Uppsala

Uppsala

lördag 20 augusti 2016

Att vara Existentialist

En artikel från Philosophy Now issue 115.

Stuart Greenstreet beskriver denna filosofiska skola, som utått från i tur och ordning Kierkegaard, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Sartre och Beauvoir. Vad det handlar om - det fria valet. Kanske speciellt moraliska val. Sartre konstaterar - Existentialism kan inte förklaras, den måste levas. Och det är i de Stora Valen som man testas och mäts som person.

Tanken är att man skall välja sina egna vägar, och ta ansvar för dem. Vara autentisk. Man lever som man lär, så att säga, och man har något att lära ut. Värden finns och det är dem som man som människa måste ställa sig till.

En existentialist tänker sig att man inte "föds" till det ena och det andra. Eller jo, visst har man med sig lite i bagaget, kön, klasstillhörighet, ras osv.  Vad Sartre kallade "fakticitet". Men det skall man skita i om man är existentialist. Ingen kan objektivt beskriva min subjektiva upplevelse. Man väljer sin attityd till sin fakticitet, så att säga. Man väljer vilken värdegrund jag vill lägga för mitt liv.

Och man har det fulla, krävande ansvaret för de val man tar, man har bördan, man är, som Sartre skriver "dömd att vara fri". Vissa kan vara i vad Sartre kallar "dålig tro", att se saker som oundvikliga då de inte är det, att man kan välja fast det tycks vara givet att man skall bete sig på ett visst sätt.

Det här förhållningssättet skall hjälpa oss till transcendens, till att verkligen öppna upp livet för de möjligheter som finns.

-------------------

Jag kan inte undgå att känna - Det här är en filosofi för de högre klasserna. "Vad vill du göra med ditt liv" är en fråga som den som har livet utstakat som åttatillfem inte direkt ställer sig. Man fixar ett jobb, man startar en familj, man överlever. Det här moraliska väljandet känns som en väldigt intellektuell konstruktion, och man kan ju kolla vilken bakgrund namnen ovan har. Kierkegaard var son till Danmarks rikaste köpman, Sartre och Beauvoir gick på ENS och kom från högborgerliga Parisfamiljer. Liknande med de övriga. Vi kan väl säga att Existentialismen gäller för dem.

Finns det då inget att hitta här från en med arbetarklassbakgrund? Naturligtvis, men på en lägre nivå. INOM den fakticitet som man då lever så visst är våra subjektiva upplevelser subjektiva. Man kan välja att gilla Brexit, Trump, Flyktingar och om man skall äta kött eller inte. Men lustigt nog verkar klasstillhörighet styra ganska mycket av hur man väljer här.

Eller - Borde man verkligen "bryta sig ur sin fakticitet"?