Jordan Peterson Biblical Series IV - Syndafallet

Denna föreläsning ägnar dr Peterson åt det som följer direkt på skapelseberättelsen, Edens Lustgård och Syndafallet.

I Edens lustgård, som är omsluten, trygghet, så går människan runt och namnger saker. Peterson menar att rena namngivningen är viktig, saker blir mer konkreta då de namnges.

Att bita i den förbjudna frukten. Vad är det? Och hur kom den historien till? Det är ju lite befängt som tanke. Här skapar Gud ett träd och det får inte Adam och Eva äta av. Verkar inte det lite elakt? Människan är ju nyfiken. Dr Peterson pratar mycket om balansen mellan att vara trygg och samtidigt våga testa nytt. Ying och Yang. Föräldrar skall inte vara överbeskyddande utan låta sina barn få testa farliga saker, för världen därute ÄR farlig.

Under föreläsningens gång målas en bild av en "god människa" upp. Från hans resonenmang, från vad som psykologvetenskapen konstaterat:

• Sanning är bra, sanning helar. Lögn skadar
• Att vara medveten är att kunna offra kortsiktigt för långsiktiga mål.
• Äktenskapet är fundamentet för makarna, man ser Adam och Eva som två aspekter på en urmänniska som kan förenas
• Det onda finns, då vi visste att det onda kunde drabba oss visste vi också att utnyttja det onda för att skada andra.

Äpplet associeras med kunskap. Urgammalt, du behöver kunskap för att hitta maten. 

Kvinnan är ju den som ormen förleder. Ormen står för slughet, den som får kvinnan att våga bita. Och i det menar vissa analytiker att Ormen egentligen är den goda. Men - det är både gott och ont som kommer av att få bita av kunskapens äpple. Kvinnan är den som behövt vaka över barnet. Kvinnan är mycket självmedveten och neurotisk från puberteten(vetenskapligt faktum). Kvinnan har klassiskt valts på utseende medan mannen valts på hur väl han gör ifrån sig. Bra gener förs vidare.

-------------

Jag har tänkt mycket på den här historien genom åren. För mig har den en lite annan innebörd. Det är mer en bild av vår utveckling, att då vi blev medvetna om världen, oss själva och tillvarons storhet så var det mycket skit som kom i det paketet. Medvetenheten om vår egen dödlighet, om ondskan, om evigheten.
Intressanta saker sades om familj och kvinnligt/Manligt. Mannen kan lära kvinnan att se mindre kritiskt på sig själv, Kvinnan kan lära mannen gemenskap och fördelning.
Att göra offer i nuet för att kunna skörda senare. Svårt 

Jordan Peterson - Biblical series III - Hiearchies and chaos

Sammanfattningen av den här föreläsningen blir ganska kort. Den gav mej inte hysteriskt mycket. Men det kan ju ändra. Hursomhelst:

I början talar dr Peterson om Fadersgestalten i treenighet, vilket skall vara det vi har i oss, A priori. Vårt dna, våra erfarenheter. I generna.

Sedan kommer han in på det med att göra gott, och att inte ljuga. Att våra lögner kommer tillbaka och biter oss

Ett av huvudnumren är det här med att våga göra det okända, "sonen" i treenigheten, som är djärv och vågar sig in i kaos för att vi skall hitta nytt.  Då kan vi upptäcka att vi är i "zest", ett upphetsat status av upptäckande glädje, då vi hittar ny kunskap. Ett tillstånd värt att uppnå. Även om det nya också är jobbig mark att bryta

Men huvudnumret i tredje föreläsningen är hiearkier, Hur vi bygger upp dem, att vi måste vara schyssta för att ta oss upp i olika hiearkier och hålla oss väl i många av dessa hiearkier. Gud är idealet, man skall inte tro att någon individ är detta ideal dock. Att alla kan försöka göra sitt bästa. Att vara arbetsam och intelligent ger fördelar i hiearkierna.

Men det är väldigt svårt att förstå hur dessa hiearkier matchas mot bibeln. Mer än att gud fader kan ses som en idealbild.

Lite bra lösa saker, som jag snappat upp under föreläsningens gång:

• Våga dig ut i det okända
• Balansera hiearkier för att få ut det bästa
• Verkligen se på folk, vad försöker de göra?
• Varför vill kvinnor samtidigt ha 50 shades och jämlikhet?
• Förstår du det onda kan du göra det goda
• Är du i zest kan du göra goda saker

---------------

Den här föreläsningen hängde inte ihop för mig. Framför allt hur det här med hiearkier är så bra. Men lite smått och gott fick jag med mig, det som punktats ovan. 

Jordan Peterson - Introduktion - Biblical series

Jordan Peterson är den Kanadensiske professorn i Psykologi som har blivit en succe på Youtube. Talar enormt övertygande, vågar säga vad han tycker. Och han tycker att människor skall ta ansvar. Mycket grovt.

Han deltar i många forum, men framför allt lägger han ut sina föreläsningsserier på sin Youtubesida. Och jag har börjat följa hans föreläsningar på Torontos universitet där han analyserar Bibeln från ett psykologiskt perspektiv. Han är inte kristen, svär som en borstbindare, men analyserar texterna med stort allvar. Det gås väldigt grundligt tillväga, och det tar en liten stund innan man kommer in i tempot. Men sedan är det helt förhäxande.

I första föreläsningen pratar han bara allmänt, sätter liksom agendan för vad Bibeln handlar om, och det handlar om Medvetandet, människan, hur människan finns till i världen. Mycket grundläggande mänskligt och grundläggande om tillvaron som sådan. Och varför man har ett behov av skapelseberättelser, varför  böcker som bibeln skrivs.

John Rawls och hans filosofi.

(Efter en artikel i "Philosophy Now issue 121")

Jag läste ganska mycket om Rawls för några år sen, och jag har läst de grundläggande delarna (som han själv säger i inledningen till boken) av A Theory of Justice. Nu var det en mer allmän kortare artikel om Rawls i Philosophy Now, vilket gav repetition och möjlighet att reflektera, se saker med lite nyare ögon.

Hans liv beskrevs, och det var både saker jag kände till och inte kände till. Det jag visste att han var 20-talare, att han var från välbärgad familj och att han var höjdare inom politiska filosofin på Harvard.
Det jag inte visste var att han hade familjetragedier som liten, flera av hans syskon dog, Och inte att han hamnade som kanonmat, likt Wittgenstein, fast under ett senare världskrig. Holocaust och Vietamkrig påverkade hans tänkande. Religiös före krigen, hade tänkt bli präst, men blev helt desillusionerad av allt elände från 1941 och framåt. Som den religiöse han ändå var var det politik och moral han efter kriget ägnade sig åt som akademisk filosof. Var i Oxford på 50-talet och tog intryck av Hart och Berlin(Skall läsa mer om dem!)

Den filosofi som presenteras i artikeln är mycket det som A Theory of Justice tar upp:

1. Hur man angriper humanvetenskaper. Man får försöka förstå istället för att som i naturvetenskapen samla fakta
2. Reflective Equilibrium - Processen där man genom att undersöka världen kommer fram till en ståndpunkt som man tycker är hållbar, man iakttar och evaluerar det med sitt förnuft. 
3. Tankeexperiment : Man uppmanas att betrakta världen bakom en "veil of ignorance". Man skall försöka att bortse från sina specifika förutsättningar då man resonerar om ett ämne. Försöka diskutera från ett neutralt människoperspektiv. Man talar här om ett "naturtillstånd" som en startpunkt för diskussioner om t.ex. rättvisa.

Hans verk presenteras, och förutom AToJ tycker jag också att The Law of Peoples verkar spännande! Skriven 1999  och försöker tydligen hitta sociala kontrakt globalt. Ligger inte det i tiden eller what?

----------------------

Min diskussion:

Det är verkligen strongt av en advokatson att kunna ha en så pass socialliberal syn som hans filosofi, ovanligt. Mycket som jag uppskattar. Mycket av det här kartläggande istället för ställningstagande som han har som typ epistemologi. Man kan jämföra med Rand(som faktiskt har goda tankar runt metafysik och epistemologi) som i och för sig uppmanar till att undersöka världen, men där man skall komma fram till "sin sanning". Världen är dock ett rörigt ställe...

