Platon - Menon

En kort dialog från andra boken i "skrifter". I den här dialogen träffar Sokrates på Menon, en ung general från Thessalien. Menon söker upp sokrates med frågan "Kan duglighet läras ut"?. 

Lite kort svarar Platon "vaddå duglighet?". Och Menon svarar "sköta stadens angelägenheter på ett bra sätt". Kvinnan skall fixa hemma och lyda mannen.  Ungar, slavar och andra har sina respektive dugligheter. Då undrar Platon, efter en lång diskussion om form och färg:

- Kan man generalisera? Kan man säga nåt enhetligt för vad duglighet är, oberoende av person?

Det rotar de med lite, Gods och guld, hur skaffa sig det, lite annat. Men har svårt att komma framåt. Platon kommer med den lite intressanta iden, att all kunskapsinhämtning är erindran, Från alla de liv man haft innan, själen är nämligen odödlig. Det där blir Menon lite sugen på att se hur Sokrates motiverar. Platon ber då en av Menons slavar komma fram.

Börjar sen fråga denne slav lite om geometri, för att kolla om han återerindrar sig saker eller lär sig.

Frågan blir efter en stund. Hur skall du få fram en kvadrat med arean 8? Slaven chansar med att dubblera längden på sidorna av en kvadrat som har sidorna 2. Men så enkelt är det inte. Den blir ju 16. Så då gör Platon elegant nog (hade man själv kommit på det?) så, att han ritar in diagonaler i fyra delkvadrater(med längden 2) som bildar 16, och svaret är alltså hypotenusan i en kvadrat med längden två. Det här blir en a-ha för slaven (och för mej), och Sokrates menar att det måste vara för att det funnit lagrat i hans minne och plockades fram då Sokrates visade vägen, Platon har bara ställt frågor (även om de är bra ledande). Nåja. 

(Och hur skulle Platon fått Sokrates att resonera runt att skapa en kvadrat med arean 7?)

Platon frågar sig nu, utan att riktigt ha lyckats definiera duglighet - är duglighet kunskap? För kunskap kan ju läras ut. Återigen lite diskussioner om det, som leder fram till frågan: Finns några lärare i kunskap? Det dyker upp en man där Menon och Sokrates står och pratar, Anytos, som går för att vara duglig. De kollar läget med honom. Skall man lära nån att bli doktor får den läsa medicin, flöjtspel lärs ut hos musikläraren. Men, frågar sen Sokrates Anytos, vart går man för att lära ut duglighet? Det har Anytos svårt att hitta exempel på, som övertygar Sokrates.

Med lite utsvävningar kring sofister och annat kommer de fram till att, Nej, Duglighet kan inte läras ut. Det är en gudomlig gåva.

---------------------------------

Det är en ganska intressant diskussion, det här med var duglighet, klokskap är. Platon hävdar här att det inte går att lära ut. Och visst, än i dag finns ingen "duglighetsskola". Och visst är det kanske så, att vi föds med olika lynnen, olika uthållighet, olika initiativförmågor. Men ligger det bara i generna? Knappast! Till en del, ja, säkerligen. Men uppväxt, kön, klass, mycket kommer att forma en ung människa. Och jag skulle påstå - ett traineeprogram på ett stort svenskt företag kan nog medverka till att personen blir klokare. Liksom att man lär av sina misstag.  Men det är som sagt en diskussion, antagligen lika intressant idag som då!

Platon - Faidros

Jag har fakiskt bara läst Republiken tidigare, av Platons dialoger, och det var som ett av de första originalskrifter i filosofi jag läste, för kanske sex år sedan. Jag läser om Republiken nu, men fick för mig att jag skulle testa en annan dialog också. Lånade andra delen av "skrifter" på bibblan och har nu läst Faidros som första.

Homofobin verkar inte ha varit utbredd, direkt. Faidros handlar till det yttre om huruvida en yngre man bör acceptera en äldre man som älskare om han verkligen älskar eller inte. Faidros, en ung, uppenbarligen stilig ung man och Sokrates har lagt sig ned under ett träd utanför Aten en het dag.

Faidros läser upp ett brev där Lykias, en känd talskrivare argumenterar för att en ung man borde ta en älskare som inte älskar honom. Lite grovt beroende på att en som älskar kommer att vara avundsjuk. Och vill att Sokrates skall hålla med om att det är ett bra tal.

Men det håller inte Sokrates med om och skapar raskt ett tal som mycket förkortat förkunnar att det tvärt om kan vara helt magiskt med en älskande som verkligen älskar.

Det är dock inte det här med älska eller älska inte som är Sokrates grej i dialogen. Det är mer - hur håller man ett bra tal? Och att skriva ned är rätt mycket inte vad doktorn ordinerar. Grejen är för allt övertygande - du måste förstå vad det du försöker framföra handlar om, även om du vill skarva i lite. För att kunna skarva måste man ha greppet om vad som verkligen är rätt.

Och det verkar var här lite grann som budskapet också är att det här med nedskrivna tal är dåligt. Du kan inte bara läsa innantill, du måste förstå ämnet.

Och det som skall framföras är inte det sanna utan det sannolika.

----------------------

Helt klar klokskap. Kommer ihåg den vassaste killen i kursen då jag läste på universitet. Han läste aldrig. Vi blev lite trötta på honom då han sa - Det handlar inte om att kunna, det handlar om att förstå. Och i hans fall verkade det gudasänt... Men som jag förstår Sokrates, och min egen erfarenhet så får den som tränar mycket, mycket tur... Det gäller att kunna det ämne du vill övertyga någon om. Bara en massa ord hjälper inte mycket.

Vad är konst och varför - fler ledtrådar

Nu har jag läst fler artiklar, läst insändare från läsare angående det här med konsten. Vad det är, vad det tjänar  till.

Michel Duchamps "fontän" från 1917 återkommer allt som oftast. Den är ett uttryck för genialitet i vad som brukar kallas kreativitet, vilket ses som en hjärnans egenskap snarare än handens.

Konsten är i betraktarens öga och skapad av konstnären, som just konst, som sagt för att vara just konst, att ge ett budskap som kanske inte kan uttryckas med ord.  Man  skapar tankar, men än mer känslor, emotioner.

Det finns etablissemang som försöker sätta gränser för vad som är konst, god konst, men det tycks besvärligt. Men  att betrakta konstvärlden, vad just en viss tidsepok producerat tycks vara fruktsamt för att få en bra bild av tiden. De epoker som förlupit nu på sluttampen kan sägas vara dessa.

•  Romanticismen, med mycket känslor och intryck skapade för individen. Ruttnande lik, svulstiga miljöer, från något slags tidigt 1800-tal
• Modernismen, i samklang med alla tekniska framsteg. Man såg inte bakåt, man sökte nya former, mycket surrealism, kubism och liknande. Lite optimistiskt, så där runt la belle epoque
• Postmodernismen, efter världskrig, sovjets tröstlöshet. En ironi, ett förnekande av värden. Installationer, Andy Warhols meningslösa konservburkar
• Någon slags post-postmodernism där man ändå försöker komma från det här ironiska och se framåt. Ett lite intressant exempel som gavs var de antaget postmodernistiska Seinfeldt och Simpsons i kontrast med de mindre självironiska Mad Men och Game of Thrones.

-------------------

Tja, tja... det  är ju inget som direkt påverkar vardagen. Men konstens påverkan skall ju vara lite indirekt, lite från sidan, lite betraktande. Guernica. Jag vet inte om jag kanske skulle lära mig mer av världen om jag gick mer på gallerier och museer. Kanske de som gör det också är de som är med och förändrar världen? Kultiverar sig i något slags mer potent mening av ordet. Tränar hjärnan.  Nja. Men nu vet jag i alla fall mer om hur man resonerar om detta, och då det får ligga och jäsa lite, vem vet? Kanske jag hittar mer mening i konsten.

Varför konst?

Varför tycker filosoferna att konst är så pass intressant?

Jag har just läst de första artiklarna i Philosophy now issue 108, i denna utgåva är temat just konst.

Och min första fråga då jag stöter på konsten i filosofiska sammanhang - varför bryr sig filosoferna så pass mycket? Om konst och estetik. Jorden snurrar på, människorna lever sina liv med eller utan konst. Det verkar ganska meningslöst att bry sig om något så pass oanvändbart som konst. Eller? Låt oss se vad som sägs i artiklarna:

I förordet inleder Grant Bartley med att beskriva det paradigmskifte, där Marcel Duchamp, genom ställa ut en toastol som konst, 1917 ändrade på synen på vad konst är, från att vara något väsentligen vackert, till att istället vara det konstnären säger vara konst.

Bartley menar att konstens mål samtidigt ändrades, från att "kultivera ögat" till att snarare ge betraktaren nya sätt att se världen.

Att spåra konsthistoriken från romantiken, via modernismen till postmodernismen är en övning som skall kunna hjälpa oss att se vad som komma skall, genom att se på det senaste inom konsten. Bartley tycker sig se att man går mot en pluralism, ett tillstånd där "allt är tillåtet". Kanske det.

Och vad som är bra konst, det definieras av var och en.

I huvudartikeln för ämnet Konst diskuterar Daniel Vargas Gomez "art as an encounter". Konsten som ett möte. Då alltså mellan konstnären och betraktaren.

Medan konsten efter tiden har blivit mer tillgänglig för alla ser Gomez att "konstens perspektiv har förlorats". Han diskuterar konstens värden, för att verkligen förstå ett konstverk rätt behöver betraktaren rätt förstå det konstverk som betraktas för att verkligen kunna uppskatta det till fullo.
De värden som konstnären väver in i konstverket och som blandas med de värden som betraktaren själv har.

Vad är det då frågan om för "värden"? Konstnären har alltid en avsikt då han gör ett konstverk, även om han bara skvätter lite målarfärg på en duk. Det konstnären skapar är något subjektivt (till skillnad från ingenjören, som skapar en mobiltelefon). Det är det "själsliga värdet" hos konstnären som vävs in i verket.

Sedan har då betraktaren att försöka uppfatta dessa värdet hos det konstverk som betraktas, konstnärens "unika spiritualitet". Och kanske behöver varje samhälle hitta sin egen spiritualitet för att hitta konstens plats i just det samhället. Öppenhet för vad konstären vill berätta och ens egna värderingar är i alla fall vad det handlar om.

---------------

Nå, artikelförfattarna förutsätter att konsten har sin plats i filosofin. Men känner jag att jag får någon ledtråd till varför det skulle vara så?  Vilka ser egentligen på konst? Vad är "konst"? Det jag omedelbart tänker på är gallerier och museer, där någon liten kulturelit går omkring med sina nötta palestinasjalar, och med överklasspråk avmätt kommenterar det som visas.  Tavlor, skulpturer. Men visst, det är fler som söker upp konsten än förr. Och utvidgar man konsten till att omfatta även mer populära filmer, bestsellers och musik, så visst blir det något som kreti och pleti får sig till livs. Nå, men försöker då den som tar till sig det här lättare utbudet verkligen förstå vad konstnären vill skapa?

Kanske. Jag och dottern satt och kollade på den utmärkta tecknade filmen "Anastasia" för kanske 15:e gången. Det är en Pappa-Dotter grej sedan många år, hon är 16 nu. Och visst, vi kommenterar ju den totala avsaknad som visas för den situation som de fattiga i Ryssland hade under Tsarväldet, i storyn är det Rasputins fel att det går som det går, revolution och skjuten Tsarfamilj(utom Anastasia, då). Det krockar med det mer vänsterinriktade synsätt som finns här i Sverige och som jag och dottern också delar. Ja, kanske det här konstverket lite grann hjälper oss att se världen.

