Filebos och Sokrates diskuterar om vilket av rubrikens antagonister som är viktigast. Protarchos är med på noterna, och har tagit vid efter Filebos. De börjar utreda.
Uppsala
Visar inlägg med etikett Platon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Platon. Visa alla inlägg
söndag 4 juni 2017
onsdag 28 december 2016
Platons Dialog Timaios - Galen eller genialisk?
Eller kanske båda? Den här dialogen består i huvudsak av en lång beskrivning som Timaios, en av Sokrates diskussionspartners gör, strax efter att Sokrates har dragit sin idealstat i dialogen Staten. Här spänner man bågen högre, vill ha världsalltet som det verkligen är, inget idealt, och Timaios får berätta om... ja, det mesta, hur det hänger ihop. Och han är inte blyg inför uppgiften.
Men dialogen börjar med Sokrates och Timaios som sammanfattar lite vad som sagts i Staten. Sedan berättar Kritias, som skall vara kunnig om historia, lite om historien långt tillbaka i tiden, relativt då dialogen förs. Och det skall han få hört, intressant nog, från en lärd Egyptier. Som skall ha menat att grekerna inte har koll på sin historia, eftersom livet är så pass tumultartat. Däremot lever Egyptierna vid den konstant rinnande nilen och har kunnat bevara sin historia, och vet att berätta om även Grekernas historia. Det kommer med lite gudar och krig, och det mynnar intressant nog ut i en beskrivning av Atlantis och dess undergång. Man fattar inte riktigt från historien hur långt tillbaka det skall ha hänt.
Men efter hans historia vill de spinna vidare på beskrivning av den RIKTIGA världen, och Timaios tar till orda:
Han börjar ungefär, att det måste finnas en orsak (lite oklart varför) och en konstruktör som konstruerat världen, efter de vanliga filosofiska och eviga funderingarna på om allting någonsin varit.
De orkar, likt Bigbangforskarna inte med att det finns mer än en värld och en konstruktör, för vem har då konstruerat konstruktören...
Och vad konstruerar man med? Jo, jord, vatten, eld och luft. Alla med sina egenskaper och alla i lagom blandning för att åstadkomma... allt! Världen var rund och roterade. Denna kropp, världen, har också en själ, som svarar för att tillblivande och varande. Han ger även en ganska matematisk utläggning för hur det går till. Ungefär de fysikaliska lagarna och logiken.
Jorden i mitten förstås och sen de andra planeterna, inklusive solen, framför allt för att kunna mäta tiden. Men det känns inte så där helt spikat. Hade man lagt fram lite Gallileibevis känns det som om de hade hamnat i godare jord i det här gänget än hos medeltidens kardinaler.
Gudarna tas för givna, skapta främst med eld, riktigt var de kommer från är lite för mycket att beskriva, men det följer en story som väldigt mycket liknar Tolkiens Silmarillion, där Skaparen samlar gudarna och berättar att nu skall människan skapas. Vissa regler finns, som har att göra med hur människan, själen, lever sitt liv. Belöningar, bli stjärna. Sköter man sig illa kan man bli kvinna, och gör man riktigt dåligt ifrån sig blir man ett djur.
Själarna tycks vara en odödlig konstruktion som befinner sig i något slags kaos, innan den fångas upp i ett nyfött barns kropp. Först oförnuftig men senare allt mer klok.
Sedan kommer en strålande redogörelse för hur kroppen bildas, det var gudarna som var konstruktörerna. Det var ju lite opraktiskt för huvudet att rulla omkring på marken, så den monterades på kroppen. Det är väldigt mycket "det samma". Ljus sänds ut från ögat och kommer i harmoni med annat ljus. eller eld, rättare sagt. Och eftersom ögonen kan följa sådant som planeternas gång har de gett oss förståndet och därmed filosofin. Öronen har gett oss förmågan att höra sköna harmonier.Själen är det enda med förnuft.
Över huvud taget har naturen bildats med nödvändighet och förnuft(rätt bra gissning i stil med det naturliga urvalet!). Timaios vill gå till botten med begreppen och gör en spännande och finurlig men med facit i hand inte särskilt intressant utläggning om "grundämnenas" natur. I den diskussionen finns dock guldkorn, som att verkligen kalla "det som kan ta emot alla kroppar"vid dess rätta namn. Guldet är guld och inte smycken. Men det blir långa diskussioner om de geometriska former av de olika elementen som används som byggstenar. Och de egenskaper som de geometriska figurerna har tillskrivs det man upplever. As good a guess as any.
Åter i kroppen igen använder Timaios de grundämnen och begrepp som förklarats till att berätta hur kroppens olika organ skapas. Ganska finurligt om än inte så troligt för den med facit i hand. Sinnena undersökts och likaledes finurliga gissningar ges på vad lukt är (ruttna grundämnen), Hörsel är(ljud är slag mot hjärnan som via öronen till "själen", bland annat levern). Levern har överhuvudtaget en slags magisk förmåga. Mjälten rengör Levern. Tarmarna hindrar glupskheten genom den långsamma färden för maten. Märgen tycks ha någon slags hjärnförmåga. Benstommen beskrivs korrekt, Själen finns lite här och var. "Munnen blev en ingång för det nödvändiga och en utgång för det bästa". Blodombloppet transporterade vatten, Andningen, och här säger Timaios faktiskt "kan man anta" är en slags värmeväxlare. Däremot är det ingen tvekan om vad sjukdomar är, obalans mellan elementen. En skara ganska fantastiska förklaringar ges till olika sjukdomar och symtom, hur kunde man tro på detta? Varför inte säga "vi vet inte än"? Det kunde ju inte bota.
Däremot ganska intressanta diskussioner om hur kroppen och själstillstånden hänger ihop. Kroppens symmetri, dess skönhet sägs vara något som också är funktionellt. Lite liknande de diskussioner som förs idag om skönhet, där skönhet är "avsaknad av defekter". Man bör undvika att inta droger, kroppens konstruktion gör att den har en maximal livslängd.
