Filebos och Sokrates diskuterar om vilket av rubrikens antagonister som är viktigast. Protarchos är med på noterna, och har tagit vid efter Filebos. De börjar utreda.
Ganska fort kommer man förstås fram till att man kan känna lust över onda saker och att tanke och förnuft kan konsruera onda ting. Mer generellt att saker är mångfacetterade. Lite diskussioner kring mångfacettering som sådan. Den mynnar ut i det här med "form". Ungefär så handlar de om generalisering. För programmeraren känner man igen sig i klasser och objekt.
Man ser harmonierna i musik som ett sätt att ordna de enskilda noterna. Språk osv.
Vad det dock egentligen går ut på är att man påstår att saker "är" något. Men saker kan delas ned, saker kan generaliseras. Och man måste undersöka dem innan man kan säga hur de är. Ganska vetenskapligt, även om det "bara" gäller diskussioner.
Alltså, finns det olika slags lust, och hur kan lusten generaliseras? Det blir efter ett tag Sokrates som tar kommandot där. Han frågar sig, hur ser livet med enbart lust ut? och enbart med förnuft? Han frågar, om du inte har förnuft, förstår du då att du är lycklig? (Bra fråga!). Man vill ju heller inte sakna all lust.
En blandning av lust och förnuft är det bästa
Men vad kommer tvåa? Vad är bäst av förnuft eller lust?
De börjar prata lite om det begränsade och det obegränsade och kommer fram till att få ordning och reda på det obegränsade är grejen, Musiken i sina harmonier är exempel. Då man begransar framkommer noter, klockslag och liknande. Sedan sorterar man det obegränsade i orsak och verkan.
Lusten vill man ha obegränsat mycket av så det tillhör det obegränsade. Men hur är det med förnuftet?
Ganska snabbt en underbar fråga, väldigt lång före sin tid: "Styrs universum av slumpen eller av en skapande makt?". Sokrates fråga chockar de andra lite, som ogudaktig. Resonemanget blir ungefär, vi är konstruerade av atomer, då bör vår själ komma från något slags världsförnuft. Med lite andra resonemang kommer de fram till att "tanken" styr världsalltet. (Gud eller Fysikens Lagar?). Men - så tycks det ju med vår vetskap kanske inte vara?? Slumpen finns och det är fysikens lagar, det naturliga urvalet som gör att ordning vinner. Undrar om det påverkar diskussionen?
Sedan går man via att konstatera att olust uppkommer ur törst, avsaknad av något där sen balansen återställs. Och känner man ingen skillnad i avsaknad är man liknöjd. Sedan blandas minnet in, en förnimmelse som man kommer ihåg är ett minne.
Sedan : Begäret kommer av att man genom minnet har minnen av tidigare lägen som man eftersträvar. Begäret är alltså själsligt och inte kroppsligt. Stor smärta känner man då kroppen upplever något negativt och man har ingen förhoppning om det motsatta.
Sedan är frågan om lustupplevelserna beror på falsk eller sann "åsikt" om det som varit, det som är eller om det som skall vara. Om det man uppfattar verkligen stämmer (här saknar man begreppet "sannolikhet").
Nästa steg är att se om lust verkligen är lust. Till att börja med, om en person är liknöjd, upplever han lust? Man skulle påsta inte, eftersom det liksom behövs en positiv derivata, det måste bli en förbättring. Man kan påstå att det alltid händer saker, men folk kan ta saker med liknöjdhet. Sokrates säger inte direkt det, men undersöker det. Man undersöker de som söker våldsam njutning. Knark, typ ger en del negativa bitar, men de positiva överväger och man kommer vilt söka knark. Sedan har vi det som bara finns i skallen, typ åtrå och avund(fast egentligen beror de på tidigare sinnesintryck). Det finns en lust i dessa känslor (yes sir, överklassens privilegier).
Man studerar komedin, och kommer fram till att det roliga är skadeglädjen över folks dumhet(1. Vara Rikare 2. Vara bättre 3. Dygd/Vishet än vad man är). Sedan, de dumma kan vara svaga, kallas då löjliga, eller mäktiga, kallas då avskyvärd(Hm... även klyftiga kan vara onda). Skadeglädjen är alltså lust blandad med olust, och det stämmer ju.
Nästa steg är att se på "rena lustupplevelser". Och dessa skall då vara vackra färger, vackra harmonier och liknande. Inte vackra cirklar och solnedgångar och sånger utan typ matematisk harmoni och perfekta cirklar. Att lära sig saker räknas hit.
Man tar "vitt", absolut vitt som exempel på att en liten bit helt perfekt vitt är bättre än en massa halvmurrigt vitt. Så det vita som är oblandat är bäst, tycker Sokrates.och såmycket lust behövs inte. Lust är ju då också något som blir till ur något annat, och det behöver ju inte vara något bra. Bäst här verkar det också vara med den återhållsamma, eftertänksamma lusten.
Men sedan vänder Sokrates sin uppmärksamhet mot Kunskapen.
Sokrates konstaterar att om man tar bort matematiken från kunskaperna så blir det bara "gissande" kvar, typ erfarenhet. Att man komponerar, det är ju rätt slumpvis. Yes sir. Han delar ned vetandet på lite olika sätt, och kommer fram till att det vetande som "verkligen är", som alltid är på samma sätt, som behandlar naturen är det högsta (föregriper naturvetenskapen?) . Underbart nog genmäler Protarchos att många tycker att "övertalningen" är det viktigaste. Sokrates håller med om att "naturvetenskapen" inte är så användbar som politiken, utan är ute efter att kolla om sanningen är något vi har i oss mer grundläggande.
Och allt som har med erfarenhet är förgängligt, det bygger inte på eviga lagar. Och det gör enligt Sokrates vetenskapen viktigare, ty den jobbar med beständiga värden.
Sedan vill då Sokrates blanda Lust och förnuft. Sokrates går för den "sanna" lusten och den "sanna" kunskapen. Det som är beständigt (naturvetenskap) är den sanna kunskapen Men lite av vad som får livet att funka är bra också. Vad det gäller lusten är den våldsamma lusten inte mycket att ha utan den reflekterande tillfredställelsen tycks vara det Sokrates söker.
Både med avseende på tanke, sanning och måttfullhet är kunskapen bättre än lusten.
Allså, En måttfull blandning är bäst, kunskap kommer tvåa och lusten kommer trea,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar