Platon diskuterar här med Glaukon, de undersöker egenskaper som olika roller i Idealstaten bör ha. Till att börja med, allt för mycket skall man inte springa hos doktorn. Är det för illa kanske det är lika bra att dö, och inte ligga staten till last. Så är det definitivt för de enklare människorna i alla fall. Men också för de rika. Staten går först.
Läkarna bör ha råkat ut för en hel del elände i sin ungdom, då begriper man säkert bättre hur det skall läkas.
Men en domare bör ha haft en problemfri ungdom, gå in i rollen med det goda som det självklara. Man får lära sig om det brottsliga, men det goda är det rättesnöre man använder.
Sen, för "väktarna", alltså de filosofer som styr, bör de matcha musik och konst med fysiska övningar. Inte bli för mjuk och tindrande men inte bli en hård sälle heller. Sokratet rekommenderar en mix.
Väktarna skall väljas ut noga i barndomen. Man vill åt de som inte "glömmer" att göra det bästa för staten. De som inte glömmer sig, låter sig påverkas av sorg, smärta eller lättja. Så man skall utsätta de som verkar vara hyfsade kandidater redan i unga år för allehanda prövningar och kolla att de klarar att hålla fokus på statens bästa trots alla umbäranden.
Uppsala
måndag 28 september 2015
lördag 29 augusti 2015
Kan filosofin och vetenskapen gifta sig?
En artikel från "Philosophy Now 109"
Amy cools skriver om det här med om filosofin behövs, är inte vetenskapen tillräcklig, här med Etiken i fokus.
Michael Schermer påstår då i en artikel att vetenskapen är den bästa källan för etiken. Hm, säger Amy. Det är väldigt lätt att, med Humes ord gå från "ought" till en "is". Paradexemplet är rashygien, eugenik, Man drog väldigt snabba slutsatser av Darwins naturliga urval, survival of the fittest. Och Amy pekar på just, "tänk om de läst sin Hume lite bättre, inte dra för snabba slutsatser.
Behövs då inte fakta, empiri för Etiken? Jodå, men det finns vääldigt mycket fakta som kan påverka här, och att bli för entusiastisk över något specifikt man råkar kommit på är inte vad som behövs.
Schermer påstår tydligen att Individens välmående är det viktigaste, på något vis eftersom det är den individuella organismen som är det naturliga urvalets utfall. Stopp och belägg, säger Amy. Vi är både sociala varelser och individer, och om det är kollektivet eller individen som är viktigast... en känd diskussion.
Hon exemplifierar det här med att ge individen för stor plats med amerikanska vapenlagar, låta samvetslösa arbetsgivare härja med sina anställda, och övergenerösa finansiella regler som låter spekulerare sätta ekonomier i ruin. Eller föräldrar som inte vill vaccinera sina barn. Alltså - de flesta individer får blomstra mest om inte vissa får total frihet.
Bara om du förstår en grupp så förstår du individerna, säger hon. Kanske det, men jag kan känna att man kan driva det ganska långt.
Och vidare, Amy menar att vetenskapen visst har mycket. Att bara observera och mäta, det får vi inte ut särskilt mycket av utan att tänka. Och det är tänkande och kunskap som är Filosofins styrka. Filosofin innebär ett förhållningssätt där man söker kunskap och sanning. Filosofin har enligt Amy också sina rötter i "the public square", tänkandet är något man gärna gör tillsammans. Akademin i Aten, kan man anta att hon tänker på.
Hon avslutar med den klassiska filosofiska hållningen, att vetenskapen är något som kom ur filosofin och att filosofin var den första vetenskapen. Och en förhoppning att vetenskap och filosofin skall kunna mötas, i det här fallet vad det gäller Etiken, kanske främst då genom den, som hon påstår, kritiska hållning som filosofin har till att säga "gör" efter ett "borde".
---------------------------
Kan man kanske hålla med om. Nu vet jag inte om filosofin skulle stå som nån förkämpe mot individualiteten mer än vad vetenskapen gör. Liberalisten sätter nog sig ovanför de båda. Men att vetenskapen består av filosofi, gör den inte det? En hypotes, en slutsats, är det strikt logiska konstruktioner? Rätt hanterat tycker jag verkligen att vetenskapen och filosofin kan mötas. Beslutsfattaren i en nation tar in sakkunniga som beslutsunderlag, men allt går inte att svara på med vetenskapens empiri.
Amy cools skriver om det här med om filosofin behövs, är inte vetenskapen tillräcklig, här med Etiken i fokus.
Michael Schermer påstår då i en artikel att vetenskapen är den bästa källan för etiken. Hm, säger Amy. Det är väldigt lätt att, med Humes ord gå från "ought" till en "is". Paradexemplet är rashygien, eugenik, Man drog väldigt snabba slutsatser av Darwins naturliga urval, survival of the fittest. Och Amy pekar på just, "tänk om de läst sin Hume lite bättre, inte dra för snabba slutsatser.
Behövs då inte fakta, empiri för Etiken? Jodå, men det finns vääldigt mycket fakta som kan påverka här, och att bli för entusiastisk över något specifikt man råkar kommit på är inte vad som behövs.
Schermer påstår tydligen att Individens välmående är det viktigaste, på något vis eftersom det är den individuella organismen som är det naturliga urvalets utfall. Stopp och belägg, säger Amy. Vi är både sociala varelser och individer, och om det är kollektivet eller individen som är viktigast... en känd diskussion.
Hon exemplifierar det här med att ge individen för stor plats med amerikanska vapenlagar, låta samvetslösa arbetsgivare härja med sina anställda, och övergenerösa finansiella regler som låter spekulerare sätta ekonomier i ruin. Eller föräldrar som inte vill vaccinera sina barn. Alltså - de flesta individer får blomstra mest om inte vissa får total frihet.
Bara om du förstår en grupp så förstår du individerna, säger hon. Kanske det, men jag kan känna att man kan driva det ganska långt.
Och vidare, Amy menar att vetenskapen visst har mycket. Att bara observera och mäta, det får vi inte ut särskilt mycket av utan att tänka. Och det är tänkande och kunskap som är Filosofins styrka. Filosofin innebär ett förhållningssätt där man söker kunskap och sanning. Filosofin har enligt Amy också sina rötter i "the public square", tänkandet är något man gärna gör tillsammans. Akademin i Aten, kan man anta att hon tänker på.
Hon avslutar med den klassiska filosofiska hållningen, att vetenskapen är något som kom ur filosofin och att filosofin var den första vetenskapen. Och en förhoppning att vetenskap och filosofin skall kunna mötas, i det här fallet vad det gäller Etiken, kanske främst då genom den, som hon påstår, kritiska hållning som filosofin har till att säga "gör" efter ett "borde".
---------------------------
Kan man kanske hålla med om. Nu vet jag inte om filosofin skulle stå som nån förkämpe mot individualiteten mer än vad vetenskapen gör. Liberalisten sätter nog sig ovanför de båda. Men att vetenskapen består av filosofi, gör den inte det? En hypotes, en slutsats, är det strikt logiska konstruktioner? Rätt hanterat tycker jag verkligen att vetenskapen och filosofin kan mötas. Beslutsfattaren i en nation tar in sakkunniga som beslutsunderlag, men allt går inte att svara på med vetenskapens empiri.
fredag 21 augusti 2015
Platon - Lysis
Då blev det dags att slänga sig över denna trevliga lilla dialog. Även denna är i någon slags homosexkontext, åtminstone är det en ung man, Hippothales som gillar en ännu yngre, Lysis. De och ett par visa män träffar Sokrates på någon slags idrottsanläggning i Athen.
Sokrates, alltid debattglad, kommer naturligtvis i samspråk, dialog, med dessa pojkar och män, ämnet blir ungefär - vad för slags egenskaper behövs för vänskap. Med både vänskapligheten och egenskaperna ganska löst hållet, och inte helt lätt att förstå definitionen på någondera.
Dialogens förlopp är ungefär så här:
Varför låter man någon göra något? Sokrates börjar fråga ut Lysis, och de kommer fram till att man får göra något då man har den nödvändiga kunskapen. En god (välbärgad) far låter inte sin son göra precis vad han vill, inte förrän han är mogen uppgiften. Och drar den lite intressanta slutsatsen att vänner blir man bara där man har nytta av någon. Och är man klok nog kan man saker, man kan hjälpa folk och då får man vänner.
Sedan kommer Menexenos, en ung, klok man, lärjunge till den ännu klokare Ktesippos intravade där de sitter, Menexenos börjar föra dialog med Sokrates och det tar ett annat spår.
Det startar med att Sokrates frågar "När en människa tycker om en annan, vem är då den andres vän, den som tycker om eller den som blir omtyckt"?
Det blir invecklat där, om man tycker om någon som hatar en, hästvännen gillar ju hästar, vinvännen gillar ju vin, utan att hästarna och vinet blir alltför kärvänliga.
En kommentar här : Det är skillnad på vän med och vän av, men det tycks inte bekymra Sokrates.
Så vän av något kan man vara även om det inte gillar tillbaka.
Det blir rörigt som sagt och Sokrates tar en annan väg: Gillar man det som är "lika"? (Lika barn leka bäst ungefär). Och Lika blir snabbt på skalan "ond, god, mittemellan".
Ganska snart förstår de att man inte behöver vara god och söka sig till en annan god, eftersom de är så pass självtillräckliga. Sätta värde på någon är ungefär att se nytta hos denne. De testar med opposites attact, men det är ganska klart att den onda vill man inte vara med. Utan de kommer fram till att mittemellanbarnen är de bästa. Ungefär - Det behövs en brist på något som någon annan kan tillfredställa för att attraktion skall ske.
(En mycket tidig klokskap finns insprängd, som fortfarande är ytterst svår att ta till sig. Sokrates säger i en bisats: "Eller är det löjligt att fråga sig var som då kommer att finnas till och inte finnas till, för vem vet det?". Det har nog folk sagt sen Neanderthal men är det här första gången det skrevs ned?)
Det slutar med att Sokrates trixar lite med om närstående ändå är de som uppnår sann vänskap, men det kör ihop sig och Sokrates konstaterar att de inte har lyckats lura ut vad en vän är.
-----------------------------
Från Sein und Zeit känner jag igen det här med att det är bristen på något som gör sammanhanget intressant. Då behovet finns av något höjer man blicken och får syn på... kanske någon som kan hjälpa. Lite som valenselektronerna i en ledare. Det behövs en spänning.
Det här med vänskap. Har det alltså att göra med att man har behov av något? Vill återvända till min formulering ovan. Vän med och vän av är två olika saker.
Det är lite oklart vad Sokrates menar med vän. Om jag tänker på vad jag kallar för vän är det någon man känner och umgås med mer än socialt. Är det någon man har "behov" av? Oftast så tycker jag vänner är de personer som jag kan föra samtal med som fungerar automatiskt. Då det flyter på utan att det särskilt ofta blir krystat. Det har väl inget med behov att göra direkt. Men visst, det är med dessa vänner man kan ta upp viktiga saker med. Men det kan man ju även med andra. Bara en avlägsen kontakt kan vara användbar då man behöver få reda på något. Utan att man är "vän" med den, enligt min definition på vän. Även jobbiga typer kan ge en info man behöver.
Men frågeställningen som sådan, vad är en vän, är klart intressant. Sant filosofisk, här kommer nog vetenskapen aldrig ge klara svar, även om spegelneuroner, beteendevetenskap och psykologi gör framsteg. Att det är något som fortfarande är hett är det ingen tvekan om, datingsiterna gör stora pengar, och det är säkerligen inte bara bröst och penisstorlek som är de ingående parametrarna.
Har någon senare filosof skrivit något om vänskap?
Sokrates, alltid debattglad, kommer naturligtvis i samspråk, dialog, med dessa pojkar och män, ämnet blir ungefär - vad för slags egenskaper behövs för vänskap. Med både vänskapligheten och egenskaperna ganska löst hållet, och inte helt lätt att förstå definitionen på någondera.
Dialogens förlopp är ungefär så här:
Varför låter man någon göra något? Sokrates börjar fråga ut Lysis, och de kommer fram till att man får göra något då man har den nödvändiga kunskapen. En god (välbärgad) far låter inte sin son göra precis vad han vill, inte förrän han är mogen uppgiften. Och drar den lite intressanta slutsatsen att vänner blir man bara där man har nytta av någon. Och är man klok nog kan man saker, man kan hjälpa folk och då får man vänner.
Sedan kommer Menexenos, en ung, klok man, lärjunge till den ännu klokare Ktesippos intravade där de sitter, Menexenos börjar föra dialog med Sokrates och det tar ett annat spår.
Det startar med att Sokrates frågar "När en människa tycker om en annan, vem är då den andres vän, den som tycker om eller den som blir omtyckt"?
Det blir invecklat där, om man tycker om någon som hatar en, hästvännen gillar ju hästar, vinvännen gillar ju vin, utan att hästarna och vinet blir alltför kärvänliga.
En kommentar här : Det är skillnad på vän med och vän av, men det tycks inte bekymra Sokrates.
Så vän av något kan man vara även om det inte gillar tillbaka.
Det blir rörigt som sagt och Sokrates tar en annan väg: Gillar man det som är "lika"? (Lika barn leka bäst ungefär). Och Lika blir snabbt på skalan "ond, god, mittemellan".
Ganska snart förstår de att man inte behöver vara god och söka sig till en annan god, eftersom de är så pass självtillräckliga. Sätta värde på någon är ungefär att se nytta hos denne. De testar med opposites attact, men det är ganska klart att den onda vill man inte vara med. Utan de kommer fram till att mittemellanbarnen är de bästa. Ungefär - Det behövs en brist på något som någon annan kan tillfredställa för att attraktion skall ske.
(En mycket tidig klokskap finns insprängd, som fortfarande är ytterst svår att ta till sig. Sokrates säger i en bisats: "Eller är det löjligt att fråga sig var som då kommer att finnas till och inte finnas till, för vem vet det?". Det har nog folk sagt sen Neanderthal men är det här första gången det skrevs ned?)
Det slutar med att Sokrates trixar lite med om närstående ändå är de som uppnår sann vänskap, men det kör ihop sig och Sokrates konstaterar att de inte har lyckats lura ut vad en vän är.
-----------------------------
Från Sein und Zeit känner jag igen det här med att det är bristen på något som gör sammanhanget intressant. Då behovet finns av något höjer man blicken och får syn på... kanske någon som kan hjälpa. Lite som valenselektronerna i en ledare. Det behövs en spänning.
Det här med vänskap. Har det alltså att göra med att man har behov av något? Vill återvända till min formulering ovan. Vän med och vän av är två olika saker.
Det är lite oklart vad Sokrates menar med vän. Om jag tänker på vad jag kallar för vän är det någon man känner och umgås med mer än socialt. Är det någon man har "behov" av? Oftast så tycker jag vänner är de personer som jag kan föra samtal med som fungerar automatiskt. Då det flyter på utan att det särskilt ofta blir krystat. Det har väl inget med behov att göra direkt. Men visst, det är med dessa vänner man kan ta upp viktiga saker med. Men det kan man ju även med andra. Bara en avlägsen kontakt kan vara användbar då man behöver få reda på något. Utan att man är "vän" med den, enligt min definition på vän. Även jobbiga typer kan ge en info man behöver.
Men frågeställningen som sådan, vad är en vän, är klart intressant. Sant filosofisk, här kommer nog vetenskapen aldrig ge klara svar, även om spegelneuroner, beteendevetenskap och psykologi gör framsteg. Att det är något som fortfarande är hett är det ingen tvekan om, datingsiterna gör stora pengar, och det är säkerligen inte bara bröst och penisstorlek som är de ingående parametrarna.
Har någon senare filosof skrivit något om vänskap?
söndag 26 juli 2015
Platon - Menon
En kort dialog från andra boken i "skrifter". I den här dialogen träffar Sokrates på Menon, en ung general från Thessalien. Menon söker upp sokrates med frågan "Kan duglighet läras ut"?.
Lite kort svarar Platon "vaddå duglighet?". Och Menon svarar "sköta stadens angelägenheter på ett bra sätt". Kvinnan skall fixa hemma och lyda mannen. Ungar, slavar och andra har sina respektive dugligheter. Då undrar Platon, efter en lång diskussion om form och färg:
- Kan man generalisera? Kan man säga nåt enhetligt för vad duglighet är, oberoende av person?
Det rotar de med lite, Gods och guld, hur skaffa sig det, lite annat. Men har svårt att komma framåt. Platon kommer med den lite intressanta iden, att all kunskapsinhämtning är erindran, Från alla de liv man haft innan, själen är nämligen odödlig. Det där blir Menon lite sugen på att se hur Sokrates motiverar. Platon ber då en av Menons slavar komma fram.
Börjar sen fråga denne slav lite om geometri, för att kolla om han återerindrar sig saker eller lär sig.
Frågan blir efter en stund. Hur skall du få fram en kvadrat med arean 8? Slaven chansar med att dubblera längden på sidorna av en kvadrat som har sidorna 2. Men så enkelt är det inte. Den blir ju 16. Så då gör Platon elegant nog (hade man själv kommit på det?) så, att han ritar in diagonaler i fyra delkvadrater(med längden 2) som bildar 16, och svaret är alltså hypotenusan i en kvadrat med längden två. Det här blir en a-ha för slaven (och för mej), och Sokrates menar att det måste vara för att det funnit lagrat i hans minne och plockades fram då Sokrates visade vägen, Platon har bara ställt frågor (även om de är bra ledande). Nåja.
(Och hur skulle Platon fått Sokrates att resonera runt att skapa en kvadrat med arean 7?)
Platon frågar sig nu, utan att riktigt ha lyckats definiera duglighet - är duglighet kunskap? För kunskap kan ju läras ut. Återigen lite diskussioner om det, som leder fram till frågan: Finns några lärare i kunskap? Det dyker upp en man där Menon och Sokrates står och pratar, Anytos, som går för att vara duglig. De kollar läget med honom. Skall man lära nån att bli doktor får den läsa medicin, flöjtspel lärs ut hos musikläraren. Men, frågar sen Sokrates Anytos, vart går man för att lära ut duglighet? Det har Anytos svårt att hitta exempel på, som övertygar Sokrates.
Med lite utsvävningar kring sofister och annat kommer de fram till att, Nej, Duglighet kan inte läras ut. Det är en gudomlig gåva.
---------------------------------
Det är en ganska intressant diskussion, det här med var duglighet, klokskap är. Platon hävdar här att det inte går att lära ut. Och visst, än i dag finns ingen "duglighetsskola". Och visst är det kanske så, att vi föds med olika lynnen, olika uthållighet, olika initiativförmågor. Men ligger det bara i generna? Knappast! Till en del, ja, säkerligen. Men uppväxt, kön, klass, mycket kommer att forma en ung människa. Och jag skulle påstå - ett traineeprogram på ett stort svenskt företag kan nog medverka till att personen blir klokare. Liksom att man lär av sina misstag. Men det är som sagt en diskussion, antagligen lika intressant idag som då!
lördag 11 juli 2015
Platon - Faidros
Jag har fakiskt bara läst Republiken tidigare, av Platons dialoger, och det var som ett av de första originalskrifter i filosofi jag läste, för kanske sex år sedan. Jag läser om Republiken nu, men fick för mig att jag skulle testa en annan dialog också. Lånade andra delen av "skrifter" på bibblan och har nu läst Faidros som första.
Homofobin verkar inte ha varit utbredd, direkt. Faidros handlar till det yttre om huruvida en yngre man bör acceptera en äldre man som älskare om han verkligen älskar eller inte. Faidros, en ung, uppenbarligen stilig ung man och Sokrates har lagt sig ned under ett träd utanför Aten en het dag.
Faidros läser upp ett brev där Lykias, en känd talskrivare argumenterar för att en ung man borde ta en älskare som inte älskar honom. Lite grovt beroende på att en som älskar kommer att vara avundsjuk. Och vill att Sokrates skall hålla med om att det är ett bra tal.
Men det håller inte Sokrates med om och skapar raskt ett tal som mycket förkortat förkunnar att det tvärt om kan vara helt magiskt med en älskande som verkligen älskar.
Det är dock inte det här med älska eller älska inte som är Sokrates grej i dialogen. Det är mer - hur håller man ett bra tal? Och att skriva ned är rätt mycket inte vad doktorn ordinerar. Grejen är för allt övertygande - du måste förstå vad det du försöker framföra handlar om, även om du vill skarva i lite. För att kunna skarva måste man ha greppet om vad som verkligen är rätt.
Och det verkar var här lite grann som budskapet också är att det här med nedskrivna tal är dåligt. Du kan inte bara läsa innantill, du måste förstå ämnet.
Och det som skall framföras är inte det sanna utan det sannolika.
----------------------
Helt klar klokskap. Kommer ihåg den vassaste killen i kursen då jag läste på universitet. Han läste aldrig. Vi blev lite trötta på honom då han sa - Det handlar inte om att kunna, det handlar om att förstå. Och i hans fall verkade det gudasänt... Men som jag förstår Sokrates, och min egen erfarenhet så får den som tränar mycket, mycket tur... Det gäller att kunna det ämne du vill övertyga någon om. Bara en massa ord hjälper inte mycket.
Homofobin verkar inte ha varit utbredd, direkt. Faidros handlar till det yttre om huruvida en yngre man bör acceptera en äldre man som älskare om han verkligen älskar eller inte. Faidros, en ung, uppenbarligen stilig ung man och Sokrates har lagt sig ned under ett träd utanför Aten en het dag.
Faidros läser upp ett brev där Lykias, en känd talskrivare argumenterar för att en ung man borde ta en älskare som inte älskar honom. Lite grovt beroende på att en som älskar kommer att vara avundsjuk. Och vill att Sokrates skall hålla med om att det är ett bra tal.
Men det håller inte Sokrates med om och skapar raskt ett tal som mycket förkortat förkunnar att det tvärt om kan vara helt magiskt med en älskande som verkligen älskar.
Det är dock inte det här med älska eller älska inte som är Sokrates grej i dialogen. Det är mer - hur håller man ett bra tal? Och att skriva ned är rätt mycket inte vad doktorn ordinerar. Grejen är för allt övertygande - du måste förstå vad det du försöker framföra handlar om, även om du vill skarva i lite. För att kunna skarva måste man ha greppet om vad som verkligen är rätt.
Och det verkar var här lite grann som budskapet också är att det här med nedskrivna tal är dåligt. Du kan inte bara läsa innantill, du måste förstå ämnet.
Och det som skall framföras är inte det sanna utan det sannolika.
----------------------
Helt klar klokskap. Kommer ihåg den vassaste killen i kursen då jag läste på universitet. Han läste aldrig. Vi blev lite trötta på honom då han sa - Det handlar inte om att kunna, det handlar om att förstå. Och i hans fall verkade det gudasänt... Men som jag förstår Sokrates, och min egen erfarenhet så får den som tränar mycket, mycket tur... Det gäller att kunna det ämne du vill övertyga någon om. Bara en massa ord hjälper inte mycket.
lördag 4 juli 2015
Vad är konst och varför - fler ledtrådar
Nu har jag läst fler artiklar, läst insändare från läsare angående det här med konsten. Vad det är, vad det tjänar till.
Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.
Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord. Man skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.
Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.
Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.
Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord. Man skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.
Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.
- Romanticismen, med mycket känslor och intryck skapade för individen. Ruttnande lik, svulstiga miljöer, från något slags tidigt 1800-tal
- Modernismen, i samklang med alla tekniska framsteg. Man såg inte bakåt, man sökte nya former, mycket surrealism, kubism och liknande. Lite optimistiskt, så där runt la belle epoque
- Postmodernismen, efter världskrig, sovjets tröstlöshet. En ironi, ett förnekande av värden. Installationer, Andy Warhols meningslösa konservburkar
- Någon slags post-postmodernism där man ändå försöker komma från det här ironiska och se framåt. Ett lite intressant exempel som gavs var de antaget postmodernistiska Seinfeldt och Simpsons i kontrast med de mindre självironiska Mad Men och Game of Thrones.
-------------------
Tja, tja... det är ju inget som direkt påverkar vardagen. Men konstens påverkan skall ju vara lite indirekt, lite från sidan, lite betraktande. Guernica. Jag vet inte om jag kanske skulle lära mig mer av världen om jag gick mer på gallerier och museer. Kanske de som gör det också är de som är med och förändrar världen? Kultiverar sig i något slags mer potent mening av ordet. Tränar hjärnan. Nja. Men nu vet jag i alla fall mer om hur man resonerar om detta, och då det får ligga och jäsa lite, vem vet? Kanske jag hittar mer mening i konsten.
tisdag 30 juni 2015
Varför konst?
Varför tycker filosoferna att konst är så pass intressant?
Jag har just läst de första artiklarna i Philosophy now issue 108, i denna utgåva är temat just konst.
Och min första fråga då jag stöter på konsten i filosofiska sammanhang - varför bryr sig filosoferna så pass mycket? Om konst och estetik. Jorden snurrar på, människorna lever sina liv med eller utan konst. Det verkar ganska meningslöst att bry sig om något så pass oanvändbart som konst. Eller? Låt oss se vad som sägs i artiklarna:
I förordet inleder Grant Bartley med att beskriva det paradigmskifte, där Marcel Duchamp, genom ställa ut en toastol som konst, 1917 ändrade på synen på vad konst är, från att vara något väsentligen vackert, till att istället vara det konstnären säger vara konst.
Bartley menar att konstens mål samtidigt ändrades, från att "kultivera ögat" till att snarare ge betraktaren nya sätt att se världen.
Att spåra konsthistoriken från romantiken, via modernismen till postmodernismen är en övning som skall kunna hjälpa oss att se vad som komma skall, genom att se på det senaste inom konsten. Bartley tycker sig se att man går mot en pluralism, ett tillstånd där "allt är tillåtet". Kanske det.
Och vad som är bra konst, det definieras av var och en.
I huvudartikeln för ämnet Konst diskuterar Daniel Vargas Gomez "art as an encounter". Konsten som ett möte. Då alltså mellan konstnären och betraktaren.
Medan konsten efter tiden har blivit mer tillgänglig för alla ser Gomez att "konstens perspektiv har förlorats". Han diskuterar konstens värden, för att verkligen förstå ett konstverk rätt behöver betraktaren rätt förstå det konstverk som betraktas för att verkligen kunna uppskatta det till fullo.
De värden som konstnären väver in i konstverket och som blandas med de värden som betraktaren själv har.
Vad är det då frågan om för "värden"? Konstnären har alltid en avsikt då han gör ett konstverk, även om han bara skvätter lite målarfärg på en duk. Det konstnären skapar är något subjektivt (till skillnad från ingenjören, som skapar en mobiltelefon). Det är det "själsliga värdet" hos konstnären som vävs in i verket.
Sedan har då betraktaren att försöka uppfatta dessa värdet hos det konstverk som betraktas, konstnärens "unika spiritualitet". Och kanske behöver varje samhälle hitta sin egen spiritualitet för att hitta konstens plats i just det samhället. Öppenhet för vad konstären vill berätta och ens egna värderingar är i alla fall vad det handlar om.
---------------
Nå, artikelförfattarna förutsätter att konsten har sin plats i filosofin. Men känner jag att jag får någon ledtråd till varför det skulle vara så? Vilka ser egentligen på konst? Vad är "konst"? Det jag omedelbart tänker på är gallerier och museer, där någon liten kulturelit går omkring med sina nötta palestinasjalar, och med överklasspråk avmätt kommenterar det som visas. Tavlor, skulpturer. Men visst, det är fler som söker upp konsten än förr. Och utvidgar man konsten till att omfatta även mer populära filmer, bestsellers och musik, så visst blir det något som kreti och pleti får sig till livs. Nå, men försöker då den som tar till sig det här lättare utbudet verkligen förstå vad konstnären vill skapa?
Kanske. Jag och dottern satt och kollade på den utmärkta tecknade filmen "Anastasia" för kanske 15:e gången. Det är en Pappa-Dotter grej sedan många år, hon är 16 nu. Och visst, vi kommenterar ju den totala avsaknad som visas för den situation som de fattiga i Ryssland hade under Tsarväldet, i storyn är det Rasputins fel att det går som det går, revolution och skjuten Tsarfamilj(utom Anastasia, då). Det krockar med det mer vänsterinriktade synsätt som finns här i Sverige och som jag och dottern också delar. Ja, kanske det här konstverket lite grann hjälper oss att se världen.
