ingen "sanning". Är det här man hittar skitsnackarna. Sofisterna?
tisdag 8 mars 2016
Moralisk princip eller moralisk känsla? Båda!
Om vi kombinerar moralisk känsla med moraliska principer kan vi komma rätt i etiska spörsmål.
Så tror i alla fall Tomas Dabay i en artikel i Philosophy now issue 112.
Moraliska känslor, Hittar rötterna i Hume, som litade på magkänslan. Vi gillar rättvisa intuitivt, att barn för studera osv.
Kant med sitt Kategoriska Imperativ tar en annan väg och anser att man bör göra på ett sätt som antagligen alla gör. Inte lita på sin egen intuition för mycket.
Och tanken är att om man stöter på ett moraliskt spörsmål och spontant använder det ena av de två så kan man provtrycka med det andra.
------------------
Varför inte? Ganska bra tanke. Om vi omsätter det till flyktingpolitik -
Vissa känner spontant att "det blir för många" eller "vi kan ju inte låta dem dö där nere". Då kan man provtrycka med vilka principer som brukar gälla för flyktingmottagning, vilka principer det nu är.
Eller om man har principer, typ "Alla borde få komma" eller "det bör delas lika mellan alla länder" så kan man ju se lite vad som händer i maggropen då man verkligen uttalar det. Köps!
onsdag 27 januari 2016
Den stabila verkligheten (?)
Parmenides såg världen som utan förändring, Herakleitos såg den som ständigt i rörelse. Var har dessa tankar tagit vägen i dagens tänkande?
Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"
Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.
Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.
Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.
Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen
------------------
Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?
Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"
Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.
Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.
Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.
Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen
------------------
Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?
måndag 18 januari 2016
Platon - Dialogen Theaitetos
Efter den i mitt tycke sega Parmenides en trevligare och mer intressant dialog. Här är scenen att Euklides träffar Terpsion nånstans i krokarna runt Aten, det är krig på gång och den sympatiske Theaitetos har blivit skadad. Euklides kommer nostalgiskt ihåg hur briljant denne man var som ung, Han har skrivit ned ett samtal mellan Theaitetos och - the one and only - Sokrates. Han ber sin slav läsa högt.
Dialogen, där också den mer erfarne Theodoros är med handlar om kunskap. Sokrates ställer frågan om vad kunskap är till den unge, fule Teaitetos, som försöker så gott han kan. Och de letar sig framåt.
T försöker först djärvt med "det man lär sig i skolan eller som hantverk".
S svarar att det är det man lär sig, men vad är kunskapen i sig?
T kliar sig lite i huvudet, blir lite osäker på S, men S försäkrar att han jobbar med att få folk att öppna sig, och T tar nya tag.
T säger : Kunskap är det man förnimmer.
Sedan följer en klassisk ding an sich - dialog där S tar en massa exempel på vad man förnimmer olika. Lite kul nog använder han färgen "vit" som något som inte är något i sig. (Men vetenskapligt kan man ju nu definiera färgen vit. Men vi upplever den olika).
Alltså lite fenomenologi, vi upplever ju något subjektivt. Som Theodoros och Platon börjar diskutera anser den tidigare Protagoras att Människan är alltings mått. De vänder och vrider på detta lite, visst är inte allt upp till var och en att betrakta, men den personliga upplevelsen färgas.
Kunskapen kan ju också vara om något man tidigare sett, man har ju minne.
Sen blir det en liten utvikning där Platon beskriver Filosofen.
Kunskapen kan ju också vara om något man tidigare sett, man har ju minne.
Sen blir det en liten utvikning där Platon beskriver Filosofen.
Filosofen som den förvirrade vetenskapsmannen, som inte blir imponerad av det andra hänförs av. Folk som yvs över att de gör lägre saker än filosofi, t.ex. hantverk eller politik och är stöddiga över det, att så märkvärdiga är de inte. Klokt- skilj på när det är strid om ord och när det är diskussion på riktigt
Ett ganska långt resonemang om "är allt i rörelse" och de kommer tillbaka till Protagoras igen. Bygger mycket på den enskildes förnimmelser och om de är sanna för denne. Men "svinet är inte alltings mått" trots att grisen också ser. Och man minns saker, trots att man inte ser dem just då. Och man får gå med på att en skomakare vet mer om skomakeri än en lekman. I extremen kan man tycka att Protagoras menar att allt är "rätt för var och den". Men det kritiserar Platon. Man söker ju trots allt lärare. Det är i själen själva förnimmandet sker, sinnena är mest kanaler. då man resonerar om kunskaperna
S: tar om det igen - vad är kunskap?
T: Försöker igen - "Den Sanna åsikten"
Frågan blir då förstås vad "sann" åsikt är, eller snarare falsk. Man kan ju missta sig. Olika människor har olika lätt att ta till sig ny info och hehandla den på bra sätt- vax
S : Kunskap är att äga kunskap. Man tillägnar sig kunskapen, och sen har man den. Fast har man fått tag på felaktig kunskap så blir den också kvar och det är ju inte så bra.
T: men jag har hört att en redogörelse gör situationen bättre
S: ger sig in i en lite Heideggersk utläggning om det "atomära" som bara kan namnges, men det sammansatta kan beskrivas genom delarna. Han ger sen exempel på att det är knivigt att få till en bra redogörelse . Ger exempel på att man måste kunna delarna för att kunna skriva det hela m.m. Och bara för att man vet om att en vagn har hjul och korg vet man inte lika bra vad en vagn är som en vagnmakare som kan alla delar. Dessutom är det svårt att unikt kunna beskriva något utan att man tänker på något annat.
Det hela mynnar ut i att Sokrates säger att det inte går att säga vad kunskap är. Men det tycks ändå som om man fått en hel del ledtrådar, och välgrundad sann åsikt tycks inte vara helt fel ända
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)