Epikuros var en antik Filosof som samlade sina lärjungar i en trädgård utanför Aten. Han predikade att livets mening är att maximera lycka. Detta inte igenom att tillfredställa lustar, utan genom ett förnuftigt leverne, där man försöker minimera smärtan.
Epikuros menade att en orolig själ berodde på två saker:
- Dödsängslan
- Överdrivet begär
Dödsrädslan sopas bort med att, vi lever här och nu, då döden kommer förintas vi.
Vad det gäller begär, så handlar det om att kunna glädjas åt de små tingen. Ta vara på vad naturen ger, äta enkelt.
Han var en tidig anhängare av teorin på Atomen, och hävade att atomerna inte direkt följde något givet mönster, att allt inte var förutbestämt och att atomerna löstes upp t.ex. då man dör. Inget blir kvar, men samtidigt försvinner inget. Han motsätter sig därmed allt lidande för att få något slags paradis då man dör. Parallell dras här till Marx som såg det här livet som det i vilket man skulle ha det bra.
I dagens liv, hur skulle Epikuros kunna vara till hjälp?
Till skillnad från dagens uppoffringsideal runt det här med global warming och liknande, så är Epikureanismen en helt självisk filosofi, där måttligheten faktiskt blir som ett medel till lycka.
Man vill komma ifrån det här med överdriven konsumtion. "Nothing is enough for the man for whom enough is too little".
Martha Nussbaum menar att Epikureanismen inte funkar, att små Epikureträdgårdar snyltar på det allmäna, men Slattery tillbakavisar detta och menar på att epkureanismen mycket väl kan beskrivas i framåtskridande och ansvarstagande.
----------------------------------
Jag har alltid funnit Epikureanismen tilltalande. Leva i nuet, utan stora planer, stor oro. Det kan nog lite vara en läggningssak, en del människor verkar inte kunna klara sig utan stora projekt och mycket nuvarigt lidande för en eventuell storslagen framtid.
Men det känns klart som ett förhållningssätt som skulle gynna det stora allmäna, om det är en tillbakalutad tillvaro byggd på ansvar.
Jag kan tycka att tanken på att jobba åttatillfem (eller ännu hellre åttatilltvå om det ginge) är en rätt bra metafor för ett liv i den meningen. Man gör det man måste, det man själv och det allmäna behöver. Sen åker man hem och tar det lugnt, eller gör vad man tycker är skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar