Varför tycker filosoferna att konst är så pass intressant?
Jag har just läst de första artiklarna i Philosophy now issue 108, i denna utgåva är temat just konst.
Och min första fråga då jag stöter på konsten i filosofiska sammanhang - varför bryr sig filosoferna så pass mycket? Om konst och estetik. Jorden snurrar på, människorna lever sina liv med eller utan konst. Det verkar ganska meningslöst att bry sig om något så pass oanvändbart som konst. Eller? Låt oss se vad som sägs i artiklarna:
I förordet inleder Grant Bartley med att beskriva det paradigmskifte, där Marcel Duchamp, genom ställa ut en toastol som konst, 1917 ändrade på synen på vad konst är, från att vara något väsentligen vackert, till att istället vara det konstnären säger vara konst.
Bartley menar att konstens mål samtidigt ändrades, från att "kultivera ögat" till att snarare ge betraktaren nya sätt att se världen.
Att spåra konsthistoriken från romantiken, via modernismen till postmodernismen är en övning som skall kunna hjälpa oss att se vad som komma skall, genom att se på det senaste inom konsten. Bartley tycker sig se att man går mot en pluralism, ett tillstånd där "allt är tillåtet". Kanske det.
Och vad som är bra konst, det definieras av var och en.
I huvudartikeln för ämnet Konst diskuterar Daniel Vargas Gomez "art as an encounter". Konsten som ett möte. Då alltså mellan konstnären och betraktaren.
Medan konsten efter tiden har blivit mer tillgänglig för alla ser Gomez att "konstens perspektiv har förlorats". Han diskuterar konstens värden, för att verkligen förstå ett konstverk rätt behöver betraktaren rätt förstå det konstverk som betraktas för att verkligen kunna uppskatta det till fullo.
De värden som konstnären väver in i konstverket och som blandas med de värden som betraktaren själv har.
Vad är det då frågan om för "värden"? Konstnären har alltid en avsikt då han gör ett konstverk, även om han bara skvätter lite målarfärg på en duk. Det konstnären skapar är något subjektivt (till skillnad från ingenjören, som skapar en mobiltelefon). Det är det "själsliga värdet" hos konstnären som vävs in i verket.
Sedan har då betraktaren att försöka uppfatta dessa värdet hos det konstverk som betraktas, konstnärens "unika spiritualitet". Och kanske behöver varje samhälle hitta sin egen spiritualitet för att hitta konstens plats i just det samhället. Öppenhet för vad konstären vill berätta och ens egna värderingar är i alla fall vad det handlar om.
---------------
Nå, artikelförfattarna förutsätter att konsten har sin plats i filosofin. Men känner jag att jag får någon ledtråd till varför det skulle vara så? Vilka ser egentligen på konst? Vad är "konst"? Det jag omedelbart tänker på är gallerier och museer, där någon liten kulturelit går omkring med sina nötta palestinasjalar, och med överklasspråk avmätt kommenterar det som visas. Tavlor, skulpturer. Men visst, det är fler som söker upp konsten än förr. Och utvidgar man konsten till att omfatta även mer populära filmer, bestsellers och musik, så visst blir det något som kreti och pleti får sig till livs. Nå, men försöker då den som tar till sig det här lättare utbudet verkligen förstå vad konstnären vill skapa?
Kanske. Jag och dottern satt och kollade på den utmärkta tecknade filmen "Anastasia" för kanske 15:e gången. Det är en Pappa-Dotter grej sedan många år, hon är 16 nu. Och visst, vi kommenterar ju den totala avsaknad som visas för den situation som de fattiga i Ryssland hade under Tsarväldet, i storyn är det Rasputins fel att det går som det går, revolution och skjuten Tsarfamilj(utom Anastasia, då). Det krockar med det mer vänsterinriktade synsätt som finns här i Sverige och som jag och dottern också delar. Ja, kanske det här konstverket lite grann hjälper oss att se världen.
Möjligen har jag sett något av varför konsten skulle vara intressant för filosofin. Men jag läser nog hellre en bok eller en artikel.
