Uppsala

Uppsala

onsdag 28 december 2016

Platons Dialog Timaios - Galen eller genialisk?

Eller kanske båda? Den här dialogen består i huvudsak av en lång beskrivning som Timaios, en av Sokrates diskussionspartners gör, strax efter att Sokrates har dragit sin idealstat i dialogen Staten. Här spänner man bågen högre, vill ha världsalltet som det verkligen är, inget idealt, och Timaios får berätta om... ja, det mesta, hur det hänger ihop. Och han är inte blyg inför uppgiften.

Men dialogen börjar med Sokrates och Timaios som sammanfattar lite vad som sagts i Staten. Sedan berättar Kritias, som skall vara kunnig om historia, lite om historien långt tillbaka i tiden, relativt då dialogen förs. Och det skall han få hört, intressant nog, från en lärd Egyptier. Som skall ha menat att grekerna inte har koll på sin historia, eftersom livet är så pass tumultartat. Däremot lever Egyptierna vid den konstant rinnande nilen och har kunnat bevara sin historia, och vet att berätta om även Grekernas historia. Det kommer med lite gudar och krig, och det mynnar intressant nog ut i en beskrivning av Atlantis och dess undergång. Man fattar inte riktigt från historien hur långt tillbaka det skall ha hänt.

Men efter hans historia vill de spinna vidare på beskrivning av den RIKTIGA världen, och Timaios tar till orda:

Han börjar ungefär, att det måste finnas en orsak (lite oklart varför) och en konstruktör som konstruerat världen, efter de vanliga filosofiska och eviga funderingarna på om allting någonsin varit.
De orkar, likt Bigbangforskarna inte med att det finns mer än en värld och en konstruktör, för vem har då konstruerat konstruktören...

Och vad konstruerar man med? Jo, jord, vatten, eld och luft. Alla med sina egenskaper och alla i lagom blandning för att åstadkomma... allt! Världen var rund och roterade. Denna kropp, världen, har också en själ, som svarar för att tillblivande och varande. Han ger även en ganska matematisk utläggning för hur det går till. Ungefär de fysikaliska lagarna och logiken.
Jorden i mitten förstås och sen de andra planeterna, inklusive solen, framför allt för att kunna mäta tiden. Men det känns inte så där helt spikat. Hade man lagt fram lite Gallileibevis känns det som om de hade hamnat i godare jord i det här gänget än hos medeltidens kardinaler.

Gudarna tas för givna, skapta främst med eld, riktigt var de kommer från är lite för mycket att beskriva, men det följer en story som väldigt mycket liknar Tolkiens Silmarillion, där Skaparen samlar gudarna och berättar att nu skall människan skapas. Vissa regler finns, som har att göra med hur människan, själen, lever sitt liv. Belöningar, bli stjärna. Sköter man sig illa kan man bli kvinna, och gör man riktigt dåligt ifrån sig blir man ett djur.

Själarna tycks vara en odödlig konstruktion som befinner sig i något slags kaos, innan den fångas upp i ett nyfött barns kropp. Först oförnuftig men senare allt mer klok.

Sedan kommer en strålande redogörelse för hur kroppen bildas, det var gudarna som var konstruktörerna. Det var ju lite opraktiskt för huvudet att rulla omkring på marken, så den monterades på kroppen. Det är väldigt mycket "det samma". Ljus sänds ut från ögat och kommer i harmoni med annat ljus. eller eld, rättare sagt. Och eftersom ögonen kan följa sådant som planeternas gång har de gett oss förståndet och därmed filosofin. Öronen har gett oss förmågan att höra sköna harmonier.Själen är det enda med förnuft.

Över huvud taget har naturen bildats med nödvändighet och förnuft(rätt bra gissning i stil med det naturliga urvalet!). Timaios vill gå till botten med begreppen och gör en spännande och finurlig men med facit i hand inte särskilt intressant utläggning om "grundämnenas" natur. I den diskussionen finns dock guldkorn, som att verkligen kalla "det som kan ta emot alla kroppar"vid dess rätta namn. Guldet är guld och inte smycken. Men det blir långa diskussioner om de geometriska former av de olika elementen som används som byggstenar. Och de egenskaper som de geometriska figurerna har tillskrivs det man upplever. As good a guess as any.

Åter i kroppen igen använder Timaios de grundämnen och begrepp som förklarats till att berätta hur kroppens olika organ skapas. Ganska finurligt om än inte så troligt för den med facit i hand. Sinnena undersökts och likaledes finurliga gissningar ges på vad lukt är (ruttna grundämnen), Hörsel är(ljud är slag mot hjärnan som via öronen till "själen", bland annat levern). Levern har överhuvudtaget en slags magisk förmåga. Mjälten rengör Levern. Tarmarna hindrar glupskheten genom den långsamma färden för maten. Märgen tycks ha någon slags hjärnförmåga. Benstommen  beskrivs korrekt, Själen finns lite här och var. "Munnen blev en ingång för det nödvändiga och en utgång för det bästa". Blodombloppet transporterade vatten, Andningen, och här säger Timaios faktiskt "kan man anta" är en slags värmeväxlare. Däremot är det ingen tvekan om vad sjukdomar är, obalans mellan elementen. En skara ganska fantastiska förklaringar ges till olika sjukdomar och symtom, hur kunde man tro på detta? Varför inte säga "vi vet inte än"? Det kunde ju inte bota.

Däremot ganska intressanta diskussioner om hur kroppen och själstillstånden hänger ihop. Kroppens symmetri, dess skönhet sägs vara något som också är funktionellt. Lite liknande de diskussioner som förs idag om skönhet, där skönhet är "avsaknad av defekter". Man bör undvika att inta droger, kroppens konstruktion gör att den har en maximal livslängd.

Tankarna slutligen, tänker man kloka och filosofiska tankar är de i harmoni med det gudomliga, de tankarna blir närmast odödliga, medan strid och begär är dödliga tankar, som snabbt förgås. Sen, kvinnan skapades av fega män, de fega återföddes till kvinnor. Djuren har skapats av andra män som på olika sätt prioriterade annat än tänkande och filosofi.

Så är det.

-----------------------------------

Den här historien är som att leta på mormors vind. Släktklenoder och urdiskade LättoLagom-paket om vartannat. I grunden dock - Rationalitet. Man utgick från  vad man tyckte sig veta och gissade i mitt tycke ganska begåvat. det är lätt att sitta och vara efterklok. Men med deras kunskap - gud var en helt rimlig förklaring på att allt var (och är) så pass välordnat.

Dock är det lite fram och tillbaka med sannolikheten. De tycks tvärsäkra på hur sjukdomar funkar, trots att de inte kan ha botat mycket. Annat är de väldigt sunt skeptiska inför. Det blir nyanser, och man undrar hur mycket översättningarna genom tiderna har förvanskat originaltexten.

Intressant är alla de här långa, matematiska utläggningarna. Det här med matte måste haft nyhetens behag, får man intrycket av. Och de är onekligen uppfinningsrika då de lyckas förklara hur hela människokroppen kan förklaras med deras fyra grundämnen. Men beskrivningen visar också att de hade rätt bra koll på människokroppen från ett rent innehållsperspektiv.

Man är inte fri från de myter och föreställningar som gäller. Om gudar, om kvinnans ställning och annat. Men de gör sitt bästa. Man borde kunna få ett hum om hur människor resonerar rent allmänt.

Men som ren fakta, ja, jo....




söndag 18 december 2016

epikuros idag - Coola ner!

Har läst en artikel i Philosophy Now issue 117 av Luke Slattery, författare och historiker från Sydney, kan Epikureanismen ha en betydelse idag?

Epikuros var en antik Filosof som samlade sina lärjungar i en trädgård utanför Aten. Han predikade att livets mening är att maximera lycka. Detta inte igenom att tillfredställa lustar, utan genom ett förnuftigt leverne, där man försöker minimera smärtan.

Epikuros menade att en orolig själ berodde på två saker:

  • Dödsängslan
  • Överdrivet begär
Dödsrädslan sopas bort med att, vi lever här och nu, då döden kommer förintas vi.
Vad det gäller begär, så handlar det om att kunna glädjas åt de små tingen. Ta vara på vad naturen ger, äta enkelt.

Han var en tidig anhängare av teorin på Atomen, och hävade att atomerna inte direkt följde något givet mönster, att allt inte var förutbestämt och att atomerna löstes upp t.ex. då man dör. Inget blir kvar, men samtidigt försvinner inget. Han motsätter sig därmed allt lidande för att få något slags paradis då man dör. Parallell dras här till Marx som såg det här livet som det i vilket man skulle ha det bra. 

I dagens liv, hur skulle Epikuros kunna vara till hjälp?
Till skillnad från dagens uppoffringsideal runt det här med global warming och liknande, så är Epikureanismen en helt självisk filosofi, där måttligheten faktiskt blir som ett medel till lycka.

Man vill komma ifrån det här med överdriven konsumtion. "Nothing is enough for the man for whom enough is too little". 

Martha Nussbaum menar att Epikureanismen inte funkar, att små Epikureträdgårdar snyltar på det allmäna, men Slattery tillbakavisar detta och menar på att epkureanismen mycket väl kan beskrivas i framåtskridande och ansvarstagande.

----------------------------------

Jag har alltid funnit Epikureanismen tilltalande. Leva i nuet, utan stora planer, stor oro. Det kan nog lite vara en läggningssak, en del människor verkar inte kunna klara sig utan stora projekt och mycket nuvarigt lidande för en eventuell storslagen framtid. 

Men det känns klart som ett förhållningssätt som skulle gynna det stora allmäna, om det är en tillbakalutad tillvaro byggd på ansvar.

Jag kan tycka att tanken på att jobba åttatillfem (eller ännu hellre åttatilltvå om det ginge) är en rätt bra metafor för ett liv i den meningen. Man gör det man måste, det man själv och det allmäna behöver. Sen åker man hem och tar det lugnt, eller gör vad man tycker är skönt. 

söndag 4 december 2016

Estetisk demokrati

I en artikel från Philosophy Now (issue 116) tar Mikhail Evans från New Europe University i Bukarest en väg till förståelse av demokrati och hur han anser att den bäst bör skötas ur en liknelse med estetiken, efter att ha läst verk av den politiske filosofen Frank Ankersmit.

Demokratin anses ha sprungit ur de religiösa krigen och revolutionerna i USA och Frankrike, för att få lite koll på de styrande. I denna kultur anser man vidare att kompromissen blev viktigare än konsensus. Man var tvungen att komma till beslut, trots olika uppfattningar.

Ankersmit hävdar att det är rörigare nu. Konflikerna är mellan hela världen(miljöfrågor) och hela vägen ner till personliga konflikter. Och han anser att dagens demokratier är dåliga på att lösa det här. Hur lösa?
Representation.
Lite motsatsen till direkt demokrati.
För att förstå Representation hämtar han näring från estetiken. Att representera kan vara
1. Efterliknelse. Det som representerar skall likna det det representerar.
2. Ersättning. I konsten ersätter man med det som saknas i bilden. Och i samhället är då parlamentet det som läggs till.
Och tanken är då, (lite med Platon, min not) att representanterna bättre än de representerade skall förstå att se saker von oben. Man måste komma till beslut, hitta fiffiga vägar till konsensus och man blir bra på att besluta. Derrida har tydligen också tankar på tankesmedjor för lösningar.

Alltså, skapa avstånd mellan regering och folk.

-----------------------------

Platons Staten som sagt, med "väktarna" som nakna och glatt kopulerande lär sig att sköta staten på ett sätt som inte gemene man begriper.
Vad tycker jag om det här?
1. Frågan är om representanterna går de representerades väg. Kommer en elit att knuffa för problem som drabbar folk av lägre klass, som de själva inte upplever. Aktuellt nu är ju integrationen, där akademiker älskar att säga vilket samvete "vi" skall och inte skall ha.
2. Naturligtvis kan inte ett större företag inte skötas av annat än en väl fungerande ledningsgrupp som har kunskapen och perspektivet på vilka beslut som bör tas, och vet hur de skall tas.
3. Trots allt åstadkommer politikerna ofta ganska bra och kreativa kompromisser.

Jag tycker att det finns substans här. Att alla skulle sitta med var sin hemsida på webben och bestämma vad som skall göras, rätt skrämmande tanke.

Men det gäller att interationen mellan representanterna och de representerade fungerar. Och här fyller twitter, forum och annat en funktion. Det skall finnas några som styr och de skall göra det så det blir bra för folket, men inte nödvändigtvis på det sätt som folket önskar.