Clara berättar om sin utbrändhet. slöade som liten men kom på något vis att låta minsta motståndets lag låta det bli att hon halvt jobbade ihjäl sig. Tackade ja till allt.
Det har tagit de sedvanliga många åren att komma tillbaka. Nu verkar hon ha hittat återhämtningen, hennes prat varvar berättande om utbrändheten också stunder av avslappning och återhämntning, i bastun på vintern, med sin morfar i skogen.
Morfadern, som var bas på bygge visste det, att ett jobb är ett åtagande som inte tar slut. Han hade lärt sig pauser. Fick henne att ta pauser även i hjortronplockningen, som hon bara ville köra på med.
Morfadern minner om något äldre, där människor kanske hade mer tid för återhämtning. Hennes referens till Wigforss:
Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.
Hon lyfter fram - utan att han en lösning(finns någon) - hur många människor utnyttjas i sina yrkesroller, tex kvinnor i vården och att många människor inte har marginaler för att få det att gå runt.
