Nozick - Anarchy, State and Utopia - Kritik av Rawls

Nozick ägnar ett långt kapitel åt kritik av Rawls, inleder med att ge Rawls beröm för sitt arbete, men går sen in för att knuffa för entitlement, vilket Rawls "A theory of Justice" inte stödjer, och visa vad som inte håller i Rawls resonemang runt att "de minst gynnade av systemet skall stödjas".

 

Har går lite som katten kring het gröt tycker jag. Vågar inte direkt gå i clinch, vågar inte riktigt ge sig in på de områden där motsättningen verkligen finns, där det krockar.

Väldigt basalt så skulle jag påstå att kapitlet går ut på att dels visa att Rawls använder sig av Pattern matching och lyfter fram nackdelarna med det. Hur krångligt det blir, "vilken rättvisa då" osv.
Och dels visa att differensprincipen inte är moraliskt oantastlig. Differenspricipen består i att "orättvisa skall endast tillåtas om det stödjer de som är minst gynnade av systemet"

Först diskuterar det här med att "dela på kakan", han problematiserar det, visar på att det inte är enkelt, och frågar sig naturligtvis om det inte finns skäl att det skall finnas bitar som man  är "entiteled" till. Att man visst borde kunna handla på en öppen marknad. Att arbetare liksom andra skulle kunna acceptera det här. Underförstått att det finns en ägande klass.

En hel del energi ägnas åt att diskutera Rawls "grundtillstånd", ett tänkt läge där man bygger upp en stat utan att veta om allas naturliga förutsättningar. Detta Nozick skjuter in sig på, men det blir lite att skapa sig billiga poäng. Det här grundtillståndet är ganska spekulativt hos Rawls, och är diskutabelt.
En hel del möda ägnas åt att visa att folk i the Origninal State väljer en patterned lösning, att entitlement inte kan gälla. Vet inte riktigt om jag håller med om det. En institution har mest att hantera situationen efter en riktning.Nozick har rätt i att man inte kan veta i hur folk verkligen skulle handla i det här grundtillståndet, och att man inte kan bortse från vilka förutsättningar man har. Men det känns inte som någon Kioskvältare. Vissa bitar avsnitt där det spekuleras i hur folk verkligen skulle göra i det här ursprungliga tillståndet, för akademiskt för mej.

Diskussionerna om den mer eller mindre gynnade skulle vilja ha, eller inte ha differensprincipen känns som nagelfarande, i synnerhet som det är institutioner som Rawls pratar om

Sen blir det mer spännande då Nozick kommenterar Rawls syn att människor från välordnade, förmögna familjer har större sannolikhet att utveckla sina förmågor, vilket är orättvist, en kille från Rosengård har inte samma chans. En svensk tanke.
Är det avundsjuka eller rättvisa som motiverar att Rawls knuffar för att man inte skall ha fördel av sina naturliga förutsättningar. (Egna förmågor eller ärvda förmågor)? 

De "naturliga förutsättningarna" kan anses slumpvisa. Man föds med dem och man föds i en familj där de behandlas olika. Nozick analyserar Rawls argument och visar hur svårt det är att formulera ett argument för att olikheter kan anses berättigade pga folks förutsättningar. 

Sedan kallar ha det "manna från himlen" då vissa får del av kakan pga att de inte gynnas av systemet, medan folk som fått sina tillgångar genom aquisition kan anses som "non-manna" - (även om de fått det av sin rika pappa). Och N tycker då inte att det går, att det inte finns någon tydlig definition på narför man inte skall ha olika mycket. Har man pengar har man rätt att stödja vilken affärsägare man vill. N tycker inte att det finns skäl mer än moraliska till utjämning mellan människor.

Man kan inte visa att människor verkligen måste förtjäna att få något, det räcker enligt N att de har det. Han postulerar det lika klart som Rawls postulerar att det finns en naturlig känsla för rättvisa. Men Nozick gör ingen klar åtskillnad mellan rättvisa och jämlikhet. Han problematiserar inte att en med större natural assets får svårare att ta sig fram än en med property som denne t.ex. har fått genom gåva.

N skjuter in sig väldigt mycket på R´s formulering att människor inte förtjänar sina natural assets. Bland annat är det inte skäl till att förkasta Entitlement vilket man kan hålla med om (även om det snarare är fådd property man har svårt för än ärligen förtjänad).  

Slutklämmen blir ungefär att man inte kan säga att man inte har förtjänat de natural assets man har. Att, om en kommunitet skall kompensera "least fortunate" så måste man noga kolla på den historia som kommuniteten har genomgått. Och det kan man ju hålla med om.

Men vad man söker och åtminstone inte jag finner är just - rättvisan. Rättvisan är skälet till att länder som t.ex. Sverige inte anammar Entitlement fullt ut. Den grundläggande känsla som Rawls beskriver, och som finns hos många, att racet faktiskt skall vara juste. Att man som begåvad medelklassbarn inte har lätt att se sig omsprungen av mediokra förmågor från högre klasser, som ett exempel.

Nozick - Anarchy, State and Utopia - nu spännande

Har nu börjat läsa Robert Nozicks stora verk. Har inte avslutat Rawls än, men det känns rätt bra att läsa dem parallellt.

Man kan googla lite på Nozick, läsa IEP. Vänsterstudenten som blev omvänd. Och den första delen av ASU tar upp ungefär det man kan läsa allmänt. Minimalstaten, som kommer ur ett funderat naturtillstånd, där man åstadkommer ett skydd mot andras våld, och där konflikter löses av en ordning, en domstol. Mer än så gör inte staten. Framför allt petar den inte på egendom. Nozick tar avstamp i Lockes Two Treasies of Government, startpunkten för teorier om egendom. Man kommer över nåt på ett schysst sätt och sen kan ingen ta det ifrån dig som ett första steg. Steg 2 -  du kan byta det, eller skänka det. Att peta på de här två stegen, att peta på någons property, anses vara en inskränkning av dina personliga rättigheter.

Jag kanske skriver mer om del 1 senare. Men jag finner del 2 - bortom minimalstaten - mer intressant. Här börjar han provtrycka sin minimalstat mot andra teorier, framför allt mot ideer om omfördelning.
Lite grovt kan man börja med att han sätter ett system av Entitlement(E) mot något som han kallat Pattern Matching(PM).

Entitlement går är då ovan beskrivna Lockes teori om att man skall komma över egendom på ett schysst sätt och sen kan den bara transfereras genom byte och gåva. Att stjäla är inte schysst. Och det gör man då om man petar på folks property.

Han kritiserar Omfördelning och PM. Ungefär: skall man skapa ett rättvist samhälle måste man skapa sig en föreställning om vilken slags rättvisa man vill ha. Och sen behöver man baxa in samhället mot att bli på det sättet. Matcha det mönster som önskas för att nå ett End-State. Och här har vi PM. Mot detta sätter Nozick E, där man inte baxar alls, utan "den osynliga handen" där fördelningen blir det den blir, genom människors schyssta tillförskansande och bytande. En "historisk" fördelning. PM anses då vara en Icke-historisk fördelning, man struntar i hur folk har kommit över saker, konstateras deras situation just nu, och fördelar om. Nozick protesterar mot detta, och hävdar att de historiska omfördelningarna innan startpunkten S kan innebära att människor har rätt till det de - schysst- har kommit i besittning av och att man inte så lätt kan fördela bort denna egendom. Och vissa kommer att ha mer än andra, och att det finns skäl till det.

Sen följer några för mig rätt magstarka beskrivingar, bland annat om vad arbetaren har "rätt till" och vad fabrikören har "rätt till".  Och enligt Locke, Fabrikören mycket, arbetare lite. Han visar förståelse för att detta inte är lättsmält men gör ändå en poäng av att det kan finnas historiska skäl tillatt man har olika mycket egendom.

PM problematiseras. Hur skall man kunna säga vad som är rättvist? Moral? iQ? Arbetsamhet, och vad är då det? Det blir krångligt. Mot detta sätts E som en snyggare variant, man struntar helt enkelt i rättvisan och konstaterar att om de lockeanska tillförskanskandet och byteshandeln sker på ett riktigt sätt så har man ett fungerande fördelande. Och hoppas att folk skall se det som fungerande. "Just" snarare än rättvist. from each as they choose to each as they are chosen.

Men hela tiden har ändå Nozick det här med rättvisa/jämlikhet i bakhuvudet. Han problematiserar PM/Rättvisesynen med den invändning som är det som håller även för mej: Varifrån skall pengarna komma, om man skall omfördela?
Här finner man det berömda Wilt Chamberlainexemplet, där han kräver att få 25 cent per åskådare. Och blir på det sättet rik. Och Nozick frågar sig om det verkligen är orättvist att Chamberlain blir rik, alla har ju frivilligt givit honom pengarna. Sedan fler exempel på hur arbetande människor faktiskt kommer att få mer. Och konstaterandet att omfördelning faktiskt påverkar hur människor lever sitt liv. Och även om man konstruerar ett samhälle man tycker är rättvist kommer individuella människors handlingar att stöka till det, om man inte inför väldigt mycket tvång. Och det stämmer onekligen. Här kommer man sedan in också på det här med att "ge". En omfördelning kräver då att folk inte personligen ger. Och mer specifikt kommer man då in på rätt att ärva, kontra rätt att lämna pengar i arv. Något som jag ser som helt centralt för diskussionen, och som onekligen är en konflikt. Hur skall man få rättvisa i ett samhälle samtidigt som man skall ha rätt att ärva sina föräldrar? Ens rättvisa i bemärkelsen att alla skall ha rätt av att skörda frukterna av ett framgångsrikt arbete? Han frågar sig, varför skall man inte ha rätt att ge? Svaret måste bli - Det skapar ett samhälle som visat sig vara outhärdligt orättvist. Det är svårt att sträva då man ser andra skörda frukter utan att behöva sträva alls.

Nozick fortsätter - Skatt är att jämföra med tvångsarbete. Och här påpekas då att, om man nu inte tycker att skatt är tvångsarbete, så skulle ingen tvinga någon att jobba tre timmar mer för de fattigas skull. Och inte ens progressiv skatt ses som annat än tvångsarbete. Man har inte friheten att jobba extra för att få det lilla extra man önskar. Och en beskrivning av hur orättvist det är att den som vill jobba extra skall straffas jämfört med den som nöjer sig med navelskådning. Det ses som fel att alla skall bidra till en gemensam pott, det medför ett tvång på de som skall ge. Skall en person ha rätt att flytta ifrån ett land?
Lite sammanfattningsvis ses det som moraliskt fel att ta från andra, eftersom de två principerna i E inte får brytas.

Här är perfekt ställe att stanna upp och reflektera lite:
Jag kan inte se annat än att E kommer att skapa ett samhälle där vissa inte har en chans att få annat än armod. Och vissa kommer att kunna leva livet utan att göra ett skit. Man undrar, då man hör att Nozick faktiskt var vänsterman från början, vad han hade för syn då? Hur han hade tänkt att de som var fattiga skulle få en chans.

För det den här Entitlementteorin har ju i sak rätt. Det är inte så att man kan fördela pengar utan att det finns pengar att fördela. Inga ymnighetshorn finns. Pengarna måste tas från de som har dem, och det är i sig vare sig vackert eller enkelt. Man kan mycket väl se det som "forced labor"

Men - det måste vägas mot motsatsen - Rättvisa. Den som ärver sitt företag lägger inte nödvändigtvis något "labor" alls, utan de högst dugliga människor som Nozick beskriver tvingas slita för mindre. Och den kärlek som Nozick pratar om för familjemedlemmarna, var finns omtanken om de som verkligen är fattiga?

Jag har bara kommit halvvägs. Men mitt intyck är detta : Nozick beskriver myntets ena sida, och rättvisan är  den andra. Och båda sidorna finns där och är viktiga. Nozick pratar sig varm för den "osynliga handen" som gör kapitalismen naturlig, men känslan för rättvisa i ett samhälle har också alltid funnits som en ingrediens. Även om den är knölig och är praktiskt svår att genomföra. Har funderingar på lösning - lösningar som redan finns - på den här dikotomiartade konflikten mellan ägande och rättvisa. Men skall läsa mer först. Snart skall Nozick jämföra sig med Rawls. Det skall bli spännande!

Så här kan jag säga - alla som är intresserade av politik gör inte fel i att läsa ASU!

Onfray, Filosofiska rummet 26/10

Michel Onfray knuffar för något han kallar Hedonism. Hedonism brukar definieras som en filosofi för "livsnjutare" men här, hos Onfray handlar det om att vara "snäll" vilket ungefär verkar innebära att leva livet och bjuda in andra till det. Så länge dom är snälla.

Onfray har läst mycket filosofihistoria, och funderar på varför vissa filosofer lyfts fram, t.ex. Platon. Var det för att platon passade munkarna bättre än Epikuros, som stämmer sämre med katolicismen? Antagligen, men som filosoferna i studion säger, det finns många skäl till varför vissa verk överlever.

Programledarna hittar någon slags parallell med Utilitarismen, men jag tycker inte det, Onfray är mere ute efter hur man lever sitt liv, medan utilitarismen ser någon slags lyckomaximerande på en global nivå. Och enligt honom skall man leva enligt sin filosofi. Men är inte risken då att man skapar sig en filosofi som känns skön att leva efter?

Ty Onfray säger att man skall leva sin filosofi, att det är dubbelmoral att köra bil om man är mijöaktivist osv. I det sammanhanget pratar ha lite skit om Sartre, och han var ju salongsbolsjevik, medan Camus levde sin filosofi mer. (Men Sartre tycker jag ser konflikten med religionen bättre än Onfray. Är man paketköpare är friheten rätt jobbig. Och det är inte så behagligt att förverkliga sig själv hela tiden.)

Men introspektion är för Onfray viktig. Här hittar han Nietzsche, i vilken han hittar närong. Bli den du är. Skapa sig frihet. Filosofin skall skapa frihet, man skall hitta sin filosofi.

..................

Onfray kan man tycka "tvingar folk att vara fria". Vill alla det?  Fria till snällhet. Och rent krasst har jag inte direkt lätt att hitta skäl att vara elak. Snäll men inte mesig. Lirar för mej. Men undrar hur många som orkar med det här, att hitta någon slags filosofi och leva efter den. Antagligen få. Men det är inte fel med lite introspektion, eller snarare att se sig själv lite holistiskt emellanåt. Vad har jag för mål, och hur stämmer mina beteenden överens med dessa? Får nog erkänna att jag skapar mig lite en filosofi som det är bekvämt att leva efter... men som funkar med det runtikring. Duger för mej.

Cynikerna - inte så cyniska kanske

Baserat på en artikel av Robert Caldwell i Philosophy Now issue 104

Diogenes är kanske den mest kända av cynikerna, en rörelse som hade sina rötter i det antika rom och som fortsatte in i Romarriket och långt in i den kristna tiden. Rikemansson från någon stad vid Svarta Havet. Hans mission var att visa hur värdelösa de värderingar var som han uppfattade att människor levde efter - att sträva efter egendom och oroa sig för morgondagen. Han levde i sin berömda tunna, levde som en hund (cyniker kommer från grekernas ord för hund). Djuren är de som fattat läget rätt.

Arbete är inget som prioriteras. Man skall göra vad man vill istället, och leva enkelt. Inte sträva efter det ena och det andra. De stora, de som lyckades, gav inte Diogenes mycket för. Det sägs att Alexander den store besökte Diogenes, som bara bad honom flytta sig eftersom han skymde solen. Pengar var följdriktigt djävulens påfund.

Man ansågs behöva träna sig i att bli cyniker, dels genom att tåla att ha det enkelt, dels genom att tåla folks näsrynkande. Diogenes gjorde vad han ville, var han ville. Runkade offentligt, rakade halva ansiktet.

Målet var inte rikedom, och inte en plats i himlen, utan att nå glädje här på jorden.

-------------

Då man pratar om "cyniska personer" eller "cyniska kommentarer" så stämmer väl det hyfsat med ovanstående, man försöker få folk som förstorar saker ner på jorden lite. Men cynism i dagens bemärkelse känns lite som gamen i djungelboken "äh, det är nog rätt dött där också", medan den bild man får av den klassiska cynismen var betydligt mer livsbejakande.

Mycket känns det som flower-power, den rike tonåringens ovetskap om att strävanden för de allra flesta innebär överlevnad, medan de bara ser de pengahungriga i sin omgivning. Och deras latmaskliv beror på tidigare generationers framgångar.

Men samtidigt något som ligger mig varmt om hjärtat, förmågan att kunna njuta av dagen som den kommer och uppskatta det som är runtikring en. Och visst, med anständig respekt för de som är runtomkring så skall man göra det man vill. Och ha respekt för att vissa vill passa in. Medan andra vill uttrycka sin indiviualitet.

Har filosofin nått bäst-före?

En artikel i philosophy Now issue 103. Mary Midgley startar sin artikel med att universiteten i England har dragit ned på Filosofins Historia. Och hon hittar professionella filosofer som applåderar detta, refererar till Michael Dummet, Analytisk filosof som inte anses se filosofin som någon slags science som inte har nytta av sin historia. Den analytiska filosofin angriper språk och logik som en vetenskap. Men redan här påpekar Midgley att även Fysikens stora framsteg kommer ganska slumpartat.

Och sedan pratar hon sig varm för filosofin genom tiderna. Att den ser på livet, ser den utifrån och kan ibland ändra världens sätt att se på saker. Rousseau påpekar att vi är föds fria men ofta slavar. Och lyfte fram det hjärtlösa sätt som nyfödda hanterades. Locke "uppfann" tolerans, att fler ideer, religioner kan få existera bredvid varandra även om de inte älskar varandra. Ideer som inte är formler eller kokbokslösningar, men som är pusselbitar i att hantera livet. Och som enligt Midgley "upptäcktes" av filosoferna.

Filosofi tar upp saker som berör oss alla, vi filosoferar alla. Och de gamla filosofernas läror finns där. Man får inte ta dem för givna, utan de skall förstås i ett historiskt perspektiv, läsa oss hur vi kommit fram till det tänkande vi har idag. Hon avslutar med att god filosofi är som bra musik. Den överlever tidens tand.
.......................
Det här är ju inte så svårt att hålla med om. Filosofin som bäst och roligast rör sig inte i det detaljerade och vetenskapliga. Det är i den holistiska synen på världen som den hör hemma. Och de stora namnen vågade verkligen ta ut svängarna, är goda förebilder. Att vetenskapen ger de mer exakta resultaten är bra, filosofins resultat skall inte hanteras som ett facit. Utan filosofin skall ta ut svängarna och våga gripa in i människors liv och världssyn.

A theory of justice, kap. 14, Hur åstadkomma rättvisa?

Alla skall då ha samma möjligheter att nå olika positioner. Hur då göra detta? Man får komma ihåg att resonemanget är utifrån ett tänkt grundtillstånd. Att man funderar på hur man skulle ordna institutionerna i en stat.

Rawls börjar med att ta tårtdelningsexemplet, dela lika bitar så får man själv störst bit - perfekt resultat och en perfekt procedur. Detta är dock rätt ovanligt i verkliga livet.

En annan möjlighet är "imperfect procedural justice". Man försöker liksom göra en mix av procedur och att försöka tota ihop slutresultatet. Exempelvis juridiken. Snåriga regler, men man vet vad man vill uppnå (bara döma skyldiga). Men det blir inte alltid rätt.

"Pure procedural justice" - följ regler, sen får det bli vad det blir. Som exempel juste gambling.
Den procedurella rättvisan är framkomlig, man behöver inte nästa ut alla olika krångliga förutsättningar. Man följer reglerna och that´s it. Det här skall på något vis garantera "equal opportunity". Jag gissar att det är via skolor och liknande som skulle kunna vara institutioner som skulle vara i en här linjen.

Utilitarismen skall som kontrast ske genom något Rawls kallar "allocative justice" där man mer specifikt fördelar det producerade, och det är lite oklart hur det skall ske, kan bli upp till godtycke att bedöma det.

Rawls avslutar med att hoppas på att hans rangordning av principer, av att se ett grundtillstånd, att använda "the veil of ignorance" och pure procedural justice skall vara ingredienser i ett rättvist och fungerande samhälle
----------------
Lätt att se "femårsplan" i det här. Men jag tycker nog att det finns bra tankar. Man har ett regelverk som styr vad som skall krävas för att få en viss position. Medelbetyg i skolan? Inte så dumt kanske. Ett regelverk är rättvist och blint. Men riktigt vad han menar med det här praktiskt är än så länge oklart.

Lite om Demokritos

Från en artikel i Philosophy now issue 104, med lite egna instick

Demokritos såg ändringen. Parmenides kunde inte inse annat än att allt var ett.  Det kan man ju se som empiricistiskt resp rationalistiskt. Även om det kräver en hel del rationellt tänkande till att komma fram till Demokritos konstanta ändring. Låt det vara hur det vill med det. Jag ser att man både måste använda ögonen och huvvet för att komma fram till nåt matnyttigt. Hypotes, experiment, slutsatser.

Demokritos har då varit en favorit hos mej, ända sen första föreläsningen i Idehistoria på Uppsala Universitet. Förutsåg atomen. Genom logiskt tänkande. Inte så illa, ett bra tag före kristus. I och för sig så var även tankar gjorda av atomer, undrar hur han kom fram till det, nån som vet?

Hur som helst, atomisterna, där Parmenides var en kom tydligen fram till att det finns tomrum som grejer kan röra sig i. I artikeln lyfts denna slutsats fram som nåt empiriskt, men det låter rätt mycket som en tankeprodukt. Nåja, kanske så här. 1: Vi ser att nåt faktist händer. 2: då måste det finnas space för saker att hända i.  Om tomrum faktiskt existerar så där helt och hållet kan man ju undra, men bilden i vetenskapen nu är den lilla atomen som susar omkring i den tomma etern.

Så iaktta, och tänk. Så skapar du säkert den rätta staten, den rätta moralen och finner livets mening. Så de så.