Möjligen har jag sett något av varför konsten skulle vara intressant för filosofin. Men jag läser nog hellre en bok eller en artikel.

Nozick, Anarchy, State and Utopia - Om Möjligheter

Som Nozick mycket riktigt påpekar i ett kapitel, så irriteras många av att olika människor har olika möjligheter. Och konstaterar sedan att det då handlar om att försämra möjligheter för vissa, eller förbättra för andra.

I Nozicks värld är property heligt, man får alltså inte ta från de rika (bratsens Räkmackor, min anmärkning), utan det måste fram frivilliga pengar på något sätt. Kanske det.

Man kan använda bilden av ett race då man pratar om möjligheter, att vissa inte skall ha tjuvstart. Men det köper inte Nozick. För honom är helt enkelt egendom viktigare(Svårsmält, svårsmält.. min anmärkning).

Han kan dock köpa att man kan uppfatta ojämlika förutsättningar orättvisa. Han drar det riktigt snyggt till sin spets. OCH HÄR KOMMER SJÄLVA ESSENSEN I ASU vs Rawls ATOJ:

"Wouldn't it be better if the person with less opportunity had an equal opportunity". I nästa mening kan man inte "violate anyones entitlements", och man behöver en trollstav. Nuff said.

Och sedan ger han sig ut i hypotesernas wonderland med olika planeter och fruar som visst får gifta sig med vem som helst. Men inget som, mer än ett postulat som bara liberalisterna tror på, att det skulle vara otänkbart att rejält beskatta förmögenheter för att ge briljanta barn från enkla omständigheter lika stor möjlighet att "välja sina liv" som knarkande brats från Östermalm.
Ursäkta att det här blev färgat, men jag blir så förbannad då jag läser det.
....................................

Han pratar gärna om saker, att ingen har rätt att använda en annans pool eller vad det nu kan vara, men pengar? De kan gott fördelas och det håller nog de flesta svenskar med om - även de som tjänar bra pengar (undertecknad ligger helt klart på mer bidraget än uttaget från det allmäna).

Så hur visar liberalisterna att det här med Property äter Rättvisa? Är det inte bara så, att om du är född till arbete ser du rättvisan som det stora och om du är född till pengar så ser du Property?

Fransk post-marxism

Från en artikel i Philosophy now issue 107

Peter Benson börjar med att konstatera att kapitalismen inte blev historiens Fukuyamska slut efter murens fall. Vänstern lever och frodas, Lehman brothers, Globala kapitalismen ses med misstro. Tidigare franska filosofer på vänsterkanten, Sartre m.fl var ambivalenta till om de skulle haka på Sovjet. Men sedan dess har tankarna blivit bredare och man har drivit iväg från Marx.

Baudrillard började skriva på 70-talet i Marx anda. Intressant, han hävdade att klassresandet var ett konstant läge. Men - filosofer har en tendens att sammanfatta nuläget då det är på väg att ändras, och nu är - som vi vet - klassresande inget vanligt. (överklassen gör vad de tycker är kul, medel och arbetarklassernas liv upptas av arbetet, underklassen lever av det allmäna, min tolkning)

I något senare böcker kritiserar han Marx teorier om Arbetets värde, råmaterial+nedlagt arbete. Istället ser han med mer liberala ögon, att för konsumenten är värdet är ett helt annat. Naturligtvis. Man måste ta hänsyn till det om man skall kunna hitta alternativ til kapitalismen. Marx hade alltså fel i grunden och det konstateras, liksom av Popper, att Marx gjorde sig skyldig till historicism.

Baudrillard hävdar också att Marx gjorde sig skyldig till etnocentrism, att man i andra kulturer kan lägga ner en himla massa arbete på värdelösa ting, kyrkor, Indianernas potlach, folk som betalar jättesummor för konstverk. Men kan man inte se  sådant som "reklam"?

Det som är viktigt är kanske inte kontroll av produktion, utan kontroll av "koden" - dvs språket, dvs vad är viktigt. Newspeek i 1984. Reklam, de koder som styr aktiemarknaden.

Till slut tycker Baudrillard att kapitalisterna och Socialisterna gör gemensam sak, båda ser arbetet som något väldigt viktigt. Baudrillard känner mer för Utopiska socialister, eftersom de inte strävar efter något vagt långt fram.

Stiegler är skönare, tycker jag. Satt i fängelse för väpnat rån. Och började läsa fenomenologi. Sedan har han skrivit böcker på vänsterkanten, inte heller de i Marx anda. Stiegler konstaterar att Marx proletära revolution inte hände, en ny kritik av politisk ekonomi behövs. Han analyserar Konsumerismen, ett begrepp som myntades av Baudrillard.

artistiskt och kulturellt arbete tjänar främst till högre konsumtion (reklambranschen genererar flest mantimmar konst?).

Skolan har inte rollen av kulturbärare utan av att skapa träning för anställning (det kände man!), och skapar rollen som goda konsumenter (Kände man det?)
IT har skapat ett mindre behov för även mer avancerade yrken, och fler och fler blir ett proletariat, samtidigt som facket tappar sin kraft.

Och även konsumenterna har blivit ett proletariat, styrda av reklam och snabba begär. Det ställs mot Freud som såg framför sig att människans psyke skulle undersökas och utvidgas. Marx hade fel då han pratade om människans "behov", de skapas av reklam och liknande.

Robotarna tar över världen, genom att människorna blir robotar.

Därför är det viktigt att skolan uppmuntrar elever till eftertanke, att inte ta snabba beslut(Stiegler kallar det "long circuits"), till skillnad från snabb behovsuppfyllnad. Information är en sak (googla sig till något) och Kunskap är något annat. det är något som eftertanken ger, som sammanfogas med de bilder man har sen tidigare. Informationssamhället ger andra utmaningar än Marx industrisamhälle.

Nozick Anarchy, State and Utopia - om jämlikhet

Efter att, som han anser, sablat ned Rawls vänder sig Nozick till lite olika områden där han anser att Entitlement är överlägset och argumenterar för. Första målet är Jämlikhet.

Han börjar med att konstatera att det är rätt få som argumenterar för jämlikhet, mer bara tar det för givet. Och det är faktiskt Rawls ganska ärlig med. Han pratar om en "intuitiv känsla för rättvisa". Hur som helst citerar Nozick en text av en Williams som i kort argumenterar för att det är orättvist att de fattiga skall få sämre sjukvård därför att de har mindre pengar.

Nozicks svar blir att - ingen tvingar ju barberaren att klippa den samhället anser behöver klippas, varför skall doktorn behöva hjälpa den som samhället anser behöver det?

Och han tycker att det inte finns något argument för varför rättvisa skall behöva finnas.  Det finns i grunden inget argument för rättvisa (kontra Entitlement)

-------------

Det lustiga är att han gör precis samma sak med Entitlement, folks rätt att få äga sina pengar - han tar det som ett postulat.
Man skulle kunna säga - varför har då inte läraren rätt att sätta vilket betyg han vill?
ASU är skrivet i USA 1974 men om vi ser på Sverige idag:
Barberaren vet mycket väl att han ger sig in i en marknad där överflöd kanaliseras och läkaren vet att hans marknad är för det offentliga.
Jämlikhet BYGGER på en intuitiv känsla, och det gör entitlement också. Ingen av dem kan i grunden bevisa att den ena är bättre än den andra. De är ortogonala. Entitlement skyddar individen och det gör  jämlikheten också. Men på olika sätt.

Om man skulle predika för jämlikheten på det mer grundläggande sättet, hitta argument för det, så är det nog bara en känsla för medmänsklighet som är grunden, att vi existerar som art och inte bara som individer. Och det skyddar individen, på så sätt att man sätter ett lägstatak för hur djävligt en individ i ett samhälle får ha det.