Artikeln tar inte upp de grundläggande rättigheter han tar upp i AToJ, men de funkar -

1. En människa skall ha grundläggande rättigheter

2. En människa bör ha liknande möjligheter som alla andra

2b. Orättvisor borde egentligen bara tillåtas om de gynnar de som minst gynnas av ett system. 

Han tänker rätt mycket som mej, och jag vill gärna läsa mer!

Om Medvetande

Temat för Philosophy Now Issue 121 är Consiousness.

Och det är en serie artiklar som i stort försöker försvara medvetandet mot att vara bara elektroniska signaler i hjärnan, mot fysikalismen. Vi vet inte hur det går till och det kallar David Chalmers "the hard problem of consciousness"

Philip Goff argumenterar för panfysism. Det är synen att allt, ned till atomer har ett medvetande Att något har en subjektiv upplevelse. Och det skall man kunna ha som postulat. Mycket är argumentationen av typen att fysikerna inte kan veta. Vi vet att vi själva är medvetna och utgår från det. Men man ser på den inneboende naturen hos olika objekt och försöker bedöma hur pass medvetna de verkar vara.

Sam Coleman knuffar för Neutral Monism. Det skall vara något mitt emellan Panfysism och fysikalism. Vad är det som är "neutralt"? Allt är hur vi förklarar det.
Exempel färg. Det har ju en våglängd, men samtidigt kan vi drömma en färg utan att se den. En färg är både nåt mentalt och något fysikaliskt. Men man försöker inte hitta en förklaring.

IIT är en teori där man helt enkelt mäter medvetandegrad i PHI. Man vet vad man vet om sig själv Man försöker beskriva hur ett medvetet system ser ut, hur mycket det vet om sig självt, hur integrerat(hur mycket de olika delarna i systemet som beror av varandra) och att systemet är maximalt medvetet. Datorer är inte så PHI höga eftersom de bara i princip är en massa transistorer, medan hjärnans neuroner är betydligt mer nätverksbyggande.

I en sista artikel undrar man om Kvantfysiken kan visa på att medvetandet kan användas för att beskriva. Partiklar kan inte mätas i ett gitter eftersom de inte interfererar som vågor om de detekteras. man menar då ungefär att medvetandet faktiskt kan mätas och visas påverka resultatet.

----------------------------------------------

Jag frågar mig - Varför uppehålla sig så mycket vid det här? OK att hjärnan skulle vara något som skapar medvetandet. Men det är ju bara en brain in the vat-syn. OK, låt det vara så, men det påverkar inte något.

Lite intressant är det här IIT, att man helt enkelt på vissa parametrar mäter medvetande. Men vad man är ute efter som Panfysist är oklart för mig. Skall kanske läsa lite mer om det.

Bertrand Russell - Är folk rationella?

Från en artikel i Philosophy Now issue 120, John Ongley undersöker hur Russell såg på människan som rationell varelse.

Inte så värst, säger Russel. Det finns mycket av irrationalitet och ondska i människorna.

Modern forskning inom psykologi håller fram kognitiv dissonans, att man minns det man vill, inte jobbiga sanningar.

Vi rationaliserar. Är vi elaka har de "förtjänat" det onda.

Folk kommer att prisa grejer de inte orkar lära sig, annars ser de dumma ut. Folk prisar det eftersom de gett sig in på det. Folk som varit snälla kommer vara snälla mot dig igen, mer än den du själv varit snäll mot. Har man fått för sig något kommer man inte enkelt ge upp det.

En dominant "klass" av människor kommer hitta skäl till varför de är bättre än de dominerade. Kvinnor, lägre raser, arbetare...

Människor gillar att förfölja andra. Krigsiver, skandaler. Mobbning, glädje över katastrofer

Människan är väsentligen en drömmare, fakta om saker är jobbigt. Alla nationer inför första världskriget var säkra på att vinna. 

Har man själv farit illa tror man hellre på domedagsprofetior.

------------------------------

Sammanfattning.

- Vi har en inherent elakhet

- Vi rationaliserar så det blir skönare för oss

- Grupper vill gärna framställa sig som bättre.

Man känner ju igen alla de här grejerna, både som offer och som utövare... Men det är väl i någon mening mänskligt. Det handlar lite om överlevnad för sig och sina närmaste.

Russel om Glädje - för att vara glad måste man först inte vara olycklig.

Från en artikel i Philosophy Now issue 120, Tim Delaney skriver utgående från Bertrand Russells The Conquest of Happiness.

Bertrand Russell kom med denna 1930, självhjälpsbok långt före sin tid, kan man säga.

Till att börja med, Lycka är något man skapar (Efter ett korrekt val av föräldrar förstås) inte nåt som man får till skänks.

Russell söker sen lyckan i att plocka dän olycka. dessa olyckor kommer från, menar han lite grovt, egna personligheten och ens sociala miljö, det sociala system man är i.

Den egna personlighetens olyckskällor -

• Felaktiga uppfattningar om världen
• Etik man fått om bakfoten
• Dåliga vanor, som tar bort 
• Zest(ungefär flowet) och suget efter att vidga sin värld

Russell har lite ideer om hur bota:

Byronisk olycka kommer från att vara introvert och känna sig romantiskt övergiven av världen. Dessa människor är liksom lyckliga, eller snarare stolta över sin olycka. Det skall man hålla sig borta från, både hos sig själv och andra som är såna.

Största hotet är tävling, enligt Russell. Folk som jobbar ihjäl sig istället för att leva. (sen hur Zest kommer in i det här kan man fundera på)

Uttråkning är en annan källa. Motsatsen är exitement(finns bra svenskt ord för det?). 

Utmattning. Russell menar att stess och oro ökar på uttmattningen. Nåt som är viktigt är att inse det oviktiga i det vi oroar oss för. Viktigt här, att inte bry sig i vad andra tycker om en, eller vad andra tycker är viktig.

En annan källa till utmattning är avund. Vi blir inte gladare av att jämföra oss med andra eller vara avundsjuka på vad andra fått.

Känslan av "synd" är en ytterligare källa till olycka. "Nothing so much diminishes not only happiness but efficiency as a personality divided aganst itself".

Olyckliga människor sätter ofta orealistiska förväntningar på andra och gnäller på de som de ser som deras överlägsna.

Man kan inte vara lycklig om man inte har bra relationer, särskilt med dem de lever med.

Vad ger då glädje

Glädje börjar med "zest".  Livsglädje, sökande. Han exemplifierar med de som bara stoppar i sig käket med de som verkligen njuter av sin måltid, både tillagning och förtäring.

Att ha många intressen ger glädje

Affection - Både från och till andra. Att känna sig oälskad ser Russell som ett utmärkt sätt att förlora Zest. Att leva ett bra familjeliv.

En känsla av att leva livet i säkerhet istället för att vara osäker. Den som är rädd är ofta aggressiv.

Att ha ett arbete, om det inte är alltför betungande, är bättre än idleness.

Att ha "impersonal interests", ungefär bra tidsfördriv. Russell räknar upp läsa, teater, och spela golf. Och här kan man väl lägga till dataspel, snapchat, youtube...

Glädje är alltså något man skapar. Han nämner också att "resignation" är viktigt, att "resign from the pursuit of desired but unattainable forms of happiness". Lite acceptans.

Artikelförfattaren avslutar med, jag översätter:

Den glada personen är en som känner affektion med andra, 

som har många intressen, 

som angriper livet med zest, 

som inte lider, 

som är en medborgare i universum och skiter i vad andra tycker om dem och vad de tycker är intressant.

-----------------------------------------------------------------------

Det sista är svårt. Hur kan man skita i vad andra tycker om en då man lever tillsammans med andra? Det skall nog förstås i en vidare mening. Vad sin maka och barn/föräldrar tycker är viktigt, men inte vad "man" tycker är viktigt och vad "man" tycker om en själv.

Annars, såg en TED om glädje, forskning på det, och bra relationer till andra ansågs vara det viktigaste. Men det är svårt. Vi är i och för sig sociala djur men också monader.

Stress och oro för saker känner, verkligen försöka sätta sina bekymmer i perspektiv.

Och att inte ha olyckan som livsstil. Gnälla på sina leksaker som var så mycket trasigare än andras...

Men bra gejer.