Tankarna slutligen, tänker man kloka och filosofiska tankar är de i harmoni med det gudomliga, de tankarna blir närmast odödliga, medan strid och begär är dödliga tankar, som snabbt förgås. Sen, kvinnan skapades av fega män, de fega återföddes till kvinnor. Djuren har skapats av andra män som på olika sätt prioriterade annat än tänkande och filosofi.
Så är det.
-----------------------------------
Den här historien är som att leta på mormors vind. Släktklenoder och urdiskade LättoLagom-paket om vartannat. I grunden dock - Rationalitet. Man utgick från vad man tyckte sig veta och gissade i mitt tycke ganska begåvat. det är lätt att sitta och vara efterklok. Men med deras kunskap - gud var en helt rimlig förklaring på att allt var (och är) så pass välordnat.
Dock är det lite fram och tillbaka med sannolikheten. De tycks tvärsäkra på hur sjukdomar funkar, trots att de inte kan ha botat mycket. Annat är de väldigt sunt skeptiska inför. Det blir nyanser, och man undrar hur mycket översättningarna genom tiderna har förvanskat originaltexten.
Intressant är alla de här långa, matematiska utläggningarna. Det här med matte måste haft nyhetens behag, får man intrycket av. Och de är onekligen uppfinningsrika då de lyckas förklara hur hela människokroppen kan förklaras med deras fyra grundämnen. Men beskrivningen visar också att de hade rätt bra koll på människokroppen från ett rent innehållsperspektiv.
Man är inte fri från de myter och föreställningar som gäller. Om gudar, om kvinnans ställning och annat. Men de gör sitt bästa. Man borde kunna få ett hum om hur människor resonerar rent allmänt.
Men som ren fakta, ja, jo....
Men dialogen börjar med Sokrates och Timaios som sammanfattar lite vad som sagts i Staten. Sedan berättar Kritias, som skall vara kunnig om historia, lite om historien långt tillbaka i tiden, relativt då dialogen förs. Och det skall han få hört, intressant nog, från en lärd Egyptier. Som skall ha menat att grekerna inte har koll på sin historia, eftersom livet är så pass tumultartat. Däremot lever Egyptierna vid den konstant rinnande nilen och har kunnat bevara sin historia, och vet att berätta om även Grekernas historia. Det kommer med lite gudar och krig, och det mynnar intressant nog ut i en beskrivning av Atlantis och dess undergång. Man fattar inte riktigt från historien hur långt tillbaka det skall ha hänt.
Men efter hans historia vill de spinna vidare på beskrivning av den RIKTIGA världen, och Timaios tar till orda:
Han börjar ungefär, att det måste finnas en orsak (lite oklart varför) och en konstruktör som konstruerat världen, efter de vanliga filosofiska och eviga funderingarna på om allting någonsin varit.
De orkar, likt Bigbangforskarna inte med att det finns mer än en värld och en konstruktör, för vem har då konstruerat konstruktören...
Och vad konstruerar man med? Jo, jord, vatten, eld och luft. Alla med sina egenskaper och alla i lagom blandning för att åstadkomma... allt! Världen var rund och roterade. Denna kropp, världen, har också en själ, som svarar för att tillblivande och varande. Han ger även en ganska matematisk utläggning för hur det går till. Ungefär de fysikaliska lagarna och logiken.
Jorden i mitten förstås och sen de andra planeterna, inklusive solen, framför allt för att kunna mäta tiden. Men det känns inte så där helt spikat. Hade man lagt fram lite Gallileibevis känns det som om de hade hamnat i godare jord i det här gänget än hos medeltidens kardinaler.
Gudarna tas för givna, skapta främst med eld, riktigt var de kommer från är lite för mycket att beskriva, men det följer en story som väldigt mycket liknar Tolkiens Silmarillion, där Skaparen samlar gudarna och berättar att nu skall människan skapas. Vissa regler finns, som har att göra med hur människan, själen, lever sitt liv. Belöningar, bli stjärna. Sköter man sig illa kan man bli kvinna, och gör man riktigt dåligt ifrån sig blir man ett djur.
Själarna tycks vara en odödlig konstruktion som befinner sig i något slags kaos, innan den fångas upp i ett nyfött barns kropp. Först oförnuftig men senare allt mer klok.
Sedan kommer en strålande redogörelse för hur kroppen bildas, det var gudarna som var konstruktörerna. Det var ju lite opraktiskt för huvudet att rulla omkring på marken, så den monterades på kroppen. Det är väldigt mycket "det samma". Ljus sänds ut från ögat och kommer i harmoni med annat ljus. eller eld, rättare sagt. Och eftersom ögonen kan följa sådant som planeternas gång har de gett oss förståndet och därmed filosofin. Öronen har gett oss förmågan att höra sköna harmonier.Själen är det enda med förnuft.
Över huvud taget har naturen bildats med nödvändighet och förnuft(rätt bra gissning i stil med det naturliga urvalet!). Timaios vill gå till botten med begreppen och gör en spännande och finurlig men med facit i hand inte särskilt intressant utläggning om "grundämnenas" natur. I den diskussionen finns dock guldkorn, som att verkligen kalla "det som kan ta emot alla kroppar"vid dess rätta namn. Guldet är guld och inte smycken. Men det blir långa diskussioner om de geometriska former av de olika elementen som används som byggstenar. Och de egenskaper som de geometriska figurerna har tillskrivs det man upplever. As good a guess as any.
Åter i kroppen igen använder Timaios de grundämnen och begrepp som förklarats till att berätta hur kroppens olika organ skapas. Ganska finurligt om än inte så troligt för den med facit i hand. Sinnena undersökts och likaledes finurliga gissningar ges på vad lukt är (ruttna grundämnen), Hörsel är(ljud är slag mot hjärnan som via öronen till "själen", bland annat levern). Levern har överhuvudtaget en slags magisk förmåga. Mjälten rengör Levern. Tarmarna hindrar glupskheten genom den långsamma färden för maten. Märgen tycks ha någon slags hjärnförmåga. Benstommen beskrivs korrekt, Själen finns lite här och var. "Munnen blev en ingång för det nödvändiga och en utgång för det bästa". Blodombloppet transporterade vatten, Andningen, och här säger Timaios faktiskt "kan man anta" är en slags värmeväxlare. Däremot är det ingen tvekan om vad sjukdomar är, obalans mellan elementen. En skara ganska fantastiska förklaringar ges till olika sjukdomar och symtom, hur kunde man tro på detta? Varför inte säga "vi vet inte än"? Det kunde ju inte bota.
Däremot ganska intressanta diskussioner om hur kroppen och själstillstånden hänger ihop. Kroppens symmetri, dess skönhet sägs vara något som också är funktionellt. Lite liknande de diskussioner som förs idag om skönhet, där skönhet är "avsaknad av defekter". Man bör undvika att inta droger, kroppens konstruktion gör att den har en maximal livslängd.
Tankarna slutligen, tänker man kloka och filosofiska tankar är de i harmoni med det gudomliga, de tankarna blir närmast odödliga, medan strid och begär är dödliga tankar, som snabbt förgås. Sen, kvinnan skapades av fega män, de fega återföddes till kvinnor. Djuren har skapats av andra män som på olika sätt prioriterade annat än tänkande och filosofi.
Så är det.
-----------------------------------
Den här historien är som att leta på mormors vind. Släktklenoder och urdiskade LättoLagom-paket om vartannat. I grunden dock - Rationalitet. Man utgick från vad man tyckte sig veta och gissade i mitt tycke ganska begåvat. det är lätt att sitta och vara efterklok. Men med deras kunskap - gud var en helt rimlig förklaring på att allt var (och är) så pass välordnat.
Dock är det lite fram och tillbaka med sannolikheten. De tycks tvärsäkra på hur sjukdomar funkar, trots att de inte kan ha botat mycket. Annat är de väldigt sunt skeptiska inför. Det blir nyanser, och man undrar hur mycket översättningarna genom tiderna har förvanskat originaltexten.
Intressant är alla de här långa, matematiska utläggningarna. Det här med matte måste haft nyhetens behag, får man intrycket av. Och de är onekligen uppfinningsrika då de lyckas förklara hur hela människokroppen kan förklaras med deras fyra grundämnen. Men beskrivningen visar också att de hade rätt bra koll på människokroppen från ett rent innehållsperspektiv.
Man är inte fri från de myter och föreställningar som gäller. Om gudar, om kvinnans ställning och annat. Men de gör sitt bästa. Man borde kunna få ett hum om hur människor resonerar rent allmänt.
Men som ren fakta, ja, jo....
måndag 18 juli 2016
Platon - Dialogen Stadsmannen (skulle han funka idag?)
En behaglig och i grunden förnuftig dialog, ganska lätt att ta till sig med lite antikfilter påkopplade. En del diskussioner är bländande och hur aktuella som helst, andra kanske lite out of date...Frågeställningen som "gästen", den kloke i samtalet och den för en gångs skull sparrande Socrates nu vill diskutera är vem stadsmannen är, identifiera honom(henne? knappast...).
De börjar med samma metod som i "Sofisten". Börjar genom att dela upp kunskaper i delar att identifiera vad en stadsman kan tänkas greja med.
Kan det vara ett hantverk? Kanske det. Stadsmannen har kunskap, en teoretisk kunskap, alltså inget direkt man gör med händerna, en ledande kunskap, Och inte leder han kossor. utan folk.
Men det finns ledare av alla slag, vad karakteriserar en stadsman?
Här blir historien skojig, Gästen drar en gammal fabel om att världen ibland går baklänges, så att man föds liksom gammal och går tillbaka till vaggan. Detta ungefär för att visa att nu, då världen går framåt, så funkar världen som den nu gör och det är i den världen stadsmannen och Kungen har att styra.
Men i den neddelning som görs, ser man att Stadsmannen är någon slags herde, men vilken slags herde? Efter lite diskussioner så kommer de fram till att de behöver någon enklare modell på något som kan utvidgas till stadsmannakonst. De väljer yllevävning. Kläder är ett slags skyddsmedel, för kroppen, och lite av ett klädesplaggs egenskaper klargörs. Att tillverka kläder är närbesläktat med yllevävning, men det är inte ylletilverkaren och inte heller kardaren som sätter ihop plagget, även om de medverkar till plagget. Någon har koll på helheten.
Mätkonsten diskuteras, Man kan mäta och komma fram till att något är för litet eller stort, och kanske rätt mått. Men det görs i relation till andra mått. Måtten kan också vara exakta, centimeter, eller de som mäter mot typ "det passande" "det vederbörliga" eller liknande relativa mått. Och för att "mäta" vad en bra stadsman är använder de det passande. Det är inte med linjal man mäter kunskap, utan med omdöme.
Sedan undersöker de vilka "konster" inom staten som utförs, och de generaliseras i ett fåtal klasser. Transport, tillverkning, Konst och förströelse, "kroppens"- både mat och motion,
Sedan konstaterar man att lönearbetare och slavar knappast är statsmän.
Prästerna? Vid den här tiden kunde härskaren också vara präst.
För att välja ut vad som skiljer just stadsmannakonsten från annat styrande, så konstaterar Platon att det är den som styr över de styrande som är stadsmannen. De styr över om ifall krig skall startas de står över generalerna, de styr över lagarna, de står över domarna.
En liten diskussion om Enmans, fåmans eller demokrati. Och här ser Platon, som i Republiken, att det krävs kunskap för att kunna styra ett land, och det konstaterar han att massan inte har. Alltså en eller få. Som helst inte är tyrann. Och dessutom, lagar finns, men det blir alltid en massa tillfällen då lagarna är ivägen, motsäger varandra eller är för vaga. Då måste en statsman kunna bestämma ovanför lagarna. Men Tyrannväldet är det värsta, så vanskligt med en person som har makten är det. Är det en duglig person är det det bästa väldet, med en tyrann det värsta.
Egenskaperna hos den styrande beskrivs som balans. Att kunna vara snabbfotad då de behövs, långsam då det behövs. I ett lite tragiskt exempel tar Gästen upp en stat där alla vill leva lugnt och fredligt. De kom på den tiden (inte nu??) att bli erövrade av mer aggressiva stater, och bli gjorda till slavar. Men ett militärvälde upplevdes också som oönskat. Balans och omdome, alltså.
I hela diskussionen ovan har det tagits som självklart att denne statsman är en kung, och det blir lite avelsstrategi på slutet, så att kungen borde se till att prinsarna och prinsessorna gifter sig med gemål som har deras omvända egenskaper, så att en försiktig prins uppmuntras att gifta sig med en djärv prinsessa. Så att deras avkomma blir en person med balanserade egenskaper.
-------------------------
Då man läser denna dialog kan man ju inte undgå att dra parallellerna till "Republiken". Även där är man ju inne på att de som styr skall vara de som är bäst på att styra. Här är det då mer inriktat på den ledande personen. Om man som sagt kopplar på antikfiltret, och ser vad som sägs omvandlat till vad som gäller idag så finns en hel del godbitar. Skulle nog påstå att både företagsledare och även politiker kan ställa upp på mycket av vad som sägs. Ett balanserat sätt att möta verkligheten. Att faktiskt kunna bryta mot regler och förordningar, stunden kräver vad stunden kräver. Att kunna vara eftertänksam då det behövs och agera snabbt då det så krävs.
Sen är hans personkultand något jag inte helt uppskattar. Man kan jämföra med Kants "den eviga freden", där man särskilt påtalar att krig ofta uppkommer då enstaka personer har för mycket makt. Hegel sägs ju också vurma för den "upplyste despoten", men som Platon säger här - det kan lätt slå över i ett tyranni och ett krigsförhärligande.
Man kan dra paralleller till dagens samhälle. Brexit. Som många ser det var det en idiotisk majoritet som föreslog något för landet omoget och dumt. Om det är så låter jag vara osagt, och ingen vet väl sanningen. Eller flyktingmottagandet i Sverige. Vilkas vilja är det egentligen som får styra om huruvida flyktingar skall tas emot eller inte? Skulle en upplyst despot kunna ta besluten bättre?
De börjar med samma metod som i "Sofisten". Börjar genom att dela upp kunskaper i delar att identifiera vad en stadsman kan tänkas greja med.
Kan det vara ett hantverk? Kanske det. Stadsmannen har kunskap, en teoretisk kunskap, alltså inget direkt man gör med händerna, en ledande kunskap, Och inte leder han kossor. utan folk.
Men det finns ledare av alla slag, vad karakteriserar en stadsman?
Här blir historien skojig, Gästen drar en gammal fabel om att världen ibland går baklänges, så att man föds liksom gammal och går tillbaka till vaggan. Detta ungefär för att visa att nu, då världen går framåt, så funkar världen som den nu gör och det är i den världen stadsmannen och Kungen har att styra.
Men i den neddelning som görs, ser man att Stadsmannen är någon slags herde, men vilken slags herde? Efter lite diskussioner så kommer de fram till att de behöver någon enklare modell på något som kan utvidgas till stadsmannakonst. De väljer yllevävning. Kläder är ett slags skyddsmedel, för kroppen, och lite av ett klädesplaggs egenskaper klargörs. Att tillverka kläder är närbesläktat med yllevävning, men det är inte ylletilverkaren och inte heller kardaren som sätter ihop plagget, även om de medverkar till plagget. Någon har koll på helheten.
Mätkonsten diskuteras, Man kan mäta och komma fram till att något är för litet eller stort, och kanske rätt mått. Men det görs i relation till andra mått. Måtten kan också vara exakta, centimeter, eller de som mäter mot typ "det passande" "det vederbörliga" eller liknande relativa mått. Och för att "mäta" vad en bra stadsman är använder de det passande. Det är inte med linjal man mäter kunskap, utan med omdöme.
Sedan undersöker de vilka "konster" inom staten som utförs, och de generaliseras i ett fåtal klasser. Transport, tillverkning, Konst och förströelse, "kroppens"- både mat och motion,
Sedan konstaterar man att lönearbetare och slavar knappast är statsmän.
Prästerna? Vid den här tiden kunde härskaren också vara präst.
För att välja ut vad som skiljer just stadsmannakonsten från annat styrande, så konstaterar Platon att det är den som styr över de styrande som är stadsmannen. De styr över om ifall krig skall startas de står över generalerna, de styr över lagarna, de står över domarna.
Egenskaperna hos den styrande beskrivs som balans. Att kunna vara snabbfotad då de behövs, långsam då det behövs. I ett lite tragiskt exempel tar Gästen upp en stat där alla vill leva lugnt och fredligt. De kom på den tiden (inte nu??) att bli erövrade av mer aggressiva stater, och bli gjorda till slavar. Men ett militärvälde upplevdes också som oönskat. Balans och omdome, alltså.
I hela diskussionen ovan har det tagits som självklart att denne statsman är en kung, och det blir lite avelsstrategi på slutet, så att kungen borde se till att prinsarna och prinsessorna gifter sig med gemål som har deras omvända egenskaper, så att en försiktig prins uppmuntras att gifta sig med en djärv prinsessa. Så att deras avkomma blir en person med balanserade egenskaper.
-------------------------
Då man läser denna dialog kan man ju inte undgå att dra parallellerna till "Republiken". Även där är man ju inne på att de som styr skall vara de som är bäst på att styra. Här är det då mer inriktat på den ledande personen. Om man som sagt kopplar på antikfiltret, och ser vad som sägs omvandlat till vad som gäller idag så finns en hel del godbitar. Skulle nog påstå att både företagsledare och även politiker kan ställa upp på mycket av vad som sägs. Ett balanserat sätt att möta verkligheten. Att faktiskt kunna bryta mot regler och förordningar, stunden kräver vad stunden kräver. Att kunna vara eftertänksam då det behövs och agera snabbt då det så krävs.
Sen är hans personkultand något jag inte helt uppskattar. Man kan jämföra med Kants "den eviga freden", där man särskilt påtalar att krig ofta uppkommer då enstaka personer har för mycket makt. Hegel sägs ju också vurma för den "upplyste despoten", men som Platon säger här - det kan lätt slå över i ett tyranni och ett krigsförhärligande.
Man kan dra paralleller till dagens samhälle. Brexit. Som många ser det var det en idiotisk majoritet som föreslog något för landet omoget och dumt. Om det är så låter jag vara osagt, och ingen vet väl sanningen. Eller flyktingmottagandet i Sverige. Vilkas vilja är det egentligen som får styra om huruvida flyktingar skall tas emot eller inte? Skulle en upplyst despot kunna ta besluten bättre?
torsdag 24 mars 2016
Platon - Dialogen Sofisten
Sofisten ingår i en serie som antagligen var tänkt som tre delar. Platon gör uppdelningen av "filosofinära tänkanden" i tre grupper, Sofist, Statsman och Filosof. Bevarat finns dialogerna "Sofisten" och "Statsmannen", men Filosofen har man inte hittat. Kanske den brann upp i Alexandria...?
I dialogen Sofisten sitter Sokrates, förstås, på något trevligt ställe i Aten, unge Thetaitetos är åter med, och nu även en influgen filosof från Elea, som i dialogen kallas "Gästen". Sokrates kommer då in på de olika tänkartyperna ovan, och ber Gästen att tillsammans med Thetaitetos undersöka, till att börja med, vad Sofisten är för en typ.
De flesta som läser min text här är nog lite så där allmänt bekant med Sofisterna i Aten, en grupp män med talets gåva som lärde ut talets gåva till välbeställda medborgare i Aten. Mer övertalning än fiskande efter sanning. Fortfarande synnerligen gångbart, eller hur?
Nå, "Gästen" tar ledningen i undersökningen, bollar med Thetaitetos, och börjar med en en typisk Platon, han delar upp saker i nindre och mindre bitar, där varje nivå skall vara fullständig. Till att börja med testar han detta på en "metare", lite oklart vad en metare gjorde i Aten, verkar varit lite i trakten av notfiskare i Stockholms ström, men:
Metaren har någon slags yrkesskicklighet.
Yrken kan delas in i "produktion", typ bonde eller "förvärv" typ distribuera vad andra producerat
Metaren förvärvar.
Förvärvarna delas ned i byteshandel eller "beslagskonst", Metaren lägger beslag på fisken.
Beslagskonsten kan sen delas ned i Jakt eller typ röva/tjuva. Metaren jagar. Und so weiter.
Man kommer fram till att Metaren Förvärvar, genom att lägga beslag på, Beslag på djur, Djur i sjön, Fiskar närmare bestämt, och det genom krokfiske(inte typ nät). De känner sig belåtna med att göra den här uppdelningen för att definiera en fiskare. Så låt oss nu köra detta på Sofisten.
Vad blir resultatet? De delar upp från "toppen", och kommer ned till att Sofisten:
Idkar förvärvskonst, Jaktkonst, Landdjursjakt, Övertalningsjakt, jakt mot en enskild, jakt mot kontant betalning av unga rika medborgare.
Han kör det där något varv till, och kommer ungefär fram till att Sofisten är en som är proffs på dispyter, hur man bäst käftar, ungefär. Och att sofisten inte egentligen besitter så mycket kunskap.
Han är mer som en konstnär, imiterar verkligheten, så att den ser trolig ut. Nog för att det är svårt, man trasslar lätt in sig i lögner.
Det här leder fram till en lång diskussion om vad som är och inte är, som jag egentligen inte fann så intressant, men lite guldkorn finns:
Gör det dem dumma? Borde man inte ens fundera på det? Lite finns den här åsikten sen vetenskapen slog igenom, man skall inte gissa.
MEN
Det man inte vet kan man ha hypoteser om, det har också vetenskapsmännen. Som sedan provas. Så länge man inte tar en "trolig hypotes" för fakta så är en hypotes bra. Problemet är att "folk" gärna vill ha fakta, och gärna gör om "den troliga hypotesen" till fakta.
Som Uppsalabo finns ju underbara historiska exempel på att "Uppsala var Atlantis", oemotsagt länge, framtaget av Rudbeck på helt horribla grunder. Men... hur är det med religionen? Den är sannerligen inte död. Och jag personligen varken vill eller kan döda religionen, tanken på ett liv efter detta. Tanken på en evig oexistens är inte helt lättsmält.
Och människornas värld, vad är kärlek, vad är en bra politik osv. där ligger fältet öppet för spekulationer, här finns ingen "sanning". Är det här man hittar skitsnackarna. Sofisterna?
I dialogen Sofisten sitter Sokrates, förstås, på något trevligt ställe i Aten, unge Thetaitetos är åter med, och nu även en influgen filosof från Elea, som i dialogen kallas "Gästen". Sokrates kommer då in på de olika tänkartyperna ovan, och ber Gästen att tillsammans med Thetaitetos undersöka, till att börja med, vad Sofisten är för en typ.
De flesta som läser min text här är nog lite så där allmänt bekant med Sofisterna i Aten, en grupp män med talets gåva som lärde ut talets gåva till välbeställda medborgare i Aten. Mer övertalning än fiskande efter sanning. Fortfarande synnerligen gångbart, eller hur?
Nå, "Gästen" tar ledningen i undersökningen, bollar med Thetaitetos, och börjar med en en typisk Platon, han delar upp saker i nindre och mindre bitar, där varje nivå skall vara fullständig. Till att börja med testar han detta på en "metare", lite oklart vad en metare gjorde i Aten, verkar varit lite i trakten av notfiskare i Stockholms ström, men:
Metaren har någon slags yrkesskicklighet.
Yrken kan delas in i "produktion", typ bonde eller "förvärv" typ distribuera vad andra producerat
Metaren förvärvar.
Förvärvarna delas ned i byteshandel eller "beslagskonst", Metaren lägger beslag på fisken.
Beslagskonsten kan sen delas ned i Jakt eller typ röva/tjuva. Metaren jagar. Und so weiter.
Man kommer fram till att Metaren Förvärvar, genom att lägga beslag på, Beslag på djur, Djur i sjön, Fiskar närmare bestämt, och det genom krokfiske(inte typ nät). De känner sig belåtna med att göra den här uppdelningen för att definiera en fiskare. Så låt oss nu köra detta på Sofisten.
Vad blir resultatet? De delar upp från "toppen", och kommer ned till att Sofisten:
Idkar förvärvskonst, Jaktkonst, Landdjursjakt, Övertalningsjakt, jakt mot en enskild, jakt mot kontant betalning av unga rika medborgare.
Han kör det där något varv till, och kommer ungefär fram till att Sofisten är en som är proffs på dispyter, hur man bäst käftar, ungefär. Och att sofisten inte egentligen besitter så mycket kunskap.
Han är mer som en konstnär, imiterar verkligheten, så att den ser trolig ut. Nog för att det är svårt, man trasslar lätt in sig i lögner.
Det här leder fram till en lång diskussion om vad som är och inte är, som jag egentligen inte fann så intressant, men lite guldkorn finns:
- Är det bara det som går att ta på något som "är"? Finns själen?
- "Förändring och stillastående", centralt för de tidiga grekiska filosoferna
- Då man pratar utsaga ges "Thetaitetos flyger" som exempel på en osann utsaga medan "Thetaitetos sitter" är en sann. Nu kan man sitta i flygplan...
Mot slutet finns åter en skön neddelning, nu av imitationskonsten, och en riktig pärla där är då den kloke "gästen" delar ned produktionskonsten i "den gudomliga" och den "mänskliga". Han hävdar att allt i naturen är en guds verk och fortsätter:
-...Eller skall vi använda den breda massans åsikter och uttryckssätt?
- Nämligen vilka?
- ... som går ut på att naturen alstrad dem genom ett slags spontan orsak som frambringar dem utan tanke? Eller ska vi tro att de alstras med förnuft och gudomlig kunskap som kommer från en gud?
- Kanske det är min ungdom som gör att jag ofta växlar från en åsikt till en annan
De enas inte om annat än att det människor gör är produktionskonst, okej då. Sen kommer de återigen fram till att den som "imiterar" visdom är en sofist.
===============
Det finns godbitar här. Bullshit är ju en del av verkligheten nu som då, men vad som är fakta är inte alldeles lätt att veta, som bekant. Det man skulle kunna säga är att ambitionen att söka sanningen är det som skiljer filosofen från skitsnackaren. Men - för att ljuga framgångsrikt måste man veta väldigt mycket. Och i den tråkiga verkligheten är det inte "fakta" som ligger bakom beslut, eller åtminstone inte bara. Begreppet "sannolikt" är ganska intressant.
Men jag älskar det här med att "guden skapat naturen", de hade liksom inte kommit på "Naturliga urvalet". De kommer fram till att de inte vet så noga.
Gör det dem dumma? Borde man inte ens fundera på det? Lite finns den här åsikten sen vetenskapen slog igenom, man skall inte gissa.
MEN
Det man inte vet kan man ha hypoteser om, det har också vetenskapsmännen. Som sedan provas. Så länge man inte tar en "trolig hypotes" för fakta så är en hypotes bra. Problemet är att "folk" gärna vill ha fakta, och gärna gör om "den troliga hypotesen" till fakta.
Som Uppsalabo finns ju underbara historiska exempel på att "Uppsala var Atlantis", oemotsagt länge, framtaget av Rudbeck på helt horribla grunder. Men... hur är det med religionen? Den är sannerligen inte död. Och jag personligen varken vill eller kan döda religionen, tanken på ett liv efter detta. Tanken på en evig oexistens är inte helt lättsmält.
Och människornas värld, vad är kärlek, vad är en bra politik osv. där ligger fältet öppet för spekulationer, här finns ingen "sanning". Är det här man hittar skitsnackarna. Sofisterna?
måndag 18 januari 2016
Platon - Dialogen Theaitetos
Efter den i mitt tycke sega Parmenides en trevligare och mer intressant dialog. Här är scenen att Euklides träffar Terpsion nånstans i krokarna runt Aten, det är krig på gång och den sympatiske Theaitetos har blivit skadad. Euklides kommer nostalgiskt ihåg hur briljant denne man var som ung, Han har skrivit ned ett samtal mellan Theaitetos och - the one and only - Sokrates. Han ber sin slav läsa högt.
Dialogen, där också den mer erfarne Theodoros är med handlar om kunskap. Sokrates ställer frågan om vad kunskap är till den unge, fule Teaitetos, som försöker så gott han kan. Och de letar sig framåt.
T försöker först djärvt med "det man lär sig i skolan eller som hantverk".
S svarar att det är det man lär sig, men vad är kunskapen i sig?
T kliar sig lite i huvudet, blir lite osäker på S, men S försäkrar att han jobbar med att få folk att öppna sig, och T tar nya tag.
T säger : Kunskap är det man förnimmer.
Sedan följer en klassisk ding an sich - dialog där S tar en massa exempel på vad man förnimmer olika. Lite kul nog använder han färgen "vit" som något som inte är något i sig. (Men vetenskapligt kan man ju nu definiera färgen vit. Men vi upplever den olika).
Alltså lite fenomenologi, vi upplever ju något subjektivt. Som Theodoros och Platon börjar diskutera anser den tidigare Protagoras att Människan är alltings mått. De vänder och vrider på detta lite, visst är inte allt upp till var och en att betrakta, men den personliga upplevelsen färgas.
Kunskapen kan ju också vara om något man tidigare sett, man har ju minne.
Sen blir det en liten utvikning där Platon beskriver Filosofen.
Kunskapen kan ju också vara om något man tidigare sett, man har ju minne.
Sen blir det en liten utvikning där Platon beskriver Filosofen.
Filosofen som den förvirrade vetenskapsmannen, som inte blir imponerad av det andra hänförs av. Folk som yvs över att de gör lägre saker än filosofi, t.ex. hantverk eller politik och är stöddiga över det, att så märkvärdiga är de inte. Klokt- skilj på när det är strid om ord och när det är diskussion på riktigt
Ett ganska långt resonemang om "är allt i rörelse" och de kommer tillbaka till Protagoras igen. Bygger mycket på den enskildes förnimmelser och om de är sanna för denne. Men "svinet är inte alltings mått" trots att grisen också ser. Och man minns saker, trots att man inte ser dem just då. Och man får gå med på att en skomakare vet mer om skomakeri än en lekman. I extremen kan man tycka att Protagoras menar att allt är "rätt för var och den". Men det kritiserar Platon. Man söker ju trots allt lärare. Det är i själen själva förnimmandet sker, sinnena är mest kanaler. då man resonerar om kunskaperna
S: tar om det igen - vad är kunskap?
T: Försöker igen - "Den Sanna åsikten"
Frågan blir då förstås vad "sann" åsikt är, eller snarare falsk. Man kan ju missta sig. Olika människor har olika lätt att ta till sig ny info och hehandla den på bra sätt- vax
S : Kunskap är att äga kunskap. Man tillägnar sig kunskapen, och sen har man den. Fast har man fått tag på felaktig kunskap så blir den också kvar och det är ju inte så bra.
T: men jag har hört att en redogörelse gör situationen bättre
S: ger sig in i en lite Heideggersk utläggning om det "atomära" som bara kan namnges, men det sammansatta kan beskrivas genom delarna. Han ger sen exempel på att det är knivigt att få till en bra redogörelse . Ger exempel på att man måste kunna delarna för att kunna skriva det hela m.m. Och bara för att man vet om att en vagn har hjul och korg vet man inte lika bra vad en vagn är som en vagnmakare som kan alla delar. Dessutom är det svårt att unikt kunna beskriva något utan att man tänker på något annat.
Det hela mynnar ut i att Sokrates säger att det inte går att säga vad kunskap är. Men det tycks ändå som om man fått en hel del ledtrådar, och välgrundad sann åsikt tycks inte vara helt fel ända
onsdag 16 december 2015
Platons Staten - om föräldrar
Folk av silver, järn och gud. Och om ens barn har andra egenskaper skall de till rätt ställe. Järnbarn till guldföräldrar skall få järnuppväxt!
Väktarna leva enket, inte ha egendom. Gudarna ger dem himmelsk belöning, inte bli grymma herrar, eller dåliga boxare.
Landet vara lite så där lagom stort och inte uppdelat på rika och fattiga.
Helt underbart om att man inte skall tillåta förändringar i musik eller nåt, att man skall hålla fast vid det konservativa bra genom en bra fostran.
Väktarna leva enket, inte ha egendom. Gudarna ger dem himmelsk belöning, inte bli grymma herrar, eller dåliga boxare.
Landet vara lite så där lagom stort och inte uppdelat på rika och fattiga.
Helt underbart om att man inte skall tillåta förändringar i musik eller nåt, att man skall hålla fast vid det konservativa bra genom en bra fostran.
tisdag 8 december 2015
Platons Staten - Vis, Modig, Besinningsfull och rättrådig
Efter att ha filat lite på sin idealstat tillsammans med Glaukon, vilken musik de skall lyssna på, vilka gudar man skall ha, i vilken omfattning man skall ha lagar har Sokrates kommit fram till ett första utkast till idealstat, med Väktare, Krigare och arbetare av olika slag.
Han vill provtrycka staten lite och vill kolla om den är god. Lite oklart hur, så delar Sokrates ned godheten i de fyra delar som rubriken beskriver. (De här neddelningarna är verkligen irriterande! Samma görs av allehanda debattörer även nuförtiden. Det man som kunnig i grundläggande algebra vill säga är: Visa att dina komponenter spänner upp rummet av alla möjliga lösningar! I det här fallet - att den goda staten inte kan uttryckas på annat sätt.). Alltnog, det här kommer han fram till för de olika delarna:
VIS
Staten är vis översätter han med beslutsklok och det hittar han i väktarna, de fulltränade styrande filosoferna.
MODIG
Och modig är då i bemärkelsen militärt tapper. Han har beskrivit hur man skall träna soldaterna, så det är svaret på att staten är modig - vi har vältränade soldater.
BESINNIGSFULL
Den här är lite lurigare. Att de som är herre över sina primitiva känslor är helt klart Väktarna. Men sedan är det ungefär så, att alla i idealstaten tycker att det är bra att väktarna härskar, så hela staten blir liksom lite indirekt besinningsfull. Det enkla folket kommer lita på att Väktarna sätter sig över deras primitiva behov.
RÄTTRÅDIG
Den sista ingrediensen i en god stat och människa. Nu analyserar Sokrates läget, rättrådigheten skall vara den sista pusselbiten, och han konstaterar efter en del resonemang att det som är rättrådigt är att hålla sig till det man skall. Är man soldat skall man vara modig, är man väktare skall man vara klok osv. Annars blir det oordning.
Efter en del resonemang kommer de sedan fram till att man verkligen kan likna en människa vid en stat, vi har en funktion i skallen som är överjag, vi har vår kämpaanda och envishet, bitar som Platon tycker sig finna i såväl sin idealstat som i en människas person. Därför bör vi då följa denna idealstat, och Platon kommer, lite för mig tveksamt, fram till att en person som är så välordnad inte kommer att bli någon Machiavellifurste som låter ändamålet helga medlen, utan en god och rättrådig medborgare.
Han vill provtrycka staten lite och vill kolla om den är god. Lite oklart hur, så delar Sokrates ned godheten i de fyra delar som rubriken beskriver. (De här neddelningarna är verkligen irriterande! Samma görs av allehanda debattörer även nuförtiden. Det man som kunnig i grundläggande algebra vill säga är: Visa att dina komponenter spänner upp rummet av alla möjliga lösningar! I det här fallet - att den goda staten inte kan uttryckas på annat sätt.). Alltnog, det här kommer han fram till för de olika delarna:
VIS
Staten är vis översätter han med beslutsklok och det hittar han i väktarna, de fulltränade styrande filosoferna.
MODIG
Och modig är då i bemärkelsen militärt tapper. Han har beskrivit hur man skall träna soldaterna, så det är svaret på att staten är modig - vi har vältränade soldater.
BESINNIGSFULL
Den här är lite lurigare. Att de som är herre över sina primitiva känslor är helt klart Väktarna. Men sedan är det ungefär så, att alla i idealstaten tycker att det är bra att väktarna härskar, så hela staten blir liksom lite indirekt besinningsfull. Det enkla folket kommer lita på att Väktarna sätter sig över deras primitiva behov.
RÄTTRÅDIG
Den sista ingrediensen i en god stat och människa. Nu analyserar Sokrates läget, rättrådigheten skall vara den sista pusselbiten, och han konstaterar efter en del resonemang att det som är rättrådigt är att hålla sig till det man skall. Är man soldat skall man vara modig, är man väktare skall man vara klok osv. Annars blir det oordning.
Efter en del resonemang kommer de sedan fram till att man verkligen kan likna en människa vid en stat, vi har en funktion i skallen som är överjag, vi har vår kämpaanda och envishet, bitar som Platon tycker sig finna i såväl sin idealstat som i en människas person. Därför bör vi då följa denna idealstat, och Platon kommer, lite för mig tveksamt, fram till att en person som är så välordnad inte kommer att bli någon Machiavellifurste som låter ändamålet helga medlen, utan en god och rättrådig medborgare.
måndag 23 november 2015
Platon - Dialogen Parmenides
Då har turen kommit till denna av många ansedd som ganska centrala dialog. I bok 4, en av de senare av Platons dialoger.
Platon träffar som ung man Zenon och Parmenides, Adeimantos återberättar den senare. Zenon är en då berömd filosof och Sokrates har en del synpunkter på hans filosofi, det blir en diskussion
De börjar en ganska, som jag tycker det nagelfarande diskussion om vad "mångfald", "form" och liknande är och hur det definieras. Är en person en helhet eller består personen av delar? Är saker ett, eller en del av något annat? Vad krävs för att ting skall vara en del av en form?
Det hela mynnar ut i en väldigt lång dialog, där man undersöker vad en "avsaknad av mångfald", det "ena" är.
---------------------
Om man är en smula litterärt och humanistiskt lagd, som jag är, snarare än matematisk/logisk så är den här dialogen framför allt TRÅKIG. Ändlösa diskussioner som ger mig lika mycket som Magnus Och Brasses "här är här man inte är, där är där man är. För här har man alltid med sig". OK, det är intressant att fundera på om saker går att klassificera, gruppera, generalisera. Känner igen det från objektorienterad programmering då man bekymrar sig om saker är instanser av olika klasser och om saker kan sägas vara enskilda eller delar av andra delar.
Men nu har jag läst den och skyndar genast vidare till nästa.
Är du logiskt lagd, älskar att diskutera saker in i detalj och kanske trivs med analytisk filosofi kommer du dock säkert gilla denna.
Platon träffar som ung man Zenon och Parmenides, Adeimantos återberättar den senare. Zenon är en då berömd filosof och Sokrates har en del synpunkter på hans filosofi, det blir en diskussion
De börjar en ganska, som jag tycker det nagelfarande diskussion om vad "mångfald", "form" och liknande är och hur det definieras. Är en person en helhet eller består personen av delar? Är saker ett, eller en del av något annat? Vad krävs för att ting skall vara en del av en form?
Det hela mynnar ut i en väldigt lång dialog, där man undersöker vad en "avsaknad av mångfald", det "ena" är.
---------------------
Om man är en smula litterärt och humanistiskt lagd, som jag är, snarare än matematisk/logisk så är den här dialogen framför allt TRÅKIG. Ändlösa diskussioner som ger mig lika mycket som Magnus Och Brasses "här är här man inte är, där är där man är. För här har man alltid med sig". OK, det är intressant att fundera på om saker går att klassificera, gruppera, generalisera. Känner igen det från objektorienterad programmering då man bekymrar sig om saker är instanser av olika klasser och om saker kan sägas vara enskilda eller delar av andra delar.
Men nu har jag läst den och skyndar genast vidare till nästa.
Är du logiskt lagd, älskar att diskutera saker in i detalj och kanske trivs med analytisk filosofi kommer du dock säkert gilla denna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)