Jordan Peterson, föreläsning om Postmodernism och Kommunism

Jag har varit lite fundersam på det sätt som Jordan Peterson attackerar "postmodernismen" på och har försökt att hitta någon slags definition han gör på detta begrepp. Kollade runt och hittade den här videon

Föreläsning om Kommunism och Postmodernism

Den gav väl ingen ordentlig definition, men diskuterar Postmodernism en hel del. Först ägnas halva videon åt att säga hur hemsk kommunismen var, och det kändes inte matnyttigt, alla vet oavsett åsikt. Men sen går han in på Postmodernismen och då blir det intressantare. Han konstaterar följande:

• Det är ungefär samma människor, främst i Frankrike, som hyllade kommunismen som sedan "uppfann" postmodernismen. Derrida mfl.
• Postmodernismernas åsikt är att det nästan uteslutande är makt som styr i hiearkier, som gör att man klättra, inte kompetens, som Peterson hävdar.
• Peterson köper grundtesen i Postmodernismen att inget skall tas för givet, att alla teorier är diskutabla.
• Däremot, säger Peterson, tack vare det anser inte postmodernisterna sig behöva fakta och logiska argument då de diskuterar något.
• Peterson hävdar att "inget skall tas för givet" inte innebär att "allt går".  Endast ett antal vettiga "spel" fungerar. Där du och de omkring dig mår bra nu och om 40 år.
• Är "diversitet" bra? Nja, Det är större skillnader inom en grupp än mellan grupper. Teambuilding görs med olika personlighetstyper. 
• Och att människar i Europa eller Nordamerika av sydländskt ursprung känner sig förfördelade? mest, det är de vita som är i majoritet. Och majoriteten bör rimligtvis styra.

-------------------------

Vad lärde vi oss av detta, då? Mycket förtäckta ordalag här. Är det konservatism? Är det så att "postmodernisterna" inte behöver resonera logiskt och automatiskt har någon slags nihilistisk rätt? 

Jag skulle vilja höra en mer definierande beskrivning. Och helst höra detta bemötas från "andra sidan". Antar att man utan att nämna det diskuterar om sådant som om huruvida muslimer skall tillåtas invandra, typ. Men det är för fluffigt. 

Men, som Peterson också säger: Det är arbetarklassen (och jag hävdar åttatillfemtjänstemännen) som fått betala för att Kineser och Indier fått det bättre. Och de som är "etablissemang", och där pratar vi närhet till "postmodernism", verkar se dessa grupper som "tough shit för er!". Instämmer med det mesta Peterson säger i den här föreläsningen, men har inte lärt mig särskilt mycket.

Jordan Peterson - Biblical Series II

Den här föreläsningen baserar sig på Genesis, Skapelseberättelsen. Touchar lite på Syndafallet

Peterson går igenom skapelseberättelsens sju dagar och lite grovt tolkar han denna ifrån ett existentiellt perspektiv. Människan som träder ur kaoset, blir medveten och ser sig om i världen. Vilken väg välja? Den livsbejakande vägen framåt! svarar Peterson.

Men hur får han ut det av skapelseberättelsen?

Peterson tar avstamp i Jung och arketyperna. Arketyper sägs vara underliggande fenomen, sådant vi inte klart kan se, men som kan beskrivas i till exempel skapelseberättelser.

Treenigheten ur ett arketypiskt perspektiv:

• Fadern - Det som finns i oss, nedärvt i våra gener. Tryggheten.
• Sonen - Hur vi använder det, vad vi gör, hur vi vågar vidga våra vyer.
• Helige Ande - Medvetandet som sådant, behandlas inte direkt i föreläsningen.

Det är människan som står i fokus i Petersons föreläsning. Aporna må ha en hjärna, men inte ett språk och ett medvetande, som oss.Medvetandet. Vetenskapen vet väldigt lite om medvetandet.

Men tyngdpunkten i föreläsningen. Sonen, vad göra? Ondskan i Petersons variant tycks finnas i nihilismen. I tron på att, vad spelar nåt för någon roll, vi skall ju ändå dö... Mesistofeles i Faust.

Istället, bejaka livet. Sanningen. Och ha modet att göra något modigt.

Hypothalamus stimuleras av att röra sig framåt "göra något med sitt liv". Ta ansvar!  Ansvar för dina val, lite i Kierkegaard anda, Danmarks store filosof som pratade sig varm för att människa i de svåra valen var människan i sitt esse. Ungefär. Att man är sann och modig.

För att våga det behöver fadern och sonen vara i balans. Havet som skiljs från land. Ena foten i tryggheten, den andra vågar ta steget ut på havet, vidga världen.

Människan vågar ta bettet av den förbjudna frukten. Det är inte lätt. Man blir medveten om nakenheten, sin egen död. Men har möjligheterna.

Ungefär så.

Sedan ger skapelseberättelsen Peterson ett par associationer till.

• Arbeta, men arbeta inte hårdare än att du hotar ditt kommande arbete. Vilodagen.
• Vår kropp är också en del av vårt jag. Hur gud skapade människan.

.
Efter själva föreläsningen får Peterson ett par intressanta frågor

• Varför finns ont om allsmäktig gud, och gud såg världen och människans skapande som gott? Evil finns i människan och verkar göra mer ont än tragedier. Men tragedier bara finns. Vi kan välja mellan gott och ont. Shit happens, det har Peterson ingen förklaring till. Men det onda gör i hans erfarenhet som Psykolog mer illa än ödet. Och det onda kan vi välja bort.
• Peterson får en fråga om sanningssägandet. Peterson säger ungefär : Om något sägs som är sant så är det gott. Oavsett konsekvenserna. Lite svårsmält, men i långa loppet kommer lögnen inte att hålla.
• Ska barn få testa skateboard utan hjälm och slå sig? JA! Låt barn testa svåra saker för att lära sig det svåra i världen.
• Hjälp inte människor som inte vill bli hjälpa. Men lyssna då de vill, då formulerar de sina tankar
• Om man inte vet om vad man vill göra med sitt liv? Små barn förbjuds för saker, för att styra upp det värsta. Men sen?. Städa ditt rum. Gör saker sedan runt dej bättre. Vidga vyerna.

-----------------------------------------

Mina Iakttagelser:

Intressant med synen på Fadern som det stabila och sonen som det modiga. Peterson nämner också att fadern kan tolkas rätt bokstavligt. Och lite stämmer det. De som kommer från en trygg, akademisk miljö tycks också våga mer. Vore bra om det här spred sig. Petersons "Self Authoring" borde verkligen läsas av unga som kanske inte hamnat på de bästa ställena i livet.

Men att man har ansvar och bejakar livet är ett gott budskap. Det här att våga saker är väl sedan en läggningssak, en ADHD överlever inte om den inte får risker, medan en mer inåtvänd människa kanske inte reser i djungeln eller slumkvarteren i Rio. 

Men, som Peterson säger, man kan ju börja med att kolla runtikring en vad som behöver göras. Och sen vidga vyerna utåt.

Och det här med sanningen. Hur ofta har man inte sett att sanningen varar längst, även om det blir jobbigt i korta perspektivet? Sanningen är dock en svårfångad fågel. Man skall nog vara lite försiktig med att tro att man har den. Ibland kan det vara bäst att tiga. Eller uttrycka den osäkerhet som finns.

Derrida om Gästfrihet/Flyktingmottagning.

Artikel Från Philosohy now issue 123 av Peter Benson

Derrida, själv immigrant, judisk härkomst, förr som Algerierfransman talar om gästfrihet. Talar sig varm om hur han blev väl mottagen på Amerikanska universitet. Och att vi i ett samhälle som förändrar sig kan känna att vi behöver anpassa oss.

Han omfamnar att man skall lära sig av flyktingar, med referenser till Sofisten, att vi behöver ta in det nya de har, och sen kanske kritisera.

Artikelförfattaren nämner hur han talade sig varm om flyktingmottagning, att man skulle ha särskilda städer för flyktingmottagning. Lite oväntat tar verkligen Derrida om problemen:
"Hur kan vi skilja mellan en gäst och en parasit"?
Vi vill ju inte ha in de flyktingarna flyr från, och att samhället skall fortsätta att vara stabilt.

Men artikelförfattaren går för långt : "The idalistic claims of an unrestranined hospitality, though impossible to follow as a law must never be completely silenced by claims of impracticality"

Liknande dilemman finns inom politiken, demokratin tillät Hitler.

--------------------

Jag håller med artikelförfattaren om att det är viktigt att få en balans i mottagningsvänlighet och att det inte ställer till med problem. Men jag delar inte uppfattningen att "unrestrained hospitality" skulle vara någon slags mål. Folk hör hemma där de är födda, det är spetslakansfödda kosmopoliter som vill ha det här flyttandet av människor. Grunden till flyktingproblemet nu är "den arabiska våren", dvs att folk inte nöjer sig med en strukturkonservativ hållning. Man-ändrar-långsamt. Det är inte så tjusigt för de som växt upp i akademiska eller överklasshem. Men det är bra för oss ni vill flytta på. Vanligt folk vill bo utan krångel. Det är underklass och överklass som ställer till det. Som vill ha socialism, revolution, jihad, resande och annat. Låt folk få ha det tryggt och tråkigt. Och göra underverk åtta till fem vardagar. Inte snorkigare än så.