Bertrand Russell kom med denna 1930, självhjälpsbok långt före sin tid, kan man säga.
Till att börja med, Lycka är något man skapar (Efter ett korrekt val av föräldrar förstås) inte nåt som man får till skänks.
Russell söker sen lyckan i att plocka dän olycka. dessa olyckor kommer från, menar han lite grovt, egna personligheten och ens sociala miljö, det sociala system man är i.
Den egna personlighetens olyckskällor -
- Felaktiga uppfattningar om världen
- Etik man fått om bakfoten
- Dåliga vanor, som tar bort
- Zest(ungefär flowet) och suget efter att vidga sin värld
Russell har lite ideer om hur bota:
Byronisk olycka kommer från att vara introvert och känna sig romantiskt övergiven av världen. Dessa människor är liksom lyckliga, eller snarare stolta över sin olycka. Det skall man hålla sig borta från, både hos sig själv och andra som är såna.
Största hotet är tävling, enligt Russell. Folk som jobbar ihjäl sig istället för att leva. (sen hur Zest kommer in i det här kan man fundera på)
Uttråkning är en annan källa. Motsatsen är exitement(finns bra svenskt ord för det?).
Utmattning. Russell menar att stess och oro ökar på uttmattningen. Nåt som är viktigt är att inse det oviktiga i det vi oroar oss för. Viktigt här, att inte bry sig i vad andra tycker om en, eller vad andra tycker är viktig.
En annan källa till utmattning är avund. Vi blir inte gladare av att jämföra oss med andra eller vara avundsjuka på vad andra fått.
Känslan av "synd" är en ytterligare källa till olycka. "Nothing so much diminishes not only happiness but efficiency as a personality divided aganst itself".
Olyckliga människor sätter ofta orealistiska förväntningar på andra och gnäller på de som de ser som deras överlägsna.
Man kan inte vara lycklig om man inte har bra relationer, särskilt med dem de lever med.
Vad ger då glädje
Glädje börjar med "zest". Livsglädje, sökande. Han exemplifierar med de som bara stoppar i sig käket med de som verkligen njuter av sin måltid, både tillagning och förtäring.
Att ha många intressen ger glädje
Affection - Både från och till andra. Att känna sig oälskad ser Russell som ett utmärkt sätt att förlora Zest. Att leva ett bra familjeliv.
En känsla av att leva livet i säkerhet istället för att vara osäker. Den som är rädd är ofta aggressiv.
Att ha ett arbete, om det inte är alltför betungande, är bättre än idleness.
Att ha "impersonal interests", ungefär bra tidsfördriv. Russell räknar upp läsa, teater, och spela golf. Och här kan man väl lägga till dataspel, snapchat, youtube...
Glädje är alltså något man skapar. Han nämner också att "resignation" är viktigt, att "resign from the pursuit of desired but unattainable forms of happiness". Lite acceptans.
Artikelförfattaren avslutar med, jag översätter:
Den glada personen är en som känner affektion med andra,
som har många intressen,
som angriper livet med zest,
som inte lider,
som är en medborgare i universum och skiter i vad andra tycker om dem och vad de tycker är intressant.
-----------------------------------------------------------------------
Det sista är svårt. Hur kan man skita i vad andra tycker om en då man lever tillsammans med andra? Det skall nog förstås i en vidare mening. Vad sin maka och barn/föräldrar tycker är viktigt, men inte vad "man" tycker är viktigt och vad "man" tycker om en själv.
Annars, såg en TED om glädje, forskning på det, och bra relationer till andra ansågs vara det viktigaste. Men det är svårt. Vi är i och för sig sociala djur men också monader.
Stress och oro för saker känner, verkligen försöka sätta sina bekymmer i perspektiv.
Och att inte ha olyckan som livsstil. Gnälla på sina leksaker som var så mycket trasigare än andras...
Men bra gejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar