Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.
Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord. Man skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.
Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.
- Romanticismen, med mycket känslor och intryck skapade för individen. Ruttnande lik, svulstiga miljöer, från något slags tidigt 1800-tal
- Modernismen, i samklang med alla tekniska framsteg. Man såg inte bakåt, man sökte nya former, mycket surrealism, kubism och liknande. Lite optimistiskt, så där runt la belle epoque
- Postmodernismen, efter världskrig, sovjets tröstlöshet. En ironi, ett förnekande av värden. Installationer, Andy Warhols meningslösa konservburkar
- Någon slags post-postmodernism där man ändå försöker komma från det här ironiska och se framåt. Ett lite intressant exempel som gavs var de antaget postmodernistiska Seinfeldt och Simpsons i kontrast med de mindre självironiska Mad Men och Game of Thrones.
-------------------
Tja, tja... det är ju inget som direkt påverkar vardagen. Men konstens påverkan skall ju vara lite indirekt, lite från sidan, lite betraktande. Guernica. Jag vet inte om jag kanske skulle lära mig mer av världen om jag gick mer på gallerier och museer. Kanske de som gör det också är de som är med och förändrar världen? Kultiverar sig i något slags mer potent mening av ordet. Tränar hjärnan. Nja. Men nu vet jag i alla fall mer om hur man resonerar om detta, och då det får ligga och jäsa lite, vem vet? Kanske jag hittar mer mening i konsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar