En sak som slagit mig i år är alla som har finare namn än Johansson är rätt uniforma. Och rätt distanslösa. Magnus Uggla, Anna Ternheim, Isabella Lundgren kommer alla från bakgrunder som inte är arbetarklass. Och de beklagar sig väldigt över hur jobbigt de har det med sina karriärer och vardagsbekymmer. Vad de inte ens reflekterar över är följande:
De behöver inte jobba åtta till fem.
Jag upprepar
De behöver inte jobba åtta till fem.
Och det är så tydligt. Även för mej, som växt upp i ett enkelt hem, där pappa gjorde en liten klassresa, så att jag kunnat läsa på universitet. Jag ser mina kompisar från höghus och kedjehusområdena där jag växte upp, och jag ser de jag umgås med nu, folk från "bättre hem", inte nödvändigtvis överklass, även om jag känner en del med den bakgrunden, utan även de som kommer från akademiska hem.
Det är inte pengarna som skiljer. Det är livshistorien. Ingen av mina kompisar från den mindre tjuisiga Stockholmsförorten funderade på "vad de ville göra med sina liv". Svaret var enkelt - man skulle få ett jobb. OK, ett bra jobb, kanske kul, men framför allt en inkomstkälla. Så att livet fungerade. Den dimensionen verkar saknas hos de jag ser nu. Och hos Lundgren, Ternheim och Uggla. Det är så självklart för dem att de skall slippa jobba.
Och sen finns det ju en klass av människor, allt större, som ligger UNDER det här med jobb. Som skulle drömma om att ha ett jobb.
Frågan blir då - borde inte samhället se till att alla jobbade? Åttatillfem? Måste det bli Sovjet av det? Tänker att det skulle kunna vara tvärt om, om man såg en nation som ett företag. Tänk om det var de som hade bästa anlagen för det som hade hand om riskkapitalet?
Uggla och Ternheim kunde sjunga åttatillfem. Och få betalt efter gjord samhällsnytta. Antagligen mindre än en hyfsad distriktsläkare.
Uggla och Ternheim kunde sjunga åttatillfem. Och få betalt efter gjord samhällsnytta. Antagligen mindre än en hyfsad distriktsläkare.
