Kan filosofin och vetenskapen gifta sig?

En artikel från "Philosophy Now 109"

Amy cools skriver om det här med om filosofin behövs, är inte vetenskapen tillräcklig, här med Etiken i fokus.

Michael Schermer påstår då i en artikel att vetenskapen är den bästa källan för etiken. Hm, säger Amy. Det är väldigt lätt att, med Humes ord gå från "ought" till en "is". Paradexemplet är rashygien, eugenik, Man drog väldigt snabba slutsatser av Darwins naturliga urval, survival of the fittest. Och Amy pekar på just, "tänk om de läst sin Hume lite bättre, inte dra för snabba slutsatser.

Behövs då inte fakta, empiri för Etiken? Jodå, men det finns vääldigt mycket fakta som kan påverka här, och att bli för entusiastisk över något specifikt man råkar kommit på är inte vad som behövs.

Schermer påstår tydligen att Individens välmående är det viktigaste, på något vis eftersom det är den individuella organismen som är det naturliga urvalets utfall. Stopp och belägg, säger Amy. Vi är både sociala varelser och individer, och om det är kollektivet eller individen som är viktigast... en känd diskussion.

Hon exemplifierar det här med att ge individen för stor plats med amerikanska vapenlagar, låta samvetslösa arbetsgivare härja med sina anställda, och övergenerösa finansiella regler som låter spekulerare sätta ekonomier i ruin. Eller föräldrar som inte vill vaccinera sina barn. Alltså  - de flesta individer får blomstra mest om inte vissa får total frihet.

Bara om du förstår en grupp så förstår du individerna, säger hon. Kanske det, men jag kan känna att man kan driva det ganska långt.

Och vidare, Amy menar att vetenskapen visst har mycket. Att bara observera och mäta, det får vi inte ut särskilt mycket av utan att tänka. Och det är tänkande och kunskap som är Filosofins styrka. Filosofin innebär ett förhållningssätt där man söker kunskap och sanning. Filosofin har enligt Amy också sina rötter i "the public square", tänkandet är något man gärna gör tillsammans. Akademin i Aten, kan man anta att hon tänker på.

Hon avslutar med den klassiska filosofiska hållningen, att vetenskapen är något som kom ur filosofin och att filosofin var den första vetenskapen. Och en förhoppning att vetenskap och filosofin skall kunna mötas, i det här fallet vad det gäller Etiken, kanske främst då genom den, som hon påstår, kritiska hållning som filosofin har till att säga "gör" efter ett "borde".

---------------------------

Kan man kanske hålla med om. Nu vet jag inte om filosofin skulle stå som nån förkämpe mot individualiteten mer än vad vetenskapen gör. Liberalisten sätter nog sig ovanför de båda.  Men att vetenskapen består av filosofi, gör den inte det? En hypotes, en slutsats, är det strikt logiska konstruktioner? Rätt hanterat tycker jag verkligen att vetenskapen och filosofin kan mötas. Beslutsfattaren i en nation tar in sakkunniga som beslutsunderlag, men allt går inte att svara på med vetenskapens empiri.

Platon - Lysis

Då blev det dags att slänga sig över denna trevliga lilla dialog. Även denna är i någon slags homosexkontext, åtminstone är det en ung man, Hippothales som gillar en ännu yngre, Lysis. De och ett par visa män träffar Sokrates på någon slags idrottsanläggning i Athen.

Sokrates, alltid debattglad, kommer naturligtvis i samspråk, dialog, med dessa pojkar och män, ämnet blir ungefär - vad för slags egenskaper behövs för vänskap. Med både vänskapligheten och egenskaperna ganska löst hållet, och inte helt lätt att förstå definitionen på någondera.

Dialogens förlopp är ungefär så här:

Varför låter man någon göra något? Sokrates börjar fråga ut Lysis, och de kommer fram till att man får göra något då man har den nödvändiga kunskapen. En god (välbärgad) far låter inte sin son göra precis vad han vill, inte förrän han är mogen uppgiften. Och drar den lite intressanta slutsatsen att vänner blir man bara där man har nytta av någon. Och är man klok nog kan man saker, man kan hjälpa folk och då får man vänner.

Sedan kommer Menexenos, en ung, klok man, lärjunge till den ännu klokare Ktesippos intravade där de sitter, Menexenos börjar föra dialog med Sokrates och det tar ett annat spår.

Det startar med att Sokrates frågar "När en människa tycker om en annan, vem är då den andres vän, den som tycker om eller den som blir omtyckt"?
Det blir invecklat där, om man tycker om någon som hatar en, hästvännen gillar ju hästar, vinvännen gillar ju vin, utan att hästarna och vinet blir alltför kärvänliga.

En kommentar här : Det är skillnad på vän med och vän av, men det tycks inte bekymra Sokrates.

Så vän av något kan man vara även om det inte gillar tillbaka.

Det blir rörigt som sagt och Sokrates tar en annan väg: Gillar man det som är "lika"? (Lika barn leka bäst ungefär). Och Lika blir snabbt på skalan "ond, god, mittemellan".

Ganska snart förstår de att man inte behöver vara god och söka sig till en annan god, eftersom de är så pass självtillräckliga. Sätta värde på någon är ungefär att se nytta hos denne. De testar med opposites attact, men det är ganska klart att den onda vill man inte vara med. Utan de kommer fram till att mittemellanbarnen är de bästa. Ungefär - Det behövs en brist på något som någon annan kan tillfredställa för att attraktion skall ske.

(En mycket tidig klokskap finns insprängd, som fortfarande är ytterst svår att ta till sig. Sokrates säger i en bisats: "Eller är det löjligt att fråga sig var som då kommer att finnas till och inte finnas till, för vem vet det?". Det har nog folk sagt sen Neanderthal men är det här första gången det skrevs ned?)

Det slutar med att Sokrates trixar lite med om närstående ändå är de som uppnår sann vänskap, men det kör ihop sig och Sokrates konstaterar att de inte har lyckats lura ut vad en vän är.

-----------------------------

Från Sein und Zeit känner jag igen det här med att det är bristen på något som gör sammanhanget intressant. Då behovet finns av något höjer man blicken och får syn på... kanske någon som kan hjälpa. Lite som valenselektronerna i en ledare. Det behövs en spänning.

Det här med vänskap. Har det alltså att göra med att man har behov av något? Vill återvända till min formulering ovan. Vän med och vän av är två olika saker.

Det är lite oklart vad Sokrates menar med vän. Om jag tänker på vad jag kallar för vän är det någon man känner och umgås med mer än socialt. Är det någon man har "behov" av? Oftast så tycker jag vänner är de personer som jag kan föra samtal med som fungerar automatiskt. Då det flyter på utan att det särskilt ofta blir krystat. Det har väl inget med behov att göra direkt. Men visst, det är med dessa vänner man kan ta upp viktiga saker med. Men det kan man ju även med andra. Bara en avlägsen kontakt kan vara användbar då man behöver få reda på något. Utan att man är "vän" med den, enligt min definition på vän. Även jobbiga typer kan ge en info man behöver.

Men frågeställningen som sådan, vad är en vän, är klart intressant. Sant filosofisk, här kommer nog vetenskapen aldrig ge klara svar, även om spegelneuroner, beteendevetenskap och psykologi gör framsteg. Att det är något som fortfarande är hett är det ingen tvekan om, datingsiterna gör stora pengar, och det är säkerligen inte bara bröst och penisstorlek som är de ingående parametrarna.

Har någon senare filosof skrivit något om vänskap?