Filosofiska rummet - Pessimismen, Cioran

Filosofiska rummet den 25 mars 2016 handlar om Pessimismen, närmare bestämt om den Rumänske till Paris invandrande filosofen Cioran, som var verksam ungefär samtidigt som Camus och Sartre. Ann Heberlein, etiker och Tobias Dahlkvist som skrivit en bok om Cioran deltar i programmet.

Cioran, en lätt självupptagen tänkare som var fullt upptagen med att undersöka sig själv och människorna. Han hittade ingen mening med livet. Funderade tydligen på självmord tills han dog naturligt vid hög ålder. Led av sömnlöshet, kände hat mot andra människor. Var tydligen Nazist, men lite som Heidegger, inte så mycket för att hans filosofi krävde det, utan mer att han var en som följde med dit vinden blåser. Men "västerlandets förfall" var något som kanske pushade honom in i de spåren.

Som livsstil kan pessimismen handla om att inte vara upp i det blå, inte vara optimist. Acceptans av livet som det är.

Pessimismen har sina mer precisa filosofiska rötter i Schopenhauer, tillvaron inte kan rättfärdigas. "tillvarons värde". Edvard von Hartman livets värde är negativt. Inte Stoicism, som mer handlar om tillvaron som den är.
Spengler(född 1880), västerlandets förfall(typiskt för 20 åringar enligt Heberlein "Barnsligt och onyanserat, extremismens lockelse").

Ann Heberlein, trevlig filosof uttryckte det rätt bra, vissa kan tycka att livet är meningslöst, men för den delen inte tycka att det är värt att avsluta. (Jag personligen ser själva livet som meningen med att leva). Men tanken är att existensen skall vara sådant lidande att leva skall inte vara mödan värt.

Programledaren - "Bör man lyssna på en som varit ute på nazistiskt vatten". Gillar inte invandrarmängden på tunnelbanevagnen.

Tomas menar sedan att en mer pessimistisk inställning till människans framgång skulle kunna öppna för en mer radikal miljösyn, man skall inte tro att "det ordnar sig med miljön". Man kan visst göra en massa saker, men pessimismen kommer in som en provtryckning, klarar vi verkligen det här??

-------------------

Optimister är ju käcka, men som sagt gör de livet surt genom att tro att "saker går". Men någon direkt pessimism behövs inte för ett återhållsamt liv. Tricket, som jag ser det, är att leva livet för dess eget skull. Det här att söka "mening" känns för mig lite som överklassens och den akademiska övre medelklassens sökande "efter vad de vill göra med sitt liv". Har man växt upp med narrativet "du skall fixa ett jobb och klara dig" så blir det här med "mening" tämligen... akademisk.

Föga överraskande fann jag att Ciorans far var präst, vilket tycks överensstämma precis med ett sånt här synsätt på världen, saknande av mening, grubblande på döden. Jodå, de flesta är nog mer eller mindre förfärade för döden, men att gå och gräva ned sig i den?

Som Heberlein också påpekar, så verkar det här vara fråga om en ytterst självupptagen själ, kanske lite aspietendenser? Men jag håller inte riktigt med henne om att det bara skulle vara ett ungdomsfenomen att känna förfäran inför döden, och en rätt grundläggande pessimism emellanåt. Det har jag gjort i alla åldrar.