Kort efter att ha läst artikel i Philosophy Now issue 117
Voltaire föddes som Jean-Francois Arouet i en Fransk advokatfamilj 1694. Sjuklig, skulle inte bli gammal kommenterade det vid 80 års ålder med "dying since birth".
Gick sina egna vägar trots att fadern ville att han skulle gå i de juridiska fotspåren. Diktade, författade och levde socitetsliv. Hade från början en skarp tunga, ifrågasatte en hel del och hamnade i Bastiljen i nästan ett år 1717 efter att ha antytt att Ludvig XIV hade sex med sina döttrar. Det var där, skrivande en pjäs som han först använde namnet Voltaire.
Kom med sin vassa tunga i bråk med myndigheterna och skickades utomlands flera gånger. Och tog influenser både från Empirister som Newton och var i kontakt med Protestanter.
Han stred hårt för den Empiriska världssynen, att iaktta utan att kräva svar på "varför", som var det allenarådande efter Descartes, medverkade till en mer naturvetenskaplig världssyn i Frankrike, från det mer öppna Holland och England.
Världsyn var överhuvudtaget något som det streds om. Synen på Människan. Det fanns en negativ, anförd av Rosseau, som menade ungefär som Marx, att samhället gör andra onda. Optimisterna på andra sidan menade att "världen är den bästa tänkbara" och "allt händer med guds goda vilja". Jordbävningen i Lissabon 1755 upprörde och åsikter som att "det var guds straff" bemöttes av Voltaire, bland annat med "Candide" där en god människa råkar ut för alla möjliga olyckor men drar tappert upp smilbanden.
Han stred alltid för vad han tyckte var rätt, stred för protestanters rättigheter, och blev med tiden berömd och erkänd, även av de som i hans unga år varit emot honom.
--------------------------------------
Ett par saker är intressanta. Naturligtvis den tid han var i, då den kristna världsåskådningen ersattes av den naturvetenskapliga och han medverkade till att problematisera rationaliteten med empirismen.
Och rent allmänt, att han verkar tagit in de olika frågor som kommit upp och diskuterat dem på ett konstruktivt och rationellt sätt.
