Uppsala

Uppsala

söndag 27 april 2014

Rand om Politiska rättigheter

Kanske det hon är mest känd för - att hon värnar om Laissez-faire kapitalismen. Det enda staten skall begränsa är det kriminella. Sen skall inget regleras. All form av skatt skall i princip vara frivillig, man skall inte behöva betala för andras sjukvård osv.

Äganderätten skall komma genom att man förtjänar sin egendom vilken sen ingen har rätt att ta ifrån denne. Hon fördömer alla sociala program med motivationen "på vems bekostnad".

Artikeln skrevs 1963 och behandlar främst amerikansk politik, där alla demokraternas reformer ses som dåliga exempel och hot mot den personliga friheten.

---------------

Ja, inga överraskningar här. Och åter så är det myntets ena sida hon bedriver lobbying för : Motsättningen mellan frihet och jämlikhet i ett samhälle. Vad kan man säga för nytt om det? Vad är läget i Sverige nu? Vare sig vi vill det eller inte har vår omvärld, med globaliseringen drivit i en riktning mot det som Rand knuffar för. Mindre pengar finns att fördela till sociala projekt.

Lite dagsnotering på vad man tycker om det här, mera att man med tiden lär sig se de olika polerna och spelet för att jämka mellan dem. På 70-talet fanns mycket pengar att fördela statligt. Men innebar det att folk jobbade sämre, att hårt arbetande människor hade sämre standard?

Jag kan not tycka, att de enda som vinner nu, är de människor som startar egna verksamheter. Människor som arbetar som anställda, med hur avancerade arbetsuppgifter som helst, förlorat. Är det verkligen riktigt att duktig forskare skall behöva vara en businessguru för att få ett riktigt högt välstånd på sitt arbete? Hur värderas arbete? Jag köper inte det här med "fri marknad" rent moraliskt. En sak är att det fungerar. Men jag anser det vara omoraliskt. Det är inte frukterna av ditt arbete som bestämmer ditt välstånd.

Och den vanliga invändningen från socialisterna, svarade någonsin Rand på den - Har man verkligen frihet om man föds in i fattigdom?

Är det demokratiska modeller som bäst hanterar de här motsättningarna? Kanske. Ibland skulle jag önska att det faktiskt var lite mera planstyrt, men med en mer högerinriktad politik än under socialisttiden. Ett rättvist fördelande av pengar efter förtjänst. Rent moraliskt tycker jag att alla bör ha samma chans i starten men sen få möjlighet att arbeta sig till ett välstånd. Skulle ett sådant samhälle kunna fungera i praktiken? Till och med bättre än nuvarande kapitalism? Varför inte? Om man kunde flytta människor till nya arbeten fast på samma ort, skulle det inte kunna ge den flexibilitet som behövs?

lördag 26 april 2014

En professionell filosofs middagsbekymmer

Har läst en artikel i Philosophy Now 100 - Philosophy in the popular imagination

En underhållande artikel av Andrew Taggart där han beskriver hur det är då han hamnar på middag och någon frågar "vad jobbar du med då" - "Jo jag jobbar med morafilosofi, med etik"

Antingen blir folk blir helt överbegistrade och tar hans ord som kommande från ovan (vilket säkert måste vara ansträngande). Eller så tycker de "Vaddå, filosofi, det leder väl ingenstans?"

"Leder ingenstans" kan då betyda

  1. Bara en massa ändlösa argumentationer som aldrig tar slut
  2. De bara försöker definiera en massa små grejer in absurdum och göra något av det
  3. Man vet aldrig vad som är rätt och fel
Taggart frågar sig sen, varför så negativ? Han misstänker att man har gett upp på att tro på att det är det sunda förnuftet som hjälper oss att förstå världen. Bättre med vad man hör från andra, känslor, instinkter  för att bestämma vad man skall göra, kanske.

Men filosofen tror då ändå att förnuftet har sin plats som beslutsunderlag - däremot så måste man ha en långsiktighet och ödmjukhet inför det man ser som förnuftigt.

Men kan inte då var och en ha sin egna lilla filosofi? Då undrar Taggart : Följer man verkligen den, tror han verkligen på den? Är den stringent, ger den verkligen en livsriktning?

