En artikel från Philosphy now Issue 118
Sartres liv i frankrike sammanföll ju med i tur och ordning Andra Världskriget, Frankrikes koloniala krig i Indokina, Algeriet och Vietnam.
Måste börja med en roman jag läser nu, "Ekon av längtan" av Tamara McKinley. Lite Nora Roberts så där fast europeiskt. Välbärgad flicka som inte gör som rika pappa vill, blir fattig sjuksköterska ett tag, hennes artistiska kompisar åker till Spanska Inbördeskriget på de "rödas" sida. Hamnar sen i bohemiska kretsar i Paris, där hennes mor är uppväxt, i fin familj.
Det här känns på något sätt patetiskt. För en som inte är från bättre bakgrund. Och med de känslorna läser jag om Sartres engagemang. Han var Anti-Frankrike, pratade sig varm för Human Rights. Att fattiga människor kanske behöver kollektivet mer än personen. Men samtidigt är Sartre en som mycket diskuterade individen. Han kommer tydligen fram till i "being and nothingness" till att "alla måste skapa sitt liv". Samma i "Existentialism is a humanism". Den går ut på Guds död, kyrkans släppta grepp och att alla måste göra val. Väldigt likt Kierkegaard det lilla jag läst.
Artikelförfattaren, Hamid Andishan, pratar sig till slut lite om vart det tagit vägen nu, långt efter Sartres död. Makter som just i namn av "human rights" invaderar och skapar oreda. Zizek är tydligen inne på det här spåret.
----------------
Det här känns lite så, att makten och godheten är varandras ganska nära släktingar. Att det här kommer från bakgrunder av en hel del hybris, att det bygger på bakgrunder som skapats av att vissa kunnat "förverkliga sig" och inte behövt falla särskilt hårt då de kraschlandat, eftersom dessa bakgrunder byggt på pengar skapade av andras slit.
Att var och en tjänar sina pengar och sköter sig själva, och ställer krav på att få leva i trygghet, känns som något som jag förstår att de här människorna har svårt att ta till sig.
