- Medvetande(psykologiskt handlande)
- Existens(handlande i fysiska världen).
- Alltså - Människor med vilja och mål.
Romaner skrivna med Romantiken för ögonen har ett mål och en handling, ett budskap.
I motsats till dessa, de Naturalistiska, beskriver de mer bara ett skeende. Handlingen blir sekundär. Saker mest bara händer. Och så får man iakkta hur det påverkar människor.
Konstnären väljer sitt motiv ur sitt undermedvetna. Och där göms både Romantiskt och Naturalistiskt, och det blir altid en skön mix.
Men sedan konstaterar hon att dagens (70-talets?) konst inte innehåller någon som helst Romantiskt. Man gillar inte Hjältar, lyckliga slut och att dygden segrar. Valet av en vacker hjälte skall underförstått innebära val, normer och värden.
Det här leder hon tillbaka till 1800-talets romantiska strömning. Den fria viljan erkändes, allt skulle inte bara vara vetenskap och materialistiskt. Däremot menar hon att det bara var fria Känslor som fick fritt spelrum. Filosofin hängde inte med. Man kopplade inte den fria viljan till rationellt handlande. Det blev istället en sorglös mysticism som uppror mor Klassicismen.
Klassicismen utmålas om något väldigt regelinrutat som inte ger anden frihet. Och det som Romantiken då införde var värdeomdömen, som då skall komma före känslorna.
Men i och med att man då inte kopplade Romantiken till annat än känsla spårade det hela ut i socialism, medeltidsvurmande eller religion. Ännu mer fel blev det genom att såna som Schopenhauer hävdade att viljan stod över förnuftet. Fel, fel.
Men det fanns några som fann nåd för hennes kritik. Hugo skall ge goda människoskildringar med mål och mening, Dostojevskijs mörka figurer anses också stringenta.
Däremot Walter Scott och Dumas hjältar har primitiva, ytliga mål, som att rädda kungen eller vad det nu kan vara.
Sen då det glider framåt i tiden blir det fel. Berättelserna blir romantiska, men karaktärerna naturalistiska. Som då hos Jules Verne eller HG Wells.
eller så blir det tvärt om, så att medvetandet är fritt, men inte existensen: Avsaknad av intrig och en massa psykologiserande. Byron, tydligen.
"Populärlitteraturen" finner faktiskt viss nåd, Sunt förnuft gäller, men ställer inga abstrakta frågor. Man vet vad man vill, och sen har man faktiskt en handling. Lite som Dumas.
"Kiosklitteraturen" är värre, här är det bara stereotyper utan någon vidare handling.
Det som kommit med film och TV är alldeles för mesigt, man ber om ursäkt för att man är intelligent.
Sen nedgörs skräcklitteratur och lite annat.
Skurken är som vanligt Altruismen. Här skall inga individers mål och mening lyftas fram, inte.
Altruismen gjorde ned även Naturalismen. Schyssta Naturalister beskriver skeenden, och människors reaktioner på dessa, nog så intressant. Men så kom socialismen, och det var bara kollektivet som gällde. Tydligen är Anna Karenina av Tolstoj ett exempel på detta, "skönlitteraturens ondaste bok"
Men om man då skall skriva en bra, Romanisk historia behövs konsten att berätta en historia: Skarpsinne, Fantasi och känsla för Dramatik. En nyskapande intrig vars tema och karaktärer stämmer överens.
Men det dog med världskrigen och "nu" är det bara skräp med några få undantag där bla Hitchcock nämns. Och sen hoppas hon på en framtid där bot och bättring gjorts
....................
Och vad säger man om detta?
Först - har saker ändrats sen 70-talet? Vilka romaner skrivna har skrivits som verkligen fångat en?
Vindens Skugga av Zafon - Antagligen alldeles för Naturalistisk för henne, även om storyn är nog så stringent, hjältarna är vackra och slutet gott.
Da vinci-Koden var ju en riktig höjdare, så länge folk trodde på att den heliga graal verkligen fanns. Inte mycket till mål och mening med det. Mer än att hitta nån slags religion, inget om att välja rätt väg här i livet.
Harry Potter, då? Skulle tro att han skulle finna en viss nåd. Även om det kraschar lite åt höger och vänster skall ju Voldemort slås ned, så mål finns det. Men inte skall nån få skina, det är nog lite för altruistiska mål för henne. Det är flocken snälla trollkarlar som skall vinna. Även om Harry vill bli Auror. Och Hermione är nog en karaktär som Rand skulle gillat.
Skulle tro hon skulle tycka att det ordnat upp sig lite. Och samhället är ju onekligen mindre kollektivistiskt nu än under flowerpower.
Men vad tycker jag om detta?
Kom igen - livet är också värt att levas och avnjutas utan att vara skitnödig hela tiden. Tror Rand skulle uppskattat energin hos dagens görakarriärochcurlamorsor, även om hon nog inte uppskattar kvinnokollektivets altruistiska mål.
Men visst, jag har beslutat mig för att läsa filosofi för att bli en bättre människa. Och visst är det trevligt om en karaktär i en bok också kan vara lite roadmodel för annat än bara trivialiteter. Kul vinkling på Romantiken i alla fall. Tar det betraktelsesättet med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar