Vad är diskriminering? Nackdelar man orättvist ger en grupp. Att man inte får köra är inte orättvist mot gruppen tioåringar. Vad räknas som orättvist? Då man behandlar folk på samma sätt. Men den som diskriminerar anser att dett finns ett skäl till att behandla en viss grupp sämre eftersom gruppen anses ha en egenskap som är negativ. Eller snarare, man ser något som viktigt för en människa och en viss grupp har mindre av detta.
Skall man påstå att någon, eller någon i gruppen är sämre behöver det finnas fakta som stöder detta. Stereotyper är något man vill undvika.
Det kan finnas fakta som stödjer att en viss grupp är sämre på något, frågan är i så fall vad det beror på, kan det bero på att de fått sämre förutsättningar?
Det kan vara ett gott ideal att behandla människor som individer men det är ofrånkomligt att deras grupptillhörighet finns.
————————
Det finns problem med detta. Den grundläggande diskussionen är ok, man behöver definiera vad orättvist behandlande är. Men till att börja med, angriper man en person eller angriper man gruppen? Statistik finns. Och statistiskt kan det vara rimligt att t.ex. behandla en grupp på särskilt sätt.
Har kvinnor andra egenskaper än män, medfött? Kan det då var riktigt att de får andra yrken än män?
Tillhör man en religiös grupp anammar man ofta regler som kan vara problematiska i samhället i övrigt.
Om invandrare beter sig statistiskt oftare illa kan det vara rätt att begränsa invandring. Man kan då tycka att de behandlas illa, men är det rätt att påföra nackdelar på redan bofasta för att kompensera invandrare? Här tycker jag definitivt inte man kan prata om diskriminering. Dessutom som det är så med t.ex. kriminalitet att en liten grupp ställer till med otroligt stora nackdelar för majoriteten. Det behövs bara ett rötägg för att förstöra en hel klass. Så även om 85% är ok av en grupp människor så påstår jag att de 15% rötäggen förstör tillräckligt för att ratificiera begränsning i invandring.
Artikeln tar upp ett angeläget ämne. Man får bedöma hur man behandlar individer, individer som medlem av grupper och hela grupper.
Uppsala
Visar inlägg med etikett PN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett PN. Visa alla inlägg
lördag 21 december 2019
tisdag 26 juli 2016
Lite om Zizek, skön vänsterfilosof
Från Philosophy now issue 114. Och lite andra källor.
Denne Slovenske filosof var nära att bli president för Slovenien, och det är en ytterst spännande vänsterfilosof. Han växte upp i någon slags medelklass i det kommunistiska Jugoslavien, studerade filosofi och sociologi. Och har efter murens fall blivit en välkänd röst från vänsterkanten. Inte direkt kommunist, även om han ofta hänvisar till Marx, snarare något i stil med socialdemokrat, väl medveten om att det som kallades "arbetarklass" då det begav sig är något råddigare nu.
Han är en mycket engagerande talare, även om han är vansinnigt irriterande att se, han drar i näsa, hår och tröja hela tiden, men han är samtidigt ytterst medryckande på sin mycket speciella, lite läspande engelska. Vill ni kolla, bara sök på youtube.
Enligt Zizek lever vi vid Tidens Slut. Kapitalismen tycks dö, den globala kapitalismen kommer att äta upp allt:
Denne Slovenske filosof var nära att bli president för Slovenien, och det är en ytterst spännande vänsterfilosof. Han växte upp i någon slags medelklass i det kommunistiska Jugoslavien, studerade filosofi och sociologi. Och har efter murens fall blivit en välkänd röst från vänsterkanten. Inte direkt kommunist, även om han ofta hänvisar till Marx, snarare något i stil med socialdemokrat, väl medveten om att det som kallades "arbetarklass" då det begav sig är något råddigare nu.
Han är en mycket engagerande talare, även om han är vansinnigt irriterande att se, han drar i näsa, hår och tröja hela tiden, men han är samtidigt ytterst medryckande på sin mycket speciella, lite läspande engelska. Vill ni kolla, bara sök på youtube.
Enligt Zizek lever vi vid Tidens Slut. Kapitalismen tycks dö, den globala kapitalismen kommer att äta upp allt:
- Ekologisk kris
- Oblans i de ekonomiska systemen
- Biogenitiken
- Social segregering (fundamentalism, Isis)
Han tar Sydkorea som exempel, trots att de har i någon mening varit en ekonomisk framgångssaga har de samtidigt världens högsta självmordsfrekvens.
Den konservative i dagens samhälle är en som verkligen ser detta, och som är skeptisk mot de snabba förändringar som den globala kapitalismen medför.
I princip är Zizek ateist, men ser att kristendomen har ganska mycket samma budskap som kommunismen, något revolutionärt.
Hans kommunism är snarare ett problem än en lösning. Det man funderar på är hur alla vanliga, enkla människor har det. I det här sammanhanget nämner han också, mycket vackert, Eric Saties musik som "kommunism i musik". Satie var själv i Franska Kommunistiska partiets centralkommité, och Zizek hör hur musiken är stillsam, man flyttar fokus till bakgrunden Till de enkla, vanliga människorna snarare än det heroiska.
Hans filosofiska stöttepelare är Hegel, Descartes och Plato. Han ser gärna att tänkare har stora mål för samhällen, så att man har något att navigera efter.
En rätt skön kommentar från Zizek är "Gör inte, tänk!".
Men han har en del tankar kring hur framtiden skulle kunna se ut.
Medborgarlön är något han ser på med intresse. Det skulle ge fler frihet och rättvisa. Och han konstaterar att det också, med hänvisning till den tyske filosofiprofessorn Peter Sloterdijk, är något som skulle gynna marknaderna, alla medborgare får köpkraft. Men här finns också problem. Vem skall göra de tråkigaste jobben? Vem är medborgare var? Vem skall betala?
Zizek är mycket stolt över Europa och ser det socialdemokratin i Europa som det finaste som Europa åstadkommit. Men han hoppas på att fler vänsterkrafter skall göra sig hörda, han önskar en "vänsterthatcher". Han beundrar Varoufakis, och beklagar att inte grekerna fick fritt spelrum till en mer progressiv politik. Men är skeptisk, tror mer att främlingsfientliga krafter kommer att spela en större roll.
Han är inte lätt, har ingen väldigt klar linje, men han diskuterar världen och nuläget ur ett spännande vänsterperspektiv. Den bok som föreslås läsas först i hans mycket digra författarskap är "Trouble in paradise"
måndag 25 juli 2016
Konservatismens filosofi och smaker
Vilka former av konservatism ser vi idag?
Det försöker Musa al-Gharbi svara på i en artikel i Philosophy now issue 113.
Den populära idén är att de konservativa håller sig till traditioner och motverkar förändring. Det finns väl en del sanning i detta, de värdesätter tradition, det som visat sig funka skall inte enkelt förkastas. Men det är bara en ingrediens. Mer generelle förkastar man progressivism, dvs att man ser historien gående efter en tänkt plan. Typiskt utopiska rörelser som Marxism, där man använder någon social planering för att åstadkomma ett visst samhälle.
De konservativa vill ha en mindre roll för staten. Det skall vara kommuniteten som hålls samman av traditionella värden. Man bör inte rucka på detta genom att för mycket ge sig in i stora åtaganden mot omvärlden om det verkligen inte behövs. Och man skall inte hota sin omvärld
Klassisk Konservatism är realistisk och återhållsam. Man betonar samhällens vikt, att människor som delar värderingar lever tillsammans. Dessa samhällen kan se ganska olika ut, man sköter sina egna affärer(Al-Gharbi påpekar likheten med den Liberale Nozicks utopiska stat).
Men det finns andra rörelser som tar sig namnet konservativa:
Paleokonservativa väljer att se att samhället bara skall upprätthållas med kristna världen och med västerländska normer. Minoriteter skall inordna sig i detta.
Neokonservativa står mer uttalat för en amerikansk livsstil. Liberalismen skall spridas över världen, med de medel som behövs.
Konservativa libertarianer ställer upp på detta, men har en mer individualiserad vy, och ser världen mer i ett globalt perspektiv, man ser en global minimalstat, ungefär.
-------------------
Al-gharbi är en sociolog knuten till studier av mellanösternkonflikter. Vilket knappast förvånar. Den del av världen där man kanske mest försöker lägga sig i andras affärer. Där väst lägger sig i. Så man kan ju ana en agenda. Men jag håller faktiskt med i det stora hela. Klassisk konservatism säger sig inte tro på att det ena och andra är det enda rätta, men det tycks vara det som hökarna i USA och liknande tror. Även svenska konservativa skulle helst pang bom vilja förflytta Sverige till 1958 (vilken ju vore lite bekvämt för en medelålders manlig akademiker som mej).
Jag tror väldigt mycket på försiktiga förändringar. Kanske mest det som gör mig tveksam till stor flyktingmottagning. Sverige byggdes under konceptet "folkhem" upp till ett bra blandekonomiskt samhälle, som i och för sig sedan 1990-talet har liberaliserats, men fortfarand är ett balanserat samhälle, där vi saknar en stor, missnöjd underklass. Vi vill inte ha en sån. Skall människor komma hit skall de tas emot på ett bra sätt och integreras i de värden och normer som håller landet samman. Att det inte fungerar bra i deras egna länder är illa, och jag tror att det är genom att visa att vårt samhälle är bra som vi kan inspirera deras samhällen. Punkt 1 - fattigdomen måste utrotas! I de länder där fattigdomen råder.
Men det som de "konservativa" i USA håller på med, kanske det passar dem men sånt har inte här i Sverige att göra. Här har andra värderingar växt fram under 1900- och 2000-tal.
Det försöker Musa al-Gharbi svara på i en artikel i Philosophy now issue 113.
Den populära idén är att de konservativa håller sig till traditioner och motverkar förändring. Det finns väl en del sanning i detta, de värdesätter tradition, det som visat sig funka skall inte enkelt förkastas. Men det är bara en ingrediens. Mer generelle förkastar man progressivism, dvs att man ser historien gående efter en tänkt plan. Typiskt utopiska rörelser som Marxism, där man använder någon social planering för att åstadkomma ett visst samhälle.
De konservativa vill ha en mindre roll för staten. Det skall vara kommuniteten som hålls samman av traditionella värden. Man bör inte rucka på detta genom att för mycket ge sig in i stora åtaganden mot omvärlden om det verkligen inte behövs. Och man skall inte hota sin omvärld
Klassisk Konservatism är realistisk och återhållsam. Man betonar samhällens vikt, att människor som delar värderingar lever tillsammans. Dessa samhällen kan se ganska olika ut, man sköter sina egna affärer(Al-Gharbi påpekar likheten med den Liberale Nozicks utopiska stat).
Men det finns andra rörelser som tar sig namnet konservativa:
Paleokonservativa väljer att se att samhället bara skall upprätthållas med kristna världen och med västerländska normer. Minoriteter skall inordna sig i detta.
Neokonservativa står mer uttalat för en amerikansk livsstil. Liberalismen skall spridas över världen, med de medel som behövs.
Konservativa libertarianer ställer upp på detta, men har en mer individualiserad vy, och ser världen mer i ett globalt perspektiv, man ser en global minimalstat, ungefär.
-------------------
Al-gharbi är en sociolog knuten till studier av mellanösternkonflikter. Vilket knappast förvånar. Den del av världen där man kanske mest försöker lägga sig i andras affärer. Där väst lägger sig i. Så man kan ju ana en agenda. Men jag håller faktiskt med i det stora hela. Klassisk konservatism säger sig inte tro på att det ena och andra är det enda rätta, men det tycks vara det som hökarna i USA och liknande tror. Även svenska konservativa skulle helst pang bom vilja förflytta Sverige till 1958 (vilken ju vore lite bekvämt för en medelålders manlig akademiker som mej).
Jag tror väldigt mycket på försiktiga förändringar. Kanske mest det som gör mig tveksam till stor flyktingmottagning. Sverige byggdes under konceptet "folkhem" upp till ett bra blandekonomiskt samhälle, som i och för sig sedan 1990-talet har liberaliserats, men fortfarand är ett balanserat samhälle, där vi saknar en stor, missnöjd underklass. Vi vill inte ha en sån. Skall människor komma hit skall de tas emot på ett bra sätt och integreras i de värden och normer som håller landet samman. Att det inte fungerar bra i deras egna länder är illa, och jag tror att det är genom att visa att vårt samhälle är bra som vi kan inspirera deras samhällen. Punkt 1 - fattigdomen måste utrotas! I de länder där fattigdomen råder.
Men det som de "konservativa" i USA håller på med, kanske det passar dem men sånt har inte här i Sverige att göra. Här har andra värderingar växt fram under 1900- och 2000-tal.
tisdag 8 mars 2016
Moralisk princip eller moralisk känsla? Båda!
Om vi kombinerar moralisk känsla med moraliska principer kan vi komma rätt i etiska spörsmål.
Så tror i alla fall Tomas Dabay i en artikel i Philosophy now issue 112.
Moraliska känslor, Hittar rötterna i Hume, som litade på magkänslan. Vi gillar rättvisa intuitivt, att barn för studera osv.
Kant med sitt Kategoriska Imperativ tar en annan väg och anser att man bör göra på ett sätt som antagligen alla gör. Inte lita på sin egen intuition för mycket.
Och tanken är att om man stöter på ett moraliskt spörsmål och spontant använder det ena av de två så kan man provtrycka med det andra.
------------------
Varför inte? Ganska bra tanke. Om vi omsätter det till flyktingpolitik -
Vissa känner spontant att "det blir för många" eller "vi kan ju inte låta dem dö där nere". Då kan man provtrycka med vilka principer som brukar gälla för flyktingmottagning, vilka principer det nu är.
Eller om man har principer, typ "Alla borde få komma" eller "det bör delas lika mellan alla länder" så kan man ju se lite vad som händer i maggropen då man verkligen uttalar det. Köps!
onsdag 27 januari 2016
Den stabila verkligheten (?)
Parmenides såg världen som utan förändring, Herakleitos såg den som ständigt i rörelse. Var har dessa tankar tagit vägen i dagens tänkande?
Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"
Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.
Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.
Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.
Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen
------------------
Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?
Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"
Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.
Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.
Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.
Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen
------------------
Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?
söndag 6 december 2015
Tyska filosofer som hyllar språket
Är språket det som styr tanken?
Läst artikel, Philosophy Now issue 108. Audrey Borowski knuffar för språket, tar tre tyska filosofer från olika epoker som slagträ, vilka alla gett språket en förrangställning som komponent i tänkandet.
Herder
Denne 1700-talsfilosof menar att saker i princip uppstår då de formuleras. Språket organiserar våra upplevelser. Objektet är det som man kan sätta sitt tänkande på, och då det formulerats har det liksom fångats. Borowski menar att man här lämnar Kants ide av ett universiellt vetande och låter de olika språken bli olika vägar till att nå kunskap om saker.
Humboldt
1800-tal, henne antropolog såg språket som något dynamiskt, levande som formades i olika nationer.
Läst artikel, Philosophy Now issue 108. Audrey Borowski knuffar för språket, tar tre tyska filosofer från olika epoker som slagträ, vilka alla gett språket en förrangställning som komponent i tänkandet.
Herder
Denne 1700-talsfilosof menar att saker i princip uppstår då de formuleras. Språket organiserar våra upplevelser. Objektet är det som man kan sätta sitt tänkande på, och då det formulerats har det liksom fångats. Borowski menar att man här lämnar Kants ide av ett universiellt vetande och låter de olika språken bli olika vägar till att nå kunskap om saker.
Humboldt
1800-tal, henne antropolog såg språket som något dynamiskt, levande som formades i olika nationer.
fredag 13 november 2015
Mer om Frihet VS Rättvisa från Philosophy Now
Har läst ett par artiklar till, tänkte sammanfatta dem, försöka få en än bättre bild av argumentationen mellan det liberala och det rättvisa.
Phil Badger börjar med påståendet, stött av viss forskning, att jämlika samhällen klarar sig bättre än ojämlika vad det gäller bland annat hälsa och våld. Han bemöter sedan fyra liberalistiska argument mot jämlikhet.
1. Det är naturligt med ojämlikhet - Det är naturligt med sjukdomar, men vi bekämpar dem. Att de rika har bra gener, kanske, men att förverkliga dem kan påverkas.
2. Samhället funkar bättre mej ojämlikhet - Det måste löna sig att anstränga sig. Och OK, det håller till och med Raws med, enligt maximin. Tillåta förbättringar om det gynnar dem som minst gynnas av systemet
3. Ojämliket är inte bra - men försöker man påverka det kommer folk leva på bidrag - De liberala ser den fria marknaden, saker hittar sitt pris, stökar man men det så minskar vinsten och det blir färre jobb. Och så lever folk på bidrag.
Men Badger hävdar att det inte är bevisbart. Bankkrisen 2008 är ett exempel. Avregleringarna har inte alls lett till fler jobb. Banker uppmuntrar bostadsspekulation. En H-J Chang ser nyliberalismen som ett vapen för kapitalet mot arbetarna, de som blir rikare är de få riktigt rika.
4. Ojämlikhet är rättvist - Hänvisning till Nozick, som visar på basketspelaren som schysst tjänar sina pengar och som Nozick menar ingen har rätt att ta ifrån honom. Badger kontrar med att han tjänat rätt bra, men tack vare att han gått på statligt finansierat universitet (engelsman). Och det vanliga om att det är svårt att se att de som ärvt har gjort sig förtjänt av pengarna.
Badger tycker sig se att det är bäst med jämlikhet. Och ser lite olika modeller. Att Svenskar inte gillar att ge bidrag till flyktingar(som är olika dem själva), Att det vore bättre att höja lönen för de lågt betalade. Men att det är ett djupare problem för västvärlden, globalisering och automatisering. Även för de som utbildar sig. Blir det någon vits att göra det? Medborgarlön? Var tar det vägen?
Borde man lära ut filosofi för att få folk att söka sig till helt nya grejer? Men det behövs enligt honom en kollektiv insats för att folk skall få förverkliga sig själva och få ett anständigt liv.
-----
Sedan har Uribe en artikel om - Skall extremister ha sin frihetliga rätt att vara extremister?
Vi har i västerlandet växt fram till en sekulariserad, frihetlig verklighet, och så kommer fundamentalisterna. Och här ser han att vad saker "bör" vara har försvunnit i vetenskapligheten. Så är det. Det är svårt att få ett böra från ett vara.
Så vad göra - liberalistera stöjder att man slår sig samman och skapar regler. Men den personliga friheten sitter djupt rotad. Och hur skall man då kunna ha en gemensam moral? Som bland annat förbjuder fundamentalister?
Svaret är från Mills - Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet får vi göra rätt mycket vad vi vill (för övrigt en formulering som är användbara i MÅNGA diskussioner om liberalism). Så vilken moral finns egentligen i det liberala? De regler som har växt fram under liberalismens framväxt, att personlig frihet är en frihet under ansvar.
Sedan skall vi gå i polemik med fundamentalisterna och visa att vårt sätt ger folk ett bättre liv (undrar om det funkar...) .
--------------------
Jag tycker de här artiklarna hänger ihop. Vad är "frihet"? Mills formulering om att "Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet..." är bra. Frihet till vad? Frihet till att vara fundamentalister? Frihet att göra precis det man vill? Frihet att ha ett värdigt liv? De som inte ser svårigheter här är... fundamentalister som jag ser det. Liberalister inte lika mycket som Talibaner kanske, men dock människor som väljer att vara enögda för en modell - för sin egen vinnings skull.
Ingen människa är en ö. Och kollektivet utövar en gigantisk makt. Inte minst på många av de som gynnas av ett liberalistiskt synsätt, entrepenörsandar - de är väldigt mycket en produkt av sin familj. Att matcha det kollektiva med det individuella i den verklighet som råder - det tror jag på.
En fråga - Hur växte den Amerikanska välmående medelklassen fram?
Phil Badger börjar med påståendet, stött av viss forskning, att jämlika samhällen klarar sig bättre än ojämlika vad det gäller bland annat hälsa och våld. Han bemöter sedan fyra liberalistiska argument mot jämlikhet.
1. Det är naturligt med ojämlikhet - Det är naturligt med sjukdomar, men vi bekämpar dem. Att de rika har bra gener, kanske, men att förverkliga dem kan påverkas.
2. Samhället funkar bättre mej ojämlikhet - Det måste löna sig att anstränga sig. Och OK, det håller till och med Raws med, enligt maximin. Tillåta förbättringar om det gynnar dem som minst gynnas av systemet
3. Ojämliket är inte bra - men försöker man påverka det kommer folk leva på bidrag - De liberala ser den fria marknaden, saker hittar sitt pris, stökar man men det så minskar vinsten och det blir färre jobb. Och så lever folk på bidrag.
Men Badger hävdar att det inte är bevisbart. Bankkrisen 2008 är ett exempel. Avregleringarna har inte alls lett till fler jobb. Banker uppmuntrar bostadsspekulation. En H-J Chang ser nyliberalismen som ett vapen för kapitalet mot arbetarna, de som blir rikare är de få riktigt rika.
4. Ojämlikhet är rättvist - Hänvisning till Nozick, som visar på basketspelaren som schysst tjänar sina pengar och som Nozick menar ingen har rätt att ta ifrån honom. Badger kontrar med att han tjänat rätt bra, men tack vare att han gått på statligt finansierat universitet (engelsman). Och det vanliga om att det är svårt att se att de som ärvt har gjort sig förtjänt av pengarna.
Badger tycker sig se att det är bäst med jämlikhet. Och ser lite olika modeller. Att Svenskar inte gillar att ge bidrag till flyktingar(som är olika dem själva), Att det vore bättre att höja lönen för de lågt betalade. Men att det är ett djupare problem för västvärlden, globalisering och automatisering. Även för de som utbildar sig. Blir det någon vits att göra det? Medborgarlön? Var tar det vägen?
Borde man lära ut filosofi för att få folk att söka sig till helt nya grejer? Men det behövs enligt honom en kollektiv insats för att folk skall få förverkliga sig själva och få ett anständigt liv.
-----
Sedan har Uribe en artikel om - Skall extremister ha sin frihetliga rätt att vara extremister?
Vi har i västerlandet växt fram till en sekulariserad, frihetlig verklighet, och så kommer fundamentalisterna. Och här ser han att vad saker "bör" vara har försvunnit i vetenskapligheten. Så är det. Det är svårt att få ett böra från ett vara.
Så vad göra - liberalistera stöjder att man slår sig samman och skapar regler. Men den personliga friheten sitter djupt rotad. Och hur skall man då kunna ha en gemensam moral? Som bland annat förbjuder fundamentalister?
Svaret är från Mills - Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet får vi göra rätt mycket vad vi vill (för övrigt en formulering som är användbara i MÅNGA diskussioner om liberalism). Så vilken moral finns egentligen i det liberala? De regler som har växt fram under liberalismens framväxt, att personlig frihet är en frihet under ansvar.
Sedan skall vi gå i polemik med fundamentalisterna och visa att vårt sätt ger folk ett bättre liv (undrar om det funkar...) .
--------------------
Jag tycker de här artiklarna hänger ihop. Vad är "frihet"? Mills formulering om att "Så länge vi inte tar ifrån andra deras frihet..." är bra. Frihet till vad? Frihet till att vara fundamentalister? Frihet att göra precis det man vill? Frihet att ha ett värdigt liv? De som inte ser svårigheter här är... fundamentalister som jag ser det. Liberalister inte lika mycket som Talibaner kanske, men dock människor som väljer att vara enögda för en modell - för sin egen vinnings skull.
Ingen människa är en ö. Och kollektivet utövar en gigantisk makt. Inte minst på många av de som gynnas av ett liberalistiskt synsätt, entrepenörsandar - de är väldigt mycket en produkt av sin familj. Att matcha det kollektiva med det individuella i den verklighet som råder - det tror jag på.
En fråga - Hur växte den Amerikanska välmående medelklassen fram?
fredag 16 oktober 2015
Frihet VS Rättvisa - först "Liberty Requires Equality"
Philosophy Now issue 110 har som huvudämne Liberté, Égalité, Fraternité - hatar fnuttar, kan inte Fridtjuv Berg reinkarneras som fransk minister - ett synnerligen intressant ämne á mon avis.
Synbarligen är det ju en evig konflikt, och en gordisk knut som inte kan lösas, att det i ett samhälle alltid tycks finnas människor som vill ha frihet och andra som vill ha rättvisa och ett stort flertal som kliar sig i huvvet och undrar vilket som är att föredra.
I Rick Lewis förord avslöjar han att "I myself found the conclusions of one of the articles in this issue to be as crazy as a sack full of chipmunks. No, I'm not telling you which one". Så då var man ju tvungen att kolla vilken han avser.
James P. Sterba, Professor och f.d. President i American Philosophical Association inleder med
Liberty Requires Equality
Sterba börjar med att undersöka lite vad han anser att Libertarianer önskar. Frihet till liv, lite andra saker, och - förstås - frihet till ägande. Property. Där det alltid blir spännande.
Sen det vanliga om welfare, skatt överflöd och arv.
Det fortsätter med den ganska vanliga vändningen - Frihet för fattiga eller frihet för rika. Det spinner ned till - har de fattiga möjlighet till frihet? Nej, säger Sterba. De har inte friheten att ta överflödet från de rika för att få det de behöver för sina grundläggande behov. Och det står då, konstaterar han ungefär, mot den traditionella Nozickska nattväktarinställningen. Och vilken är bäst, vilken har rätt?
Han hävdar då att de fattigas frihet är viktigare. Genom principen att du inte skall förutsätta den sanning du försöker bevisa. Han tänker sig sedan en ranking av friheterna, vilka som är viktigast för de fattiga resp de rika. Och under principen att du inte får "statuera en startpunkt" (non-question-beggningness), själv säga vad som är viktigast, kommer han fram till att det är de högst rankade friheterna som gills mest. och han hävdar sen att de fattigastes frihet till det basala är viktigare för dem än friheten för de rika att, ja, hänga på Café Opera och dricka champagne.
Sen ägnas resten åt artikeln i princip åt att beskriva hur vi alla skall acceptera bara det grundläggande, strunta i lyx och ägna all kraft åt att lyfta de fattiga. Inte riktigt så, men här har han lämnat det som jag ser som spännande.
------------------------------
Inte för att jag är libertarian, men den här slog mig som kanske en kandidat till ekorrpåse. Inte så värst övertygande. Bara för att nån behöver en viss frihet mer än en annan så trumfar den den andres. Det är ju knappast en kioskvältare. I och för sig försöker han väl jämföra Rawls och Nozick, men det här känns som något som inte ens Rawls skulle gå med på. Känns Sovjet. Och det har inte framhållits som den mest frihetliga statsbildningen, direkt.
Naturligtvis, eftersom jag inte är libertarian, så är frågan om de fattigas frihet naturligtvis central. Har de rent praktiskt några val? Och skall du ha rätt till oändligt med val bara för att din pappa sålde knark? Und so weiter. Men Sterba gör det väääldigt enkelt för sig då han bara rankar friheter. Håller inte, övertygar inte mer än redan inbitna socialister. Ekorrpåse för mej.
Synbarligen är det ju en evig konflikt, och en gordisk knut som inte kan lösas, att det i ett samhälle alltid tycks finnas människor som vill ha frihet och andra som vill ha rättvisa och ett stort flertal som kliar sig i huvvet och undrar vilket som är att föredra.
I Rick Lewis förord avslöjar han att "I myself found the conclusions of one of the articles in this issue to be as crazy as a sack full of chipmunks. No, I'm not telling you which one". Så då var man ju tvungen att kolla vilken han avser.
James P. Sterba, Professor och f.d. President i American Philosophical Association inleder med
Liberty Requires Equality
Sterba börjar med att undersöka lite vad han anser att Libertarianer önskar. Frihet till liv, lite andra saker, och - förstås - frihet till ägande. Property. Där det alltid blir spännande.
Sen det vanliga om welfare, skatt överflöd och arv.
Det fortsätter med den ganska vanliga vändningen - Frihet för fattiga eller frihet för rika. Det spinner ned till - har de fattiga möjlighet till frihet? Nej, säger Sterba. De har inte friheten att ta överflödet från de rika för att få det de behöver för sina grundläggande behov. Och det står då, konstaterar han ungefär, mot den traditionella Nozickska nattväktarinställningen. Och vilken är bäst, vilken har rätt?
Han hävdar då att de fattigas frihet är viktigare. Genom principen att du inte skall förutsätta den sanning du försöker bevisa. Han tänker sig sedan en ranking av friheterna, vilka som är viktigast för de fattiga resp de rika. Och under principen att du inte får "statuera en startpunkt" (non-question-beggningness), själv säga vad som är viktigast, kommer han fram till att det är de högst rankade friheterna som gills mest. och han hävdar sen att de fattigastes frihet till det basala är viktigare för dem än friheten för de rika att, ja, hänga på Café Opera och dricka champagne.
Sen ägnas resten åt artikeln i princip åt att beskriva hur vi alla skall acceptera bara det grundläggande, strunta i lyx och ägna all kraft åt att lyfta de fattiga. Inte riktigt så, men här har han lämnat det som jag ser som spännande.
------------------------------
Inte för att jag är libertarian, men den här slog mig som kanske en kandidat till ekorrpåse. Inte så värst övertygande. Bara för att nån behöver en viss frihet mer än en annan så trumfar den den andres. Det är ju knappast en kioskvältare. I och för sig försöker han väl jämföra Rawls och Nozick, men det här känns som något som inte ens Rawls skulle gå med på. Känns Sovjet. Och det har inte framhållits som den mest frihetliga statsbildningen, direkt.
Naturligtvis, eftersom jag inte är libertarian, så är frågan om de fattigas frihet naturligtvis central. Har de rent praktiskt några val? Och skall du ha rätt till oändligt med val bara för att din pappa sålde knark? Und so weiter. Men Sterba gör det väääldigt enkelt för sig då han bara rankar friheter. Håller inte, övertygar inte mer än redan inbitna socialister. Ekorrpåse för mej.
tisdag 13 oktober 2015
Alain Badiou, en första koll
Jag har läst en artikel i Philosophy now Issue 109 där Robert Michael Ruehl tar Badiou i försvar mot tidigare kritiska artiklar. Det ger också en intro för en som, som mej, inte läst så mycket av och om Badiou.
Badiou är då en klar vänsterfilosof, kommunist, och mycket av hans filosofi verkar gå ut på att verka för att i någon mening göra revolution. Han ses tydligen med skeptiska ögon av många i Filosofins finrum, något som Badiou verkar tycka beror på att han är just vänster.
Filosofin är något som enligt Badiou skall användas i en politisk kamp, om man nu känner för att bedriva en sådan. "Filosofer har hittills bara undersökt världen och förstått den på olika sätt, men grejen är att ändra den"
Kapitalisten säger sig söka det nya, men det är mest för att uppnå ett status quo av konsumerande. Istället söker Badiou "framtida möjligheter". Och här menar han att samhällen har inneboende möjligheter att göra mer revolutionära förändringar(flyktingmottagning?).
Francis Fukuyama skrev nån gång runt millenieskiftet att vi nått "historiens slut", att den västerländska varianten av kapitalismen hade kommit för att stanna. Men man får väl ge Badiou rätt då han myntade "rebirth of history" för ett par år sedan. Man ser ju lite andra krafter nu. Han ser den globala kapitalismen och det nya den innebär. Men han ser också att det kan komma helt nya saker,
Badiou undersöker matematiken och anser att det är en ontologiskt aktivitet, i det att man grupperar saker tillsammans för att räkna på dem. Men han ser också att det finns andra möjligheter än detta grupperande. Att man tror sig kunna sortera in, och prioritera företeelser, men att det finns aspekter man glömmer.
Sanningen ser han som en slags process, något nytt som skapas. Något nytt måste hända, så att man får se verkligheten från ett nytt perspektiv och förstår mer.
Staten använder ju i viss mån sig av att undersöka vad kanske en majoritet av människorna i staten behöver och vill ha. Men därmed har staten också irriterat minoriteten, som mycket väl kan göra revolution mot vad staten ser som konsensus.
Det vi kallar utbildning, kunskap och filosofi är bara i en större process av kapitulation och konformitet som vill reducera allting till värdet av dollar.
----------------------------------------------
Efter lite snabb googling, Från en högakademisk familj, gick själv i ENS och var lite sådär lagom gammal -68. Inget oväntat där. Men frågan är varför han inte bara ser de "ljuva drömmarna" utan verkar vara militant fortfarande. Skriver rätt kaxiga grejer för en 70+ are.
Naturligtvis är det högakademiska verk "Being and Event", har bara läst lite om dem, men andemeningen verkar ha fångats i artikeln.
Och man får väl ge Badiou rätt i att det alltid kommer att finnas missnöjda människor i ett samhälle, inte minst i den globala kapitalism som nu växer fram, där nationalstaterna möjlighet att reglera upp hur människor har det blir allt mindre. Kommer det en stor revolution ur allt detta? Ser Islam luckan? Eller kanske så gör kommunismen entre på nytt? Den som lever får se.
Badiou är då en klar vänsterfilosof, kommunist, och mycket av hans filosofi verkar gå ut på att verka för att i någon mening göra revolution. Han ses tydligen med skeptiska ögon av många i Filosofins finrum, något som Badiou verkar tycka beror på att han är just vänster.
Filosofin är något som enligt Badiou skall användas i en politisk kamp, om man nu känner för att bedriva en sådan. "Filosofer har hittills bara undersökt världen och förstått den på olika sätt, men grejen är att ändra den"
Kapitalisten säger sig söka det nya, men det är mest för att uppnå ett status quo av konsumerande. Istället söker Badiou "framtida möjligheter". Och här menar han att samhällen har inneboende möjligheter att göra mer revolutionära förändringar(flyktingmottagning?).
Francis Fukuyama skrev nån gång runt millenieskiftet att vi nått "historiens slut", att den västerländska varianten av kapitalismen hade kommit för att stanna. Men man får väl ge Badiou rätt då han myntade "rebirth of history" för ett par år sedan. Man ser ju lite andra krafter nu. Han ser den globala kapitalismen och det nya den innebär. Men han ser också att det kan komma helt nya saker,
Badiou undersöker matematiken och anser att det är en ontologiskt aktivitet, i det att man grupperar saker tillsammans för att räkna på dem. Men han ser också att det finns andra möjligheter än detta grupperande. Att man tror sig kunna sortera in, och prioritera företeelser, men att det finns aspekter man glömmer.
Sanningen ser han som en slags process, något nytt som skapas. Något nytt måste hända, så att man får se verkligheten från ett nytt perspektiv och förstår mer.
Staten använder ju i viss mån sig av att undersöka vad kanske en majoritet av människorna i staten behöver och vill ha. Men därmed har staten också irriterat minoriteten, som mycket väl kan göra revolution mot vad staten ser som konsensus.
Det vi kallar utbildning, kunskap och filosofi är bara i en större process av kapitulation och konformitet som vill reducera allting till värdet av dollar.
----------------------------------------------
Efter lite snabb googling, Från en högakademisk familj, gick själv i ENS och var lite sådär lagom gammal -68. Inget oväntat där. Men frågan är varför han inte bara ser de "ljuva drömmarna" utan verkar vara militant fortfarande. Skriver rätt kaxiga grejer för en 70+ are.
Naturligtvis är det högakademiska verk "Being and Event", har bara läst lite om dem, men andemeningen verkar ha fångats i artikeln.
Och man får väl ge Badiou rätt i att det alltid kommer att finnas missnöjda människor i ett samhälle, inte minst i den globala kapitalism som nu växer fram, där nationalstaterna möjlighet att reglera upp hur människor har det blir allt mindre. Kommer det en stor revolution ur allt detta? Ser Islam luckan? Eller kanske så gör kommunismen entre på nytt? Den som lever får se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)