Platons Staten - Vis, Modig, Besinningsfull och rättrådig

Efter att ha filat lite på sin idealstat tillsammans med Glaukon, vilken musik de skall lyssna på, vilka gudar man skall ha, i vilken omfattning man skall ha lagar har Sokrates kommit fram till ett första utkast till idealstat, med Väktare, Krigare och arbetare av olika slag.

Han vill provtrycka staten lite och vill kolla om den är god. Lite oklart hur, så delar Sokrates ned godheten i de fyra delar som rubriken beskriver. (De här neddelningarna är verkligen irriterande! Samma görs av allehanda debattörer även nuförtiden. Det man som kunnig i grundläggande algebra vill säga är: Visa att dina komponenter spänner upp rummet av alla möjliga lösningar! I det här fallet - att den goda staten inte kan uttryckas på annat sätt.). Alltnog, det här kommer han fram till för de olika delarna:

VIS

Staten är vis översätter han med beslutsklok och det hittar han i väktarna, de fulltränade styrande filosoferna.

MODIG

Och modig är då i bemärkelsen militärt tapper. Han har beskrivit hur man skall träna soldaterna, så det är svaret på att staten är modig - vi har vältränade soldater.

BESINNIGSFULL
Den här är lite lurigare. Att de som är herre över sina primitiva känslor är helt klart Väktarna. Men sedan är det ungefär så, att alla i idealstaten tycker att det är bra att väktarna härskar, så hela staten blir liksom lite indirekt besinningsfull. Det enkla folket kommer lita på att Väktarna sätter sig över deras primitiva behov.

RÄTTRÅDIG
Den sista ingrediensen i en god stat och människa. Nu analyserar Sokrates läget, rättrådigheten skall vara den sista pusselbiten, och han konstaterar efter en del resonemang att det som är rättrådigt är att hålla sig till det man skall. Är man soldat skall man vara modig, är man väktare skall man vara klok osv. Annars blir det oordning.

Efter en del resonemang kommer de sedan fram till att man verkligen kan likna en människa vid en stat, vi har en funktion i skallen som är överjag, vi har vår kämpaanda och envishet, bitar som Platon tycker sig finna i såväl sin idealstat som i en människas person. Därför bör vi då följa denna idealstat, och Platon kommer, lite för mig tveksamt, fram till att en person som är så välordnad inte kommer att bli någon Machiavellifurste som låter ändamålet helga medlen, utan en god och rättrådig medborgare.