Fransk post-marxism

Från en artikel i Philosophy now issue 107

Peter Benson börjar med att konstatera att kapitalismen inte blev historiens Fukuyamska slut efter murens fall. Vänstern lever och frodas, Lehman brothers, Globala kapitalismen ses med misstro. Tidigare franska filosofer på vänsterkanten, Sartre m.fl var ambivalenta till om de skulle haka på Sovjet. Men sedan dess har tankarna blivit bredare och man har drivit iväg från Marx.

Baudrillard började skriva på 70-talet i Marx anda. Intressant, han hävdade att klassresandet var ett konstant läge. Men - filosofer har en tendens att sammanfatta nuläget då det är på väg att ändras, och nu är - som vi vet - klassresande inget vanligt. (överklassen gör vad de tycker är kul, medel och arbetarklassernas liv upptas av arbetet, underklassen lever av det allmäna, min tolkning)

I något senare böcker kritiserar han Marx teorier om Arbetets värde, råmaterial+nedlagt arbete. Istället ser han med mer liberala ögon, att för konsumenten är värdet är ett helt annat. Naturligtvis. Man måste ta hänsyn till det om man skall kunna hitta alternativ til kapitalismen. Marx hade alltså fel i grunden och det konstateras, liksom av Popper, att Marx gjorde sig skyldig till historicism.

Baudrillard hävdar också att Marx gjorde sig skyldig till etnocentrism, att man i andra kulturer kan lägga ner en himla massa arbete på värdelösa ting, kyrkor, Indianernas potlach, folk som betalar jättesummor för konstverk. Men kan man inte se  sådant som "reklam"?

Det som är viktigt är kanske inte kontroll av produktion, utan kontroll av "koden" - dvs språket, dvs vad är viktigt. Newspeek i 1984. Reklam, de koder som styr aktiemarknaden.

Till slut tycker Baudrillard att kapitalisterna och Socialisterna gör gemensam sak, båda ser arbetet som något väldigt viktigt. Baudrillard känner mer för Utopiska socialister, eftersom de inte strävar efter något vagt långt fram.

Stiegler är skönare, tycker jag. Satt i fängelse för väpnat rån. Och började läsa fenomenologi. Sedan har han skrivit böcker på vänsterkanten, inte heller de i Marx anda. Stiegler konstaterar att Marx proletära revolution inte hände, en ny kritik av politisk ekonomi behövs. Han analyserar Konsumerismen, ett begrepp som myntades av Baudrillard.

artistiskt och kulturellt arbete tjänar främst till högre konsumtion (reklambranschen genererar flest mantimmar konst?).

Skolan har inte rollen av kulturbärare utan av att skapa träning för anställning (det kände man!), och skapar rollen som goda konsumenter (Kände man det?)
IT har skapat ett mindre behov för även mer avancerade yrken, och fler och fler blir ett proletariat, samtidigt som facket tappar sin kraft.

Och även konsumenterna har blivit ett proletariat, styrda av reklam och snabba begär. Det ställs mot Freud som såg framför sig att människans psyke skulle undersökas och utvidgas. Marx hade fel då han pratade om människans "behov", de skapas av reklam och liknande.

Robotarna tar över världen, genom att människorna blir robotar.

Därför är det viktigt att skolan uppmuntrar elever till eftertanke, att inte ta snabba beslut(Stiegler kallar det "long circuits"), till skillnad från snabb behovsuppfyllnad. Information är en sak (googla sig till något) och Kunskap är något annat. det är något som eftertanken ger, som sammanfogas med de bilder man har sen tidigare. Informationssamhället ger andra utmaningar än Marx industrisamhälle.

Nozick Anarchy, State and Utopia - om jämlikhet

Efter att, som han anser, sablat ned Rawls vänder sig Nozick till lite olika områden där han anser att Entitlement är överlägset och argumenterar för. Första målet är Jämlikhet.

Han börjar med att konstatera att det är rätt få som argumenterar för jämlikhet, mer bara tar det för givet. Och det är faktiskt Rawls ganska ärlig med. Han pratar om en "intuitiv känsla för rättvisa". Hur som helst citerar Nozick en text av en Williams som i kort argumenterar för att det är orättvist att de fattiga skall få sämre sjukvård därför att de har mindre pengar.

Nozicks svar blir att - ingen tvingar ju barberaren att klippa den samhället anser behöver klippas, varför skall doktorn behöva hjälpa den som samhället anser behöver det?

Och han tycker att det inte finns något argument för varför rättvisa skall behöva finnas.  Det finns i grunden inget argument för rättvisa (kontra Entitlement)

-------------

Det lustiga är att han gör precis samma sak med Entitlement, folks rätt att få äga sina pengar - han tar det som ett postulat.
Man skulle kunna säga - varför har då inte läraren rätt att sätta vilket betyg han vill?
ASU är skrivet i USA 1974 men om vi ser på Sverige idag:
Barberaren vet mycket väl att han ger sig in i en marknad där överflöd kanaliseras och läkaren vet att hans marknad är för det offentliga.
Jämlikhet BYGGER på en intuitiv känsla, och det gör entitlement också. Ingen av dem kan i grunden bevisa att den ena är bättre än den andra. De är ortogonala. Entitlement skyddar individen och det gör  jämlikheten också. Men på olika sätt.

Om man skulle predika för jämlikheten på det mer grundläggande sättet, hitta argument för det, så är det nog bara en känsla för medmänsklighet som är grunden, att vi existerar som art och inte bara som individer. Och det skyddar individen, på så sätt att man sätter ett lägstatak för hur djävligt en individ i ett samhälle får ha det.

Facebook som heterotopi - Foucault

Från en artikel i Philosophy Now nr 107
Robin Rymarczuk har skrivit en intressant artikel, där han testar Michel Foucaults ide om Heterotopi i dagens värld. Heterotopi tänker sig Foucault vara kontaktytor inom olika kulturer, virtuella ytor som existerar parallellt med den aktuella kulturens verkliga värld. Som en spegelbild.  Ofta en yta som kan ses som betecknande för den verkliga världen. en trädgård kan ses som en bild verkliga delar av naturen. Och den skall representera kulturen men samtidigt förvränga den en aning å att den framhäver idén i kulturen, kanske det artificiella i kulturen.

Och då testar Rymarczuk det här konceptet på Facebook. Facebook skall då visa upp den verkliga världen på en lätt förvrängt sätt och det får man väl säga stämmer. Människor från olika tider och platser samlas på en liten yta. Den kan ge människor en känsla av att ha kontroll över sina vänner och bekanta, och dela uppfattningar fritt.

Men det blir mer av en uppvisning av sig själv på scenen av det sociala sammanhanget. Man anstränger sig för att ge en bild av sig själv, lämplig för alla sina vänner. Och då, det här skall visa fram människan i den verkliga världen. "The self is always performance", man försöker alltid visa upp en lämplig bild av sig själv även "irl". Facebook visar upp det artificiella i verkligheten, man är kanske inte så verklig som man tror?
Foucault menar att en Heterotopi skall skapa oro genom att visa upp världen genom den modell som Heteropin representerar, och Facebook skall då visa upp dagens verklighet som den är, i sin avsaknad av autenticitet.

------------

Det är väl ganska klockrent, och skälet till att man inte är alltför aktiv, trots att idén med Facebook är ganska spännande. "Här sitter vi på en bar vid stranden och har det bra". De flesta skriver ganska utsmetat trevligt, utom några få som är lika provocerande som de också är i verkliga världen.

Konceptet Heterotopi är lite svårt att ta till sig, vet inte om jag skulle kunna hitta dem  i verkliga världen. är en fikapaus en Heterotopi för mänsklig kontakt? Kanske? Som visar fram de roller som människor i den verkliga världen också har? Pratkvarnarna, de lustiga, de blyga?

Är fikapausen en Heterotopi? För social samvaro i samhället man lever i?

Nozick - Anarchy, State and Utopia - Kritik av Rawls

Nozick ägnar ett långt kapitel åt kritik av Rawls, inleder med att ge Rawls beröm för sitt arbete, men går sen in för att knuffa för entitlement, vilket Rawls "A theory of Justice" inte stödjer, och visa vad som inte håller i Rawls resonemang runt att "de minst gynnade av systemet skall stödjas".

 

Har går lite som katten kring het gröt tycker jag. Vågar inte direkt gå i clinch, vågar inte riktigt ge sig in på de områden där motsättningen verkligen finns, där det krockar.

Väldigt basalt så skulle jag påstå att kapitlet går ut på att dels visa att Rawls använder sig av Pattern matching och lyfter fram nackdelarna med det. Hur krångligt det blir, "vilken rättvisa då" osv.
Och dels visa att differensprincipen inte är moraliskt oantastlig. Differenspricipen består i att "orättvisa skall endast tillåtas om det stödjer de som är minst gynnade av systemet"

Först diskuterar det här med att "dela på kakan", han problematiserar det, visar på att det inte är enkelt, och frågar sig naturligtvis om det inte finns skäl att det skall finnas bitar som man  är "entiteled" till. Att man visst borde kunna handla på en öppen marknad. Att arbetare liksom andra skulle kunna acceptera det här. Underförstått att det finns en ägande klass.

En hel del energi ägnas åt att diskutera Rawls "grundtillstånd", ett tänkt läge där man bygger upp en stat utan att veta om allas naturliga förutsättningar. Detta Nozick skjuter in sig på, men det blir lite att skapa sig billiga poäng. Det här grundtillståndet är ganska spekulativt hos Rawls, och är diskutabelt.
En hel del möda ägnas åt att visa att folk i the Origninal State väljer en patterned lösning, att entitlement inte kan gälla. Vet inte riktigt om jag håller med om det. En institution har mest att hantera situationen efter en riktning.Nozick har rätt i att man inte kan veta i hur folk verkligen skulle handla i det här grundtillståndet, och att man inte kan bortse från vilka förutsättningar man har. Men det känns inte som någon Kioskvältare. Vissa bitar avsnitt där det spekuleras i hur folk verkligen skulle göra i det här ursprungliga tillståndet, för akademiskt för mej.

Diskussionerna om den mer eller mindre gynnade skulle vilja ha, eller inte ha differensprincipen känns som nagelfarande, i synnerhet som det är institutioner som Rawls pratar om

Sen blir det mer spännande då Nozick kommenterar Rawls syn att människor från välordnade, förmögna familjer har större sannolikhet att utveckla sina förmågor, vilket är orättvist, en kille från Rosengård har inte samma chans. En svensk tanke.
Är det avundsjuka eller rättvisa som motiverar att Rawls knuffar för att man inte skall ha fördel av sina naturliga förutsättningar. (Egna förmågor eller ärvda förmågor)? 

De "naturliga förutsättningarna" kan anses slumpvisa. Man föds med dem och man föds i en familj där de behandlas olika. Nozick analyserar Rawls argument och visar hur svårt det är att formulera ett argument för att olikheter kan anses berättigade pga folks förutsättningar. 

Sedan kallar ha det "manna från himlen" då vissa får del av kakan pga att de inte gynnas av systemet, medan folk som fått sina tillgångar genom aquisition kan anses som "non-manna" - (även om de fått det av sin rika pappa). Och N tycker då inte att det går, att det inte finns någon tydlig definition på narför man inte skall ha olika mycket. Har man pengar har man rätt att stödja vilken affärsägare man vill. N tycker inte att det finns skäl mer än moraliska till utjämning mellan människor.

Man kan inte visa att människor verkligen måste förtjäna att få något, det räcker enligt N att de har det. Han postulerar det lika klart som Rawls postulerar att det finns en naturlig känsla för rättvisa. Men Nozick gör ingen klar åtskillnad mellan rättvisa och jämlikhet. Han problematiserar inte att en med större natural assets får svårare att ta sig fram än en med property som denne t.ex. har fått genom gåva.

N skjuter in sig väldigt mycket på R´s formulering att människor inte förtjänar sina natural assets. Bland annat är det inte skäl till att förkasta Entitlement vilket man kan hålla med om (även om det snarare är fådd property man har svårt för än ärligen förtjänad).  

Slutklämmen blir ungefär att man inte kan säga att man inte har förtjänat de natural assets man har. Att, om en kommunitet skall kompensera "least fortunate" så måste man noga kolla på den historia som kommuniteten har genomgått. Och det kan man ju hålla med om.

Men vad man söker och åtminstone inte jag finner är just - rättvisan. Rättvisan är skälet till att länder som t.ex. Sverige inte anammar Entitlement fullt ut. Den grundläggande känsla som Rawls beskriver, och som finns hos många, att racet faktiskt skall vara juste. Att man som begåvad medelklassbarn inte har lätt att se sig omsprungen av mediokra förmågor från högre klasser, som ett exempel.

Nozick - Anarchy, State and Utopia - nu spännande

Har nu börjat läsa Robert Nozicks stora verk. Har inte avslutat Rawls än, men det känns rätt bra att läsa dem parallellt.

Man kan googla lite på Nozick, läsa IEP. Vänsterstudenten som blev omvänd. Och den första delen av ASU tar upp ungefär det man kan läsa allmänt. Minimalstaten, som kommer ur ett funderat naturtillstånd, där man åstadkommer ett skydd mot andras våld, och där konflikter löses av en ordning, en domstol. Mer än så gör inte staten. Framför allt petar den inte på egendom. Nozick tar avstamp i Lockes Two Treasies of Government, startpunkten för teorier om egendom. Man kommer över nåt på ett schysst sätt och sen kan ingen ta det ifrån dig som ett första steg. Steg 2 -  du kan byta det, eller skänka det. Att peta på de här två stegen, att peta på någons property, anses vara en inskränkning av dina personliga rättigheter.

Jag kanske skriver mer om del 1 senare. Men jag finner del 2 - bortom minimalstaten - mer intressant. Här börjar han provtrycka sin minimalstat mot andra teorier, framför allt mot ideer om omfördelning.
Lite grovt kan man börja med att han sätter ett system av Entitlement(E) mot något som han kallat Pattern Matching(PM).

Entitlement går är då ovan beskrivna Lockes teori om att man skall komma över egendom på ett schysst sätt och sen kan den bara transfereras genom byte och gåva. Att stjäla är inte schysst. Och det gör man då om man petar på folks property.

Han kritiserar Omfördelning och PM. Ungefär: skall man skapa ett rättvist samhälle måste man skapa sig en föreställning om vilken slags rättvisa man vill ha. Och sen behöver man baxa in samhället mot att bli på det sättet. Matcha det mönster som önskas för att nå ett End-State. Och här har vi PM. Mot detta sätter Nozick E, där man inte baxar alls, utan "den osynliga handen" där fördelningen blir det den blir, genom människors schyssta tillförskansande och bytande. En "historisk" fördelning. PM anses då vara en Icke-historisk fördelning, man struntar i hur folk har kommit över saker, konstateras deras situation just nu, och fördelar om. Nozick protesterar mot detta, och hävdar att de historiska omfördelningarna innan startpunkten S kan innebära att människor har rätt till det de - schysst- har kommit i besittning av och att man inte så lätt kan fördela bort denna egendom. Och vissa kommer att ha mer än andra, och att det finns skäl till det.

Sen följer några för mig rätt magstarka beskrivingar, bland annat om vad arbetaren har "rätt till" och vad fabrikören har "rätt till".  Och enligt Locke, Fabrikören mycket, arbetare lite. Han visar förståelse för att detta inte är lättsmält men gör ändå en poäng av att det kan finnas historiska skäl tillatt man har olika mycket egendom.

PM problematiseras. Hur skall man kunna säga vad som är rättvist? Moral? iQ? Arbetsamhet, och vad är då det? Det blir krångligt. Mot detta sätts E som en snyggare variant, man struntar helt enkelt i rättvisan och konstaterar att om de lockeanska tillförskanskandet och byteshandeln sker på ett riktigt sätt så har man ett fungerande fördelande. Och hoppas att folk skall se det som fungerande. "Just" snarare än rättvist. from each as they choose to each as they are chosen.

Men hela tiden har ändå Nozick det här med rättvisa/jämlikhet i bakhuvudet. Han problematiserar PM/Rättvisesynen med den invändning som är det som håller även för mej: Varifrån skall pengarna komma, om man skall omfördela?
Här finner man det berömda Wilt Chamberlainexemplet, där han kräver att få 25 cent per åskådare. Och blir på det sättet rik. Och Nozick frågar sig om det verkligen är orättvist att Chamberlain blir rik, alla har ju frivilligt givit honom pengarna. Sedan fler exempel på hur arbetande människor faktiskt kommer att få mer. Och konstaterandet att omfördelning faktiskt påverkar hur människor lever sitt liv. Och även om man konstruerar ett samhälle man tycker är rättvist kommer individuella människors handlingar att stöka till det, om man inte inför väldigt mycket tvång. Och det stämmer onekligen. Här kommer man sedan in också på det här med att "ge". En omfördelning kräver då att folk inte personligen ger. Och mer specifikt kommer man då in på rätt att ärva, kontra rätt att lämna pengar i arv. Något som jag ser som helt centralt för diskussionen, och som onekligen är en konflikt. Hur skall man få rättvisa i ett samhälle samtidigt som man skall ha rätt att ärva sina föräldrar? Ens rättvisa i bemärkelsen att alla skall ha rätt av att skörda frukterna av ett framgångsrikt arbete? Han frågar sig, varför skall man inte ha rätt att ge? Svaret måste bli - Det skapar ett samhälle som visat sig vara outhärdligt orättvist. Det är svårt att sträva då man ser andra skörda frukter utan att behöva sträva alls.

Nozick fortsätter - Skatt är att jämföra med tvångsarbete. Och här påpekas då att, om man nu inte tycker att skatt är tvångsarbete, så skulle ingen tvinga någon att jobba tre timmar mer för de fattigas skull. Och inte ens progressiv skatt ses som annat än tvångsarbete. Man har inte friheten att jobba extra för att få det lilla extra man önskar. Och en beskrivning av hur orättvist det är att den som vill jobba extra skall straffas jämfört med den som nöjer sig med navelskådning. Det ses som fel att alla skall bidra till en gemensam pott, det medför ett tvång på de som skall ge. Skall en person ha rätt att flytta ifrån ett land?
Lite sammanfattningsvis ses det som moraliskt fel att ta från andra, eftersom de två principerna i E inte får brytas.

Här är perfekt ställe att stanna upp och reflektera lite:
Jag kan inte se annat än att E kommer att skapa ett samhälle där vissa inte har en chans att få annat än armod. Och vissa kommer att kunna leva livet utan att göra ett skit. Man undrar, då man hör att Nozick faktiskt var vänsterman från början, vad han hade för syn då? Hur han hade tänkt att de som var fattiga skulle få en chans.

För det den här Entitlementteorin har ju i sak rätt. Det är inte så att man kan fördela pengar utan att det finns pengar att fördela. Inga ymnighetshorn finns. Pengarna måste tas från de som har dem, och det är i sig vare sig vackert eller enkelt. Man kan mycket väl se det som "forced labor"

Men - det måste vägas mot motsatsen - Rättvisa. Den som ärver sitt företag lägger inte nödvändigtvis något "labor" alls, utan de högst dugliga människor som Nozick beskriver tvingas slita för mindre. Och den kärlek som Nozick pratar om för familjemedlemmarna, var finns omtanken om de som verkligen är fattiga?

Jag har bara kommit halvvägs. Men mitt intyck är detta : Nozick beskriver myntets ena sida, och rättvisan är  den andra. Och båda sidorna finns där och är viktiga. Nozick pratar sig varm för den "osynliga handen" som gör kapitalismen naturlig, men känslan för rättvisa i ett samhälle har också alltid funnits som en ingrediens. Även om den är knölig och är praktiskt svår att genomföra. Har funderingar på lösning - lösningar som redan finns - på den här dikotomiartade konflikten mellan ägande och rättvisa. Men skall läsa mer först. Snart skall Nozick jämföra sig med Rawls. Det skall bli spännande!

Så här kan jag säga - alla som är intresserade av politik gör inte fel i att läsa ASU!

Onfray, Filosofiska rummet 26/10

Michel Onfray knuffar för något han kallar Hedonism. Hedonism brukar definieras som en filosofi för "livsnjutare" men här, hos Onfray handlar det om att vara "snäll" vilket ungefär verkar innebära att leva livet och bjuda in andra till det. Så länge dom är snälla.