Men är den den filosofi som den akademiska filosofin donar med så mycket bättre? Tja, säger Taggart, mycket är ju rätt oanvändbart, mest för att visa sin akademiska förträfflighet med att hitta krångliga argument mot krångliga frågor, Men ändå - är verkligen "göra" så mycket bättre än att "tänka"?

Det är nog ändå det, att verkligen grunna då man står inför svåra beslut, att våga vara ärliga mot oss själva, veta i vilken riktning vi vill att saker egentligen skall gå i och ta beslut efter det.

Men då - i dagens globaliserade värld, som hela tiden förändras, kan man verkligen ha en riktning där, är det inte bara att flyta med? Nej - ändå viktigare att verkligen ha något på fötterna för att hålla riktningen i sitt liv.

Till slut, är det inte väldigt själviskt att ha livsfilosofier och så? Behöver inte alls vara, säger Taggart. Att tala ärligt, att vara tydlig, att uppskatta då någon säger att man har fel, att kunna uppskatta de små sakerna.

Så - filosofisk självreflektion kommer att fortsätta att vara en ingrediens - Det kan ge oss själsro med det saker som betyder mest.

-----------------

Taggart ger ju någon slags definition här på vad filosofi är. Moralfilosofi får man anta. Att försöka hitta en riktning för sitt liv. 
Tja, jag tycker ju filosofi är något mer, att faktiskt ha åsikter om hur Världen är beskaffad. Även om moralfilosofin kanske är mer personorienterad, så är det ändå generella slutsatser man försöker dra. Hur "människan" bör leva sitt liv och interagera med andra. 

Pliktetik, Dygdetik, Utilitarism. 

Jo, de donar med såna saker. Räknar på det, till och med.  Men återigen - når det utanför institutionerna?

Men grundtanken i artikeln, att det sunda förnuftet skall få råda, det är jag helt med på. Och att man kan få hjälp med sitt tänkande från teorier om sådant man kan råka ut för.

måndag 21 april 2014

Rand om Pliktetik

Rand förklarar Pliktetik som en relatvt blind lydnad av en viss regel, utan att begripa alltför mycket varför. Mer någon auktoritet som säger åt en att "det här är rätt". Gud, staten...
Hon uppfattar konsekvensetiken som mer ansvarsfull, man tar ställning. Man gör ett val och accepterar verkligheten som den är. Pliktetiken skall också hämma de egna önskemålen, de egna livsmålen, till förmån för plikten. Och det skall uppmuntra ett liv där man bara köper de regler som finns. Självaktningen sjunker. Hennes avslutning "ta vad du vill och betala för det".
...............
Jag uppfattar inte Kants Kategoriska Imperativ (Handla som du uppfattar att en allmän lag skulle föreskriva) vara så oansvarigt som Rand säger. Man lyder inte bara blint någon auktoritet, man lyder de allmäna lagar man själv tror på. Men visst, man har ett försiktigare sätt att sätta tilltro till ens förmåga att bedöma konsekvenserna av en handling. Man tror mer på det generellt riktiga.

Som alltid - det finns gott i båda och avarter av desamma. Sektmänniskor som stänger av hjärnan och bara lyder. Jätteskönt ansvarslöst. Och de som går över lik, ljuger och skadar för att få sin vilja och sina mål igenom. Men hon belyser det fina i konsekvensetiken, att ta ansvar för saker här och nu och att försöka se konsekvensen av sitt handlande.

Så här kanske - om man har en svår fråga, och kan se konsekvenserna tillräckligt klart, följ det. Annars gör som vanligt. Ditt vanligt.





söndag 20 april 2014

Platons Staten (Efter en serie artiklar i PN 100)

Temat i senaste numret av Philosophy Now är Platon och Demokratin. Och det är till dialogen "Staten" det refereras, för övrigt det första originalverket av Hotshotfilosof jag gav mej på då jag intresserade mej för filosofi för sex år sedan.

Kort så är det Sokrates som pratar med några olika mäktiga herrar och vill egentligen visa att "justice" lönar sig. Detta igenom att måla upp en idealstat och visa på att den funkar bäst om den är rättrådig, och då skall ungefär det visa på att en person funkar så bäst också. Om överjaget styr vist.

Staten som han målar upp styrs av statstyrarexperter, Filosofer, som broilras till det från start. Och uppfostras med träning av allehanda fysiska och psykiska färdigheter för att sen kunna ta de bästa besluten. Demokrati ger han inte mycket för, halvklåpare sitter och tar beslut de inte har kapacitet att besluta om, ungefär.
.......
I den första artikeln  - av Anja Steinbaurer beskriver hon först förutsättningarna, Aten under 400-talet före, där Demokratin på vissa sätt var mindre (bara 20% fick rösta, gissa vilka…) men samtidigt var större, alla fick verkligen vara med och besluta mer i detalj, det var inte bara att rösta på sossarna och köpa paketet, liksom.

Hon pekar sen på just det, att Sokrates beskriver Demokratin som i och för sig trevlig, den ger ju frihet, men samtidigt - styrs troligen av klåpare. Skeppet av idioter - tänk om besättningen skulle turas om att navigera, då skulle man hamna i hotahejti.

Nej, Styrande är ett hantverk, som måste läras. Artikelförfattaren ställer sig sen tveksam till det, är det som att spika bräder, verkligen? Vad innebär det att vara "bra på politik".
........
Andra artikeln - Amy Pollard - hon är mer inne på, varför skrev Platon egentligen Staten? Hon läser texten som varande en manual, men tänker sig sen väl att han mer tänkt sig att Staten var till för att skaka om Atenarna lite, få dem att se styrandet med nya perspektiv, skapa debatt.

Sen beskriver hon lite kul grejer från hur Platon tänker sig det hela (det ÄR kul då man läser originaltexten också, ibland inte så kul)

  • Alla ungar sätts genast på dagis, inget föräldrabias, och sortera in alla efter kompetens
  • Kvinnor, samma chans som killar, tidigt ute med jämlikheten där
  • Gym där killar och och tjejer tränar nakna, duschar nakna
  • De intelligenta skall sätta så många ungar till världen som de bara kan
Hon går vidare med att beskriva varför en filosof INTE skulle kunna vara en kung - hen måste ju kompromissa med den etik och filosofi hen kanske företräder.

Vad var då Staten för ett dokument. Hon tror inte att det är en statsstyrarmanual, hon visar på lite inkonsistenser som finns, men kommer till slut fram till att det nog är mer ett debattinlägg, att Sokrates vill få Atenarna att lyfta sig lite. Och kanske även människor idag.
........
Tredje artikeln - Mark Tan - tar avstamp i att han tycker sig se en skepticism mot regeringar i olika demokratier nuförtiden. Kanske Platons ledare kan vara något?
Vad är en filosof - en person som passionerat försöker förstå allt.
I Platons Republik skall de blivande filosofledarna tränas i Gymnastik, Musik och Matematik. Och det hakar Tan på lite:
Gymnastiken ger en sund själ i en sund kropp, Lite att kraft behövs bakom argumenten, och att det skall ge en känsla av att vara ute med sina soldater.
Matematiken tränar upp det logiska och kritiska tänkandet, och bra med ledare som kan förstå den komplexa ekonomin.
Musik skall skapa harmoni, ge god känsla för att göra goda prioriteringar och kunna höja sig över realpolitiken emellanåt.
Alltså - ledaren är en person som regerar med förnuft.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker man om det här då?
Jag har ju läst Republiken själv, även om jag inte har den i helt färskt minne.
Det är en IDEALstat och inte nåt som praktiskt tänks fungera. Utan snarare en analogi som tas upp för att illustrera ett bra tänkande. Där kungen är överjaget.

Och den här dialogformen är lite jobbig. Sokrates delar hela tiden upp problem i tre eller fyra delar - som man inte alls känner spänner upp problemrummet - och argumenterar för dessa. Känns så där övertygande.

Men Platons tankar på ledarskap är tilltalande för mej. Den bejakar det rationella tänkandet som ledarskap, något jag tror på. Den ingrediens av ledarskapet som jag gillar. Sen utanpåverket av hyckleri, myndighet, snabba beslut och vassa armbågar är mindre tilltalande. Men de behövs för att styra. Machiavelli tar liksom upp skiten som behövs och Platon de goda sidorna. Och det går åt med tillräckligt mycket Platon, enligt det synsättet.

Och jag köper gärna det som modell för mitt överjag. Vad nakengympan med tjejerna skulle motsvara där vet jag dock inte riktigt...

fredag 18 april 2014

Wittgenstein Tractatus Logio-Philosophicus 6.1

Tough going, vad är det egentligen karln är ute efter att visa? Att logiken stämmer, att man kan spekulera i om en logisk sats gäller för "alla" värden? Jag nöjer mig med att konstatera att satserna gör det. Väntar dock med spänning på de här elementarsatserna. De som är pusselbitarna som man bygger upp världen med.

lördag 12 april 2014

Estetik - Ayn Rand om Romantiken

Rand börjar denna artikel med att kostatera att Romantiken bejakar människans fria vilja. Naturalismen förnekar densamma. Den fria viljan bryter hon sedan ned i
  • Medvetande(psykologiskt handlande) 
  • Existens(handlande i fysiska världen).
  •  Alltså - Människor med vilja och mål.

Romaner skrivna med Romantiken för ögonen har ett mål och en handling, ett budskap.
I motsats till dessa, de Naturalistiska, beskriver de mer bara ett skeende. Handlingen blir sekundär. Saker mest bara händer. Och så får man iakkta hur det påverkar människor.

Konstnären väljer sitt motiv ur sitt undermedvetna. Och där göms både Romantiskt och Naturalistiskt, och det blir altid en skön mix.

Men sedan konstaterar hon att dagens (70-talets?) konst inte innehåller någon som helst Romantiskt. Man gillar inte Hjältar, lyckliga slut och att dygden segrar. Valet av en vacker hjälte skall underförstått innebära val, normer och värden.
Det här leder hon tillbaka till 1800-talets romantiska strömning. Den fria viljan erkändes, allt skulle inte bara vara vetenskap och materialistiskt. Däremot menar hon att det bara var fria Känslor som fick fritt spelrum. Filosofin hängde inte med. Man kopplade inte den fria viljan till rationellt handlande. Det blev istället en sorglös mysticism som uppror mor Klassicismen.

Klassicismen utmålas om något väldigt regelinrutat som inte ger anden frihet. Och det som Romantiken då införde var värdeomdömen, som då skall komma före känslorna.
Men i och med att man då inte kopplade Romantiken till annat än känsla spårade det hela ut i socialism, medeltidsvurmande eller religion. Ännu mer fel blev det genom att såna som Schopenhauer hävdade att viljan stod över förnuftet. Fel, fel.

Men det fanns några som fann nåd för hennes kritik. Hugo skall ge goda människoskildringar med mål och mening, Dostojevskijs mörka figurer anses också stringenta.
Däremot Walter Scott och Dumas hjältar har primitiva, ytliga mål, som att rädda kungen eller vad det nu kan vara.
Sen då det glider framåt i tiden blir det fel. Berättelserna blir romantiska, men karaktärerna naturalistiska. Som då hos Jules Verne eller HG Wells.
eller så blir det tvärt om, så att medvetandet är fritt, men inte existensen: Avsaknad av intrig och en massa psykologiserande. Byron, tydligen.

"Populärlitteraturen" finner faktiskt viss nåd, Sunt förnuft gäller, men ställer inga abstrakta frågor. Man vet vad man vill, och sen har man faktiskt en handling. Lite som Dumas.
"Kiosklitteraturen" är värre, här är det bara stereotyper utan någon vidare handling.
Det som kommit med film och TV är alldeles för mesigt, man ber om ursäkt för att man är intelligent.
Sen nedgörs skräcklitteratur och lite annat.

Skurken är som vanligt Altruismen. Här skall inga individers mål och mening lyftas fram, inte.

Altruismen gjorde ned även Naturalismen. Schyssta Naturalister beskriver skeenden, och människors reaktioner på dessa, nog så intressant. Men så kom socialismen, och det var bara kollektivet som gällde. Tydligen är Anna Karenina av Tolstoj ett exempel på detta, "skönlitteraturens ondaste bok"

Men om man då skall skriva en bra, Romanisk historia behövs konsten att berätta en historia: Skarpsinne, Fantasi och känsla för Dramatik. En nyskapande intrig vars tema och karaktärer stämmer överens.

Men det dog med världskrigen och "nu" är det bara skräp med några få undantag där bla Hitchcock nämns. Och sen hoppas hon på en framtid där bot och bättring gjorts

....................

Och vad säger man om detta?

Först - har saker ändrats sen 70-talet? Vilka romaner skrivna har skrivits som verkligen fångat en?
Vindens Skugga av Zafon - Antagligen alldeles för Naturalistisk för henne, även om storyn är nog så stringent, hjältarna är vackra och slutet gott.

Da vinci-Koden var ju en riktig höjdare, så länge folk trodde på att den heliga graal verkligen fanns. Inte mycket till mål och mening med det. Mer än att hitta nån slags religion, inget om att välja rätt väg här i livet.

Harry Potter, då? Skulle tro att han skulle finna en viss nåd. Även om det kraschar lite åt höger och vänster skall ju Voldemort slås ned, så mål finns det. Men inte skall nån få skina, det är nog lite för altruistiska mål för henne. Det är flocken snälla trollkarlar som skall vinna. Även om Harry vill bli Auror. Och Hermione är nog en karaktär som Rand skulle gillat.

Skulle tro hon skulle tycka att det ordnat upp sig lite. Och samhället är ju onekligen mindre kollektivistiskt nu än under flowerpower.

Men vad tycker jag om detta?

Kom igen - livet är också värt att levas och avnjutas utan att vara skitnödig hela tiden. Tror Rand skulle uppskattat energin hos dagens görakarriärochcurlamorsor, även om hon nog inte uppskattar kvinnokollektivets altruistiska mål.

Men visst, jag har beslutat mig för att läsa filosofi för att bli en bättre människa. Och visst är det trevligt om en karaktär i en bok också kan vara lite roadmodel för annat än bara trivialiteter.  Kul vinkling på Romantiken i alla fall. Tar det betraktelsesättet med mig.






fredag 11 april 2014

Liten sidetrack... Om skönhet

Det här skrev jag på ett sportforum, i en dialog om det är ok med tjejer med fördelaktigt utseende som är bra på sin sport som pryder omslag till tidningar:

"Man är väl som karl lite kluven. Man vill väl inte att tjejer skall anstränga ihjäl sig för att bli vackra, men samtidigt får man nog påstå att en vacker kvinna inte är något totalt subjektivt, långt därifrån. Antagligen inte en vacker man heller. Och nog är det lite så, att det bara att gratulera de som fötts vackra, det allra mesta i det är ändå gener, och vill de exploatera sin skönhet, varför inte? Life's not fair. 

Det jobbiga är att så många tjejer anstränger sig så förbannat. Med sitt utseende. Varför? Inte får de en bättre make till sina ungar för det? Och är de ute efter sex så är det nog bättre att acceptera de gener man har och använda kvinnlig list. Får faktiskt en känsla av att det verkliga frustration fröken x och andra ger utlopp för, och det som får så många fjortistjejer att spendera så mycket kraft på morgonsminkningen är den status kvinnokollektivet ändå ger till en blondinbella. 

Men en tjej med de gyllene snitten på plats och de rätta kvinnliga formerna, som utan att styla till sig alltför mycket bara låter sig fotograferas, för att inkassera lite beundran och kosing för den estetiska upplevelsen hon nu är - varför förvägra världen det? Och henne det? Jag tycker det är trevligt att se bilder på snygga karlar också, även om jag tyvärr inte har den läggningen också, och varför vara avundsjuk på en snygg manlig idrottsman? Ok, surt att jag inte är lika snygg, men det är väl bara att njuta av den skönhet som bara överträffas av solnedgången - den vackra människan."

söndag 6 april 2014

Mer Rand... Och lite politisk filosofi

Läst lite mer i Förnuft, egoism...

Ett kapitel om Avundsjuka.
Väldigt färgat av var och när det skrevs, förstås. USA 74. Hon förfasar sig över 68,  ungefär. Men också samtidigt vilar sovjets skugga tungt över det som skrivs.
Budskapet är att det finns en massa kapabla män och kvinnor. Och att det är de som bär upp världen. Och onda som vill stoppa dem, (gärna flumfilosofer på universiteten, observera igen att det är skrivet 74). Att man rackar ned på de intelligenta, som förväntas hålla en låg profil. Av de som hatar de intelligenta och framgångsrika. varför då detta hat? Detta antas ungefär bero på att man skämmer bort ungar, som vänjer sig med lätta segrar. Och som blir sura då de inte får dessa lätta segrar då de kommer ut i verkliga livet.

