Platon - Dialogen Stadsmannen (skulle han funka idag?)

En behaglig och i grunden förnuftig dialog, ganska lätt att ta till sig med lite antikfilter påkopplade. En del diskussioner är bländande och hur aktuella som helst, andra kanske lite out of date...Frågeställningen som "gästen", den kloke i samtalet och den för en gångs skull sparrande Socrates nu vill diskutera är vem stadsmannen är, identifiera honom(henne? knappast...).

De börjar med samma metod som i "Sofisten". Börjar genom att dela upp kunskaper i delar att identifiera vad en stadsman kan tänkas greja med.

Kan det vara ett hantverk? Kanske det. Stadsmannen har kunskap, en teoretisk kunskap, alltså inget direkt man gör med händerna, en ledande kunskap, Och inte leder han kossor. utan folk.

Men det finns ledare av alla slag, vad karakteriserar en stadsman?
Här blir historien skojig, Gästen drar en gammal fabel om att världen ibland går baklänges, så att man föds liksom gammal och går tillbaka till vaggan. Detta ungefär för att visa att nu, då världen går framåt, så funkar världen som den nu gör och det är i den världen stadsmannen och Kungen har att styra.

Men i den neddelning som görs, ser man att Stadsmannen är någon slags herde, men vilken slags herde? Efter lite diskussioner så kommer de fram till att de behöver någon enklare modell på något som kan utvidgas till stadsmannakonst. De väljer yllevävning. Kläder är ett slags skyddsmedel, för kroppen, och lite av ett klädesplaggs egenskaper klargörs. Att tillverka kläder är närbesläktat med yllevävning, men det är inte ylletilverkaren och inte heller kardaren som sätter ihop plagget, även om de medverkar till plagget. Någon har koll på helheten.

Mätkonsten diskuteras, Man kan mäta och komma fram till att något är för litet eller stort, och kanske rätt mått. Men det görs i relation till andra mått. Måtten kan också vara exakta, centimeter, eller de som mäter mot typ "det passande" "det vederbörliga" eller liknande relativa mått. Och för att "mäta" vad en bra stadsman är använder de det passande. Det är inte med linjal man mäter kunskap, utan med omdöme.

Sedan undersöker de vilka "konster" inom staten som utförs, och de generaliseras i ett fåtal klasser. Transport, tillverkning, Konst och förströelse, "kroppens"- både mat och motion,
Sedan konstaterar man att lönearbetare och slavar knappast är statsmän.
Prästerna? Vid den här tiden kunde härskaren också vara präst.

För att välja ut vad som skiljer just stadsmannakonsten från annat styrande, så konstaterar Platon att det är den som styr över de styrande som är stadsmannen. De styr över om ifall krig skall startas de står över generalerna, de styr över lagarna, de står över domarna.

En liten diskussion om Enmans, fåmans eller demokrati. Och här ser Platon, som i Republiken, att det krävs kunskap för att kunna styra ett land, och det konstaterar han att massan inte har. Alltså en eller få. Som helst inte är tyrann. Och dessutom, lagar finns, men det blir alltid en massa tillfällen då lagarna är ivägen, motsäger varandra eller är för vaga. Då måste en statsman kunna bestämma ovanför lagarna. Men Tyrannväldet är det värsta, så vanskligt med en person som har makten är det. Är det en duglig person är det det bästa väldet, med en tyrann det värsta.

Egenskaperna hos den styrande beskrivs som balans. Att kunna vara snabbfotad då de behövs, långsam då det behövs. I ett lite tragiskt exempel tar Gästen upp en stat där alla vill leva lugnt och fredligt. De kom på den tiden (inte nu??) att bli erövrade av mer aggressiva stater, och bli gjorda till slavar. Men ett militärvälde upplevdes också som oönskat. Balans och omdome, alltså.

I hela diskussionen ovan har det tagits som självklart att denne statsman är en kung, och det blir lite avelsstrategi på slutet, så att kungen borde se till att prinsarna och prinsessorna gifter sig med gemål som har deras omvända egenskaper, så att en försiktig prins uppmuntras att gifta sig med en djärv prinsessa. Så att deras avkomma blir en person med balanserade egenskaper.

-------------------------

Då man läser denna dialog kan man ju inte undgå att dra parallellerna till "Republiken". Även där är man ju inne på att de som styr skall vara de som är bäst på att styra. Här är det då mer inriktat på den ledande personen. Om man som sagt kopplar på antikfiltret, och ser vad som sägs omvandlat till vad som gäller idag så finns en hel del godbitar. Skulle nog påstå att både företagsledare och även politiker kan ställa upp på mycket av vad som sägs. Ett balanserat sätt att möta verkligheten. Att faktiskt kunna bryta mot regler och förordningar, stunden kräver vad stunden kräver. Att kunna vara eftertänksam då det behövs och agera snabbt då det så krävs.

Sen är hans personkultand något jag inte helt uppskattar. Man kan jämföra med Kants "den eviga freden", där man särskilt påtalar att krig ofta uppkommer då enstaka personer har för mycket makt. Hegel sägs ju också vurma för den "upplyste despoten", men som Platon säger här - det kan lätt slå över i ett tyranni och ett krigsförhärligande.

Man kan dra paralleller till dagens samhälle. Brexit. Som många ser det var det en idiotisk majoritet som föreslog något för landet omoget och dumt. Om det är så låter jag vara osagt, och ingen vet väl sanningen. Eller flyktingmottagandet i Sverige. Vilkas vilja är det egentligen som får styra om huruvida flyktingar skall tas emot eller inte? Skulle en upplyst despot kunna ta besluten bättre?

Zizek om Brexit.

Har tittat runt lite vad Zizek, denna politiske filosof som hänger med i den moderna politiska debatten och världens utveckling, och kommenterar det på sitt mycket egna sätt har att säga om Brexit. Det han säger, säger inte bara han, men med filosofens sätt att skapa en bred förståelse ger han en i mitt tycke en bra bild av var Brexit hamnar i en större bild av världsläget.

Har hittat intervjuer och föreläsningar på youtube, bara sök på Brexit och Zizek,finns säkert bättre länkar då du läser detta än nu då jag skriver det.

Alltnog, Zizeks bild - Engelsmännen tror att de kommer att kunna skapa ett bättre välfärdssamhälle inom ramen för en nationalstat, men Zizek betvivlar det. Brexit är dåligt, de kommer inte kunna stå emot global kapitalism. De har också sagt nej till EU-initiativ för bättre välfärd, visat på att de inte varit intresserade av reformer.

Samtidigt ser han att Europaprojektet har stagnerat, att det inte finns några visioner eller mål, att det mest är ett Brysselvälde. Och som alla, att främlingsfientligheten breder ut sig i takt med flyktingsituationen. Han är inte odelat positiv till flyktingsituationen heller, har tydligen skrivit texter där han uttrycker farhågor för kulturkrockar och liknande.

Så på ett sätt ser han Brexit lite som en signal till uppvaknande, att olika falanger måste fundera på var Europa skall ta vägen i den globala kapitalismen, miljösituationen, flyktingsituationen. Han hoppas på att vänstern skall vakna till nya initiativ, men tror mer att det kanske mer kommer att handla om varianter av högerfaschism.

Han välkomnar Bernie Sanders, och Syriza, mest för att de visar på förslag, som han egentligen inte ser som så extrema, socialdemokratiska. men lite kul ser han de värsta konservativa som gammalkommunister som väntar på arbetarnas revolution. Det är inte alls samma situation för arbetarna nu som då.

Globala lösningar är mycket vad saker handlar om, dels för att lösa stora kriser i samband med fler miljökatastrofer, han tar exemplet vad som skulle hänt om Tokyo hade behövts evakueras i och med Fukushima. Ingen den globala kapitalismen fixar. Eller flyktingkatastrofer som från Syrien eller Irak.

Lite kul ser han avslutningsvis, som den Lacan/Freud-fan han är, att psykoanalyser behövs mer än någonsin. Sydkoreaner, som jobbar hårt och har en kultur av att "vi skall verkligen ha det kul på vår fritid" har också en väldigt hög självmordsfrekvens. Då Zizek talar med freud är det ungefär som så, att om man söker lyckan, om föräldrarna säger åt barnen "ha det kul" blir de dysfunktionella. medan auktoritära föräldrars barn ofta blir friare. Man kan inte söka lyckan, den kommer till dej om du slappnar av.

Filosofiska rummet - Pessimismen, Cioran

Filosofiska rummet den 25 mars 2016 handlar om Pessimismen, närmare bestämt om den Rumänske till Paris invandrande filosofen Cioran, som var verksam ungefär samtidigt som Camus och Sartre. Ann Heberlein, etiker och Tobias Dahlkvist som skrivit en bok om Cioran deltar i programmet.

Cioran, en lätt självupptagen tänkare som var fullt upptagen med att undersöka sig själv och människorna. Han hittade ingen mening med livet. Funderade tydligen på självmord tills han dog naturligt vid hög ålder. Led av sömnlöshet, kände hat mot andra människor. Var tydligen Nazist, men lite som Heidegger, inte så mycket för att hans filosofi krävde det, utan mer att han var en som följde med dit vinden blåser. Men "västerlandets förfall" var något som kanske pushade honom in i de spåren.

Som livsstil kan pessimismen handla om att inte vara upp i det blå, inte vara optimist. Acceptans av livet som det är.

Pessimismen har sina mer precisa filosofiska rötter i Schopenhauer, tillvaron inte kan rättfärdigas. "tillvarons värde". Edvard von Hartman livets värde är negativt. Inte Stoicism, som mer handlar om tillvaron som den är.
Spengler(född 1880), västerlandets förfall(typiskt för 20 åringar enligt Heberlein "Barnsligt och onyanserat, extremismens lockelse").

Ann Heberlein, trevlig filosof uttryckte det rätt bra, vissa kan tycka att livet är meningslöst, men för den delen inte tycka att det är värt att avsluta. (Jag personligen ser själva livet som meningen med att leva). Men tanken är att existensen skall vara sådant lidande att leva skall inte vara mödan värt.

Programledaren - "Bör man lyssna på en som varit ute på nazistiskt vatten". Gillar inte invandrarmängden på tunnelbanevagnen.

Tomas menar sedan att en mer pessimistisk inställning till människans framgång skulle kunna öppna för en mer radikal miljösyn, man skall inte tro att "det ordnar sig med miljön". Man kan visst göra en massa saker, men pessimismen kommer in som en provtryckning, klarar vi verkligen det här??

-------------------

Optimister är ju käcka, men som sagt gör de livet surt genom att tro att "saker går". Men någon direkt pessimism behövs inte för ett återhållsamt liv. Tricket, som jag ser det, är att leva livet för dess eget skull. Det här att söka "mening" känns för mig lite som överklassens och den akademiska övre medelklassens sökande "efter vad de vill göra med sitt liv". Har man växt upp med narrativet "du skall fixa ett jobb och klara dig" så blir det här med "mening" tämligen... akademisk.

Föga överraskande fann jag att Ciorans far var präst, vilket tycks överensstämma precis med ett sånt här synsätt på världen, saknande av mening, grubblande på döden. Jodå, de flesta är nog mer eller mindre förfärade för döden, men att gå och gräva ned sig i den?

Som Heberlein också påpekar, så verkar det här vara fråga om en ytterst självupptagen själ, kanske lite aspietendenser? Men jag håller inte riktigt med henne om att det bara skulle vara ett ungdomsfenomen att känna förfäran inför döden, och en rätt grundläggande pessimism emellanåt. Det har jag gjort i alla åldrar.

Platon - Dialogen Sofisten

Sofisten ingår i en serie som antagligen var tänkt som tre delar. Platon gör uppdelningen av "filosofinära tänkanden" i tre grupper, Sofist, Statsman och Filosof. Bevarat finns dialogerna "Sofisten" och "Statsmannen", men Filosofen har man inte hittat. Kanske den brann upp i Alexandria...?

I dialogen Sofisten sitter Sokrates, förstås, på något trevligt ställe i Aten, unge Thetaitetos är åter med, och nu även en influgen filosof från Elea, som i dialogen kallas "Gästen". Sokrates kommer då in på de olika tänkartyperna ovan, och ber Gästen att tillsammans med Thetaitetos undersöka, till att börja med, vad Sofisten är för en typ.

De flesta som läser min text här är nog lite så där allmänt bekant med Sofisterna i Aten, en grupp män med talets gåva som lärde ut talets gåva till välbeställda medborgare i Aten. Mer övertalning än fiskande efter sanning. Fortfarande synnerligen gångbart, eller hur?

Nå, "Gästen" tar ledningen i undersökningen, bollar med Thetaitetos, och börjar med en en typisk Platon, han delar upp saker i nindre och mindre bitar, där varje nivå skall vara fullständig. Till att börja med testar han detta på en "metare", lite oklart vad en metare gjorde i Aten, verkar varit lite i trakten av notfiskare i Stockholms ström, men:
Metaren har någon slags yrkesskicklighet.
Yrken kan delas in i "produktion", typ bonde eller "förvärv" typ distribuera vad andra producerat
Metaren förvärvar.
Förvärvarna delas ned i byteshandel eller "beslagskonst", Metaren lägger beslag på fisken.
Beslagskonsten kan sen delas ned i Jakt eller typ röva/tjuva. Metaren jagar. Und so weiter.
Man kommer fram till att Metaren  Förvärvar, genom att lägga beslag på, Beslag på djur, Djur i sjön, Fiskar närmare bestämt, och det genom krokfiske(inte typ nät). De känner sig belåtna med att göra den här uppdelningen för att definiera en fiskare. Så låt oss nu köra detta på Sofisten.

Vad blir resultatet? De delar upp från "toppen", och kommer ned till att Sofisten:
Idkar förvärvskonst, Jaktkonst, Landdjursjakt, Övertalningsjakt, jakt mot en enskild, jakt mot kontant betalning av unga rika medborgare.

Han kör det där något varv till, och kommer ungefär fram till att Sofisten är en som är proffs på dispyter, hur man bäst käftar, ungefär. Och att sofisten inte egentligen besitter så mycket kunskap.
Han är mer som en konstnär, imiterar verkligheten, så att den ser trolig ut. Nog för att det är svårt, man trasslar lätt in sig i lögner.

Det här leder fram till en lång diskussion om vad som är och inte är, som jag egentligen inte fann så intressant, men lite guldkorn finns:

• Är det bara det som går att ta på något som "är"? Finns själen?
• "Förändring och stillastående", centralt för de tidiga grekiska filosoferna
• Då man pratar utsaga ges "Thetaitetos flyger" som exempel på en osann utsaga medan "Thetaitetos sitter" är en sann. Nu kan man sitta i flygplan...

Mot slutet finns åter en skön neddelning, nu av imitationskonsten, och en riktig pärla där är då den kloke "gästen" delar ned produktionskonsten i "den gudomliga" och den "mänskliga". Han hävdar att allt i naturen är en guds verk och fortsätter:

-...Eller skall vi använda den breda massans åsikter och uttryckssätt?

- Nämligen vilka?

- ... som går ut på att naturen alstrad dem genom ett slags spontan orsak som frambringar dem utan tanke? Eller ska vi tro att de alstras med förnuft och gudomlig kunskap som kommer från en gud?

- Kanske det är min ungdom som gör att jag ofta växlar från en åsikt till en annan

De enas inte om annat än att det människor gör är produktionskonst, okej då. Sen kommer de återigen fram till att den som "imiterar" visdom är en sofist.

===============

Det finns godbitar här. Bullshit är ju en del av verkligheten nu som då, men vad som är fakta är inte alldeles lätt att veta, som bekant. Det man skulle kunna säga är att ambitionen att söka sanningen är det som skiljer filosofen från skitsnackaren. Men - för att ljuga framgångsrikt måste man veta väldigt mycket. Och i den tråkiga verkligheten är det inte "fakta" som ligger bakom beslut, eller åtminstone inte bara. Begreppet "sannolikt" är ganska intressant. 

Men jag älskar det här med att "guden skapat naturen", de hade liksom inte kommit på "Naturliga urvalet". De kommer fram till att de inte vet så noga.

Gör det dem dumma? Borde man inte ens fundera på det? Lite finns den här åsikten sen vetenskapen slog igenom, man skall inte gissa.
MEN
Det man inte vet kan man ha hypoteser om, det har också vetenskapsmännen. Som sedan provas. Så länge man inte tar en "trolig hypotes" för fakta så är en hypotes bra. Problemet är att "folk" gärna vill ha fakta, och gärna gör om "den troliga hypotesen" till fakta.
Som Uppsalabo finns ju underbara historiska exempel på att "Uppsala var Atlantis", oemotsagt länge, framtaget av Rudbeck på helt horribla grunder. Men... hur är det med religionen? Den är sannerligen inte död.  Och jag personligen varken vill eller kan döda religionen, tanken på ett liv efter detta. Tanken på en evig oexistens är inte helt lättsmält.
Och människornas värld, vad är kärlek, vad är en bra politik osv. där ligger fältet öppet för spekulationer, här finns ingen "sanning". Är det här man hittar skitsnackarna. Sofisterna?

Moralisk princip eller moralisk känsla? Båda!

Om vi kombinerar moralisk känsla med moraliska principer kan vi komma rätt i etiska spörsmål.

Så tror i alla fall Tomas Dabay i  en artikel i Philosophy now issue 112.

Moraliska känslor, Hittar rötterna i Hume, som litade på magkänslan. Vi gillar rättvisa intuitivt, att barn för studera osv.

Kant med sitt Kategoriska Imperativ tar en annan väg och anser att man bör göra på ett sätt som antagligen alla gör. Inte lita på sin egen intuition för mycket. 

Och tanken är att om man stöter på ett moraliskt spörsmål och spontant använder det ena av de två så kan man provtrycka med det andra.

------------------

Varför inte? Ganska bra tanke. Om vi omsätter det till flyktingpolitik - 

Vissa känner spontant att "det blir för många" eller "vi kan ju inte låta dem dö där nere". Då kan man provtrycka med vilka principer som brukar gälla för flyktingmottagning, vilka principer det nu är.

Eller om man har principer, typ "Alla borde få komma" eller "det bör delas lika mellan alla länder" så kan man ju se lite vad som händer i maggropen då man verkligen uttalar det. Köps!

Den stabila verkligheten (?)

Parmenides såg världen som utan förändring, Herakleitos såg den som ständigt i rörelse. Var har dessa tankar tagit vägen i dagens tänkande?


Jag har läst en artikel i Philosophy now issue 111 av Raymond Tallis "Reality and Stability, from Parmenides to Einstein"

Titeln skvallrar lite. Vi gör avstamp i Parmenides som alltså såg verkligheten som oföränderlig. Platon hängde på tåget här lite, han såg i och för sig att saker kom och gick, men att det fanns "former" som var oföränderliga. Bordet som företeelse, Cirkeln osv.
Man vill se att det som är verkligt är stabilt. Nästan så, att man bevisar att något är verkligt genom att visa att det är stabilt. Tänk på en hallucination, den försvinner, är flyktig.

Matematiken uppvisar en imponerande förmåga att vara statisk, och beror inte på våra sinnesintryck.

Descartes och Spinoza, 2000 år senare var inne på samma spår, materia var oförstörbar. Snart kom vetenskapen med sina mätmetoder och empiriska arbetssätt. Man mätte saker för att bevisa något, mätningar som kunde upprepas, som var oberoende av hur olika personer såg på saken. Och man kan mäta bättre och bättre, fler och fler saker kan sägas objektivt finnas.

Sedan är ju verkligheten själv, medvetandet, olika synpunkter och annat allt annat är stabilt, men det är frestande att försöka hitta denna stabilitet även utanför naturvetenskapen

------------------

Mina reflektioner :
Ja, jo. Det känns vid första anblicken inte som någon kioskvältare. Om saker ändrar sig så är de sämre kandidater för paradigmen, så att säga.
Frågan är hur den här kunskapen skulle kunna användas av mig?
För det första, jo jag tror på fysikens lagar, och jag ger dem förrangsställning. Inte bara tryggt och mysigt, evigheten finns också, den eviga tiden.
Kan man applicera det här tankesättet på annat en naturvetenskap?
- Kan man mäta hur bra en stat är? Piketty gör ju något slags försök i alla fall, ur en synvinkel.
- Kärleken? Datingsiterna försöker...
- Hur man skall göra ett bra jobb? Vad ett bra jobb är?

Platon - Dialogen Theaitetos

Efter den i mitt tycke sega Parmenides en trevligare och mer intressant dialog. Här är scenen att Euklides träffar Terpsion nånstans i krokarna runt Aten, det är krig på gång och den sympatiske Theaitetos har blivit skadad. Euklides kommer nostalgiskt ihåg hur briljant denne man var som ung, Han har skrivit ned ett samtal mellan Theaitetos och - the one and only - Sokrates.  Han ber sin slav läsa högt.

Dialogen, där också den mer erfarne Theodoros är med handlar om kunskap. Sokrates ställer frågan om vad kunskap är till den unge, fule Teaitetos, som försöker så gott han kan. Och de letar sig framåt.

T försöker först djärvt med "det man lär sig i skolan eller som hantverk".

S svarar att det är det man lär sig, men vad är kunskapen i sig?

T kliar sig lite i huvudet, blir lite osäker på S, men S försäkrar att han jobbar med att få folk att öppna sig, och T tar nya tag.

T säger : Kunskap är det man förnimmer.

Sedan följer en klassisk ding an sich - dialog där S tar en massa exempel på vad man förnimmer olika. Lite kul nog använder han färgen "vit" som något som inte är något i sig. (Men vetenskapligt kan man ju nu definiera färgen vit. Men vi upplever den olika).

Alltså lite fenomenologi, vi upplever ju något subjektivt. Som Theodoros och Platon börjar diskutera anser den tidigare Protagoras att Människan är alltings mått. De vänder och vrider på detta lite, visst är inte allt upp till var och en att betrakta, men den personliga upplevelsen färgas.
Kunskapen kan ju också vara om något man tidigare sett, man har ju minne.

Sen blir det en liten utvikning där Platon beskriver Filosofen.

Filosofen som den förvirrade vetenskapsmannen, som inte blir imponerad av det andra hänförs av. Folk som yvs över att de gör lägre saker än filosofi, t.ex. hantverk eller politik och är stöddiga över det, att så märkvärdiga är de inte. Klokt- skilj på när det är strid om ord och när det är diskussion på riktigt

Ett ganska långt resonemang om "är allt i rörelse" och de kommer tillbaka till Protagoras igen. Bygger mycket på den enskildes förnimmelser och om de är sanna för denne. Men "svinet är inte alltings mått" trots att grisen också ser. Och man minns saker, trots att man inte ser dem just då.  Och man får gå med på att en skomakare vet mer om skomakeri än en lekman.  I extremen kan man tycka att Protagoras menar att allt är "rätt för var och den". Men det kritiserar Platon. Man söker ju trots allt lärare. Det är i själen själva förnimmandet sker, sinnena är mest kanaler. då man resonerar om kunskaperna

S: tar om det igen - vad är kunskap?

T: Försöker igen - "Den Sanna åsikten"

Frågan blir då förstås vad "sann" åsikt är, eller snarare falsk. Man kan ju missta sig. Olika människor har olika lätt att ta till sig ny info och hehandla den på bra sätt- vax

S : Kunskap är att äga kunskap. Man tillägnar sig kunskapen, och sen har man den. Fast har man fått tag på felaktig kunskap så blir den också kvar och det är ju inte så bra.

T: men jag har hört att en redogörelse gör situationen bättre

S: ger sig in i en lite Heideggersk utläggning om det "atomära" som bara kan namnges, men det sammansatta kan beskrivas genom delarna. Han ger sen exempel på att det är knivigt att få till en bra redogörelse . Ger exempel på att man måste kunna delarna för att kunna skriva det hela m.m. Och bara för att man vet om att en vagn har hjul och korg vet man inte lika bra vad en vagn är som en vagnmakare som kan alla delar. Dessutom är det svårt att unikt kunna beskriva något utan att man tänker på något annat.

Det hela mynnar ut i att Sokrates säger att det inte går att säga vad kunskap är. Men det tycks ändå som om man fått en hel del ledtrådar, och välgrundad sann åsikt tycks inte vara helt fel ända