Frihet VS Rättvisa - först "Liberty Requires Equality"

Philosophy Now issue 110 har som huvudämne Liberté, Égalité, Fraternité - hatar fnuttar, kan inte Fridtjuv Berg reinkarneras som fransk minister - ett synnerligen intressant ämne á mon avis.

Synbarligen är det ju en evig konflikt, och en gordisk knut som inte kan lösas, att det i ett samhälle alltid tycks finnas människor som vill ha frihet och andra som vill ha rättvisa och ett stort flertal som kliar sig i huvvet och undrar vilket som är att föredra.

I Rick Lewis förord avslöjar han att "I myself found the conclusions of one of the articles in this issue to be as crazy as a sack full of chipmunks. No, I'm not telling you which one". Så då var man ju tvungen att kolla vilken han avser.

James P. Sterba, Professor och f.d. President i American Philosophical Association inleder med

Liberty Requires Equality
Sterba börjar med att undersöka lite vad han anser att Libertarianer önskar. Frihet till liv, lite andra saker, och - förstås - frihet till ägande. Property. Där det alltid blir spännande.

Sen det vanliga om welfare, skatt överflöd och arv.

Det fortsätter med den ganska vanliga vändningen - Frihet för fattiga eller frihet för rika. Det spinner ned till - har de fattiga möjlighet till frihet? Nej, säger Sterba. De har inte friheten att ta överflödet från de rika för att få det de behöver för sina grundläggande behov. Och det står då, konstaterar han ungefär, mot den traditionella Nozickska nattväktarinställningen. Och vilken är bäst, vilken har rätt?

Han hävdar då att de fattigas frihet är viktigare. Genom principen att du inte skall förutsätta den sanning du försöker bevisa. Han tänker sig sedan en ranking av friheterna, vilka som är viktigast för de fattiga resp de rika. Och under principen att du inte får "statuera en startpunkt" (non-question-beggningness), själv säga vad som är viktigast, kommer han fram till att det är de högst rankade friheterna som gills mest. och han hävdar sen att de fattigastes frihet till det basala är viktigare för dem än friheten för de rika att, ja, hänga på Café Opera och dricka champagne.

Sen ägnas resten åt artikeln i princip åt att beskriva hur vi alla skall acceptera bara det grundläggande, strunta i lyx och ägna all kraft åt att lyfta de fattiga. Inte riktigt så, men här har han lämnat det som jag ser som spännande.

------------------------------

Inte för att jag är libertarian, men den här slog mig som kanske en kandidat till ekorrpåse. Inte så värst övertygande. Bara för att nån behöver en viss frihet mer än en annan så trumfar den den andres. Det är ju knappast en kioskvältare. I och för sig försöker han väl jämföra Rawls och Nozick, men det här känns som något som inte ens Rawls skulle gå med på. Känns Sovjet. Och det har inte framhållits som den mest frihetliga statsbildningen, direkt.

Naturligtvis, eftersom jag inte är libertarian, så är frågan om de fattigas frihet naturligtvis central. Har de rent praktiskt några val? Och skall du ha rätt till oändligt med val bara för att din pappa sålde knark? Und so weiter. Men Sterba gör det väääldigt enkelt för sig då han bara rankar friheter. Håller inte, övertygar inte mer än redan inbitna socialister. Ekorrpåse för mej.

Alain Badiou, en första koll

Jag har läst en artikel i Philosophy now Issue 109 där Robert Michael Ruehl tar Badiou i försvar mot tidigare kritiska artiklar. Det ger också en intro för en som, som mej, inte läst så mycket av och om Badiou.

Badiou är då en klar vänsterfilosof, kommunist, och mycket av hans filosofi verkar gå ut på att verka för att i någon mening göra revolution. Han ses tydligen med skeptiska ögon av många i Filosofins finrum, något som Badiou verkar tycka beror på att han är just vänster.

Filosofin är något som enligt Badiou skall användas i en politisk kamp, om man nu känner för att bedriva en sådan. "Filosofer har hittills bara undersökt världen och förstått den på olika sätt, men grejen är att ändra den"
Kapitalisten säger sig söka det nya, men det är mest för att uppnå ett status quo av konsumerande. Istället söker Badiou "framtida möjligheter". Och här menar han att samhällen har inneboende möjligheter att göra mer revolutionära förändringar(flyktingmottagning?).
Francis Fukuyama skrev nån gång runt millenieskiftet att vi nått "historiens slut", att den västerländska varianten av kapitalismen hade kommit för att stanna. Men man får väl ge Badiou rätt då han myntade "rebirth of history" för ett par år sedan. Man ser ju lite andra krafter nu. Han ser den globala kapitalismen och det nya den innebär. Men han ser också att det kan komma helt nya saker,

Badiou undersöker matematiken och anser att det är en ontologiskt aktivitet, i det att man grupperar saker tillsammans för att räkna på dem. Men han ser också att det finns andra möjligheter än detta grupperande. Att man tror sig kunna sortera in, och prioritera företeelser, men att det finns aspekter man glömmer.
Sanningen ser han som en slags process, något nytt som skapas. Något nytt måste hända, så att man får se verkligheten från ett nytt perspektiv och förstår mer.
Staten använder ju i viss mån sig av att undersöka vad kanske en majoritet av människorna i staten behöver och vill ha. Men därmed har staten också irriterat minoriteten, som mycket väl kan göra revolution mot vad staten ser som konsensus.

Det vi kallar utbildning, kunskap och filosofi är bara i en större process av kapitulation och konformitet som vill reducera allting till värdet av dollar.

----------------------------------------------

Efter lite snabb googling, Från en högakademisk familj, gick själv i ENS och var lite sådär lagom gammal -68. Inget oväntat där. Men frågan är varför han inte bara ser de "ljuva drömmarna" utan verkar vara militant fortfarande. Skriver rätt kaxiga grejer för en 70+ are.

Naturligtvis är det högakademiska verk "Being and Event", har bara läst lite om dem, men andemeningen verkar ha fångats i artikeln.

Och man får väl ge Badiou rätt i att det alltid kommer att finnas missnöjda människor i ett samhälle, inte minst i den globala kapitalism som nu växer fram, där nationalstaterna möjlighet att reglera upp hur människor har det blir allt mindre. Kommer det en stor revolution ur allt detta? Ser Islam luckan? Eller kanske så gör kommunismen entre på nytt? Den som lever får se.