Filosofiska rummet - Pessimismen, Cioran

Filosofiska rummet den 25 mars 2016 handlar om Pessimismen, närmare bestämt om den Rumänske till Paris invandrande filosofen Cioran, som var verksam ungefär samtidigt som Camus och Sartre. Ann Heberlein, etiker och Tobias Dahlkvist som skrivit en bok om Cioran deltar i programmet.

Cioran, en lätt självupptagen tänkare som var fullt upptagen med att undersöka sig själv och människorna. Han hittade ingen mening med livet. Funderade tydligen på självmord tills han dog naturligt vid hög ålder. Led av sömnlöshet, kände hat mot andra människor. Var tydligen Nazist, men lite som Heidegger, inte så mycket för att hans filosofi krävde det, utan mer att han var en som följde med dit vinden blåser. Men "västerlandets förfall" var något som kanske pushade honom in i de spåren.

Som livsstil kan pessimismen handla om att inte vara upp i det blå, inte vara optimist. Acceptans av livet som det är.

Pessimismen har sina mer precisa filosofiska rötter i Schopenhauer, tillvaron inte kan rättfärdigas. "tillvarons värde". Edvard von Hartman livets värde är negativt. Inte Stoicism, som mer handlar om tillvaron som den är.
Spengler(född 1880), västerlandets förfall(typiskt för 20 åringar enligt Heberlein "Barnsligt och onyanserat, extremismens lockelse").

Ann Heberlein, trevlig filosof uttryckte det rätt bra, vissa kan tycka att livet är meningslöst, men för den delen inte tycka att det är värt att avsluta. (Jag personligen ser själva livet som meningen med att leva). Men tanken är att existensen skall vara sådant lidande att leva skall inte vara mödan värt.

Programledaren - "Bör man lyssna på en som varit ute på nazistiskt vatten". Gillar inte invandrarmängden på tunnelbanevagnen.

Tomas menar sedan att en mer pessimistisk inställning till människans framgång skulle kunna öppna för en mer radikal miljösyn, man skall inte tro att "det ordnar sig med miljön". Man kan visst göra en massa saker, men pessimismen kommer in som en provtryckning, klarar vi verkligen det här??

-------------------

Optimister är ju käcka, men som sagt gör de livet surt genom att tro att "saker går". Men någon direkt pessimism behövs inte för ett återhållsamt liv. Tricket, som jag ser det, är att leva livet för dess eget skull. Det här att söka "mening" känns för mig lite som överklassens och den akademiska övre medelklassens sökande "efter vad de vill göra med sitt liv". Har man växt upp med narrativet "du skall fixa ett jobb och klara dig" så blir det här med "mening" tämligen... akademisk.

Föga överraskande fann jag att Ciorans far var präst, vilket tycks överensstämma precis med ett sånt här synsätt på världen, saknande av mening, grubblande på döden. Jodå, de flesta är nog mer eller mindre förfärade för döden, men att gå och gräva ned sig i den?

Som Heberlein också påpekar, så verkar det här vara fråga om en ytterst självupptagen själ, kanske lite aspietendenser? Men jag håller inte riktigt med henne om att det bara skulle vara ett ungdomsfenomen att känna förfäran inför döden, och en rätt grundläggande pessimism emellanåt. Det har jag gjort i alla åldrar.

Platon - Dialogen Sofisten

Sofisten ingår i en serie som antagligen var tänkt som tre delar. Platon gör uppdelningen av "filosofinära tänkanden" i tre grupper, Sofist, Statsman och Filosof. Bevarat finns dialogerna "Sofisten" och "Statsmannen", men Filosofen har man inte hittat. Kanske den brann upp i Alexandria...?

I dialogen Sofisten sitter Sokrates, förstås, på något trevligt ställe i Aten, unge Thetaitetos är åter med, och nu även en influgen filosof från Elea, som i dialogen kallas "Gästen". Sokrates kommer då in på de olika tänkartyperna ovan, och ber Gästen att tillsammans med Thetaitetos undersöka, till att börja med, vad Sofisten är för en typ.

De flesta som läser min text här är nog lite så där allmänt bekant med Sofisterna i Aten, en grupp män med talets gåva som lärde ut talets gåva till välbeställda medborgare i Aten. Mer övertalning än fiskande efter sanning. Fortfarande synnerligen gångbart, eller hur?

Nå, "Gästen" tar ledningen i undersökningen, bollar med Thetaitetos, och börjar med en en typisk Platon, han delar upp saker i nindre och mindre bitar, där varje nivå skall vara fullständig. Till att börja med testar han detta på en "metare", lite oklart vad en metare gjorde i Aten, verkar varit lite i trakten av notfiskare i Stockholms ström, men:
Metaren har någon slags yrkesskicklighet.
Yrken kan delas in i "produktion", typ bonde eller "förvärv" typ distribuera vad andra producerat
Metaren förvärvar.
Förvärvarna delas ned i byteshandel eller "beslagskonst", Metaren lägger beslag på fisken.
Beslagskonsten kan sen delas ned i Jakt eller typ röva/tjuva. Metaren jagar. Und so weiter.
Man kommer fram till att Metaren  Förvärvar, genom att lägga beslag på, Beslag på djur, Djur i sjön, Fiskar närmare bestämt, och det genom krokfiske(inte typ nät). De känner sig belåtna med att göra den här uppdelningen för att definiera en fiskare. Så låt oss nu köra detta på Sofisten.

Vad blir resultatet? De delar upp från "toppen", och kommer ned till att Sofisten:
Idkar förvärvskonst, Jaktkonst, Landdjursjakt, Övertalningsjakt, jakt mot en enskild, jakt mot kontant betalning av unga rika medborgare.

Han kör det där något varv till, och kommer ungefär fram till att Sofisten är en som är proffs på dispyter, hur man bäst käftar, ungefär. Och att sofisten inte egentligen besitter så mycket kunskap.
Han är mer som en konstnär, imiterar verkligheten, så att den ser trolig ut. Nog för att det är svårt, man trasslar lätt in sig i lögner.

Det här leder fram till en lång diskussion om vad som är och inte är, som jag egentligen inte fann så intressant, men lite guldkorn finns:

• Är det bara det som går att ta på något som "är"? Finns själen?
• "Förändring och stillastående", centralt för de tidiga grekiska filosoferna
• Då man pratar utsaga ges "Thetaitetos flyger" som exempel på en osann utsaga medan "Thetaitetos sitter" är en sann. Nu kan man sitta i flygplan...

Mot slutet finns åter en skön neddelning, nu av imitationskonsten, och en riktig pärla där är då den kloke "gästen" delar ned produktionskonsten i "den gudomliga" och den "mänskliga". Han hävdar att allt i naturen är en guds verk och fortsätter:

-...Eller skall vi använda den breda massans åsikter och uttryckssätt?

- Nämligen vilka?

- ... som går ut på att naturen alstrad dem genom ett slags spontan orsak som frambringar dem utan tanke? Eller ska vi tro att de alstras med förnuft och gudomlig kunskap som kommer från en gud?

- Kanske det är min ungdom som gör att jag ofta växlar från en åsikt till en annan

De enas inte om annat än att det människor gör är produktionskonst, okej då. Sen kommer de återigen fram till att den som "imiterar" visdom är en sofist.

===============

Det finns godbitar här. Bullshit är ju en del av verkligheten nu som då, men vad som är fakta är inte alldeles lätt att veta, som bekant. Det man skulle kunna säga är att ambitionen att söka sanningen är det som skiljer filosofen från skitsnackaren. Men - för att ljuga framgångsrikt måste man veta väldigt mycket. Och i den tråkiga verkligheten är det inte "fakta" som ligger bakom beslut, eller åtminstone inte bara. Begreppet "sannolikt" är ganska intressant. 

Men jag älskar det här med att "guden skapat naturen", de hade liksom inte kommit på "Naturliga urvalet". De kommer fram till att de inte vet så noga.

Gör det dem dumma? Borde man inte ens fundera på det? Lite finns den här åsikten sen vetenskapen slog igenom, man skall inte gissa.
MEN
Det man inte vet kan man ha hypoteser om, det har också vetenskapsmännen. Som sedan provas. Så länge man inte tar en "trolig hypotes" för fakta så är en hypotes bra. Problemet är att "folk" gärna vill ha fakta, och gärna gör om "den troliga hypotesen" till fakta.
Som Uppsalabo finns ju underbara historiska exempel på att "Uppsala var Atlantis", oemotsagt länge, framtaget av Rudbeck på helt horribla grunder. Men... hur är det med religionen? Den är sannerligen inte död.  Och jag personligen varken vill eller kan döda religionen, tanken på ett liv efter detta. Tanken på en evig oexistens är inte helt lättsmält.
Och människornas värld, vad är kärlek, vad är en bra politik osv. där ligger fältet öppet för spekulationer, här finns ingen "sanning". Är det här man hittar skitsnackarna. Sofisterna?

Moralisk princip eller moralisk känsla? Båda!

Om vi kombinerar moralisk känsla med moraliska principer kan vi komma rätt i etiska spörsmål.

Så tror i alla fall Tomas Dabay i  en artikel i Philosophy now issue 112.

Moraliska känslor, Hittar rötterna i Hume, som litade på magkänslan. Vi gillar rättvisa intuitivt, att barn för studera osv.

Kant med sitt Kategoriska Imperativ tar en annan väg och anser att man bör göra på ett sätt som antagligen alla gör. Inte lita på sin egen intuition för mycket. 

Och tanken är att om man stöter på ett moraliskt spörsmål och spontant använder det ena av de två så kan man provtrycka med det andra.

------------------

Varför inte? Ganska bra tanke. Om vi omsätter det till flyktingpolitik - 

Vissa känner spontant att "det blir för många" eller "vi kan ju inte låta dem dö där nere". Då kan man provtrycka med vilka principer som brukar gälla för flyktingmottagning, vilka principer det nu är.

Eller om man har principer, typ "Alla borde få komma" eller "det bör delas lika mellan alla länder" så kan man ju se lite vad som händer i maggropen då man verkligen uttalar det. Köps!