Bertrand Russell - Är folk rationella?

Från en artikel i Philosophy Now issue 120, John Ongley undersöker hur Russell såg på människan som rationell varelse.

Inte så värst, säger Russel. Det finns mycket av irrationalitet och ondska i människorna.

Modern forskning inom psykologi håller fram kognitiv dissonans, att man minns det man vill, inte jobbiga sanningar.

Vi rationaliserar. Är vi elaka har de "förtjänat" det onda.

Folk kommer att prisa grejer de inte orkar lära sig, annars ser de dumma ut. Folk prisar det eftersom de gett sig in på det. Folk som varit snälla kommer vara snälla mot dig igen, mer än den du själv varit snäll mot. Har man fått för sig något kommer man inte enkelt ge upp det.

En dominant "klass" av människor kommer hitta skäl till varför de är bättre än de dominerade. Kvinnor, lägre raser, arbetare...

Människor gillar att förfölja andra. Krigsiver, skandaler. Mobbning, glädje över katastrofer

Människan är väsentligen en drömmare, fakta om saker är jobbigt. Alla nationer inför första världskriget var säkra på att vinna. 

Har man själv farit illa tror man hellre på domedagsprofetior.

------------------------------

Sammanfattning.

- Vi har en inherent elakhet

- Vi rationaliserar så det blir skönare för oss

- Grupper vill gärna framställa sig som bättre.

Man känner ju igen alla de här grejerna, både som offer och som utövare... Men det är väl i någon mening mänskligt. Det handlar lite om överlevnad för sig och sina närmaste.

Russel om Glädje - för att vara glad måste man först inte vara olycklig.

Från en artikel i Philosophy Now issue 120, Tim Delaney skriver utgående från Bertrand Russells The Conquest of Happiness.

Bertrand Russell kom med denna 1930, självhjälpsbok långt före sin tid, kan man säga.

Till att börja med, Lycka är något man skapar (Efter ett korrekt val av föräldrar förstås) inte nåt som man får till skänks.

Russell söker sen lyckan i att plocka dän olycka. dessa olyckor kommer från, menar han lite grovt, egna personligheten och ens sociala miljö, det sociala system man är i.

Den egna personlighetens olyckskällor -

• Felaktiga uppfattningar om världen
• Etik man fått om bakfoten
• Dåliga vanor, som tar bort 
• Zest(ungefär flowet) och suget efter att vidga sin värld

Russell har lite ideer om hur bota:

Byronisk olycka kommer från att vara introvert och känna sig romantiskt övergiven av världen. Dessa människor är liksom lyckliga, eller snarare stolta över sin olycka. Det skall man hålla sig borta från, både hos sig själv och andra som är såna.

Största hotet är tävling, enligt Russell. Folk som jobbar ihjäl sig istället för att leva. (sen hur Zest kommer in i det här kan man fundera på)

Uttråkning är en annan källa. Motsatsen är exitement(finns bra svenskt ord för det?). 

Utmattning. Russell menar att stess och oro ökar på uttmattningen. Nåt som är viktigt är att inse det oviktiga i det vi oroar oss för. Viktigt här, att inte bry sig i vad andra tycker om en, eller vad andra tycker är viktig.

En annan källa till utmattning är avund. Vi blir inte gladare av att jämföra oss med andra eller vara avundsjuka på vad andra fått.

Känslan av "synd" är en ytterligare källa till olycka. "Nothing so much diminishes not only happiness but efficiency as a personality divided aganst itself".

Olyckliga människor sätter ofta orealistiska förväntningar på andra och gnäller på de som de ser som deras överlägsna.

Man kan inte vara lycklig om man inte har bra relationer, särskilt med dem de lever med.

Vad ger då glädje

Glädje börjar med "zest".  Livsglädje, sökande. Han exemplifierar med de som bara stoppar i sig käket med de som verkligen njuter av sin måltid, både tillagning och förtäring.

Att ha många intressen ger glädje

Affection - Både från och till andra. Att känna sig oälskad ser Russell som ett utmärkt sätt att förlora Zest. Att leva ett bra familjeliv.

En känsla av att leva livet i säkerhet istället för att vara osäker. Den som är rädd är ofta aggressiv.

Att ha ett arbete, om det inte är alltför betungande, är bättre än idleness.

Att ha "impersonal interests", ungefär bra tidsfördriv. Russell räknar upp läsa, teater, och spela golf. Och här kan man väl lägga till dataspel, snapchat, youtube...

Glädje är alltså något man skapar. Han nämner också att "resignation" är viktigt, att "resign from the pursuit of desired but unattainable forms of happiness". Lite acceptans.

Artikelförfattaren avslutar med, jag översätter:

Den glada personen är en som känner affektion med andra, 

som har många intressen, 

som angriper livet med zest, 

som inte lider, 

som är en medborgare i universum och skiter i vad andra tycker om dem och vad de tycker är intressant.

-----------------------------------------------------------------------

Det sista är svårt. Hur kan man skita i vad andra tycker om en då man lever tillsammans med andra? Det skall nog förstås i en vidare mening. Vad sin maka och barn/föräldrar tycker är viktigt, men inte vad "man" tycker är viktigt och vad "man" tycker om en själv.

Annars, såg en TED om glädje, forskning på det, och bra relationer till andra ansågs vara det viktigaste. Men det är svårt. Vi är i och för sig sociala djur men också monader.

Stress och oro för saker känner, verkligen försöka sätta sina bekymmer i perspektiv.

Och att inte ha olyckan som livsstil. Gnälla på sina leksaker som var så mycket trasigare än andras...

Men bra gejer.

Bertrand Russell - Varför logiken är bra för filosoferandet!

Ännu en artikel från Philosophy now issue 120

Riktigt intressant! Författaren Elkind argumenterar varför filosofin har så mycket att vinna från logiken.

Till att börja med - det är den moderna logiken, alltså ren sanningslära, som är det fina i kråksången. Russell fjärmade sig bestämt från Aristoteles logik, som han i och för sig såg som ett steg framåt, men som bygger på en massa axiom om världen.

Saken är just att man kan skippa alla axiom. Russell fjärmar sig till och med från sitt axiom från Principa Mathematica  att något finns. Man kan anta vad man vill, så länge det inte är ologiskt och resonera logiskt därifrån. Ingen vet om en människa kan vara odödlig. Ett gränsöverskridande, ett sätt att lyfta blicken. Och som Russell såg det, en plattform för filosofen för att kunna sprida budskap.

--------------

Till att börja med, Russell levde som han lärde! Han föreslog i debatten, att krig borde skippas, inget ologiskt med det. Väldigt få filosofer i nutid vågar dock. Zizek är det lysande undantaget. Varför vågar inga Svenska Filosofer?

För egen del - Våga bryt dina invanda mönster, det sunda förnuft du tycker dig ha, de sanningar du tycker dig ha tillskansat dej!

Bertrand Russell - Det kan vara populärt även om det är filosofi!

Från en artikel i Philosophy now issue 120. 

Bertrand Russel skriver i västerländska filosofihistoria att den akademiska filosofin borde fjärma sig från stora tankesystem och bli mer piecemeal. Han drog det lite väl långt. Hans "akademiska" gärning var väldigt invecklad, med avancerade logiska system runt språk, logik och matte knappt läsbara för andra än de närmast sörjande. Han skrev emellertid mängder med väldigt läsbara saker i en mängd ämnen, men de kallade han "populära". Artikelförfattaren John Lenz försöker dock få oss att acceptera dem som filosofi god som någon.

Till att börja med, att Engelsmän och Amerikaner på universiteten var så pass analytiska i sin filosofi spåras till att det inte var samma politiska oro där som på kontinenten. Kan fundera på det, mycket av det som skrevs av Russell bär spår av kriget, och Wittgenstein var lika kontinental som någon annan.

Men det är om en filosofs liv som Russell skriver i många av sina mer lättillgängliga verk. Det är ett lungt, kontemplerade liv. Saker man funderar på är stora saker.

Vetenskapen kommer på en massa, men det är mest verktyg för något annat. Vad då? Livet. Och ett kontemplativt liv ger den glädjen. Russell kunde beklaga att science tar bort all känsla för underverk och kärlek för det stora som metafysiken gav. Tja, det var vetenskapen som uppfann evigheten, större än så blir det inte. Men det "magiska" har väl fått sig en törn.

Han såg Pragmatism och Materialism som själlösa sätt att tjäna den värld vi ser framför näsan. Han ansåg att man måste se större, att skolan skulle utbilda "Citizens of the world".

Man skall kontemplera, men man skall sen också leva och agera därefter.  Vetenskapen bidrar dock med att hjälpa folk att se sunt på saker, inte springa iväg för långt i sina funderingar.

En filosof skall vara en "Public intellectual" och det lever ju Zizek upp till, med den äran!
Han skall kunna se världen för var den är, without bias of space and time  Men de tyska filosoferna i hans under kriget skrivna historia framställs inte som några höjdare och Nietzsche värst...

Han funderar på en "world government", men det han mest är ute efter är Förnuft, förstå den mänskliga naturen och det bör genomsyra vetenskap och utbilning.

-------------------------------

Vad tar man med sig här?

1. Filosofer kanske behövs i mixen för hur världen skall styras.
2. Vad är akademisk filosofi? Vad bör en akademisk filosof bidra med till världssamfundet?
3. Ett liv i fundering på de stora sakerna är inte alls fel för en filosof.

Dialogen Filebos - Lust och Välbehag VS Tanke och Förnuft

Filebos och Sokrates diskuterar om vilket av rubrikens antagonister som är viktigast. Protarchos är med på noterna, och har tagit vid efter Filebos. De börjar utreda.

Kort om Sartre och förhållandet till Frankrike - Human rights

En artikel från Philosphy now Issue 118

Sartres liv i frankrike sammanföll ju med i tur och ordning Andra Världskriget, Frankrikes koloniala krig i Indokina, Algeriet och Vietnam.

Måste börja med en roman jag läser nu, "Ekon av längtan" av Tamara McKinley. Lite Nora Roberts så där fast europeiskt. Välbärgad flicka som inte gör som rika pappa vill, blir fattig sjuksköterska ett tag, hennes artistiska kompisar åker till Spanska Inbördeskriget på de "rödas" sida. Hamnar sen i bohemiska kretsar i Paris, där hennes mor är uppväxt, i fin familj.

Det här känns på något sätt patetiskt. För en som inte är från bättre bakgrund. Och med de känslorna läser jag om Sartres engagemang. Han var Anti-Frankrike, pratade sig varm för Human Rights. Att fattiga människor kanske behöver kollektivet mer än personen. Men samtidigt är Sartre en som mycket diskuterade individen. Han kommer tydligen fram till i "being and nothingness" till att "alla måste skapa sitt liv". Samma i "Existentialism is a humanism". Den går ut på Guds död, kyrkans släppta grepp och att alla måste göra val. Väldigt likt Kierkegaard det lilla jag läst.

Artikelförfattaren, Hamid Andishan, pratar sig till slut lite om vart det tagit vägen nu, långt efter Sartres död. Makter som just i namn av "human rights" invaderar och skapar oreda. Zizek är tydligen inne på det här spåret.

----------------

Det här känns lite så, att makten och godheten är varandras ganska nära släktingar. Att det här kommer från bakgrunder av en hel del hybris, att det bygger på bakgrunder som skapats av att vissa kunnat "förverkliga sig" och inte behövt falla särskilt hårt då de kraschlandat, eftersom dessa bakgrunder byggt på pengar skapade av andras slit.

Att var och en tjänar sina pengar och sköter sig själva, och ställer krav på att få leva i trygghet, känns som något som jag förstår att de här människorna har svårt att ta till sig.

Kort om Voltaire

Kort efter att ha läst artikel i Philosophy Now issue 117

Voltaire föddes som Jean-Francois Arouet i en Fransk advokatfamilj 1694. Sjuklig, skulle inte bli gammal kommenterade det vid 80 års ålder med "dying since birth".

Gick sina egna vägar trots att fadern ville att han skulle gå i de juridiska fotspåren. Diktade, författade och levde socitetsliv. Hade från början en skarp tunga, ifrågasatte en hel del och hamnade i Bastiljen i nästan ett år 1717 efter att ha antytt att Ludvig XIV hade sex med sina döttrar.  Det var där, skrivande en pjäs som han först använde namnet Voltaire.

Kom med sin vassa tunga i bråk med myndigheterna och skickades utomlands flera gånger. Och tog influenser både från Empirister som Newton och var i kontakt med Protestanter.

Han stred hårt för den Empiriska världssynen, att iaktta utan att kräva svar på "varför", som var det allenarådande efter Descartes, medverkade till en mer naturvetenskaplig världssyn i Frankrike, från det mer öppna Holland och England.

Världsyn var överhuvudtaget något som det streds om. Synen på Människan. Det fanns en negativ, anförd av Rosseau, som menade ungefär som Marx, att samhället gör andra onda. Optimisterna på andra sidan menade att "världen är den bästa tänkbara" och "allt händer med guds goda vilja". Jordbävningen i Lissabon 1755 upprörde och åsikter som att "det var guds straff" bemöttes av Voltaire, bland annat med "Candide" där en god människa råkar ut för alla möjliga olyckor men drar tappert upp smilbanden.

Han stred alltid för vad han tyckte var rätt, stred för protestanters rättigheter, och blev med tiden berömd och erkänd, även av de som i hans unga år varit emot honom.

--------------------------------------

Ett par saker är intressanta. Naturligtvis den tid han var i, då den kristna världsåskådningen ersattes av den naturvetenskapliga och han medverkade till att problematisera rationaliteten med empirismen.

Och rent allmänt, att han verkar tagit in de olika frågor som kommit upp och diskuterat dem på ett konstruktivt och rationellt sätt.