Filebos och Sokrates diskuterar om vilket av rubrikens antagonister som är viktigast. Protarchos är med på noterna, och har tagit vid efter Filebos. De börjar utreda.
Uppsala
söndag 4 juni 2017
onsdag 12 april 2017
Kort om Sartre och förhållandet till Frankrike - Human rights
En artikel från Philosphy now Issue 118
Sartres liv i frankrike sammanföll ju med i tur och ordning Andra Världskriget, Frankrikes koloniala krig i Indokina, Algeriet och Vietnam.
Måste börja med en roman jag läser nu, "Ekon av längtan" av Tamara McKinley. Lite Nora Roberts så där fast europeiskt. Välbärgad flicka som inte gör som rika pappa vill, blir fattig sjuksköterska ett tag, hennes artistiska kompisar åker till Spanska Inbördeskriget på de "rödas" sida. Hamnar sen i bohemiska kretsar i Paris, där hennes mor är uppväxt, i fin familj.
Det här känns på något sätt patetiskt. För en som inte är från bättre bakgrund. Och med de känslorna läser jag om Sartres engagemang. Han var Anti-Frankrike, pratade sig varm för Human Rights. Att fattiga människor kanske behöver kollektivet mer än personen. Men samtidigt är Sartre en som mycket diskuterade individen. Han kommer tydligen fram till i "being and nothingness" till att "alla måste skapa sitt liv". Samma i "Existentialism is a humanism". Den går ut på Guds död, kyrkans släppta grepp och att alla måste göra val. Väldigt likt Kierkegaard det lilla jag läst.
Artikelförfattaren, Hamid Andishan, pratar sig till slut lite om vart det tagit vägen nu, långt efter Sartres död. Makter som just i namn av "human rights" invaderar och skapar oreda. Zizek är tydligen inne på det här spåret.
----------------
Det här känns lite så, att makten och godheten är varandras ganska nära släktingar. Att det här kommer från bakgrunder av en hel del hybris, att det bygger på bakgrunder som skapats av att vissa kunnat "förverkliga sig" och inte behövt falla särskilt hårt då de kraschlandat, eftersom dessa bakgrunder byggt på pengar skapade av andras slit.
Att var och en tjänar sina pengar och sköter sig själva, och ställer krav på att få leva i trygghet, känns som något som jag förstår att de här människorna har svårt att ta till sig.
Sartres liv i frankrike sammanföll ju med i tur och ordning Andra Världskriget, Frankrikes koloniala krig i Indokina, Algeriet och Vietnam.
Måste börja med en roman jag läser nu, "Ekon av längtan" av Tamara McKinley. Lite Nora Roberts så där fast europeiskt. Välbärgad flicka som inte gör som rika pappa vill, blir fattig sjuksköterska ett tag, hennes artistiska kompisar åker till Spanska Inbördeskriget på de "rödas" sida. Hamnar sen i bohemiska kretsar i Paris, där hennes mor är uppväxt, i fin familj.
Det här känns på något sätt patetiskt. För en som inte är från bättre bakgrund. Och med de känslorna läser jag om Sartres engagemang. Han var Anti-Frankrike, pratade sig varm för Human Rights. Att fattiga människor kanske behöver kollektivet mer än personen. Men samtidigt är Sartre en som mycket diskuterade individen. Han kommer tydligen fram till i "being and nothingness" till att "alla måste skapa sitt liv". Samma i "Existentialism is a humanism". Den går ut på Guds död, kyrkans släppta grepp och att alla måste göra val. Väldigt likt Kierkegaard det lilla jag läst.
Artikelförfattaren, Hamid Andishan, pratar sig till slut lite om vart det tagit vägen nu, långt efter Sartres död. Makter som just i namn av "human rights" invaderar och skapar oreda. Zizek är tydligen inne på det här spåret.
----------------
Det här känns lite så, att makten och godheten är varandras ganska nära släktingar. Att det här kommer från bakgrunder av en hel del hybris, att det bygger på bakgrunder som skapats av att vissa kunnat "förverkliga sig" och inte behövt falla särskilt hårt då de kraschlandat, eftersom dessa bakgrunder byggt på pengar skapade av andras slit.
Att var och en tjänar sina pengar och sköter sig själva, och ställer krav på att få leva i trygghet, känns som något som jag förstår att de här människorna har svårt att ta till sig.
söndag 1 januari 2017
Kort om Voltaire
Kort efter att ha läst artikel i Philosophy Now issue 117
Voltaire föddes som Jean-Francois Arouet i en Fransk advokatfamilj 1694. Sjuklig, skulle inte bli gammal kommenterade det vid 80 års ålder med "dying since birth".
Gick sina egna vägar trots att fadern ville att han skulle gå i de juridiska fotspåren. Diktade, författade och levde socitetsliv. Hade från början en skarp tunga, ifrågasatte en hel del och hamnade i Bastiljen i nästan ett år 1717 efter att ha antytt att Ludvig XIV hade sex med sina döttrar. Det var där, skrivande en pjäs som han först använde namnet Voltaire.
Kom med sin vassa tunga i bråk med myndigheterna och skickades utomlands flera gånger. Och tog influenser både från Empirister som Newton och var i kontakt med Protestanter.
Han stred hårt för den Empiriska världssynen, att iaktta utan att kräva svar på "varför", som var det allenarådande efter Descartes, medverkade till en mer naturvetenskaplig världssyn i Frankrike, från det mer öppna Holland och England.
Världsyn var överhuvudtaget något som det streds om. Synen på Människan. Det fanns en negativ, anförd av Rosseau, som menade ungefär som Marx, att samhället gör andra onda. Optimisterna på andra sidan menade att "världen är den bästa tänkbara" och "allt händer med guds goda vilja". Jordbävningen i Lissabon 1755 upprörde och åsikter som att "det var guds straff" bemöttes av Voltaire, bland annat med "Candide" där en god människa råkar ut för alla möjliga olyckor men drar tappert upp smilbanden.
Han stred alltid för vad han tyckte var rätt, stred för protestanters rättigheter, och blev med tiden berömd och erkänd, även av de som i hans unga år varit emot honom.
--------------------------------------
Ett par saker är intressanta. Naturligtvis den tid han var i, då den kristna världsåskådningen ersattes av den naturvetenskapliga och han medverkade till att problematisera rationaliteten med empirismen.
Och rent allmänt, att han verkar tagit in de olika frågor som kommit upp och diskuterat dem på ett konstruktivt och rationellt sätt.
Voltaire föddes som Jean-Francois Arouet i en Fransk advokatfamilj 1694. Sjuklig, skulle inte bli gammal kommenterade det vid 80 års ålder med "dying since birth".
Gick sina egna vägar trots att fadern ville att han skulle gå i de juridiska fotspåren. Diktade, författade och levde socitetsliv. Hade från början en skarp tunga, ifrågasatte en hel del och hamnade i Bastiljen i nästan ett år 1717 efter att ha antytt att Ludvig XIV hade sex med sina döttrar. Det var där, skrivande en pjäs som han först använde namnet Voltaire.
Kom med sin vassa tunga i bråk med myndigheterna och skickades utomlands flera gånger. Och tog influenser både från Empirister som Newton och var i kontakt med Protestanter.
Han stred hårt för den Empiriska världssynen, att iaktta utan att kräva svar på "varför", som var det allenarådande efter Descartes, medverkade till en mer naturvetenskaplig världssyn i Frankrike, från det mer öppna Holland och England.
Världsyn var överhuvudtaget något som det streds om. Synen på Människan. Det fanns en negativ, anförd av Rosseau, som menade ungefär som Marx, att samhället gör andra onda. Optimisterna på andra sidan menade att "världen är den bästa tänkbara" och "allt händer med guds goda vilja". Jordbävningen i Lissabon 1755 upprörde och åsikter som att "det var guds straff" bemöttes av Voltaire, bland annat med "Candide" där en god människa råkar ut för alla möjliga olyckor men drar tappert upp smilbanden.
Han stred alltid för vad han tyckte var rätt, stred för protestanters rättigheter, och blev med tiden berömd och erkänd, även av de som i hans unga år varit emot honom.
--------------------------------------
Ett par saker är intressanta. Naturligtvis den tid han var i, då den kristna världsåskådningen ersattes av den naturvetenskapliga och han medverkade till att problematisera rationaliteten med empirismen.
Och rent allmänt, att han verkar tagit in de olika frågor som kommit upp och diskuterat dem på ett konstruktivt och rationellt sätt.
onsdag 28 december 2016
Platons Dialog Timaios - Galen eller genialisk?
Eller kanske båda? Den här dialogen består i huvudsak av en lång beskrivning som Timaios, en av Sokrates diskussionspartners gör, strax efter att Sokrates har dragit sin idealstat i dialogen Staten. Här spänner man bågen högre, vill ha världsalltet som det verkligen är, inget idealt, och Timaios får berätta om... ja, det mesta, hur det hänger ihop. Och han är inte blyg inför uppgiften.
Men dialogen börjar med Sokrates och Timaios som sammanfattar lite vad som sagts i Staten. Sedan berättar Kritias, som skall vara kunnig om historia, lite om historien långt tillbaka i tiden, relativt då dialogen förs. Och det skall han få hört, intressant nog, från en lärd Egyptier. Som skall ha menat att grekerna inte har koll på sin historia, eftersom livet är så pass tumultartat. Däremot lever Egyptierna vid den konstant rinnande nilen och har kunnat bevara sin historia, och vet att berätta om även Grekernas historia. Det kommer med lite gudar och krig, och det mynnar intressant nog ut i en beskrivning av Atlantis och dess undergång. Man fattar inte riktigt från historien hur långt tillbaka det skall ha hänt.
Men efter hans historia vill de spinna vidare på beskrivning av den RIKTIGA världen, och Timaios tar till orda:
Han börjar ungefär, att det måste finnas en orsak (lite oklart varför) och en konstruktör som konstruerat världen, efter de vanliga filosofiska och eviga funderingarna på om allting någonsin varit.
De orkar, likt Bigbangforskarna inte med att det finns mer än en värld och en konstruktör, för vem har då konstruerat konstruktören...
Och vad konstruerar man med? Jo, jord, vatten, eld och luft. Alla med sina egenskaper och alla i lagom blandning för att åstadkomma... allt! Världen var rund och roterade. Denna kropp, världen, har också en själ, som svarar för att tillblivande och varande. Han ger även en ganska matematisk utläggning för hur det går till. Ungefär de fysikaliska lagarna och logiken.
Jorden i mitten förstås och sen de andra planeterna, inklusive solen, framför allt för att kunna mäta tiden. Men det känns inte så där helt spikat. Hade man lagt fram lite Gallileibevis känns det som om de hade hamnat i godare jord i det här gänget än hos medeltidens kardinaler.
Gudarna tas för givna, skapta främst med eld, riktigt var de kommer från är lite för mycket att beskriva, men det följer en story som väldigt mycket liknar Tolkiens Silmarillion, där Skaparen samlar gudarna och berättar att nu skall människan skapas. Vissa regler finns, som har att göra med hur människan, själen, lever sitt liv. Belöningar, bli stjärna. Sköter man sig illa kan man bli kvinna, och gör man riktigt dåligt ifrån sig blir man ett djur.
Själarna tycks vara en odödlig konstruktion som befinner sig i något slags kaos, innan den fångas upp i ett nyfött barns kropp. Först oförnuftig men senare allt mer klok.
Sedan kommer en strålande redogörelse för hur kroppen bildas, det var gudarna som var konstruktörerna. Det var ju lite opraktiskt för huvudet att rulla omkring på marken, så den monterades på kroppen. Det är väldigt mycket "det samma". Ljus sänds ut från ögat och kommer i harmoni med annat ljus. eller eld, rättare sagt. Och eftersom ögonen kan följa sådant som planeternas gång har de gett oss förståndet och därmed filosofin. Öronen har gett oss förmågan att höra sköna harmonier.Själen är det enda med förnuft.
Över huvud taget har naturen bildats med nödvändighet och förnuft(rätt bra gissning i stil med det naturliga urvalet!). Timaios vill gå till botten med begreppen och gör en spännande och finurlig men med facit i hand inte särskilt intressant utläggning om "grundämnenas" natur. I den diskussionen finns dock guldkorn, som att verkligen kalla "det som kan ta emot alla kroppar"vid dess rätta namn. Guldet är guld och inte smycken. Men det blir långa diskussioner om de geometriska former av de olika elementen som används som byggstenar. Och de egenskaper som de geometriska figurerna har tillskrivs det man upplever. As good a guess as any.
Åter i kroppen igen använder Timaios de grundämnen och begrepp som förklarats till att berätta hur kroppens olika organ skapas. Ganska finurligt om än inte så troligt för den med facit i hand. Sinnena undersökts och likaledes finurliga gissningar ges på vad lukt är (ruttna grundämnen), Hörsel är(ljud är slag mot hjärnan som via öronen till "själen", bland annat levern). Levern har överhuvudtaget en slags magisk förmåga. Mjälten rengör Levern. Tarmarna hindrar glupskheten genom den långsamma färden för maten. Märgen tycks ha någon slags hjärnförmåga. Benstommen beskrivs korrekt, Själen finns lite här och var. "Munnen blev en ingång för det nödvändiga och en utgång för det bästa". Blodombloppet transporterade vatten, Andningen, och här säger Timaios faktiskt "kan man anta" är en slags värmeväxlare. Däremot är det ingen tvekan om vad sjukdomar är, obalans mellan elementen. En skara ganska fantastiska förklaringar ges till olika sjukdomar och symtom, hur kunde man tro på detta? Varför inte säga "vi vet inte än"? Det kunde ju inte bota.
Däremot ganska intressanta diskussioner om hur kroppen och själstillstånden hänger ihop. Kroppens symmetri, dess skönhet sägs vara något som också är funktionellt. Lite liknande de diskussioner som förs idag om skönhet, där skönhet är "avsaknad av defekter". Man bör undvika att inta droger, kroppens konstruktion gör att den har en maximal livslängd.
Tankarna slutligen, tänker man kloka och filosofiska tankar är de i harmoni med det gudomliga, de tankarna blir närmast odödliga, medan strid och begär är dödliga tankar, som snabbt förgås. Sen, kvinnan skapades av fega män, de fega återföddes till kvinnor. Djuren har skapats av andra män som på olika sätt prioriterade annat än tänkande och filosofi.
Så är det.
-----------------------------------
Den här historien är som att leta på mormors vind. Släktklenoder och urdiskade LättoLagom-paket om vartannat. I grunden dock - Rationalitet. Man utgick från vad man tyckte sig veta och gissade i mitt tycke ganska begåvat. det är lätt att sitta och vara efterklok. Men med deras kunskap - gud var en helt rimlig förklaring på att allt var (och är) så pass välordnat.
Dock är det lite fram och tillbaka med sannolikheten. De tycks tvärsäkra på hur sjukdomar funkar, trots att de inte kan ha botat mycket. Annat är de väldigt sunt skeptiska inför. Det blir nyanser, och man undrar hur mycket översättningarna genom tiderna har förvanskat originaltexten.
Intressant är alla de här långa, matematiska utläggningarna. Det här med matte måste haft nyhetens behag, får man intrycket av. Och de är onekligen uppfinningsrika då de lyckas förklara hur hela människokroppen kan förklaras med deras fyra grundämnen. Men beskrivningen visar också att de hade rätt bra koll på människokroppen från ett rent innehållsperspektiv.
Man är inte fri från de myter och föreställningar som gäller. Om gudar, om kvinnans ställning och annat. Men de gör sitt bästa. Man borde kunna få ett hum om hur människor resonerar rent allmänt.
Men som ren fakta, ja, jo....
Men dialogen börjar med Sokrates och Timaios som sammanfattar lite vad som sagts i Staten. Sedan berättar Kritias, som skall vara kunnig om historia, lite om historien långt tillbaka i tiden, relativt då dialogen förs. Och det skall han få hört, intressant nog, från en lärd Egyptier. Som skall ha menat att grekerna inte har koll på sin historia, eftersom livet är så pass tumultartat. Däremot lever Egyptierna vid den konstant rinnande nilen och har kunnat bevara sin historia, och vet att berätta om även Grekernas historia. Det kommer med lite gudar och krig, och det mynnar intressant nog ut i en beskrivning av Atlantis och dess undergång. Man fattar inte riktigt från historien hur långt tillbaka det skall ha hänt.
Men efter hans historia vill de spinna vidare på beskrivning av den RIKTIGA världen, och Timaios tar till orda:
Han börjar ungefär, att det måste finnas en orsak (lite oklart varför) och en konstruktör som konstruerat världen, efter de vanliga filosofiska och eviga funderingarna på om allting någonsin varit.
De orkar, likt Bigbangforskarna inte med att det finns mer än en värld och en konstruktör, för vem har då konstruerat konstruktören...
Och vad konstruerar man med? Jo, jord, vatten, eld och luft. Alla med sina egenskaper och alla i lagom blandning för att åstadkomma... allt! Världen var rund och roterade. Denna kropp, världen, har också en själ, som svarar för att tillblivande och varande. Han ger även en ganska matematisk utläggning för hur det går till. Ungefär de fysikaliska lagarna och logiken.
Jorden i mitten förstås och sen de andra planeterna, inklusive solen, framför allt för att kunna mäta tiden. Men det känns inte så där helt spikat. Hade man lagt fram lite Gallileibevis känns det som om de hade hamnat i godare jord i det här gänget än hos medeltidens kardinaler.
Gudarna tas för givna, skapta främst med eld, riktigt var de kommer från är lite för mycket att beskriva, men det följer en story som väldigt mycket liknar Tolkiens Silmarillion, där Skaparen samlar gudarna och berättar att nu skall människan skapas. Vissa regler finns, som har att göra med hur människan, själen, lever sitt liv. Belöningar, bli stjärna. Sköter man sig illa kan man bli kvinna, och gör man riktigt dåligt ifrån sig blir man ett djur.
Själarna tycks vara en odödlig konstruktion som befinner sig i något slags kaos, innan den fångas upp i ett nyfött barns kropp. Först oförnuftig men senare allt mer klok.
Sedan kommer en strålande redogörelse för hur kroppen bildas, det var gudarna som var konstruktörerna. Det var ju lite opraktiskt för huvudet att rulla omkring på marken, så den monterades på kroppen. Det är väldigt mycket "det samma". Ljus sänds ut från ögat och kommer i harmoni med annat ljus. eller eld, rättare sagt. Och eftersom ögonen kan följa sådant som planeternas gång har de gett oss förståndet och därmed filosofin. Öronen har gett oss förmågan att höra sköna harmonier.Själen är det enda med förnuft.
Över huvud taget har naturen bildats med nödvändighet och förnuft(rätt bra gissning i stil med det naturliga urvalet!). Timaios vill gå till botten med begreppen och gör en spännande och finurlig men med facit i hand inte särskilt intressant utläggning om "grundämnenas" natur. I den diskussionen finns dock guldkorn, som att verkligen kalla "det som kan ta emot alla kroppar"vid dess rätta namn. Guldet är guld och inte smycken. Men det blir långa diskussioner om de geometriska former av de olika elementen som används som byggstenar. Och de egenskaper som de geometriska figurerna har tillskrivs det man upplever. As good a guess as any.
Åter i kroppen igen använder Timaios de grundämnen och begrepp som förklarats till att berätta hur kroppens olika organ skapas. Ganska finurligt om än inte så troligt för den med facit i hand. Sinnena undersökts och likaledes finurliga gissningar ges på vad lukt är (ruttna grundämnen), Hörsel är(ljud är slag mot hjärnan som via öronen till "själen", bland annat levern). Levern har överhuvudtaget en slags magisk förmåga. Mjälten rengör Levern. Tarmarna hindrar glupskheten genom den långsamma färden för maten. Märgen tycks ha någon slags hjärnförmåga. Benstommen beskrivs korrekt, Själen finns lite här och var. "Munnen blev en ingång för det nödvändiga och en utgång för det bästa". Blodombloppet transporterade vatten, Andningen, och här säger Timaios faktiskt "kan man anta" är en slags värmeväxlare. Däremot är det ingen tvekan om vad sjukdomar är, obalans mellan elementen. En skara ganska fantastiska förklaringar ges till olika sjukdomar och symtom, hur kunde man tro på detta? Varför inte säga "vi vet inte än"? Det kunde ju inte bota.
Däremot ganska intressanta diskussioner om hur kroppen och själstillstånden hänger ihop. Kroppens symmetri, dess skönhet sägs vara något som också är funktionellt. Lite liknande de diskussioner som förs idag om skönhet, där skönhet är "avsaknad av defekter". Man bör undvika att inta droger, kroppens konstruktion gör att den har en maximal livslängd.
Tankarna slutligen, tänker man kloka och filosofiska tankar är de i harmoni med det gudomliga, de tankarna blir närmast odödliga, medan strid och begär är dödliga tankar, som snabbt förgås. Sen, kvinnan skapades av fega män, de fega återföddes till kvinnor. Djuren har skapats av andra män som på olika sätt prioriterade annat än tänkande och filosofi.
Så är det.
-----------------------------------
Den här historien är som att leta på mormors vind. Släktklenoder och urdiskade LättoLagom-paket om vartannat. I grunden dock - Rationalitet. Man utgick från vad man tyckte sig veta och gissade i mitt tycke ganska begåvat. det är lätt att sitta och vara efterklok. Men med deras kunskap - gud var en helt rimlig förklaring på att allt var (och är) så pass välordnat.
Dock är det lite fram och tillbaka med sannolikheten. De tycks tvärsäkra på hur sjukdomar funkar, trots att de inte kan ha botat mycket. Annat är de väldigt sunt skeptiska inför. Det blir nyanser, och man undrar hur mycket översättningarna genom tiderna har förvanskat originaltexten.
Intressant är alla de här långa, matematiska utläggningarna. Det här med matte måste haft nyhetens behag, får man intrycket av. Och de är onekligen uppfinningsrika då de lyckas förklara hur hela människokroppen kan förklaras med deras fyra grundämnen. Men beskrivningen visar också att de hade rätt bra koll på människokroppen från ett rent innehållsperspektiv.
Man är inte fri från de myter och föreställningar som gäller. Om gudar, om kvinnans ställning och annat. Men de gör sitt bästa. Man borde kunna få ett hum om hur människor resonerar rent allmänt.
Men som ren fakta, ja, jo....
söndag 18 december 2016
epikuros idag - Coola ner!
Har läst en artikel i Philosophy Now issue 117 av Luke Slattery, författare och historiker från Sydney, kan Epikureanismen ha en betydelse idag?
Epikuros var en antik Filosof som samlade sina lärjungar i en trädgård utanför Aten. Han predikade att livets mening är att maximera lycka. Detta inte igenom att tillfredställa lustar, utan genom ett förnuftigt leverne, där man försöker minimera smärtan.
Epikuros menade att en orolig själ berodde på två saker:
Epikuros var en antik Filosof som samlade sina lärjungar i en trädgård utanför Aten. Han predikade att livets mening är att maximera lycka. Detta inte igenom att tillfredställa lustar, utan genom ett förnuftigt leverne, där man försöker minimera smärtan.
Epikuros menade att en orolig själ berodde på två saker:
- Dödsängslan
- Överdrivet begär
Dödsrädslan sopas bort med att, vi lever här och nu, då döden kommer förintas vi.
Vad det gäller begär, så handlar det om att kunna glädjas åt de små tingen. Ta vara på vad naturen ger, äta enkelt.
Han var en tidig anhängare av teorin på Atomen, och hävade att atomerna inte direkt följde något givet mönster, att allt inte var förutbestämt och att atomerna löstes upp t.ex. då man dör. Inget blir kvar, men samtidigt försvinner inget. Han motsätter sig därmed allt lidande för att få något slags paradis då man dör. Parallell dras här till Marx som såg det här livet som det i vilket man skulle ha det bra.
I dagens liv, hur skulle Epikuros kunna vara till hjälp?
Till skillnad från dagens uppoffringsideal runt det här med global warming och liknande, så är Epikureanismen en helt självisk filosofi, där måttligheten faktiskt blir som ett medel till lycka.
Man vill komma ifrån det här med överdriven konsumtion. "Nothing is enough for the man for whom enough is too little".
Martha Nussbaum menar att Epikureanismen inte funkar, att små Epikureträdgårdar snyltar på det allmäna, men Slattery tillbakavisar detta och menar på att epkureanismen mycket väl kan beskrivas i framåtskridande och ansvarstagande.
----------------------------------
Jag har alltid funnit Epikureanismen tilltalande. Leva i nuet, utan stora planer, stor oro. Det kan nog lite vara en läggningssak, en del människor verkar inte kunna klara sig utan stora projekt och mycket nuvarigt lidande för en eventuell storslagen framtid.
Men det känns klart som ett förhållningssätt som skulle gynna det stora allmäna, om det är en tillbakalutad tillvaro byggd på ansvar.
Jag kan tycka att tanken på att jobba åttatillfem (eller ännu hellre åttatilltvå om det ginge) är en rätt bra metafor för ett liv i den meningen. Man gör det man måste, det man själv och det allmäna behöver. Sen åker man hem och tar det lugnt, eller gör vad man tycker är skönt.
söndag 4 december 2016
Estetisk demokrati
I en artikel från Philosophy Now (issue 116) tar Mikhail Evans från New Europe University i Bukarest en väg till förståelse av demokrati och hur han anser att den bäst bör skötas ur en liknelse med estetiken, efter att ha läst verk av den politiske filosofen Frank Ankersmit.
Demokratin anses ha sprungit ur de religiösa krigen och revolutionerna i USA och Frankrike, för att få lite koll på de styrande. I denna kultur anser man vidare att kompromissen blev viktigare än konsensus. Man var tvungen att komma till beslut, trots olika uppfattningar.
Ankersmit hävdar att det är rörigare nu. Konflikerna är mellan hela världen(miljöfrågor) och hela vägen ner till personliga konflikter. Och han anser att dagens demokratier är dåliga på att lösa det här. Hur lösa?
Representation.
Lite motsatsen till direkt demokrati.
För att förstå Representation hämtar han näring från estetiken. Att representera kan vara
1. Efterliknelse. Det som representerar skall likna det det representerar.
2. Ersättning. I konsten ersätter man med det som saknas i bilden. Och i samhället är då parlamentet det som läggs till.
Och tanken är då, (lite med Platon, min not) att representanterna bättre än de representerade skall förstå att se saker von oben. Man måste komma till beslut, hitta fiffiga vägar till konsensus och man blir bra på att besluta. Derrida har tydligen också tankar på tankesmedjor för lösningar.
Alltså, skapa avstånd mellan regering och folk.
-----------------------------
Platons Staten som sagt, med "väktarna" som nakna och glatt kopulerande lär sig att sköta staten på ett sätt som inte gemene man begriper.
Vad tycker jag om det här?
1. Frågan är om representanterna går de representerades väg. Kommer en elit att knuffa för problem som drabbar folk av lägre klass, som de själva inte upplever. Aktuellt nu är ju integrationen, där akademiker älskar att säga vilket samvete "vi" skall och inte skall ha.
2. Naturligtvis kan inte ett större företag inte skötas av annat än en väl fungerande ledningsgrupp som har kunskapen och perspektivet på vilka beslut som bör tas, och vet hur de skall tas.
3. Trots allt åstadkommer politikerna ofta ganska bra och kreativa kompromisser.
Jag tycker att det finns substans här. Att alla skulle sitta med var sin hemsida på webben och bestämma vad som skall göras, rätt skrämmande tanke.
Men det gäller att interationen mellan representanterna och de representerade fungerar. Och här fyller twitter, forum och annat en funktion. Det skall finnas några som styr och de skall göra det så det blir bra för folket, men inte nödvändigtvis på det sätt som folket önskar.
Demokratin anses ha sprungit ur de religiösa krigen och revolutionerna i USA och Frankrike, för att få lite koll på de styrande. I denna kultur anser man vidare att kompromissen blev viktigare än konsensus. Man var tvungen att komma till beslut, trots olika uppfattningar.
Ankersmit hävdar att det är rörigare nu. Konflikerna är mellan hela världen(miljöfrågor) och hela vägen ner till personliga konflikter. Och han anser att dagens demokratier är dåliga på att lösa det här. Hur lösa?
Representation.
Lite motsatsen till direkt demokrati.
För att förstå Representation hämtar han näring från estetiken. Att representera kan vara
1. Efterliknelse. Det som representerar skall likna det det representerar.
2. Ersättning. I konsten ersätter man med det som saknas i bilden. Och i samhället är då parlamentet det som läggs till.
Och tanken är då, (lite med Platon, min not) att representanterna bättre än de representerade skall förstå att se saker von oben. Man måste komma till beslut, hitta fiffiga vägar till konsensus och man blir bra på att besluta. Derrida har tydligen också tankar på tankesmedjor för lösningar.
Alltså, skapa avstånd mellan regering och folk.
-----------------------------
Platons Staten som sagt, med "väktarna" som nakna och glatt kopulerande lär sig att sköta staten på ett sätt som inte gemene man begriper.
Vad tycker jag om det här?
1. Frågan är om representanterna går de representerades väg. Kommer en elit att knuffa för problem som drabbar folk av lägre klass, som de själva inte upplever. Aktuellt nu är ju integrationen, där akademiker älskar att säga vilket samvete "vi" skall och inte skall ha.
2. Naturligtvis kan inte ett större företag inte skötas av annat än en väl fungerande ledningsgrupp som har kunskapen och perspektivet på vilka beslut som bör tas, och vet hur de skall tas.
3. Trots allt åstadkommer politikerna ofta ganska bra och kreativa kompromisser.
Jag tycker att det finns substans här. Att alla skulle sitta med var sin hemsida på webben och bestämma vad som skall göras, rätt skrämmande tanke.
Men det gäller att interationen mellan representanterna och de representerade fungerar. Och här fyller twitter, forum och annat en funktion. Det skall finnas några som styr och de skall göra det så det blir bra för folket, men inte nödvändigtvis på det sätt som folket önskar.
söndag 27 november 2016
Om jämlikhet - Artikel om Rawls och Sundman
En artikel i Svenska Dagbladet 25 november 2016. Göran Collste, Forskare vid Linköpings universitet kommenterar en bok av Per Sundman, där Sundman tar avstamp i från AToJ.
Om jag förkortar ganska brutalt, styckevis, så ritar man upp Rawls Magnum Opus. Jag gör så, att jag numrerar styckena i ett snabbt referat, kommenterar dem styckevis, och ger en en betraktelse utifrån perspektivet jag och min historia.
Snabbt sammanfattande tycker jag dock att det är spännande och jag blir sugen på att läsa Sundmans bok.
1. Collste konstaterar ungefär att efter den och ASU är det väldigt diversifierat med uppföljande litteratur. Men att då Sundmans är ett försök att samla upp Jämlikhetsteorin. Sundman ställer sig bakom den AToJ-tolkning som går ut på att alla medborgare skall ha samma möjligheter att realisera ett gott liv.
2. ASU nämns förstås, och den självklara och vanliga invändningen att property inte är frukten av egna arbetet utan frukten av farfars förslagenhet. Och lite allmänt att det är orättvist att fattiga inte skall få pengar.
3. Sen då, vad är rättvisa? Att alla får samma eller vad man förtjänar? Walzer har tydligen kallat den här diversifireringen för Kriteriepluralism. Men Sundman ser problem i att Vårdbehov och Marknad krockar.
4. Kan verkligen vita män ha så mycker rätt i allt möjligt? Det kan dom nog, säger Sundman, men det är lite trist att gräsrötterna inte kan göra sig mer gällande (av lite olika skäl).
5. Erkännande, kan det vara vikigare än fördelning? Finns såna tankar i den akademiska världen, men Sundman menar, med Marion Young, att det nog hänger ihop.
6. Förtjänst är tydligen vad Sundman sägs lansera. Alltid bökigt vilken fålla man väljer. Här kör han tesen att alla skall ha samma bakgrund, och att man skall kalibrera för IQ, gener och hela faderullan. Finns i och för sig diskuterat redan i AToJ. Collste påpekar att det är svårt att mäta.
7. Collste vänder sig mot "grupper", att vissa grupper skulle kunna stödjas. Också det finns redan nämnt redan i definitionerna för AToJ. Och anknyter till Identitetspolitik.
.........
Kommentarer:
1. Det är verkligen märkligt att det skrevs så mycket spännande runt 72, inte bara av Rawls/Nozick utan även av Zinn, Rand mfl. Det är väldigt svårt att hitta några mer banbrytande politiska verk efter denna tid. De gäller fortfarande bra nu också, både AToJ och ASU.
2. ASU avfärdas lite väl enkelt. De pointer som artikeln för fram är inte de besvärligaste för en Rawlsian, snarare är det det Organiska, avsaknad av Pattern Matching som blir svårt. De här invändningarna mot Property är närmast självklara (och det är konstigt att Nozick, som säger sig ha varit socialist från början inte kan tydliggöra det bättre, man undrar lite vad det var för en slags socialist Nozick var i starten). Men här har det faktiskt hänt saker sen dess. Det ligger en stor skugga av Sovjetunion över ASU. Om han jämfört med folkhem på 70-talet skulle Nozick fått det besvärligare. Senare års västdemokratier har visat att ett samhälle med stor offentlig sektor men ändå stor flexibilitet och anpassning till verklighet. Bara det, att block vinner val lite varannan gång ger en god möjlighet till anpassning till verkligheter annorlunda än vid tidigare mandatperioder.
3. Kriteriepluralism. Självklarheter, men kanske bra att namnge.
4. Vita män. Tung bit. Här har man lite blandat perspektiv som vit man, men med rötter i underklassen. Och skall jag bli lite krass här, så får man nog gå till Rawls själv. Som tillåter orättvisa om de svagaste gynnas. Och att vissa har fått blomma ut, inte behöver slita 8-5 med något för väldens utveckling hjärndött (som undertecknad med sin mjukvaruutveckling) har visat sig ha fantastiska konsekvenser för hela mänskligheten. Face it, den empatiska sköterskan som baddade pannan på den sjuka 1880-talsmänniskan var mindre värdefull för oss än den odrägliga rikemanssonen som forskade på hur vacciner kunde ta fram. Om man hårdrar lite. Men, men Platon, man önskar att guldmänniskorna från alla klasser, raser och kön skulle kunna få göra sig gällande. Och har det någonsin varit bättre med det än i Sverige idag? I sverige för 20 år sen i så fall.
5. Erkännande. Här vet jag inte mer precis vad som avses, skall gärna läsa mer i Sundmans bok.
6. Intressant att läsa närmare om hur Sundman tänkt sig kalibrera för orättvisa förutsättningar. Ett stöd som faktiskt finns och som är rimligt, är att mer pengar går till de skolor som har större problem, i den mån det verkligen är så ute i kommunerna.
7. Man är lite nyfiken på mer exakt vilka grupper Sundman tänker sig stödja och på vilka premissier.
............................................
Om jag tar mig själv som exempel på en sån här diskussion, så är jag från en fattig släkt, både på fars och mors sida, men där far gjorde en liten klassresa och tog sig upp i en medelklass. Baserat på goda studieresultat, en av få arbetarklassgrabbar från staden som gick igenom Reallinjen på Läroverket och kunde sedan göra sig en tjänstemannakarriär.
Så jag växte väl upp i ett hem där man definitivt inte svalt, och där man ansågs vara en tänkande människa. Och jag lyckades bra i skolan och var i första generationen av högakademiker i släkten. Kom under studieåren i kontakt med människor från "bättre bakgrund", med helt andra expectations, att kunna ägna livet åt att förverkliga sin potential och sina drömmar snarare än att jobba åttatillfem, vilket ändå varit det livsmål jag och alla andra i radhusen hemma hade, även om det skulle vara hyfsat roliga och välbetalda jobb.
Och visst har det hängt med sen ut i arbetslivet. Jag har självförtroendet och förmågan för att klara mina jobb, men att starta något eget, jobba med något som forskning eller annat "skojigt" är out of the question. Man är lite mittemellan så att säga.
Men jag ger Rawls och Sundman mer rätt, baserat på mitt liv. Jag har sett de som har "property". Och de njuter knappast frukterna av sitt arbete. Nattväktarstaten är modererad i hela västvärlden och det är som sig bör.
Och själva drömmen som jag anar från Sundman kan jag känna för. Att alla börjar på scratch och får vad de förtjänar. Bara det, att mina förfäder blev frikyrkliga och skötte sig ligger bakom mycket av min egna framgång och mitt bekväma liv. Liksom folkhemmet och Saltsjöbadsanda. Sverige är inte så tokigt.
Om jag förkortar ganska brutalt, styckevis, så ritar man upp Rawls Magnum Opus. Jag gör så, att jag numrerar styckena i ett snabbt referat, kommenterar dem styckevis, och ger en en betraktelse utifrån perspektivet jag och min historia.
Snabbt sammanfattande tycker jag dock att det är spännande och jag blir sugen på att läsa Sundmans bok.
1. Collste konstaterar ungefär att efter den och ASU är det väldigt diversifierat med uppföljande litteratur. Men att då Sundmans är ett försök att samla upp Jämlikhetsteorin. Sundman ställer sig bakom den AToJ-tolkning som går ut på att alla medborgare skall ha samma möjligheter att realisera ett gott liv.
2. ASU nämns förstås, och den självklara och vanliga invändningen att property inte är frukten av egna arbetet utan frukten av farfars förslagenhet. Och lite allmänt att det är orättvist att fattiga inte skall få pengar.
3. Sen då, vad är rättvisa? Att alla får samma eller vad man förtjänar? Walzer har tydligen kallat den här diversifireringen för Kriteriepluralism. Men Sundman ser problem i att Vårdbehov och Marknad krockar.
4. Kan verkligen vita män ha så mycker rätt i allt möjligt? Det kan dom nog, säger Sundman, men det är lite trist att gräsrötterna inte kan göra sig mer gällande (av lite olika skäl).
5. Erkännande, kan det vara vikigare än fördelning? Finns såna tankar i den akademiska världen, men Sundman menar, med Marion Young, att det nog hänger ihop.
6. Förtjänst är tydligen vad Sundman sägs lansera. Alltid bökigt vilken fålla man väljer. Här kör han tesen att alla skall ha samma bakgrund, och att man skall kalibrera för IQ, gener och hela faderullan. Finns i och för sig diskuterat redan i AToJ. Collste påpekar att det är svårt att mäta.
7. Collste vänder sig mot "grupper", att vissa grupper skulle kunna stödjas. Också det finns redan nämnt redan i definitionerna för AToJ. Och anknyter till Identitetspolitik.
.........
Kommentarer:
1. Det är verkligen märkligt att det skrevs så mycket spännande runt 72, inte bara av Rawls/Nozick utan även av Zinn, Rand mfl. Det är väldigt svårt att hitta några mer banbrytande politiska verk efter denna tid. De gäller fortfarande bra nu också, både AToJ och ASU.
2. ASU avfärdas lite väl enkelt. De pointer som artikeln för fram är inte de besvärligaste för en Rawlsian, snarare är det det Organiska, avsaknad av Pattern Matching som blir svårt. De här invändningarna mot Property är närmast självklara (och det är konstigt att Nozick, som säger sig ha varit socialist från början inte kan tydliggöra det bättre, man undrar lite vad det var för en slags socialist Nozick var i starten). Men här har det faktiskt hänt saker sen dess. Det ligger en stor skugga av Sovjetunion över ASU. Om han jämfört med folkhem på 70-talet skulle Nozick fått det besvärligare. Senare års västdemokratier har visat att ett samhälle med stor offentlig sektor men ändå stor flexibilitet och anpassning till verklighet. Bara det, att block vinner val lite varannan gång ger en god möjlighet till anpassning till verkligheter annorlunda än vid tidigare mandatperioder.
3. Kriteriepluralism. Självklarheter, men kanske bra att namnge.
4. Vita män. Tung bit. Här har man lite blandat perspektiv som vit man, men med rötter i underklassen. Och skall jag bli lite krass här, så får man nog gå till Rawls själv. Som tillåter orättvisa om de svagaste gynnas. Och att vissa har fått blomma ut, inte behöver slita 8-5 med något för väldens utveckling hjärndött (som undertecknad med sin mjukvaruutveckling) har visat sig ha fantastiska konsekvenser för hela mänskligheten. Face it, den empatiska sköterskan som baddade pannan på den sjuka 1880-talsmänniskan var mindre värdefull för oss än den odrägliga rikemanssonen som forskade på hur vacciner kunde ta fram. Om man hårdrar lite. Men, men Platon, man önskar att guldmänniskorna från alla klasser, raser och kön skulle kunna få göra sig gällande. Och har det någonsin varit bättre med det än i Sverige idag? I sverige för 20 år sen i så fall.
5. Erkännande. Här vet jag inte mer precis vad som avses, skall gärna läsa mer i Sundmans bok.
6. Intressant att läsa närmare om hur Sundman tänkt sig kalibrera för orättvisa förutsättningar. Ett stöd som faktiskt finns och som är rimligt, är att mer pengar går till de skolor som har större problem, i den mån det verkligen är så ute i kommunerna.
7. Man är lite nyfiken på mer exakt vilka grupper Sundman tänker sig stödja och på vilka premissier.
............................................
Om jag tar mig själv som exempel på en sån här diskussion, så är jag från en fattig släkt, både på fars och mors sida, men där far gjorde en liten klassresa och tog sig upp i en medelklass. Baserat på goda studieresultat, en av få arbetarklassgrabbar från staden som gick igenom Reallinjen på Läroverket och kunde sedan göra sig en tjänstemannakarriär.
Så jag växte väl upp i ett hem där man definitivt inte svalt, och där man ansågs vara en tänkande människa. Och jag lyckades bra i skolan och var i första generationen av högakademiker i släkten. Kom under studieåren i kontakt med människor från "bättre bakgrund", med helt andra expectations, att kunna ägna livet åt att förverkliga sin potential och sina drömmar snarare än att jobba åttatillfem, vilket ändå varit det livsmål jag och alla andra i radhusen hemma hade, även om det skulle vara hyfsat roliga och välbetalda jobb.
Och visst har det hängt med sen ut i arbetslivet. Jag har självförtroendet och förmågan för att klara mina jobb, men att starta något eget, jobba med något som forskning eller annat "skojigt" är out of the question. Man är lite mittemellan så att säga.
Men jag ger Rawls och Sundman mer rätt, baserat på mitt liv. Jag har sett de som har "property". Och de njuter knappast frukterna av sitt arbete. Nattväktarstaten är modererad i hela västvärlden och det är som sig bör.
Och själva drömmen som jag anar från Sundman kan jag känna för. Att alla börjar på scratch och får vad de förtjänar. Bara det, att mina förfäder blev frikyrkliga och skötte sig ligger bakom mycket av min egna framgång och mitt bekväma liv. Liksom folkhemmet och Saltsjöbadsanda. Sverige är inte så tokigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)