Den stabila verkligheten (?)

Parmenides såg världen som utan förändring, Herakleitos såg den som ständigt i rörelse. Var har dessa tankar tagit vägen i dagens tänkande?


Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"

Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.

Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.

Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.

Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen

------------------

Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?