Möjligen har jag sett något av varför konsten skulle vara intressant för filosofin. Men jag läser nog hellre en bok eller en artikel.
Jag har just läst de första artiklarna i Philosophy now issue 108, i denna utgåva är temat just konst.
Och min första fråga då jag stöter på konsten i filosofiska sammanhang - varför bryr sig filosoferna så pass mycket? Om konst och estetik. Jorden snurrar på, människorna lever sina liv med eller utan konst. Det verkar ganska meningslöst att bry sig om något så pass oanvändbart som konst. Eller? Låt oss se vad som sägs i artiklarna:
I förordet inleder Grant Bartley med att beskriva det paradigmskifte, där Marcel Duchamp, genom ställa ut en toastol som konst, 1917 ändrade på synen på vad konst är, från att vara något väsentligen vackert, till att istället vara det konstnären säger vara konst.
Bartley menar att konstens mål samtidigt ändrades, från att "kultivera ögat" till att snarare ge betraktaren nya sätt att se världen.
Att spåra konsthistoriken från romantiken, via modernismen till postmodernismen är en övning som skall kunna hjälpa oss att se vad som komma skall, genom att se på det senaste inom konsten. Bartley tycker sig se att man går mot en pluralism, ett tillstånd där "allt är tillåtet". Kanske det.
Och vad som är bra konst, det definieras av var och en.
I huvudartikeln för ämnet Konst diskuterar Daniel Vargas Gomez "art as an encounter". Konsten som ett möte. Då alltså mellan konstnären och betraktaren.
Medan konsten efter tiden har blivit mer tillgänglig för alla ser Gomez att "konstens perspektiv har förlorats". Han diskuterar konstens värden, för att verkligen förstå ett konstverk rätt behöver betraktaren rätt förstå det konstverk som betraktas för att verkligen kunna uppskatta det till fullo.
De värden som konstnären väver in i konstverket och som blandas med de värden som betraktaren själv har.
Vad är det då frågan om för "värden"? Konstnären har alltid en avsikt då han gör ett konstverk, även om han bara skvätter lite målarfärg på en duk. Det konstnären skapar är något subjektivt (till skillnad från ingenjören, som skapar en mobiltelefon). Det är det "själsliga värdet" hos konstnären som vävs in i verket.
Sedan har då betraktaren att försöka uppfatta dessa värdet hos det konstverk som betraktas, konstnärens "unika spiritualitet". Och kanske behöver varje samhälle hitta sin egen spiritualitet för att hitta konstens plats i just det samhället. Öppenhet för vad konstären vill berätta och ens egna värderingar är i alla fall vad det handlar om.
---------------
Nå, artikelförfattarna förutsätter att konsten har sin plats i filosofin. Men känner jag att jag får någon ledtråd till varför det skulle vara så? Vilka ser egentligen på konst? Vad är "konst"? Det jag omedelbart tänker på är gallerier och museer, där någon liten kulturelit går omkring med sina nötta palestinasjalar, och med överklasspråk avmätt kommenterar det som visas. Tavlor, skulpturer. Men visst, det är fler som söker upp konsten än förr. Och utvidgar man konsten till att omfatta även mer populära filmer, bestsellers och musik, så visst blir det något som kreti och pleti får sig till livs. Nå, men försöker då den som tar till sig det här lättare utbudet verkligen förstå vad konstnären vill skapa?
Kanske. Jag och dottern satt och kollade på den utmärkta tecknade filmen "Anastasia" för kanske 15:e gången. Det är en Pappa-Dotter grej sedan många år, hon är 16 nu. Och visst, vi kommenterar ju den totala avsaknad som visas för den situation som de fattiga i Ryssland hade under Tsarväldet, i storyn är det Rasputins fel att det går som det går, revolution och skjuten Tsarfamilj(utom Anastasia, då). Det krockar med det mer vänsterinriktade synsätt som finns här i Sverige och som jag och dottern också delar. Ja, kanske det här konstverket lite grann hjälper oss att se världen.
Möjligen har jag sett något av varför konsten skulle vara intressant för filosofin. Men jag läser nog hellre en bok eller en artikel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)