Onfray har läst mycket filosofihistoria, och funderar på varför vissa filosofer lyfts fram, t.ex. Platon. Var det för att platon passade munkarna bättre än Epikuros, som stämmer sämre med katolicismen? Antagligen, men som filosoferna i studion säger, det finns många skäl till varför vissa verk överlever.

Programledarna hittar någon slags parallell med Utilitarismen, men jag tycker inte det, Onfray är mere ute efter hur man lever sitt liv, medan utilitarismen ser någon slags lyckomaximerande på en global nivå. Och enligt honom skall man leva enligt sin filosofi. Men är inte risken då att man skapar sig en filosofi som känns skön att leva efter?

Ty Onfray säger att man skall leva sin filosofi, att det är dubbelmoral att köra bil om man är mijöaktivist osv. I det sammanhanget pratar ha lite skit om Sartre, och han var ju salongsbolsjevik, medan Camus levde sin filosofi mer. (Men Sartre tycker jag ser konflikten med religionen bättre än Onfray. Är man paketköpare är friheten rätt jobbig. Och det är inte så behagligt att förverkliga sig själv hela tiden.)

Men introspektion är för Onfray viktig. Här hittar han Nietzsche, i vilken han hittar närong. Bli den du är. Skapa sig frihet. Filosofin skall skapa frihet, man skall hitta sin filosofi.

..................

Onfray kan man tycka "tvingar folk att vara fria". Vill alla det?  Fria till snällhet. Och rent krasst har jag inte direkt lätt att hitta skäl att vara elak. Snäll men inte mesig. Lirar för mej. Men undrar hur många som orkar med det här, att hitta någon slags filosofi och leva efter den. Antagligen få. Men det är inte fel med lite introspektion, eller snarare att se sig själv lite holistiskt emellanåt. Vad har jag för mål, och hur stämmer mina beteenden överens med dessa? Får nog erkänna att jag skapar mig lite en filosofi som det är bekvämt att leva efter... men som funkar med det runtikring. Duger för mej.

Cynikerna - inte så cyniska kanske

Baserat på en artikel av Robert Caldwell i Philosophy Now issue 104

Diogenes är kanske den mest kända av cynikerna, en rörelse som hade sina rötter i det antika rom och som fortsatte in i Romarriket och långt in i den kristna tiden. Rikemansson från någon stad vid Svarta Havet. Hans mission var att visa hur värdelösa de värderingar var som han uppfattade att människor levde efter - att sträva efter egendom och oroa sig för morgondagen. Han levde i sin berömda tunna, levde som en hund (cyniker kommer från grekernas ord för hund). Djuren är de som fattat läget rätt.

Arbete är inget som prioriteras. Man skall göra vad man vill istället, och leva enkelt. Inte sträva efter det ena och det andra. De stora, de som lyckades, gav inte Diogenes mycket för. Det sägs att Alexander den store besökte Diogenes, som bara bad honom flytta sig eftersom han skymde solen. Pengar var följdriktigt djävulens påfund.

Man ansågs behöva träna sig i att bli cyniker, dels genom att tåla att ha det enkelt, dels genom att tåla folks näsrynkande. Diogenes gjorde vad han ville, var han ville. Runkade offentligt, rakade halva ansiktet.

Målet var inte rikedom, och inte en plats i himlen, utan att nå glädje här på jorden.

-------------

Då man pratar om "cyniska personer" eller "cyniska kommentarer" så stämmer väl det hyfsat med ovanstående, man försöker få folk som förstorar saker ner på jorden lite. Men cynism i dagens bemärkelse känns lite som gamen i djungelboken "äh, det är nog rätt dött där också", medan den bild man får av den klassiska cynismen var betydligt mer livsbejakande.

Mycket känns det som flower-power, den rike tonåringens ovetskap om att strävanden för de allra flesta innebär överlevnad, medan de bara ser de pengahungriga i sin omgivning. Och deras latmaskliv beror på tidigare generationers framgångar.

Men samtidigt något som ligger mig varmt om hjärtat, förmågan att kunna njuta av dagen som den kommer och uppskatta det som är runtikring en. Och visst, med anständig respekt för de som är runtomkring så skall man göra det man vill. Och ha respekt för att vissa vill passa in. Medan andra vill uttrycka sin indiviualitet.