Altruismen används sen som slagträ av de onda. De flesta är inte onda men de onda hörs.
Kvinnsoaken, liksom lata rikemanskvinnor och hemmafruar får sin släng av sleven, man får bilden av en framgångsrik yrkeskvinna och RUT därhemma.
Älska det goda, var objektiv och rättvis, det är budskapet.

...............

Läst lite mer av henne också. Om man nu anlägger en "högersynvinkel" så blir hon ändå problematisk. Industimannens son, är han mer värdefull än vetenskapsmannen? Det här ovan krockar lite med hennes vurmande för laissez-faire-liberalismen. Det är INTE de mest dugliga som gynnas, utan de som spelar kapitalistspelet bäst. Och deras eventuellt odugliga barn. Man kan ju tänka - det är ett stadsskick som praktiskt hyfsat funkar att dra det åt ett håll som gynnar hennes moraliska värderingar. Men det blir inte de som är "bäst i klassen" som gynnas.

Har själv (med icke-överklassbakgrund) svårt för det här med "property"  - ägande. Även högermannen inom mej. Property är inte en funktion av goda gärningar. Moraliskt borde marginalskatten sänkas finansierat av förmögenhetsskatt. Och både vänster och högermannen i mig vill att alla barn skall ha samma möjligheter till briljans. Sverige är inget dåligt land därvidlag.

Bekymret med Rand, för att hon skulle bli trovärdig för mig är att hon inte vågar sig på konceptet Klass. Det funkar inte att människor föds till att ha det hur dåligt som helst. Och hon borde fatta att Das Kapital är en teori som stämmer. För att producenterna skall kunna konkurrera måste de dra ned kostnader. Och arbetstagare måste tryckas ned. Det här har åter blivit en realitet sedan globaliseringen har urholkat nationalstaternas reglering av kapitalismen.

Men hon har mycket vettigt att säga då det gäller personlig hållning och moral.

fredag 4 april 2014

Språkfilosofi - akademisk filosofi


Det här med språk och logik som de akademiska filosoferna i den analytiska fåran sägs knuffa mest för, kan det vara nåt, för en som inte behöver livnära sig på filosofin?

Jag har läst ett par artiklar i Philosophy Now 100 och är tveksam.

I en artikel "existerar språk" resonerar man omkring vad ett språk egentligen är. En kovention mellan människor för kommunikation, något medfött som barnen använder, skillnader i dialekter, huruvida språk kan betraktas vetenskapligt.

Vad ger det mig? Jo, man kan spekulera i hur det fungerar, vad kommunikation är. Och visst, jag sitter i möten med folk från andra världsdelar och "pratar engelska" och inte är det riktigt samma språk vi pratar. Det är mer en ambition till kommunikation, som fungerar mer eller mindre bra. Men skulle det kunna fungera bättre om man visste mer om språk?

Lär vi oss mer om kommunikation? Lär vi oss mer om människan? Kanske.

Om man skall vara lite neg: språk och ännu mer logik är något som faktiskt påminner om vetenskap, något som kan "betraktas" och räknas på, så det kan kännas berättigat ur ett akademiskt perspektiv. Det är nåt humanistiskt som bär något naturvetenskapligt kvantifierbart med sig och mattenissar, människor som älskar att gå ner i detalj och visa sig på styva linan. Det är i att hantera detaljer, kunna argumentera, visa lågnivå som människor tror att de visar briljans. Men inte ens vetenskapen klarar sig utan hypoteser och slutledningar. Den delen av tänkandet jag gillar. Då man höjer sig en nivå, släpper sargen och vågar tänka stort. "Tänka rätt" räcker inte.

Jag har varit både chef och tekniker. Tänkt strategiskt och hanterat lågnivå. kan båda.men i mitt arbetsvärld finns det för få briljanta som tänker stort. De som tar besluten är mera intesserade av att ta beslut än att vara länge i osäkerheten, låta de stora sakerna ta stor tankemöda. 

Ocf filosoferna verkar ta sin tillflykt till det lilla där de kan ha "rätt".  Och i naturvetenskaperna, som numer är vetenskapens område, finns det "rätt". Men sällan i det som rör människor. Så bra, för de som gillar lågnivå, låt dem hålla på med matte, programmering, argumentering och predikatlogik. ,en det måste finnas en sfär för de som vill höja blicken.